DN Stockholm Halvmarathon – Race Report

Ibland sker det saker runt omkring oss som vi varken kan påverka eller än mindre förstå, saker som får oss att stanna upp, reflektera och som ger lite perspektiv på vår annars så inrutade och trygga tillvaro. Vi kan ställa tusen frågor men får sällan ett begripligt svar. Det sker hemska saker i vår värld som vi inte kan förstå, bara acceptera. Och när nånting hemskt sker precis runt hörnet alldeles i vår närhet blir det extra påtagligt.

Den här veckan har det känts helt fel att fokusera på kommande lopp eller älta tider fram och tillbaka. Jag får nästan dåligt samvete för att jag gått och ältat hur dåligt jag sprang i söndags och lagt massa energi på nåt så trivialt som en miltid. Jag har förvisso sprungit en del, både intervaller och distans, men inte i syfte att bli bättre utan snarare för att ventilera tankar och intryck. Försökt förstå. Ställt frågor som tänk om och varför. Mitt i detta kaos så har jag förstått att löpningen för egen del inte primärt handlar om att bli bättre eller prestera som jag gärna intalar mig själv, utan snarare om att försöka upprätthålla nån form av balans och mental hälsa i en värld som blir svårare och svårare att förstå sig på…

I tisdags mördades en ung kvinna mitt i centrala Sundsvall. Bara det faktum att en person bragts om livet mitt i centrala stan känns helt overkligt. I lilla trygga Sundsvall. Jag springer förbi parken där hon hittades nästan varje dag och har promenerat samma stig hundratals gånger på väg till mataffärn. Som alltid när en ung människa går bort för tidigt blir jag illa till mods och berörd. Det är så sorglig och tragiskt. Lika sorgligt och tragiskt är det att vi misslyckats med att hjälpa den misstänkte gärningsmannen i tid, en person som jag genom mitt jobb nästan dagligen haft kontakt med nu i höst. Det gör det hela ännu svårare att förstå. Obegripligt. Massa tankar. Allt ifrån ”hade jag kunnat göra nåt” till ”tänk om det hade vart jag”. Men inga svar…

Ibland blir jag och säkert många med mig alldeles för besatta och självupptagna i jakten på det perfekta steget eller drömtiden och tänker att löpning är allt. Det gäller att påminna sig själv då och då om att det finns saker och ting som är större, släppa alla tankar på att prestera och istället använda löpningen som ett verktyg att försöka göra det obegripliga lite begripligare. 

Men det sagt så är jag ändå rejält peppad inför Stockholm halvmarathon nu på lördag. Planen är att precis som på Kungsholmen runt ta första milen på 38.30 och sen se hur längde det håller. Kanske går det, om inte så kommer jag inte att gräva ner mig för det.

/Hörs 

Fiasko var det första som slog mig när jag passerade mållinjen tidigare idag. Och då tänkte jag inte på arrangemanget, banan eller vädret, det var så bra det kunde bli. Nej, fiasko är vad jag skulle vilja ge mig själv i betyg. 39.05 tror jag det blev till slut. Har inte orkat kolla nån resultatlista. Känns oviktigt. Såhär dåligt har jag inte sprungit på typ 4 år. Klarade med nöd å näppe skamgränsen men det kändes inte så mycket bättre för det, snarare tvärtom.

Formen är tydligen inte bättre än såhär just nu. Trodde verkligen efter torsdagens pass att jag var på gång, det kändes verkligen så. Kanske slet det för mycket. Om jag ska vara lite snäll mot mig själv så var det ju faktiskt bara 2 veckor sen jag sprang Ultravasan. Kroppen kanske fick en chock av att springa ”fort”. Men men det sagt så hade jag ändå förväntat mig en bättre känsla. Idag var det tungt från första stund ända in i mål. Första 3km gick i kanske 3.40-fart men kände ganska direkt hur lungorna skrek och protesterade så det var bara att sänka farten. Ville stanna varje meter bara för att få luft. Låg hyffsat till halvvägs ändå, tror första femman gick kring 18.30 men sen gav kroppen upp, fick anstränga mig för att hålla styrfart och blev omsprungen på löpande band. 

Det här var första loppet som jag sprang helt själv. Det var en lite märklig känsla, konstigt på nåt vis. På alla andra lopp har jag alltid haft sällskap, eller åtminstone nån som följt med och hejat på, men inte idag. Imorse åkte jag helt själv till loppet. Träffade på en massa trevligt folk ändå (Umebor är generellt fruktansvärt trevliga) men det var ändå annorlunda. Ingen att vänta på i mål, ingen att gå igenom loppet med efteråt på väg hem. Inte lika roligt måste jag erkänna. Dagens höjdpunkt var att få kramas med coach LG, resten är bara att glömma och förtränga. Men jag vill absolut rekommendera Umemilen, det är en ruskigt snabb bana utan vare sig  backar eller motlut. Platt som en pannkaka. Och i regel perfekt löparväder. Så alla Stockholmare, skippa milloppen på hemmaplan nästa år och kom upp till Ume istället och testa nått nytt  så kommer ni att persa fett mycket. I alla fall så länge man inte har sprungit Ultravasan 90 två veckor innan.

Ska försöka att inte gräva ner mig allt för mycket, istället ska jag ta revansch nästa lördag på Stockholm halvmarathon. Då blir det party och en jävla massa öl efteråt. I Stockholm ska den första milen gå betydligt snabbare än idag.

Kom hem till Svallet för ett par timmar sen, ska sticka ut och göra det jag är bäst på, springa distans och glömma dagens fiasko.

/Hörs

Formen har vart ett stort frågetecken ända sen jag kunde köra igång på allvar efter löparknät. Farten brukar alltid vara det jag tappar först och som också är det svåraste att hitta tillbaka till efter ett längre uppehåll. Ultravasan bidrog inte direkt till att göra det lättare. I början på augusti när jag försökte mig på en fartökning orkade jag knappt 3km innan benen sa ifrån och pumpen höll på att få spel. Har vart osäker på om jag ens fixar milen under 40min sen dess. Fram tills nu. Efter gårdagens pass är jag optimistisk. Optimistisk att kunna fixa sub40 nu på söndag och även prestera bra på halvmaran nästa helg som blir generalrepetition inför Berlin marathon.

Körde ett av mina favoritpass igårkväll. Distans Canova style. 19km i 3.59-fart. Egentligen skulle det vara 40min lugnt och 30min fortare men det kändes bra redan från början. Never waste good legs. Pulsen låg där den skulle. Kändes aldrig jobbigt. Formen verkar lura runt hörnet. Det här passet brukar normalt kännas, får ofta slita lite på slutet. Inte igår. Igår kände jag mig lätt som en fjäder som flög fram utan att behöva ta i.

Man blir bra på det man tränar. Hade kunnat fortsätta ytterligare en mil igår. Min största styrka (enda?) är att jag gillar att ligga och mala på i en jämn och för mig relativt hård fart länge. Däremot hade jag nog inte kunnat skruva upp tempot ytterligare, då hade det blivit soppatorsk omgående. Antar att det är därför jag gillar maran. Hade gärna gått all-in på milen den här hösten och försökt plåga mig maximalt men efter gårdagens pass började jag på nytt drömma om 2.50 på maran. Trodde att det tåget hade gått i och med löparknät i somras och en Ultravasa på det. Jag vet att jag kommer ångra mig om jag inte försöker. Om det är nånstans det ska kunna gå så är det i Berlin. Så just nu känns det som om milen i Berlin två veckor senare är det som eventuellt kommer bli lidande. Men LGs schema fram tills dess innehåller ändå rätt mycket fart för just milen och inga långpass så förhoppningsvis kommer jag ändå vara bättre tränad för milen än jag någonsin vart innan. Om känslan efter Berlin är samma som efter Rotterdam i våras så utesluter jag inte att det ska kunna gå och springa snabbt där. Måste ju se till att förtjäna den här snygga Finishertröjan.

För övrigt så läste jag om ett lustigt uttalande av Zlatan idag. Uppenvarligen tror han att han skulle ta en plats i skidlandslaget bara sådär. Har han fått hybris? Och när han beter sig som en barnunge och helt oprovocerat hoppar på / mobbar fotbollskanalens Olof Lundh på landslagets presskonferens så börjar man ju börja undra vad som pågår i hans huvud och vilka signaler han som förebild skickar ut. Gör om gör rätt! ”Att springa är mentalt jobbigt” sa han visst också. Skulle gärna se nån tvåla dit honom på löpning eller skidor för den delen så han kommer ner lite på jorden. Har aldrig förstått mig på Zlatans storhet som fotbollspelare och kommer heller aldrig att göra det. Om han vill leka hink och spade så får han väl göra det, så kan vi som är mentalt starka fortsätta med att springa. 

Nu är det fullt fokus på Umemilen. Har en bra känsla. Benen verkar inte ha tagit särskilt mycket stryk från igår. Många millopp i Stockholm vill gärna marknadsföra sig som det flackaste milloppet. Kom upp till Ume så får ni se vad en flack mil egentligen innebär.

/Hörs

Har vart och kollat upp min onda rygg idag. Var till Ida på Sundsvalls Ryggklinik som jag gått till dom senaste 4 åren med undatag för löparknät i somras eftersom hon inte hade tid då. Det kändes otroligt skönt att inte behöva rabbla upp hela min skadehistorik för femtioelfte gången som börjar bli skrämmande lång vid det här laget. Lite som att gå till ”sin” frisör och bara luta sig tillbaka i stolen utan att behöva säga nåt, eller som att gå till den lokala pizzerian runt hörnet och bara nicka förstående till pizzabagaren som direkt fattar.

Hon konstaterade ryggskott som förmodligen kommer sig av alla mina problem i rumpa, höft och ITB de senaste åren, allt hänger ihop men det hade jag nästan räknat ut innan. Förmodligen triggades det igång av Ultravasan. Fick mig en genomkörare av alla triggerpunkter, gjorde som vanligt ont till förbannelse men kändes befriande skönt efteråt. Rörligheten är fortfarande ungefär lika med noll, stel som en pinne är bara förnamnet. Blev ordinerad att fortsätta jobba förebyggande med rumpa och höftböjare samt stretcha ut ryggen. Eventuellt går vi på med nålar nästa vecka om det inte ger med sig men jag tycker faktiskt att det blivit mycket bättre bara dom senaste dagarna. Kan knyta skorna utan större problem nu och även resa mig från toastolen utan att det känns som om nån håller på att såga av ryggen så förhoppningsvis behövs det inte.

Som tur är har ryggen inte påverkat löpningen den här veckan. I måndags körde jag 6x1000m i 3.30-fart, lite fortare än LGs instruktioner, men till mitt försvar var jag helt övertygad om att det inte gick så fort, efter månader med endast distans har jag helt tappat fartkänslan. Försökte ligga på en kontrollerad nivå utan att gå på för mycket och kollade aldrig klockan, blev uppriktigt sagt förvånad när klockan pep till och visade 3.28. Igår blev det 20km distans och idag 12km lugnt. Imorn blir det ett pimpat Canova pass i marafart och sen en välförtjänt vilodag på det.

Hade initialt tänkt springa både Stenstansloppet på 7,5km här i stan på lördag och sen avsluta helgen med Umemilen på söndag. Nu blir det bara Umemilen, skiter i Stenstansloppet. Enda anledningen till att jag funderade på att springa den udda distansen 7,5km var för att dom lottar ut en bil på nummerlappen men med min tur så kommer jag ändå inte att vinna. Lägger allt krut på Umemilen istället. Och att få kramas med coach LG på hemmaplan är såklart ett starkt skäl till att välja Ume före Svallet. Först och främst blir det ett bra träningspass. Har ingen måltid, vill mest få till en bra känsla och känna att jag har lite tryck i steget. Kan sluta hur som helst. 39.02 kanske. I värsta fall 40.40. Med lite flyt 37.52. Mest troligt nånstans kring 38.05. Nåt PB kommer det definitivt inte att bli.

Fortsätter att försöka tävla mig i form helgen efter. DN Stockholm Halvmarathon. Mitt favoritlopp. Då är målet att åtminstone försöka närma mig tiden från Kungsholmen Runt i våras. Sen är det bara två veckor kvar till höstens första Berlinresa. Halvmaran får avgöra vad som är rimligt att ramla in på där. Försöker intala mig själv att sommarens uteblivna träning kommer vara till min fördel nu i höst, att jag kommer vara på tårna och känna suget på ett helt annat sätt jämfört med ifjol vid samma tid då jag mest var sliten och nertränad och dessutom hade grymt prestationsångest över att fixa silvermedaljen på Lidingö som förtog en hel del av löparglädjen. Den som lever får se.

/Hörs

Dagens låt: det börjar bli höst ute, bästa årstiden för löpning. Och musik. Gärna nåt melankoliskt så man kommer i rätt sinnesstämning. Typ Porcupine Tree. Eller valfritt projekt med Steven Wilson.