Det är ju bara muskler! Vad är ni rädda för?
Kvinnor och muskler. En debatt som med jämna mellanrum dyker upp på bloggar, i medier och på Facebook – till exempel just nu. Får kvinnor ha muskler? Gillar män kvinnor med muskler? Är det kvinnligt med muskler? Och mina svar är: klart vi får, det skiter väl jag i och JA!
För mig är det mest kvinnliga jag kan tänka mig just att vara stark, att vara självständig, att klara av saker, vara kapabel. Och det kräver muskler. Att flytta möbler, fälla ett träd, bära barn, orka bära upp en krogig rygg. Jag vill känna att jag klarar av allt sådant rent fysiskt utan att hela tiden behöva be om hjälp. Och när jag är stark rent fysiskt känner jag mig stark mentalt. Det är viktigt för mig, och det är viktigt för den bild av kvinnor jag vill ge till min son. Han ser att hans mamma är stark. Han ser att mamma orkar leka i lekparken och klättra i klätterställningar. Och när man frågar vem som är starkast i familjen skrattar han bara och säger ”Mamma”, för honom är inget annat tänkbart. (Och det handlar inte om att min sambo är osedvanligt svag.)
Sen tycker jag att det är snyggt. Jag vill ha fylliga axlar mycket hellre än fylliga bröst. Faktum är att jag gillar mina A-kupor, för de gör att man ser bröstmusklerna bättre. Och jag vill ha stora rundningar på baksidan på låren. Fåfängt, ja visst, men prestationerna som jag fått musklerna av och skaffar musklerna för att klara av, är vikigare än hur de ser ut. Utseendet är bara en bonus. Ett synligt kvitto på allt jobb jag lagt ner. Och det är snyggt till en viss gräns, tycker jag. Men det gäller ju både män och kvinnor, gubevars! Jag är inte ett fan av bodybuilding-tävlingar där de roterar på scenen som grillade kycklingar, hur starka de än är, för då handlar det ju till syvende och sist inte om prestation, utan bara om utseende.
Problemet med kvinnor och muskler måste handla om att kvinnor tar sig in på ett traditionellt manligt område. Åtminstone när det handlar om män som kommenterar kvinnors ”för muskulösa” kroppar. Precis som när kvinnor började ha byxor, eller när vi började ta oss in i bolagsstyrelser. ”Va!? Är ni här nu också!?” Plötsligt vill vi också bygga lats och knäböja med de stora vikterna och männen skälver i sina grundvalar. Maka på er, liksom! Men jag är medveten om att det långt ifrån bara är män som kommenterar på svällande armmuskler på kvinnor. När kvinnor ger sig på varandra handlar väl ändå oftast om att man inte unnar varandra framgång, men det är nog ett problem som snarare rör kvinnor i relation med andra kvinnor, än just muskler. De blir väl avundsjuka för att de själva inte orkar gå till gymmet, tänker jag. ”Nä, vet du jag vill inte styrketräna för då blir jag så grov” = ”Jag orkar inte styrketräna.”
Men helt uppenbart är det inte tänkt att vi ska se ut så här. Kvinnor får ha stora bröst, men inga lats. Vi får ha smal midja, men inga stora triceps. Och vi får ha höfter, men inga stora lårmuskler. Kläder idag är inte gjorda för det. Nu är jag sällan klädd i något som inte är stretch, men det har väl hänt att jag provat klänningar i affärer och slagits av att de aldrig räcker runt ryggen. Och då är jag ju inte ens särskilt stor! Samhället är inte gjorda för oss.
Jag ser ett enda problem med kvinnor och muskler, och det är när de används som ytterligare ett sätt att objektifiera kvinnor. På samma sätt som stora bröst kläms de in i små bikinis och svankas upp mot en kamera med dimmig blick från toksminkade ögon. Ja, visst, det ligger fortfarande mycket jobb bakom de musklerna men då har det starka, det självständiga bytts mot något helt annat, något att tråna efter och bara ett nytt steg i objektifieringen av kvinnor. Och det gillar jag inte. Ska ni tråna efter muskler får ni göra det när de används. Gå till gymmet! Men ni kan ju göra det lite finkänsligt, stå inte och glo.
Så tänker jag. Vad tycker ni?
(Och nej, jag har inte en sådan där konstig tatuering på ryggen. Det var liksom bara en… grej vi höll på med.)
