Blogg

Det är ju bara muskler! Vad är ni rädda för?


Kvinnor och muskler. En debatt som med jämna mellanrum dyker upp på bloggar, i medier och på Facebook – till exempel just nu. Får kvinnor ha muskler? Gillar män kvinnor med muskler? Är det kvinnligt med muskler? Och mina svar är: klart vi får, det skiter väl jag i och JA!

För mig är det mest kvinnliga jag kan tänka mig just att vara stark, att vara självständig, att klara av saker, vara kapabel. Och det kräver muskler. Att flytta möbler, fälla ett träd, bära barn, orka bära upp en krogig rygg. Jag vill känna att jag klarar av allt sådant rent fysiskt utan att hela tiden behöva be om hjälp. Och när jag är stark rent fysiskt känner jag mig stark mentalt. Det är viktigt för mig, och det är viktigt för den bild av kvinnor jag vill ge till min son. Han ser att hans mamma är stark. Han ser att mamma orkar leka i lekparken och klättra i klätterställningar. Och när man frågar vem som är starkast i familjen skrattar han bara och säger ”Mamma”, för honom är inget annat tänkbart. (Och det handlar inte om att min sambo är osedvanligt svag.)

Sen tycker jag att det är snyggt. Jag vill ha fylliga axlar mycket hellre än fylliga bröst. Faktum är att jag gillar mina A-kupor, för de gör att man ser bröstmusklerna bättre. Och jag vill ha stora rundningar på baksidan på låren. Fåfängt, ja visst, men prestationerna som jag fått musklerna av och skaffar musklerna för att klara av, är vikigare än hur de ser ut. Utseendet är bara en bonus. Ett synligt kvitto på allt jobb jag lagt ner. Och det är snyggt till en viss gräns, tycker jag. Men det gäller ju både män och kvinnor, gubevars! Jag är inte ett fan av bodybuilding-tävlingar där de roterar på scenen som grillade kycklingar, hur starka de än är, för då handlar det ju till syvende och sist inte om prestation, utan bara om utseende.

Problemet med kvinnor och muskler måste handla om att kvinnor tar sig in på ett traditionellt manligt område. Åtminstone när det handlar om män som kommenterar kvinnors ”för muskulösa” kroppar. Precis som när kvinnor började ha byxor, eller när vi började ta oss in i bolagsstyrelser. ”Va!? Är ni här nu också!?” Plötsligt vill vi också bygga lats och knäböja med de stora vikterna och männen skälver i sina grundvalar. Maka på er, liksom! Men jag är medveten om att det långt ifrån bara är män som kommenterar på svällande armmuskler på kvinnor. När kvinnor ger sig på varandra handlar väl ändå oftast om att man inte unnar varandra framgång, men det är nog ett problem som snarare rör kvinnor i relation med andra kvinnor, än just muskler. De blir väl avundsjuka för att de själva inte orkar gå till gymmet, tänker jag. ”Nä, vet du jag vill inte styrketräna för då blir jag så grov” = ”Jag orkar inte styrketräna.”

Men helt uppenbart är det inte tänkt att vi ska se ut så här. Kvinnor får ha stora bröst, men inga lats. Vi får ha smal midja, men inga stora triceps. Och vi får ha höfter, men inga stora lårmuskler. Kläder idag är inte gjorda för det. Nu är jag sällan klädd i något som inte är stretch, men det har väl hänt att jag provat klänningar i affärer och slagits av att de aldrig räcker runt ryggen. Och då är jag ju inte ens särskilt stor! Samhället är inte gjorda för oss.

Jag ser ett enda problem med kvinnor och muskler, och det är när de används som ytterligare ett sätt att objektifiera kvinnor. På samma sätt som stora bröst kläms de in i små bikinis och svankas upp mot en kamera med dimmig blick från toksminkade ögon. Ja, visst, det ligger fortfarande mycket jobb bakom de musklerna men då har det starka, det självständiga bytts mot något helt annat, något att tråna efter och bara ett nytt steg i objektifieringen av kvinnor. Och det gillar jag inte. Ska ni tråna efter muskler får ni göra det när de används. Gå till gymmet! Men ni kan ju göra det lite finkänsligt, stå inte och glo.

Så tänker jag. Vad tycker ni?

(Och nej, jag har inte en sådan där konstig tatuering på ryggen. Det var liksom bara en… grej vi höll på med.)



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Pling pling – AKTA ER!


Jag kan ha hittat den – världens bästa uppfinning. En uppfinning som kommer att revolutionera sättet vi rör oss i världen. Den heter Runbell och är en bärbar ringklocka som du sätter på fingrarna. Den är egentligen, som du hör på namnet, tänkt till löpare, men tänk er hur mycket större användningsområdet kan bli! Folk som stannar högst upp i rulltrappan, folk som stannar kvar och läser sitt kvitto vid bankomaten, folk som står på vänster sida i rulltrappan eller ja, FOLK I ALLMÄNHET. De tenderar ju att stå i vägen titt som tätt. Och istället för att antingen knyta näven i fickan och tänka ”MEN AKTA DIG DÅ!” eller till och med fräsa ”FLYTTA PÅ DIG MUPPTRYNE!” kan du nu alltså istället med en enkel tumrörelse plinga åt dina medlevande. Pling pling – AKTA ER!

Du köper din alldeles egna Runbell på deras sajt för 25 dollars.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Discobygg



Så här såg det ut förra veckan. Upp och ner, upp och ner. Jag lyckades pricka in två pass efter varandra där det var så ohyggligt mycket armhävningar. Nu råkar det vara så att jag är ganska bra på just armhävningar och jag gav mig den på att göra alla på tå. Under första passet gjorde vi åtminstone 80 stycken (Det var en AMRAP på 3×6 minuter med 8 armhävningar som en del i cirkeln) och det var fruktansvärt jobbigt. Men coach Nils tyckte att jag gjorde så fina armhävningar att jag gjorde de sista varven på ren och skär stolthet.

Mellan våra 6 minuters AMRAPs var det inte någon vila, utan då var det bear crawl och shuttle runs på 60%. Det kändes som om man lunkade fram lite skönt sådär avslappnat, men när jag tittade omkring mig och såg att alla andra såg i det närmaste steloperarade ut så misstänkte jag att jag såg likadan ut. Gammelmänska-löpning på mycket låg nivå var resultatet av alla goblet squats, chinups och armhävningar.

Dagen efter var det armhävningar i ringar och sen hade jag så ont i bröstet! Så där så att det gör ont ända in på bröstbenet, liksom. Jag försökte mig på att göra dips efteråt, men jag var så trött att jag inte ens kom ner kontrollerat, utan bara rasade ihop, så den idén fick jag lägga på hyllan.

Idag var jag piggare i bröstet, men tröttare typ överallt annars. Det var fest med OBS-klassen på fredagen och på lördagen hade chefredaktörn Marie sin 40-årsfest. Efter att ha tokflåsat mig på cykel till gymmet tackade jag allt högre stående jag kunde komma på, att det inte var ett flåspass, utan ren styrka.

Nu är det mycket sömn, bra mat, mycket vatten och allmänt mys och ta hand om kroppen som gäller. Man är ju inte 20 längre.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Vill inte sluta


Valet av idrott är märkligt på flera plan. Inte nog med att jag egentligen inte alls har tid med min satsning utan tvingas även ha ett upplägg som jag inte gillar. Nu pratar jag inte om träningsschemat utan säsongen som sådan. Känns värdelöst behöva lägga ner när jag är i min bästa form. Ta en ofrivillig vila och sen börja om från början igen bara för att alla andra gör det. När jag var yngre och satsade på tennis bytte tävlingarna bara karaktär. Träna hårt och tävla gjorde man året om. Lugnare perioder hade man under skolloven. Nu är det precis tvärtom. Nu tränar man som mest på semestern.

Som tur är har jag faktiskt en utmaning kvar innan vi stänger böckerna för 2014. Vi är ett gäng som åker till Thanyapura i Thailand för att pröva deras anläggning. Men kan väl kalla den för Asiens motsvarighet till Playitas. Precis som med Playitas så är det Apollo som är researrangör. Vaket av denna resebyrå att dra nytta träningsflugan. Aktiv semester är inget nytt men själva paketeringen är genial. Kul att dem som inte golfar, spelar tennis eller åker skidor också kan åka på en sportcharter för en rimlig kostnad.

Tidpunkten är noga utvald då Challenge Phuket gå samma vecka. Merparten av deltagarna skall vara med. Vi är ett hyfsat starkt gäng som gör upp där nere eller vad sägs om Rasmus Henning, Björn Andersson, Allan Hovda (vinnaren av Norseman) och Emma Graaf. Orten har säkert lockat dit fler proffs på en semestertävling inkl deras familjer. Oavsett motstånd ska det bli kul. Personligen tävlar jag helst mot så många bra som möjligt snarare än försöker vinna Kalle Anka tävlingar bara för att boosta mitt marknadsvärde hos en okunnig publik. Jag har dock lyxen att ha detta som en hobby. Annorlunda för dem som försöker leva på det såklart.

Banan där nere verkar något märklig. Första 1200 meter av simningen är i öppet hav sen springer man 100 meter på land för att simma sista 600 i en grumlig sjö (säkert full av giftormar). Cyklingen verkar knixig och full med korta branta backar. Oklart med hjulvalen men som Björn säger, skitsamma – det är mesigt att bromsa (?!). Löpningen är platt men misstänker att i den värmen & fuktigheten så blir det tufft ändå. Har inga krav på mig själv utan ska försöka så gott jag kan. Bara kul få ur sig det sista innan jag ”måste” vila.

Har ingen plan klar för nästa år. Anmäld till Kalmar & Challenge Fuerte. Hade hemskt gärna kört en IM tidigt på året för att säkra en Hawaii slot. Vore kul få starta Kona fräsch och inte ha en tveksam uppladdning som tidigare. Blir lite mer fokus på uthålligheten nästa år. Fått det väldigt klart för mig nu att det är där den stora förbättringen kan göras. Farten har jag.

Nu ska jag försöka kurera mig så jag kan börja träna igen. Legat till sängs i influensa i tre dagar.

Prosit!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Enormous ass


Först en uppdatering om hälsenan: Den känns redan bättre. Inte alls lika stel på morgnarna och gör inte lika ont. Fortsätter jag bara med mina tåhävningar borde det hela vara borta inom kort. Jippii!

Men jag gör ju inte bara tåhävningar. Igår frivände vi så att svetten dröp och idag var det dags för ryck och utfall bakåt. (Det hade prehabspecialisten James Jowsey berättat för coach Jenny att man får ett ”enormous ass” av, så det är klart att vi skulle testa det. Vem vill inte ha ett enormous ass?)

Jenny var den som först kallade oss för OBS-klassen, så hon är liksom OBS-klassens mamma, och även om hon nog blir lite trött på oss när vi pratar lite för mycket, lyssnar lite för lite och tjafsar i överkant, så tror jag också att hon längtar lite extra till måndagmorgnar när hon får gå upp klockan 05 för att mysa med oss. I går la hon nämligen upp den här bilden på Facebook och skrev att det ”äntligen var måndag igen”. Och bilden visar ganska bra hur det brukar vara före klassen: någon (Zach) sitter i en squat, någon (Javad) rullar en pinne under foten, någon (Rikard) är dryg mot någon (i det här fallet mig – han kallade mig för Trolldegsstjärt) och får stå och skämmas med dålig hållning. Lika delar galenskap och träning. Precis som jag vill ha det.

Nu är det lite vila när jag inväntar att få ett enormous ass!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Nu du din hälsena!


Jaha, här står jag och gör tåhävningar. Jag hatar att rehaba, men inser också att det ibland är ett nödvändigt ont. Annars får man liksom bara ont.

Det hela började i somras när jag slafsade omkring i flipflops vareviga dag och i ett par skor som var väldigt nedslitna på ena sidan så att det blev löjligt uppenbart att jag pronerar på höger fot. All denna frånvaro av fotriktiga skor resulterade i en hälseneinflammation.

Jag började med att sluta springa för att bli av med det. Tackade till och med nej till Lidingöloppet. Då skulle det väl bli bra?

Blev det bra? Nej.

Men om jag inte ens springer de korta distanserna som vi springer på crossfit-passen och kör Airdyne eller roddmaskin i stället. Då blir det väl bra?

Blev det bra? Nej.

Ok. Det här med att vila bort eländet verkar inte funka. Hälsenan är fortfarande stel och öm på morgnarna och ibland senare på dagen också. Så fick jag tipset om tunga excentriska tåhävningar av löparen Markus Torgeby. Alltså att jag ska göra en vanlig tåhävning upp på båda fötterna och sedan gå sakta ner på bara den onda foten och verkligen hänga ut senan i nederläget.

Det här rimmar ju perfekt med min syn på kroppen – att det är väldigt få tillstånd vi kan vila oss bra ifrån. Jag tror på rörelse, även när du har ont, men kanske rörelse på ett annat sätt än du brukar. Rörelse för att mjuka upp, rörelse för att få blodcirkulation, rörelse för att utmana. Jag tvekar inte att gå och träna när jag får små ryggskott, och kan till och med ta en Ipren för att kunna träna då. För om jag tränar går det över snabbare! Vi mår inte bra av att sitta still och vila. Det vet till och med min fyraåringa son som hötte med sitt lilla pekfinger åt mig häromdagen, när jag sa att jag hade suttit vid min dator på jobbet hela dagen, och sa ”Mamma, det är INTE bra för kroppen!” Word!

Så i morse stod jag där på gymmet och körde tåhävningar. Upp och ner och upp och ner… Och jag är sugen på att bli kvitt det här nu. Så till den milda grad sugen att jag gjorde JÄTTEMÅNGA tåhävningar och helt körde slut på vaden och hälsenan så att jag inte hade någon kontroll i höger underben och höll på att drasa ner för trappan till omklädningsrummet efteråt. Jag klarade mig dock helskinnad från platsen och jag kommer att göra nya hävningar i morgon.

To be continued…



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*