Barnvakt

Simning är min Akilleshäl inom triathlon, skulle inte gå så långt att säga att jag är talanglös utan jag har nog bara simmat för lite tröstar jag mig med. Började simma årskiftet 2008/09 på egen hand inför en då stundande Svensk Klassiker. Har sedan dess fram tills nyligen bara fått in 1 till max 2 pass i veckan. Dessa har ofta varit korta och med medioker kvalité (1,2-1,5 km). 
Efter säsongen 2011 var jag trött på att alltid vara långt bak efter simningen på tävlingar (Kalmar 1:10h 2010 & 2011) och bestämde mig för att höja mig en nivå. Börjat köra minst 2 gånger i veckan och med hjälp av folk som verkligen kan. Dessutom är passen numera åtminstone är 2 km. Har fått några indikationer på att det har släppt lite då jag nu klarar göra 15*100 meters serier runt 1:35 per hundring med 10-15 seks vila. Inga världstider kanske men en ok början för mig. Fick ett skönt kvitto idag när jag i slutet av ett pass lyckades få till 32.6 seks på en 50:a i en 25 meters bassäng. Detta är utan voltvändning….är alldeles för usel på det. 

Ikväll sågs även min fantastiska lilla löpargrupp ute på Bosön för första gången på säsongen 2012. 15 tappra killar & tjejer hade 5*1000 meter framför sig med en progressiv grundidé. Själv hade jag blivit utmanad av Rubin Mcrea att börja på 3:30 sen se om jag kunde bättra varje tusing med 5 sekunder. Eftersom vi körde start 5:00 så tänkte jag att det kanske skulle gå, eller åtminstone var värt ett ärligt försök. Ingen perfekt uppladdning dock då jag körde hård benstyrka igår på lunchen samt ett tuff cykelpass på kvällen. Hade dessutom simmat tidigare på dagen också…men men, det ska man väl klara?!
Resultatet var dock över förväntan, mycket tack vare David Olerup som troget slet vid min sida genom hela passet. 3:28, 3:23, 3:22, 3:18, 3:11. Den sista var tuff som helvete men det fanns krafter för en spurt på sista varvet. 

Nu kommer jag somna med ett malligt leende på läpparna. 

//Le Mick

Så nu var semestern slut. Imorgon åker jag och min lilla kärnfamilj tillbaka till Stockholm. Tänker inte ens reflektera över hur jävligt det ska bli att komma hem till verkligenheten. Lika bra att inte tänka alls utan bara köra på. 
Nästa veckans schema är fullspäckat med kul träning. Ska bli skönt att göra nåt annat än bara springa. Ser nästan fram mot två stycken hårda pass på trainern.
Veckan som varit har träningsmässigt varit fantastiskt. Känns som min löpning verkligen tagits till nästa nivå. Tacka fan för det, har sprungit 9 gånger på 9 dagar. Blev aningens kortare än det var tänkt men desto fortare. Farten är som jag tidigare har skrivit är sekundärt för mig, springer nästan alltid efter pulsen. 91.5 km fördelat på 9 pass med snittfart 4:13 min/km. En mil om dagen i snitt…..perfekt dos.
Upplevde det som jag alltid upplever i slutet på mängveckor, vilket är låg puls relativt fart & känsla. Idag t ex skulle jag springa ett lätt distanspass. Ut höll jag 4:15 fart med snittpuls 130, på hemvägen bestämde jag mig för att öka till en fart där jag hade bra flyt men inte sprängde mig. Tog 18:50 att springa 5 km hem och då gick pulsen inte över 160. Som referens har jag mellan 162-168 under ett marathon. 

Har bestämt mig nu när löpningen är under kontroll för att fokusera lite extra på cykeln och simningen några veckor. Fått många hårda ord från folk ”som kan” att jag springer för mycket och cyklar på tok för lite. De menar att jag aldrig kommer få nytta av min löpstyrka om jag är svag på cykeln. Antar att de har rätt men lättare sagt en gjort vintertid i sthlm när man rattar både ett heltidsjobb & tvåbarnsfamilj. Nåväl, tar det som en utmaning i utmaningen att visa dem att jag också kommer kunna cykla. Under 2011 tränade jag strax under 340h inkl tävlingar. 130 av träningstimmarna var löpning och 90 var på cykeln. Detta år ska jag försöka få till lite mer jämnvikt. 

Imorgon ska jag göra nåt som får en Ironman att likna en barnlek…….resa med två små barn som har ett par stycken bokstavskombinationer var. 

Au Revoir 

M

För kallt i vattnet för att simma i min modifierade Ö till Ö dräkt. Blev en 5-minutare längs stranden. Fick andnöd av köldchocken, sen när smalbenen började värka av kylan så avbröt jag. Det är väl själva fan också att man ska vara så tunn. Tog tyvärr inte med min cykel ner, hade tänkt att skaffa en ny att ställa här nere men det blev aldrig av innan avresan. Hyrcyklarna här nere är av usel kvalité. Inte så kul att dyka ner på serpentinvägarna i 70 blås med skeva hjul & ruttna bromsar. Dessutom är jag en materialare av rang och vill inte bli sedd på en skitcykel. Sist jag hyrde här nere cyklade jag några mil axel/axel med en fransktalig, gråhårig gubbe som bara tittade på min utrustning och suckade. Han sa nåt i stil med ”c´est pas bon”, oklart iofs om han syftade på min cykel eller mina tunna fågelvader?!

Med detta sagt så blir det nu löpfokus denna vecka, inne på dag 4 nu och det känns fantastiskt. Att vara i bra löpform är fan det bästa som finns. Cykla är förvisso kul och simning kan vara skönt…..efteråt.
Har haft lite strul med knät nyligen, smärtan är borta men vill inte riskera nåt i onödan så jag springer ”bara” en gång om dagen här nere. Planen är att springa 6 lugna pass och 3-4 hårda.

Fredag, när jag kom hit körde jag ett av tre snabbdistanspass á 8 km på tid, 31 min.
Lördag, lätt distans på 13 km med en tempohöjning ner mot 3:45 fart sista 4 km.
Söndag, dåligt med tid så då rev jag av en klassisk 4*1 km med 45 seks vila, effektiva 20 minuter.
Måndag, lugna 11 km med en ökning mot slutet. 
Tisdag, kände mig oförskämt fräsch så jag bestämde mig för en längre löpning längs med kusten. Springer sällan efter klockan utan låter pulsen & benen styra tempot. Höll 4:30 fart första 10 km utan att pulsen ens gick över 140 bpm. Why waste a good pair of legs tänkte jag och ökade vid vändpunkten. Hem tog under 40 minuter i progressivt tempo, och då hade jag krafter kvar. Magisk känsla!

Nu känns det som att jag har en bra grund att bygga på om London Marathon i april ska gå under magiska gränsen 2:48:48.

Hörs längre fram i veckan…

Michel 

Va fan är problemet med folk?! Varför flyttar de inte på sig, är de lobotomerade, har de ingen hyfs eller skam i kroppen?! Jag förstår inte väjningsreglerna bland fotgängare. Varför skall alltid löparna vara den som måste väja. Den person som inte har bråttom, rörelsehinder eller bara njuter av en lugn promenad kan väl för i helvete hålla sig till sidan av trottoaren alternativt ta ett simpelt steg åt sidan ibalnd. Måste ni alltid gå i bredd som om det var ni som ägde stället?! Likadant i city när ”out of towners” kommer fem i bredd i gallerior och passager utan nån som helst respekt för andra som har lite mer skyndsamma ärenden på lunchen. Värsta är nästan när man fått ögonkontakt och de ser att man kommer men väljer ändå att preja ner en i rännstenen. Ska sluta skrika könsord & peka finger åt dessa hänsynslösa bufflar och i fortsättningen kommer jag köra en regelrätt NFL tackling på nästa idiot som kommer i min väg….
Har länge letat ett ord för dessa tölpar i samhället tills min kära kollega Peter hittade ordet Blockmongon i nån Urban dictionary efter en Falling Down som han hade under mellandagsrean då han skulle ut & köpa lunch i Stockholm city. 

Nåväl, nu är jag nere i Cannes för en 9 dagars semester med familjen. Fantastiskt att få ett litet miljöombyte. Att det sen är 13-15 grader i skuggan här nere samt 17 grader i vattnet gör inte saken sämre. Min tränare Pasi skickade dessutom ett mycket inspirerande schema med löpfokus. Det spritte lite i benen idag så jag valde att köra ett av de 4 st 8 kilometers snabbdistanspassen jag ska få till här nere. Tyvärr var det kuling idag så det blev lite tuffare än väntat….men splits på 15:55 ut och 15:05 hem med relativt låg puls ( 85%) får ändå ses som godkänt efter en trasslig resa.

Mike 

Ska ärligheten fram så har jag aldrig varit mycket för långpass inom löpning. Samma gäller för cykel och simning. Jag kör hellre dubbelpass, dvs 12 km på förmiddagen och sen 15 km på kvällen. Funkat kanon än så länge…man slipper den sega känslan av att vara ute i 2h i sträck men får ändå den uthålligheten i benen man behöver.
Har alltid varit en extremt rastlös person så egentligen passar nog den här sporten mig ganska dåligt. Men det är nog kanske det som gör den så utmanande och tilldragande också?! 

Idag tänkte jag alltså testa att springa lite längre än vad jag gjort på länge. Valde att först ta ett varv på Djurgården, sen fortsätta runt Riddarfjärden om knät tillät.
Inte sprungit på några dagar så jag fullkomligt flöt fram på fantastiskt pigga ben, höll ca 4:30 fart första 12-13 kilometrarna utan att ens gå över 140 bpm (74%). Efter Västerbron tryckte jag på fast utan att lämna komfortzonen. På de sista 5 kilometrarna höll jag 3:55 fart i snitt trots att det är vissa backar. Gick inte över min tröskel förrän på sista kilometern då jag hade en 500 meters lång uppförsbacke att tampas med. 
Kom hem och hade avverkat 18.5 km på 1:20h med en riktigt skön avslutning. Inte ofta man får ha den känslan efter ett långpass. (Jag vet att det är lite kort för att räknas som långpass men vafan gör man med oklara skadebekymmer?)
Nu med detta formbesked kan jag äntligen börja lägga in mer mängd igen i schemat och börja köra på seriöst igen med löpningen.

Denna vecka är det vilovecka fortsättningsvis. För mig innebär det hålla igång med träningen men inte köra saker som sliter för mycket. Kommer sannolikt cykla imorgon, köra styrka på onsdag för att senare gå ut på kvällen och skjuta ut mig ordentligt. På torsdag kommer jag antagligen vara yxbakis och förbanna allt och alla. På fredag sticker jag & familjen ner för 9 dagars semester i Cannes. Då kommer det bli sinnessjukt mkt träning. Älskar växthuseffekten, det sägs vara 18 grader i vattnet där nere.

//M