Jag är löpare: Mai-Li Hammargren
Jag har sprungit sedan jag var liten. Min pappa var löpare. När han skulle hämta posten på somrarna, två kilometer från sommarstugan, sprang jag och mina tre syskon med. Jag minns att vi alltid fick håll och fick krama kottar för att det skulle släppa. Det blev kanske inte så mycket träning för pappa, men för honom var det också ett sätt att umgås med oss.
Jag började med friidrott när jag började skolan. Gick med i Uppsala Idrottsförening och började tävla på 800 meter och 1000 meter. Jag var bra, men inte jättebra. Tror jag sprang 800 meter på 2.31 som bäst.
De senaste åren har jag levt som i en liten bubbla med min klocka, Mutewatch. Det började när jag gick på Handelshögskolan i Stockholm som hade en tävling där man skulle fundera över ett vardagsproblem och försöka komma på en lösning. Min pojkvän och jag hade just flyttat ihop. Vi hade väldigt olika tider, han jobbade ofta sent och tryckte på min snoozeknapp så att jag inte kom upp. Lösningen blev ett armband med en alarmfunktion som bara vibrerade.
Jag kom tvåa i tävlingen med affärsidén till Mutewatch. Jag bestämde mig ett år senare för att dra igång företaget och hade turen att träffa andra personer med olika egenskaper som ville samma sak. Efter två år presenterade vi första bilden av Mutewatch på en amerikansk webbsajt för teknik, som heter Engadget. De skrev om klockan och plötsligt blev det ett enormt tryck. Vi lyckades sälja Mutewatch i produktion och lanserade under 2011. Nu är det en klocka med touchscreen och vibrerande alarm- och timerfunktion.
En del av mina kompisar använder den när de springer intervaller. Men just nu har den ingen tidtagarfunktion, den kan bara räkna ned från ett givet klockslag. Men på sikt kommer vi kanske utveckla en sportmodell.
Jag har alltid löparskorna med mig på resorna. Löpningen har blivit en sorts konstant att förhålla sig till när allting annat är upp och ner. Jag har haft och har som regel att gå upp direkt, ta på mig löparkläderna och ge mig ut på en löprunda när klockan ringer på morgonen. Frukosten får vänta, iPhonen har jag lagt i ett annat rum. Det är förbjudet att kolla e-mail och telefonsamtal innan jag har sprungit.
Just nu kallar jag mig bara lyckliglöpare. Men jag drömmer om att springa ett maraton. Jag hoppas jag får lite mer tid framöver, nu när klockorna håller på att skeppas ut över världen. Innan hade vi bara prototyper, då var jag tvungen att vara på plats överallt och berätta om produkten, men nu hoppas jag att den säljer sig själv.
Jag tror på rutiner. Är du för kreativ, då faller allt. Jag brukar alltid skriva upp en lista på de tre viktigaste grejerna att göra varje dag. Mutewatch är tänkt att vara en del av rutinen. Du ställer alarmet så du vet när du ska sluta med en sak. Du ska alltså slippa tänka på tiden, låta vibrationerna styra.
Jag vill inte framstå som en supereffektiv människa, det handlar inte om det. Jag vill bara göra någonting som jag utvecklas av. Är man en komplex person måste man också hitta komplexa sammanhang för att bli lycklig, samtidigt som man försöker göra det så enkelt som möjligt för sig.
Jag är ett typiskt barn av 80-talet. Jag gillar att ha alla grejer i livet: vänner, roligt jobb, fritid och träning. Tanken med att gå med i den där tävlingen på Handels var att tjäna så mycket pengar att jag en dag skulle kunna bjuda alla mina vänner på en resa till Barcelona.
Vad vi skulle göra där? Dansa, och kanske springa Barcelona Marathon!
