Elin Ragnarsson var redan en van löpare när hon föll för runstreak. Det var över fem år sedan och hon håller fortfarande igång – och hon har sprungit sig genom såväl en magsjuka som ryggskott.
Varför satte du igång en runstreak?
– Jag hade haft en vår med krångel med kroppen och jag kände att jag ville få tillbaka vanan att springa igen. Jag ville få kontinuitet i löpningen helt enkelt. En löparkompis som heter Ellen Westfelt (läs om Ellens över 2 300 dagar långa runstreak här) inspirerade mig att prova. Hon höll redan på och hon är den enda jag vet i Sverige som har sprungit fler dagar än jag.
Hur började du?
– Jag började 1 juni 2014, så jag har börjat på mitt sjätte år. Jag satte först 30 dagar som mål. Jag kände att det funkade och satte ett nytt mål på 100 dagar. När jag kommit till 100 dagar satte jag mål på ett år, alltså 365 dagar. När jag hade kommit till 200 dagar kände jag att det här är min grej och att jag skulle få svårt att sluta. Då slutade jag sätta dagmål och har sedan dess tagit en dag i taget.
– Jag brukar fira var femtionde dag. Jag kanske äter något gott eller springer något lopp som går den dagen, det beror lite på.
Hade du sprungit innan?
– Ja, jag hade sprungit innan. Jag hade till och med sprungit några maraton och ultralopp.
– Jag sprang Midnattsloppet 2009. På hösten 2010 hade jag sprungit en halvmara på träning och då kände jag att jag ville testa maraton, så det sprang jag 2011 och jag testade ultra första gången 2012. Egentligen är det väl långt nog med ett maraton, men jag tycker om att se vad man klarar, att testa gränserna. Jag är inte snabb, men envis och uthållig.
Har du aldrig tänkt ”vad håller jag på med?”
– Det är klart att man ibland kan tänka så, men jag har aldrig ångrat ett pass. Jag har genom åren sprungit mig genom en magsjuka och ryggskott. Alla gånger har jag mått bättre efter ett lugnt pass. Jag har haft tur och aldrig varit så skadad att jag inte har kunnat springa. Det funkar så länge man kan acceptera att man springer lite lugnare och kortare ibland. Om jag inte mår helt bra håller jag koll på pulsen och ser till att den inte går upp för högt.
– Nu springer jag mest för att mitt huvud behöver det. Jag går igenom en utmattning och löpningen är min fristad. Jag slappnar av när jag springer. Det är inte alla som förstår det, men rörelse är ofta den bästa lösningen.
Läs om sju andra anledningar till att testa en runstreak här!
Hur ser dina pass ut?
– Helst springer jag runt 3 kilometer, som kortast har jag sprungit 1,61 kilometer som ju är en engelsk mile och det kortaste man får springa för att det ska räknas till en runstreak. Det blir inte så många långpass nu i och med utmattningen och så, det är orken som styr. Men jag springer ju för att orka med.
– Helst springer jag på morgonen eller förmiddagen, före jobbet, men det kan också blir senare.
Har du några tips till den som vill testa runstreak?
– Ta det väldigt lugnt, du kan inte springa lika långa pass som du brukar. Det är nog det vanligaste felet, att folk maxar under en runstreak och inte anpassar träningen. Om du börjar från noll, börja med 2 kilometer för att komma in i det. Kom ihåg att du kommer att ha veckor då det känns jättesegt med löpningen, men det är det som är så magiskt med runstreak, att när det känns tungt att ta sig ut är det oftast då löpningen känns bäst. Då släpper man alla förväntningar och all press.
– Börja med att springa tio minuter bort och tio minuter hem, då kan du känna efter om du vill fortsätta. Annars är du redan hemma. Använd lugna turer som vila.
– Underlätta för dig själv så att du enkelt tar den tid du behöver till löpningen. Jag går alltid löparklädd, så då kan jag sticka ut när som helst, även när jag inte har planerat det. Ibland springer jag hem istället för att gå eller åka buss. Vill man så går det.
Fakta: Elin Ragnarsson
Ålder: 30 år
Bor: Sollentuna
Gör: Jobbar i en sportbutik.
Läs också om Runner’s Worlds runstreak-utmaning för 2020!
