Åre har levererat!

Det finns dagar man längtar efter hela året – dagen man får åka till Workout Åre är en av dem. En hel helg av träning, vackra omgivningar, god mat och framför allt skönt häng med instruktörer och deltagare. Min sambo (ja, han med hälsenan) frågade mig igår vad det är som gör WoÅ så speciellt. Jag hade jättesvårt att förklara, men det är just det här med hänget. Alla bor på samma ställe, äter tillsammans, svettas tillsammans och sitter i fåtöljerna i lobbyn tillsammans. DET är kvalitet!

Dessutom är det inget gigantiskt företag som driver eventet, utan tre eldsjälar, Thomas och Marianne Berglöf och Therese Nordfeldt, som anordnar och fixar med allt. Det är väl det som gör att de lyckas få ett träningsevent med över 500 deltagare att kännas som en familjeträff. Ja, ni hajar – det här är top notch! Och om ni kikar in på bloggen i helgen kan ni få se lite av vad som händer i Åre. Jag har så här långt ingen aning själv. Det var länge sedan jag kollade på vad jag har bokat, och jag minns ärligt talat inte, förutom spinning med Matthew Griffiths och yoga med Johanna Andersson. Det här blir spännande!

Och det är ju inte ens min hälsena! I lördags skulle min sambo imponera på vår 4-åriga son genom att spänsthoppa upp på ett tak i en lekpark. ”Tjong” sa hälsenan. Ja, han närmar sig 40 år. Nej, sonen blev inte ett dugg imponerad. Så nu är sambon konvalecent och ligger med foten högt och väntar på operationen som är i morgon och jag fixar allt – lämnar och hämtar på dagis, handlar, lagar mat och leker. Det borde kunna bli bättre när operationen är klar och gipset är på plats. Det här ställer ju till det lite. Den bästa lösningen på vardagsproblemen är att gå upp i svinottan, cykla till träningen, träna, cykla hem, lämna på dagis, åka till jobbet, jobba, åka hem och hämta på dagis…. Det blir alltså ännu mer morgonträning för mig nu ett tag. Tur att man är morgonpigg!

I morse var jag extra morgonpigg – eller rättare sagt, jag hade underskattat hur fort det gick att cykla till Odenplan och Nordic, så jag var på plats redan 05.45. Coach Javad hade inte ens hunnit tända lamporna. Men då vet jag att det till nästa gång och kan åka lite senare framöver.

Och nu gäller det att grabba tag i varje träningstillfälle som ges! Så även om vi sitter i skick till tryckeriet just nu så gick vi alla iväg och träffade PT-Andreas i eftermiddags. Det var rygg-och höftmys för hela slanten för mig och Marie. Sofie fick (när hon inte satt uppflugen i luften och fotade) knämys. Eller mys och mys, Andreas behandling av hennes trasiga knä ser inte alltid så mysig ut, men verkar funka för nu ska hon testspringa på torsdag. Hon skadade sig, som ni kanske minns, när vi tränade i en hinderbana och hon fortfarande gick under namnet OBSTACLE SOFFI!

Marie och jag fick göra de klassiska vrid och sträckövningarna. Så skönt och välbehövligt för trötta kroppar. Nu är det bara att gasa och gå upp tidigt i morgon igen!

Nu i helgen är det dags för Regionals, alltså som EM i crossfit, i Köpenhamn och nästa steg i uttagningarna till Games, typ VM. Och hur lyckligt lottad är jag inte som får träna på en crossfit-box där inte mindre än tre av coacherna ska tävla! Jag önskar mina idoler Björk, Númi och Jenny lycka till och jag ser fram emot att få följa er på Games i sommar!

Vi som inte tävlar i Regionals, vad hittar vi på då? Jo, vi kör Overhead squats och springer sprinter. (Ja, de som kan springa alltså. Jag själv som fortfarande har ont i höften efter halvmaran får idiotköra på helvetesmaskinen Aidyne. Den må se ut som en tantcykel, men jag skojar inte, all out på en Airdyne i sju intervaller var bland det värsta jag varit med om.)

Overhead squats innebär problem på flera plan på en gång. Man måste ha tillräcklig rörlighet för att vara bekväm att sätta sig i en knäböj med stången rakt ovanför huvudet. Men är man FÖR rörlig kan det vara svårt att ha tillräcklig stabilitet för att hålla stången där stadigt så att den inte vobblar och man tappar balansen.

Och jag med min minst sagt knepiga rygg har ju svårt att göra någonting rakt, men jag fick beröm av coach Nils som tyckte det såg bra ut, trots allt. Höften höll sig rak och jag höll skuldrorna på plats. Och om Nils ”Mr Teknik” Wallfält säger det måste det ju vara sant.

Den där knölen på bröstkorgen (ja, den som ser ut som något från Alien) kommer jag inte ifrån. Den hör liksom till skoliosen. Nu ser jag ju att den är större än brösten! Tur att den nästan bara syns om jag sträcker upp armarna, annars skulle det ju se sjukt ut. Två A-kupor upptill och en C-kupa lite längre ner.

Och se där! Där lyckades jag nästan Overhead squata mig ur bild. Och ser ni så allvarlig! Overhead squats är inget man larvar omkring med.

Nu har jag kommit igång med cyklingen igen också! Alltså transportcykling till jobbet. Så skönt, och det känns som perfekt återhämtning efter tuffa pass när kroppen känns sliten. Lite cirkulation i systemet och lagom hög puls. Inte som en Airdyne, med andra ord.

Ett pass kvar innan helgvilan. Det verkar bli ett roligt pass med mina älskade marklyft, hopprep och rodd, eftersom jag inte kan springa än. Skoj skoj!

”Pang” sa det i ryggen, som jag skrev i förra blogginlägget, när jag hämtade på dagis, huksittande. Och även om jag körde hårt på ”det jag inte bryr mig om finns inte”-taktiken har jag oroat mig lite. Var det en bristning borde jag kanske göra något åt det och inte bara låtsas som ingenting. Där är PT-Andreas så himla bra att ha. Vi går dit varje måndag – och om man då har någon skavank kan men be honom kolla på den och oftast har han dessutom en lösning också och fixar med sina magiska händer eller ett par konstiga övningar. Igår sa jag ”Jag vill att vi kör rygg idag” och då gjorde vi det. Vi mjukade upp och vred och det var kalasskönt. Men det där onda i bröstryggen släppte inte. Jag bad honom kolla på det.

Han klämde lite och drog mig i vänster arm. ”Här har vi ju en betongplatta” utbrast han plötsligt och tryckte under skuldran, precis där det gjorde ondast. Ja, till och med jag kände att det var en hård knöl där, en muskel som inte ville samarbeta alls.

”Musklerna har blivit stela under lång tid och till slut blir dom ju sur”, sa han krasst på Timrådialekt och visade pedagogiskt genom att knäppa händerna jättehårt. Ok, i hear you. Musklerna är sur. Han masserade och drog i armen, tryckte och höll emot. Jag kved och svettades. Men det blev betydligt bättre! Och medicinen består i att stå mot en vägg med en boll på det onda, trycka till och röra vänster arm åt olika håll för att få det att lossa. Det var ingen bristning. Dom var bara sur. Det kommer att bli bra.

När det vankas stångkomplex vankas det också att få koll på sina svagheter. Ett stångkomplex innebär att man gör en serie övningar med skivstång utan att sätta ner stången mellan – det som står på tavlan. Det svåraste är att välja vikt, eftersom man vill landa på en vikt där även övningar som marklyft känns givande, men som också går att hysta upp över huvudet från nacken. Inte helt enkelt och kompromissen blir, för mig, alltid att marklyften blir för lätta. Inte jättekonstigt eftersom jag har 100 kg som max i marklyft och vette-fan-men-pinsamt-lite som max på push jerk från nacken.

Ännu jobbigare blev det när jag insåg att min svagaste punkt i komplexet inte var där man kunde tro, utan i frivändningarna. Snälla nån, liksom. Om någon vill ge mig en privatlektion i frivändningar kommer jag att vara evigt tacksam. Och bjuda på lunch. Jag skojar inte. En lunch och evig tacksamhet! Någon hugad spekulant på detta frikostiga erbjudande? Man får ju dessutom umgås med mig både under lektionen och under lunchen – värde uppskattat till flera miljarder kronor.

Men bortsett från frivändningarna var det kul. Jättekul!

Jag har något tok i ryggen, dock. Jag brukar inte dra på mig något som inte är ryggskott i ryggen, men för en vecka sedan drog jag till något uppe i bröstryggen. Jag tänkte som jag brukar ”Det går väl över om jag blundar för det” och taktiken funkade fint. Efter ett par dagar var det nästan borta. I torsdags skulle jag hämta på dagis. Jag satte mig på huk – big mistake – och sonen satsade allt han hade in i famnen på mig och jag fick huksittande ta emot en 18 kilos turbokula i mellangärdet. Det sa pang på samma ställe i bröstryggen och sen kunde jag knappt andas. Men jag höll jättegod min inför fröknarna och tänkte med lite ansträngd inre röst ”ignorera, ignorera”. 

Det har återigen funkat rätt bra. Det gör fortfarande ont, men inte alls lika mycket och jag kan träna, men jag vågar inte riktigt lita på kroppen just nu. Jag är lite rädd att det helt plötsligt ska göra jätteont och att jag ska tappa spänningen i hela bålen. Jag vet inte ens vad det är, om det är en bristning eller kanske en låsning. Men ”Det du inte bryr dig om gör inte ont” (gammalt djungelordspråk) har ju funkat hittills. Snart är jag tillbaka igen och jag ska inte hämta på dagis sittande på huk mer.