Fika

09 jan 2017 av Runners World

Idag började jag jobba efter drygt två veckors ledighet. Som vanligt var det fruktansvärt skönt….att få gå hem på eftermiddagen som det alltid är första dagen efter ett lov. Det gäller att hitta dom små glädjeämnena i livet och det här var definitivt ett sådant. Nä, skämt åsido så var det ganska trevligt att vara tillbaka på jobbet och i nån form av rutin igen. Förra veckan blev en riktigt bra träningsvecka med knappa 15mil in på kontot, återstår att se om det håller även nu när man ska försöka sköta jobbet också.

Det första jag gör när jag kommer till jobbet är att gå raka vägen till personalrummet för att hämta en kopp kaffe. Även om det smakar skit så är jag för lat för att orka brygga kaffe på mornarna hemma, jag är glad om jag hinner slänga i mig en macka på väg ut ur duschen efter att ha snoozat lite för länge. När jag stod vid kaffemaskinen imorse och svor över att kaffet var slut kunde jag inte undgå å lägga märke till att det stod en oöppnad burk pepparkakor från innan jul på ett av borden. Vid 10-fikat noterade jag att samma burk var nästintill slut och lagom till lunch kunde jag konstatera att det inte fanns en pepparkaka kvar vilket fick mig att fundera på 1) Är inte folk less på pepparkakor? 2) Är det verkligen så svårt att stå emot frestelsen? och 3) Är jag ensam i världen om att bli illa till mods av tanken på allas händer som vart där och grävt?

På vårt jobb står det nästan alltid framme nån form av fika och det går åt som smör i solsken. Själv fikar jag aldrig nåt. Inte för att jag inte är sugen, vill ha eller tänker på vikten, nej jag undviker allt vad fika heter på jobbet därför att jag inte vill inte bli sjuk. Snacka om smitthärd såhär i influensatider. Alla som är där och gräver med sina händer i samma kakburk, det är som att be om å få vinterkräksjukan. Alldeles intill vårt fikarum ligger ett gäng personaltoaletter och det är inte helt ovanligt att man kan höra någon spola i toaletten och sen bara gå ut därifrån utan att sätta på vattenkranen. När man då kommer in i personalrummet och ser alla sitta med grädde runt munnen och frågar om man vill ha en bit så är det inte jättesvårt att säga ”tack men nej tack”. Och även om sannolikheten för att bli sjuk är tämligen liten, nästintill minimal, varför chansa? För vadå, några gram sockers skull? Jag har varken tid eller råd att vara sjuk, därför undviker jag allt vad gemensamt fika heter. Det blir svårt att springa 15mil i veckan om man samtidigt ligger hemma med feber eller med en hink brevid sängen.

I fredags var jag ute och drack öl med några kompisar på O’Learys. Där står det alltid framme skålar med popcorn vid borden när man kommer. Dom rör jag såklart aldrig för samma sak gäller ju med dom. Men just i fredags var jag bra sugen. Jag hade precis sprungit 10x1000m, styrketränat en timme direkt efteråt och fick skynda mig för att hinna ner på stan. Kroppen skrek efter kolhydrater mer än i flytande form. Precis när jag skulle ge efter och gå all-in på popcornsskålen så säger en person vid bordet att han legat hemma med kräksjuka hela jullovet samtidigt som han tar en näve popcorn till. Då beställde jag in en till öl istället.

Jag är sällan sjuk. Senaste gången, bortsett från några småförkylningar, var 14 november 2004. Då trodde jag att jag bokstavligen skulle dö. Hade nån gett mig en pistol kan jag inte svära på vad jag skulle ha gjort. Efter det bestämde jag mig för att aldrig mer bli sjuk igen. Sen insåg jag ganska snabbt att det mer eller mindre är omöjligt om man inte ska undvika all form av mänsklig kontakt men jag ville absolut aldrig mer bli så sjuk igen som jag var då. Lösningen blev att börja tvätta händerna femtioelva gånger per dag. Ibland tänker jag att jag lider av nån form av tvångsbeteende som säkert kan botas med KBT. Jag har lugnat ner mig en aning sen dess och är inte lika hysterisk numera, det har blivit bättre med åren men jag har fortfarande fobi för döda ting typ dörrhandtag, bankomater och kortläsare i butiker.

Hur blir man sjuk? Jo, av virus eller bakterier som i regel kommer in i kroppen genom ögon, öron, näsa eller mun från händerna. Många tänker säkert likadant som mig, dom är noga med att tvätta händerna men sen pillar dom med mobilen som dom precis toasurfat med, tar en bulle och sen kommer influensan som ett brev på posten. Jag inser ju att mitt beteende inte är helt normalt, men det har å andra sidan hållt mig frisk dom senaste 12 åren och att vara frisk har blivit viktigare och viktigare ju mer jag ökat träningsmängden. För oss motionärer är kontinuitet A och O och är man ständigt sjuk under den så viktiga grundträningsperioden så kan man med all säkerhet vinka hej-då till allt vad PB heter i vår. Jag tappar på sin höjd en eller två träningsdagar per år pga förkylning för att jag håller mig till följande regler:

Jag tvättar händerna ofta på jobbet; alltid efter lektion, innan jag sätter mig vid datorn eller äter.
På offentliga toaletter använder jag alltid pappershanddukar för att öppna dörren efteråt.
Jag använder alltid handskar på hösten/vintern när jag går på stan och knappar in min kod i butiker.
Jag undviker potentiella smitthärdar som tex gemensamt fika.
Det första jag gör när jag kommer hem är att tvätta händerna så man inte drar med sig potentiella virus.
Jag använder sällan telefonen hemma som man pillat med dagtid. Samtal, sms och appar funkar utmärkt att sköta med Macbooken eller iPaden.
Om jag skakar hand med folk så är regel nummer ett att tvätta händerna så fort tillfälle ges.
Jag skrubbar rent varenda millimeter av handflatorna efter att jag vart på gymmet.

Ingen raketforskning men tack vare det är jag nästan aldrig sjuk. För är man frisk så kan man träna precis som man vill. Medan halva Sundsvall låg hemma i influensa förra veckan kunde jag börja det nya året på följande sätt:

Söndag 1/1: Långpass 34km
Måndag 2/1: Distans 20km
Tisdag 3/1 : 2 x (3km – 2km – 1km) totalt 18km + styrka/prehab
Onsdag 4/1: Distans 22km
Torsdag 5/1: Distans 20km
Fredag 6/1: 10x1000m @3.30 totalt 20km + styrka (discofredag)
Lördag 7/1: Distans 15km
Söndag 8/1: Långpass 34km + styrka/prehab på kvällen
Måndag 9/1: Distans 20km

Och med den träningen så kan jag även kompensera dom uteblivna pepparkakorna på jobbet med att hetsäta en hel Aladdin choklad ask utan dåligt samvete, garanterat fri från virus och bakterier.

/Hörs

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

12 januari, 2017 : 18:34

Haha jag önskar jag också kunde vore obrydd, livet skulle bli så mycket enklare då på många sätt 🙂

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Höghöjdssvammel

av Runners World

Att många konditionsidrottare tycker att det ger bra effekt att träna på hög höjd har nog inte undgått någon. Här kommer en personlig betraktelse om mina höghöjdsminnen och tankar.

Första gången jag var på hög höjd var i St. Moritz sommaren 2001 och jag var 20 år gammal. Vi var ett gäng juniorer på 18-22 år som just hade tävlat på junior EM och ville testa hur det var att träna på hög höjd. Det här var tiden innan nästan alla svenska löpare åkte på höghöjdsläger till Sydafrika eller Kenya under vintern, så ingen visste riktigt hur det var och hur kroppen skulle reagera. Ett par killar hade av sin tränare hört att det var bra att käka bikarbonat, eftersom det var basiskt, i samband med intervall träningen för att förhindra att dra på sig för mycket mjölksyra. Vi hade också hört att det var viktigt att ta det väldigt lugnt i början för att låta kroppen anpassa sig. Till saken hörde att i källaren till lägenheten vi hyrde fanns det en minimal simbassäng och bastu och det blev tävlingarna om vem som kunde simma flest längder under vattnet och hålla andan och det fanns alltid ett rekord att slå. Det är fortfarande en obesvarad fråga om intervall passen under lägret gick dåligt på grund av höjden, fel bikarbonatdosering, ensidigt kostupplägg med för stor konsumtion av fiskpinnar (det ända som var ekonomiskt överkomligt i en mataffär i St. Moritz) eller för mycket undervattens simning. Jag har i alla fall för mig att det var Mustafa Mohamed som slutade som undervattenssimmästare. Men tydligen gav den här upplevelsen mersmak för St. Moritz blev sedan ett kärt sommartillhåll.

Redan hösten efter den sommaren flyttade jag till Flagstaff i Arizona för att bo, träna och plugga under fyra år på 2000 meters höjd. Det här var på tiden innan Flagstaff blev ett löparmecka i Usa och då förstod jag aldrig varför inte fler löpare flyttade dit eller förlade sina läger där eftersom jag tyckte att jag kommit till löparparadiset på jorden. Den här gången var dock inte taktiken att gå ut lugnt och vänja sig vid höjden. Vi började med en 10 miles tröskel på 2400 m där alla nya i laget ville visa vad de gick för och de gamla ville självklart inte få stryk av nykomlingarna. Vi gjorde ingen direkt träningsanpassning till höjden förutom att jag drack en otroligt äcklig flytande järnshot varje morgon tillsammans med morgonkaffet och gröten. Ni har väl hört att kaffe och mjölk är speciellt bra för järnupptaget : )

Jag anpassade mig ganska snabbt till att träna på 2000 meters höjd. Jag kände mig aldrig bra samma dag som jag åkte ner på lägre höjd utan hade större effekt dagen eller dagarna efteråt. Det var allt för plötsligt att samma dag från en timme till en annan har tillgång till massa syre. Andra erfarenheter jag har av höghöjdsträning är att det inte är bra att vara i allt för dålig form när man påbörjar en höghöjdsvistelse. Höjden gör att ur form biten blir dubbelt så jobbig och det finns en risk att det blir för mycket stress på kroppen för att få bra effekt av träningen. Likaså är det lite svårare för kroppen att återhämta sig från tuffa pass i höjden och det tar oftast längre tid att bli frisk från sjukdom.

Det finns flera studier och teorier om höghöjdsträning, hur lång tid det tar att acklimatisera sig, hur länge man ska stanna i höjden för att få effekt, hur snabbt eller lång tid efter att man kommer ner från höjden som det är optimalt att tävla, hur länge höghöjdseffekten sitter i, hur högt det är optimalt att träna i förhållande till att bygga lungor och behålla snabbhet. Jag tror att alla de här parametrarna är högst individuella och det gäller att prova sig fram till vad som fungerar för var och en och vad syftet med höghöjden är. Banlöpare använder höjden för att prestera på lågland medan bergslöpare gör det därför att det är i den miljön och på den höjden man mestadels tävlar.

Under åren jag bodde på 2000 meters höjd och även efteråt när jag kontinuerligt reste på höghöjdsläger kände jag mig även bekväm att röra mig hyfsat snabbt de gånger jag befann mig på platser på 4000-5000 meters höjd. Sedan gick det tyvärr många år med både lite träning och få höghöjdsvistelser vilket avsevärt försämrade min höghöjdstolerans. Nu håller jag på att träna upp den toleransen igen eftersom att vistas i berg numera är en stor del av mitt liv och idrottande. Jag gillade inte alls att få huvudvärk och känna mig höjdsjuk av att gå upp på Mont Blanc i somras och jag vill kunna köra riktigt bra intervall pass på 2000 meters höjd igen.

Nu är jag i Andorra och förbereder mig inför skidalpinism säsongens första världscupstävling som kommer att gå på mellan 2000 till 3000 meters höjd. Första intervall passet kändes så där. Tur att det fortfarande är två veckor kvar tills det är dags på riktigt!

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Januari jakten

av Runners World

För varje år som går och ju äldre jag blir tycker jag att det blir svårare och svårare att stå ut med vintern. Det är nånting med vintern ger mig kalla kårar, både bokstavligt- och bildligt talat. För mig är det inget annat än ett långt elände bestående av sjukdomar, mörker och kyla. Jag hatar vintern på så många olika sätt, den gör mig deprimerad och om jag kunde skulle jag krypa ner under täcket och vakna i april. Kanske är jag ingen riktig snorsportare eftersom jag varken förstår mig på cykling eller simning, än mindre skidor. Nån friluftsmänniska är jag definitivt inte. Jag gillar märkeskläder, 25 årig Macallan, New York och harmoniska mollskalor, inte pimpling, skotrar eller fjäll. Jag är löpare och det räcker för mig. Men framförallt så hatar jag att frysa, det är det värsta som finns och det gör jag konstant under vinterhalvåret. Dessutom är jag fåfäng och hatar att inte kunna gå i mina cognacsbruna skinnboots nu på vintern.

Jag kan absolut uppskatta en vacker vinterdag, när det knastrar sådär härligt under skorna medan man springer längs nyplogade vägar med en meterhög snövall på båda sidorna samtidigt som träden gnistrar av snökristaller i den bleka januarisolens svaga strålar, det kan vara magiskt, men helt ärligt, hur många sånna dagar har vi på vintern egentligen? Typ en på trettio kanske. Då är det betydligt vanligare med iskalla nordanvindar som piskar en i ansiktet så att käken domnar bort samtidigt som ögonen svider av smärta från det vågräta snöblandade regnet medan man försöker hålla sig upprätt och inte halka. Å andra sidan kan det vara rätt magiskt också, fast på ett helt annat sätt.

Även fast mitt huvud inte gillar vintern så verkar kroppen göra det. Den trivs med att springa på vintern och tycker faktiskt att snön är betydligt skönare än både asfalt och tartan. Jag har sällan problem med mina knän och vader på vintern vilket är mer en regel än undantag på sommaren. Dessutom tenderar farten ofta att bli lite långsammare nu vilket också gör löpningen skonsammare. Faktum är att jag till viss del har betydligt lättare för att motivera mig själv att springa nu på vintern än på sommaren av den enkla anledning att det är ju nu grunden ska läggas. Och som alla vet, ett hus behöver en stabil grund, annars kommer taket att rasa. Så vill man ha en någorlunda behaglig upplevelse lagom till vårens alla lopp så gör man nog bäst i att sköta sin grundträning i vinter. Dessutom är det stärkande för moralen att springa nu på vintern med vetskapen att många drar sig för det. Att träna utomhus den här årstiden är sällan skönt eller roligt, men senast jag kollade så fanns det inget likhetstecken mellan träning och skönt. Det handlar bara om att bestämma sig. Resa sig ur soffan, släppa chokladasken, på med träningskläderna och öppna dörren. Svårare än så är det inte. Det är sällan jag ställer in ett träningspass pga vädret och om jag nån dag känner mig mentalt svag och ändå gör det så finns ju alltid löpbandet. Idag var det myggfritt här i Norrland, termometern sa -20 grader. Buffen runt halsen frös till is ganska omgående och händerna domnade bort lika fort men 20km blev det till slut i alla fall. Duschen efteråt var så mycket skönare jämfört med samma pass i somras.

Mantrat just nu är att flest mil i januari vinner. All distans sker utomhus och alla fartpass på band. Den största nackdelen med vintern är att det är svårt att få till fart utomhus. Klart det går, men det känns klumpigt med tre lager kläder, dubbade skor och rädslan för att ramla i varje kurva är överhängande så därför föredrar jag bandet där jag kan känna mig lätt i splits och linne. Även om farten och steget på bandet inte motsvarar samma pass utomhus så kan jag ändå springa mina 4x5km tröskel, nå önskad puls och dessutom slippa slitaget på vader och hälsenor och vara hyfsat fräsch dagen efter. Ytterligare en anledning till varför vinterlöpningen känns lättare.

Målet är att försöka snitta 2mil per dag månaden ut och dessutom få till minst två fartpass per vecka. Vi får se om det håller, än så länge ligger jag på plussidan men då har det å andra sidan bara gått fem dagar av det nya året. Nästa vecka börjar jag jobba igen och jag misstänker att det kommer bli svårare då. Nu under julledigheten har jag sprungit min distans på en ö utanför Umeå som heter Obbola. Den som nån gån har besökt ön vet att det springbara vägnätet från norr till söder inte är mer än kanske 15km så det har blivit ganska mycket runt runt i byn men också en hel del vidrigt isiga och dåliga skogsstigar. Känns som jag redan har förbrukat potten av svordomar under 2017. Men även om det inte är den mest springvänliga ön vintertid så är det ändå rätt så vackert och det är ju alltid nåt.

/Hörs

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ingen Stress -17

av Runners World

Hej!  

Årets sista dag. Har ungefär lika mycket stämning till det som julen – nada. Försöker dock ta vara på dagen genom spendera den med familjen och njuta av miljöombytet. Har senaste veckan varit ensam i Stockholm för jobba. 10-11h stillasittande utan raster eller möjlighet lämna rummet gör min rastlösa själ olycklig. Skulle nog drabba alla som hamnade i den situationen. Har dock inte låtit det besegra mig utan tränat riktigt flitigt på kvällarna istället. Undviker morgonträning till förmån för sömnen då jag anser det ger mer än något fjuttigt morgonpass. Kvalité före kvantitet – det gäller det mesta i livet. Nästa vecka är det fler folk på plats och jag kan förhoppningsvis smita ut lite dagtid. Inte det lättaste komma i form för en lång tävling som nordbo under vinterhalvåret.  

Kan inte undvika se hur extremt mycket folk inom vår sport tränar trots det är oceaner av tid kvar innan race. Medveten om det är delvis resan som är anledningen till vår livstil men undrar ibland om alla förstår hur man bör lägga upp & periodisera sin träning för vara på sin topp när det är dags för allvar?! Är absolut ingen expert själv utan har Björn som hjälper mig med detaljerna men lite kan jag, vågar jag påstå. Sitta på sin trainer varje helg i december & köra 3-4h pass är hål i huvudet om du frågar mig när någon tränar för Kalmar. Dagen efter springer vissa över 3 mil för sedan köra enorma serier i poolen. Svårt tro kroppen är mottaglig för de vo2 och tröskelpass som sedan ska genomföras så de kan bygga en starkare motor och öka sitt syreupptag. Speciellt om de pressat in dessa pass i sina familjeliv samt har någon form av heltidsjobb. Omöjligt hitta tid för återhämtning om de ligger på 15-18h veckor. Var sak har sin plats, eller?   

Tittar man på proffsen så kör de avsevärt fler timmar än en normal motionär. Men det är oväsentligt, vi är inga proffs och ska heller inte därför jämföra oss med dem. De har mellan passen förhoppningsvis mängder av tid för vila vilket gör att deras kroppar tål mer träning och mer viktigt kan dra nytta och absorbera den träning de genomfört. Det finns en grupp talangfulla elitmotionärer som hamnar lite i kläm i det här resonemanget men nu pratar jag om triathlonutövare i allmänhet. Finns en konstig och förlegad idé om att vi ska träna så sjukt mycket hela tiden. Pådrivet tyvärr av gamla bullriga stofiler inom sporten och sociala medier. Självklart kräver tre grenar tid, men det går träna smartare och optimera sin tid. Ingen tycker väl om slösa bort sin potential och göra samma fel år efter år. Jag tillhör tyvärr dem som gör motsatsen, tränar lite men alldeles för hårt när jag väl tränar. Min utmaning är köra lugnare när det ska vara lugnt och ännu hårdare när det ska vara hårt.   

Kom ihåg folk saltar & pepprar sina inlägg på sociala medier samt fixar & trixar med olika filter för att förhöja effekten. Dessutom ljugs det kopiöst över matvanor och dieter. Så onödigt då det framkallar bara onödig ångest hos dem som verkligen tampas med verkliga problem. Kul se allas påhitt men låt er inte stressas upp av 100×100 meter simning eller X h på trainern en söndagsmorgon. Våga följa er egen plan och tro på er träning. Flest pass i träningsboken är ingen förutsättning för snabba tider. Finns många statistiska bevis för det.  

Ska vi lova varandra en sak inför 2017 – mer sanningsenliga uppdateringar gällande vår träning & kost samt träna smartare. Största faran man kan göra är ta sig själv och livet på för stort allvar. Försök ha roligt istället och garva samt lära av era misstag.
  

Nu kör vi rakt in i kaklet och vågar även köra mesiga zon2 pass – det gäller även mig.

  Gott Nytt År på Er!  

Nelker

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Årssammanfattning

av Runners World

Julen har vart bra, lugn och skön som sig bör. En hel del sill och skinka, lika mycket choklad och Staropramen men också lite löpning såklart. Ca 100km allt som allt under julhelgen för att orka med alla kalorier. Plus minus noll på vågen, check! Har prioriterat Gåsmamman och andra tv serier framför bloggen. Jag gillar mellandagarna och lugnet det medför, tid för eftertanke och reflektion, bokslut och nystart på samma gång. Det här är ju en löparblogg så självklart är det löparåret 2016 som ska sammanfattas men samtidigt är det svårt att inte tänka på allt annat som hänt under det här minst sagt galna året. Terrordåden i Nice, Bryssel och nu senast Berlin, militärkuppen i Turkiet, dödsskjutningarna i Orlando och Dallas, skottdådet i Munchen, prästmordet i Frankrike och inte minst bilderna från Aleppo den senaste tiden. Lägg till Brexit och Donald Trump på det så kan man verkligen börja fundera över vart världen är på väg…

Men det här ska bli en sammanfattning av löparåret 2016 och inte nåt annat. 2016 blev ett bra år till slut trots att jag inte nådde mitt huvudsakliga mål 2.48.48 på maran, men det blev ändå PB på både marathon och 10km. Framförallt så fortsätter jag att förbättra mig år för år vilket är det viktigaste.

TRÄNING:
Det här året har fokus legat på mängd före fart. När jag gick in i 2016 så var det ett medvetet val att springa många mil på bekostnad av intervaller, allt för att bli ännu hårdare i kroppen men också för att försöka förebygga alla skador från året innan som till stor del uppkom under och efter fartpass.

Jag har sprungit mer än någonsin och nådde äntligen milstolpen 5000km under ett år vilket är 25% mer än ifjol. Egentligen har jag inte sprungit så många fler pass utan framförallt ökat längden på vanliga distanspass vilket gör att 20km idag känns som 12-13 gjorde för nåt år sen. Under sommaren fick jag till några riktigt bra veckor med 18 mil som mest men det slet å andra sidan alldeles för mycket. Jag lärde mig också att dubbelpass är bra för att få till volymen men att det också sliter i längden, att springa 11-12 pass i veckan var alldeles för mycket för mig.

Jag har inte bara samlat mil på hög utan försökt att få till ett par fartpass i veckan. Ofta långa trösklar eller långa intervaller, allt för sällan korta intervaller. Men inte ens på bana har det lockat att springa fyrhundringar och det är nåt jag tänkte försöka ändra på under nästa år. Utöver all löpning så har det blivit 2-3 pass i veckan på gymmet. Till en början slentrianmässig disco typ bänkpress och bicepscurl men allt eftersom har jag mer och mer prioriterat prehab övningar och benstyrka. 2016 var året då jag kapitulerade inför det faktum att jag är löpare och att löpare är tunna och taniga och inte behöver köra bröst och biceps flera gånger i veckan.

LOPP:
Årets första lopp – Barcelona Marathon – i början av mars blev en riktigt bra start på det nya året. Trots att det var en smärre chock för kroppen att gå från isiga gator i Sverige till mjuk och underbar asfalt i Spanien blev det nytt PB. Målet var aldrig att försöka fixa 2.48 utan snarare att stämma av formen så 2.52 var en tid som jag var mer än nöjd på. Allt nötande i snön hade gett resultat.

Bara ett par veckor senare stod jag på startlinjen på Premiärmilen. Kroppen var seg och svarade inte alls efter urladdningen i Spanien, dessutom var det nya bansträckningen ingen höjdare men det blev ett bra träningspass vilket också var målet. Kommer inte ihåg tiden, 37 nånting typ. Målet under våren var istället att fixa ett nytt PB på halvmaran, Kungsholmen Runt blev loppet där det skulle fixas. Men i 30 gradig värme havererade kroppen ganska omgående och det var med nöd och näppe som jag tog mig i mål.

Jag kände att formen var riktigt bra trots fiaskot i Stockholm och stack upp till Luleå två veckor senare för att få revansch. På väg upp visste jag att jag skulle persa, kanske även fixa sub80 så därför blev besvikelsen ännu större när jag blev vilseledd av en funktionär halvvägs in i loppet och insåg att både sub80 och nytt PB var kört. Besvikelsen från det loppet kan läsas här. Våren avslutades med Stockholm Marathon där jag gjorde ett första försök på 2.48 men öppnade alldeles för optimistiskt och i kombination med att kroppen nog inte var tillräckligt återhämtad efter ingen egentlig vila efter Barcelona så sprang jag in i den största vägg jag någonsin stött på.

Efter ett par veckor med lite mindre löpning var det dags att dra igång träningen mot årets stora mål, Berlin. Jordgubbsloppet i början av juli blev en del i uppbyggnadsfasen. Det är inget lopp som kommer gå till historieböckerna, men i 30 gradig värme sprang jag i alla fall in på en hedrande andra plats i halvmaraklassen.

Umemilen och Sthlm Halvmarathon var två lopp under hösten där jag skulle visa för mig själv att formen var på uppåtgående inför Berlin, men istället blev det återigen fiasko med stort F. I Umeå haltade jag i mål på 45min efter att vaden gått sönder och i Stockholm ställde värmen återigen till det och det var knappt så jag orkade hålla marafart. Det var med sargat självförtroende som jag åkte ner till Tyskland i hopp om 2.48.

Trots problem i slutet av loppet så sprang jag in på 2.50 och nytt PB men jag fick verkligen slita och känslan var sämre än i Barcelona även om tiden var bättre. På det stora hela så var det ändå svårt att vara missnöjd även fast jag inte nådde mitt stora mål. Som avslutning på hösten sprang jag Göteborgsvarvets Seedningslopp i Södertälje och fick avsluta säsongen med ett nytt PB på 10km och för första gången springa under 37min.

SKADOR:
Det här är första året på länge som jag inte drabbats av nån långvarig skada. I början av året att jag löparknä känningar till och från och problem med framsida lår, i somras ömmade hälsenorna så pass mycket att jag var riktigt orolig ett tag och nu senast i höstas var det ett begynnande hopparknä som spökade. Men jag har lärt mig av mina misstag och även om jag inte skött prehaben så bra som jag borde så har jag vid minsta lilla känning uppsökt naprapat direkt för professionell bedömning vilket jag tror har vart nyckeln tillsammans med att dra ner på löpningen direkt. Jag har kört flera nålbehandlingar som jag svarat bra på och numera är nålar det första jag testar oavsett vilken kroppsdel det är som spökar.

Tack vare mitt fokus på benstyrka under hösten är jag hoppfull om att få vare skadefri även nästa år och jag känner redan att alla bensparkar, enbensböj och marklyft gjort mig starkare. Men fortfarande så har jag ett löpsteg som är som gjort för att dra på sig skador.

MÅLSÄTTNINGAR:
Nästa år är planen att prioritera lite mera fart men fortfarande springa lika många mil som i år. Jag tror att det här året har byggt en bra grund för det och att det ska kunna gå. Tidsmässigt har jag två mål som jag tänkt klara:

21.1km: 1.19.59
42.2km: 2.48.48

Milen är fortfarande en underordnad distans men ett steg mot att bli bättre på både halvmarathon och marathon är såklart att även bli snabbare på 10km. Ska försöka springa några fler millopp nästa år och även prioritera dom mer än som träningspass. Det enda lopp som är inplanerat just nu är Boston Marathon i april, men med all säkerhet kommer det bli en hel del andra lopp i vår.

/Hörs

PS! Coach LG listade i sitt förra inlägg årets bästa skivor, han hade några rätt men här kommer facit.

Topp10

1. The 1975 – I like it when you sleep
2. Neal Morse Band – The similitude of a dream
3. Kent – Då som nu för alltid
4. Caleb Caudle – Carolina Ghost
5. Beth Hart – Fire on the floor
6. Biffy Clyro – Ellipsis
7. Håkan Hellström – Du gamla du fria
8. Tegan & Sara – Love you to death
9. Karmakanic – Dot
10. Marillion – Fear

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Konsten att välja lopp

av Runners World

Eftersom jag tycker att det är ointressant att summera ett år börjar jag med att blicka framåt 2017 istället.

Det börjar redan nu bli dags att välja vilka lopp jag ska springa nästa år. Förmodligen kommer det inte att bli några lopp som Ultravasan 2015, där jag bestämde mig dagen innan för att springa. Men jag kommer säkert att slänga in något kortare spontanlopp också.

Det finns hur många roliga lopp som helst att springa, men det går inte att springa allt och det är dags att börja välja. Vill jag springa samma lopp igen som jag tidigare har haft en fantastisk upplevelse med? Eller kanske ett lopp jag sprang men inte var nöjd med resultatet och vill komma tillbaka och göra det bättre? Vill jag springa helt nya lopp, nya utmaningar, inga gamla känslor och jämförelser? Vill jag springa fler lopp i Sverige eller fler lopp utomlands? Vill jag springa lopp där jag är som mest komfortabel och har störst potential eller lopp som utmanar mig och där jag måste utvidga mina gränser?

Jag ska försöka att välja en gott och blandat påse av det här, eftersom allt har sin charm och dragningskraft. Det är härligt att springa samma lopp år efter år som en tradition eller att få komma tillbaka till ett välkänt lopp man av någon anledning inte har sprungit på många år. Lidingöloppet är ett sådant lopp för mig. Jag sprang det varje år som barn och ungdom från att jag var 7 år gammal. Sedan blev det många års avbrott medan jag pluggade i Usa innan jag var tillbaka med en vinst på 10 km 2006. Efter det hade jag många års avbrott igen innan jag 2015 sprang 30 km för första gången. I år vill jag springa igen och försöka springa snabbare.

Jag inleder säsongen med Yading Skyrace i China som kommer att tillgodose äventyrs och utmaningskvoten. Loppet går på mellan 3000 till 5000 meters höjd i bergen på gränsen till Tibet i fantastiska miljöer. Det blir också en hel del ultralopp. Jag vill springa Transvulcania på La Palma eftersom jag har en segar att försvara och vill uppleva den magiska stämningen där igen. Swiss Alpine och Les Templiers i Frankrike blir helt nya lopp och tävlingsplatser.

Hur tänker ni när ni planerar tävlingar? Vill ni springa samma lopp år efter år som tradition eller söker ni lopp på vackra platser eller intressanta städer ni vill resa till? Tränar ni för att bli snabbare eller för att springa längre eller kanske både och?

Vad jag gillar är att det går att fokusera på olika delar och känna in vad som motiverar och inspirerar för tillfället och att det går att skifta fokus under året.

Gott nytt löparår allesammans!

Jag önskar er massor av löparupplevelser, alltifrån pers på 5 och 10 km, stora maraton, spännande ultralopp, tekniska trail lopp, mysjoggar, tuffa intervall pass, söndagslångpass och upptäckarlöpning i berg och skog.

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Fika

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Höghöjdssvammel

Januari jakten

Ingen Stress -17

Årssammanfattning

Konsten att välja lopp

Följ oss

Kontakta oss

Samarbeta med oss

Loppkalendern

Runner’s World

Få vårt nyhetsbrev

Sök på runnersworld.se

Fika

Sommarnummer ute i butik nu!

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Höghöjdssvammel

Januari jakten

Ingen Stress -17

Årssammanfattning

Konsten att välja lopp

Följ oss

Kontakta oss

Samarbeta med oss

Loppkalendern

Runner’s World

Få vårt nyhetsbrev

Sök på runnersworld.se