Fika

För varje år som går och ju äldre jag blir tycker jag att det blir svårare och svårare att stå ut med vintern. Det är nånting med vintern ger mig kalla kårar, både bokstavligt- och bildligt talat. För mig är det inget annat än ett långt elände bestående av sjukdomar, mörker och kyla. Jag hatar vintern på så många olika sätt, den gör mig deprimerad och om jag kunde skulle jag krypa ner under täcket och vakna i april. Kanske är jag ingen riktig snorsportare eftersom jag varken förstår mig på cykling eller simning, än mindre skidor. Nån friluftsmänniska är jag definitivt inte. Jag gillar märkeskläder, 25 årig Macallan, New York och harmoniska mollskalor, inte pimpling, skotrar eller fjäll. Jag är löpare och det räcker för mig. Men framförallt så hatar jag att frysa, det är det värsta som finns och det gör jag konstant under vinterhalvåret. Dessutom är jag fåfäng och hatar att inte kunna gå i mina cognacsbruna skinnboots nu på vintern.

Jag kan absolut uppskatta en vacker vinterdag, när det knastrar sådär härligt under skorna medan man springer längs nyplogade vägar med en meterhög snövall på båda sidorna samtidigt som träden gnistrar av snökristaller i den bleka januarisolens svaga strålar, det kan vara magiskt, men helt ärligt, hur många sånna dagar har vi på vintern egentligen? Typ en på trettio kanske. Då är det betydligt vanligare med iskalla nordanvindar som piskar en i ansiktet så att käken domnar bort samtidigt som ögonen svider av smärta från det vågräta snöblandade regnet medan man försöker hålla sig upprätt och inte halka. Å andra sidan kan det vara rätt magiskt också, fast på ett helt annat sätt.

Även fast mitt huvud inte gillar vintern så verkar kroppen göra det. Den trivs med att springa på vintern och tycker faktiskt att snön är betydligt skönare än både asfalt och tartan. Jag har sällan problem med mina knän och vader på vintern vilket är mer en regel än undantag på sommaren. Dessutom tenderar farten ofta att bli lite långsammare nu vilket också gör löpningen skonsammare. Faktum är att jag till viss del har betydligt lättare för att motivera mig själv att springa nu på vintern än på sommaren av den enkla anledning att det är ju nu grunden ska läggas. Och som alla vet, ett hus behöver en stabil grund, annars kommer taket att rasa. Så vill man ha en någorlunda behaglig upplevelse lagom till vårens alla lopp så gör man nog bäst i att sköta sin grundträning i vinter. Dessutom är det stärkande för moralen att springa nu på vintern med vetskapen att många drar sig för det. Att träna utomhus den här årstiden är sällan skönt eller roligt, men senast jag kollade så fanns det inget likhetstecken mellan träning och skönt. Det handlar bara om att bestämma sig. Resa sig ur soffan, släppa chokladasken, på med träningskläderna och öppna dörren. Svårare än så är det inte. Det är sällan jag ställer in ett träningspass pga vädret och om jag nån dag känner mig mentalt svag och ändå gör det så finns ju alltid löpbandet. Idag var det myggfritt här i Norrland, termometern sa -20 grader. Buffen runt halsen frös till is ganska omgående och händerna domnade bort lika fort men 20km blev det till slut i alla fall. Duschen efteråt var så mycket skönare jämfört med samma pass i somras.

Mantrat just nu är att flest mil i januari vinner. All distans sker utomhus och alla fartpass på band. Den största nackdelen med vintern är att det är svårt att få till fart utomhus. Klart det går, men det känns klumpigt med tre lager kläder, dubbade skor och rädslan för att ramla i varje kurva är överhängande så därför föredrar jag bandet där jag kan känna mig lätt i splits och linne. Även om farten och steget på bandet inte motsvarar samma pass utomhus så kan jag ändå springa mina 4x5km tröskel, nå önskad puls och dessutom slippa slitaget på vader och hälsenor och vara hyfsat fräsch dagen efter. Ytterligare en anledning till varför vinterlöpningen känns lättare.

Målet är att försöka snitta 2mil per dag månaden ut och dessutom få till minst två fartpass per vecka. Vi får se om det håller, än så länge ligger jag på plussidan men då har det å andra sidan bara gått fem dagar av det nya året. Nästa vecka börjar jag jobba igen och jag misstänker att det kommer bli svårare då. Nu under julledigheten har jag sprungit min distans på en ö utanför Umeå som heter Obbola. Den som nån gån har besökt ön vet att det springbara vägnätet från norr till söder inte är mer än kanske 15km så det har blivit ganska mycket runt runt i byn men också en hel del vidrigt isiga och dåliga skogsstigar. Känns som jag redan har förbrukat potten av svordomar under 2017. Men även om det inte är den mest springvänliga ön vintertid så är det ändå rätt så vackert och det är ju alltid nåt.

/Hörs

Julen har vart bra, lugn och skön som sig bör. En hel del sill och skinka, lika mycket choklad och Staropramen men också lite löpning såklart. Ca 100km allt som allt under julhelgen för att orka med alla kalorier. Plus minus noll på vågen, check! Har prioriterat Gåsmamman och andra tv serier framför bloggen. Jag gillar mellandagarna och lugnet det medför, tid för eftertanke och reflektion, bokslut och nystart på samma gång. Det här är ju en löparblogg så självklart är det löparåret 2016 som ska sammanfattas men samtidigt är det svårt att inte tänka på allt annat som hänt under det här minst sagt galna året. Terrordåden i Nice, Bryssel och nu senast Berlin, militärkuppen i Turkiet, dödsskjutningarna i Orlando och Dallas, skottdådet i Munchen, prästmordet i Frankrike och inte minst bilderna från Aleppo den senaste tiden. Lägg till Brexit och Donald Trump på det så kan man verkligen börja fundera över vart världen är på väg…

Men det här ska bli en sammanfattning av löparåret 2016 och inte nåt annat. 2016 blev ett bra år till slut trots att jag inte nådde mitt huvudsakliga mål 2.48.48 på maran, men det blev ändå PB på både marathon och 10km. Framförallt så fortsätter jag att förbättra mig år för år vilket är det viktigaste.

TRÄNING:
Det här året har fokus legat på mängd före fart. När jag gick in i 2016 så var det ett medvetet val att springa många mil på bekostnad av intervaller, allt för att bli ännu hårdare i kroppen men också för att försöka förebygga alla skador från året innan som till stor del uppkom under och efter fartpass. 

Jag har sprungit mer än någonsin och nådde äntligen milstolpen 5000km under ett år vilket är 25% mer än ifjol. Egentligen har jag inte sprungit så många fler pass utan framförallt ökat längden på vanliga distanspass vilket gör att 20km idag känns som 12-13 gjorde för nåt år sen. Under sommaren fick jag till några riktigt bra veckor med 18 mil som mest men det slet å andra sidan alldeles för mycket. Jag lärde mig också att dubbelpass är bra för att få till volymen men att det också sliter i längden, att springa 11-12 pass i veckan var alldeles för mycket för mig.

Jag har inte bara samlat mil på hög utan försökt att få till ett par fartpass i veckan. Ofta långa trösklar eller långa intervaller, allt för sällan korta intervaller. Men inte ens på bana har det lockat att springa fyrhundringar och det är nåt jag tänkte försöka ändra på under nästa år. Utöver all löpning så har det blivit 2-3 pass i veckan på gymmet. Till en början slentrianmässig disco typ bänkpress och bicepscurl men allt eftersom har jag mer och mer prioriterat prehab övningar och benstyrka. 2016 var året då jag kapitulerade inför det faktum att jag är löpare och att löpare är tunna och taniga och inte behöver köra bröst och biceps flera gånger i veckan.

LOPP:
Årets första lopp – Barcelona Marathon – i början av mars blev en riktigt bra start på det nya året. Trots att det var en smärre chock för kroppen att gå från isiga gator i Sverige till mjuk och underbar asfalt i Spanien blev det nytt PB. Målet var aldrig att försöka fixa 2.48 utan snarare att stämma av formen så 2.52 var en tid som jag var mer än nöjd på. Allt nötande i snön hade gett resultat.

Bara ett par veckor senare stod jag på startlinjen på Premiärmilen. Kroppen var seg och svarade inte alls efter urladdningen i Spanien, dessutom var det nya bansträckningen ingen höjdare men det blev ett bra träningspass vilket också var målet. Kommer inte ihåg tiden, 37 nånting typ. Målet under våren var istället att fixa ett nytt PB på halvmaran, Kungsholmen Runt blev loppet där det skulle fixas. Men i 30 gradig värme havererade kroppen ganska omgående och det var med nöd och näppe som jag tog mig i mål.

Jag kände att formen var riktigt bra trots fiaskot i Stockholm och stack upp till Luleå två veckor senare för att få revansch. På väg upp visste jag att jag skulle persa, kanske även fixa sub80 så därför blev besvikelsen ännu större när jag blev vilseledd av en funktionär halvvägs in i loppet och insåg att både sub80 och nytt PB var kört. Besvikelsen från det loppet kan läsas här. Våren avslutades med Stockholm Marathon där jag gjorde ett första försök på 2.48 men öppnade alldeles för optimistiskt och i kombination med att kroppen nog inte var tillräckligt återhämtad efter ingen egentlig vila efter Barcelona så sprang jag in i den största vägg jag någonsin stött på.

Efter ett par veckor med lite mindre löpning var det dags att dra igång träningen mot årets stora mål, Berlin. Jordgubbsloppet i början av juli blev en del i uppbyggnadsfasen. Det är inget lopp som kommer gå till historieböckerna, men i 30 gradig värme sprang jag i alla fall in på en hedrande andra plats i halvmaraklassen.

Umemilen och Sthlm Halvmarathon var två lopp under hösten där jag skulle visa för mig själv att formen var på uppåtgående inför Berlin, men istället blev det återigen fiasko med stort F. I Umeå haltade jag i mål på 45min efter att vaden gått sönder och i Stockholm ställde värmen återigen till det och det var knappt så jag orkade hålla marafart. Det var med sargat självförtroende som jag åkte ner till Tyskland i hopp om 2.48.

Trots problem i slutet av loppet så sprang jag in på 2.50 och nytt PB men jag fick verkligen slita och känslan var sämre än i Barcelona även om tiden var bättre. På det stora hela så var det ändå svårt att vara missnöjd även fast jag inte nådde mitt stora mål. Som avslutning på hösten sprang jag Göteborgsvarvets Seedningslopp i Södertälje och fick avsluta säsongen med ett nytt PB på 10km och för första gången springa under 37min.

SKADOR:
Det här är första året på länge som jag inte drabbats av nån långvarig skada. I början av året att jag löparknä känningar till och från och problem med framsida lår, i somras ömmade hälsenorna så pass mycket att jag var riktigt orolig ett tag och nu senast i höstas var det ett begynnande hopparknä som spökade. Men jag har lärt mig av mina misstag och även om jag inte skött prehaben så bra som jag borde så har jag vid minsta lilla känning uppsökt naprapat direkt för professionell bedömning vilket jag tror har vart nyckeln tillsammans med att dra ner på löpningen direkt. Jag har kört flera nålbehandlingar som jag svarat bra på och numera är nålar det första jag testar oavsett vilken kroppsdel det är som spökar.

Tack vare mitt fokus på benstyrka under hösten är jag hoppfull om att få vare skadefri även nästa år och jag känner redan att alla bensparkar, enbensböj och marklyft gjort mig starkare. Men fortfarande så har jag ett löpsteg som är som gjort för att dra på sig skador.

MÅLSÄTTNINGAR:
Nästa år är planen att prioritera lite mera fart men fortfarande springa lika många mil som i år. Jag tror att det här året har byggt en bra grund för det och att det ska kunna gå. Tidsmässigt har jag två mål som jag tänkt klara:

21.1km: 1.19.59
42.2km: 2.48.48

Milen är fortfarande en underordnad distans men ett steg mot att bli bättre på både halvmarathon och marathon är såklart att även bli snabbare på 10km. Ska försöka springa några fler millopp nästa år och även prioritera dom mer än som träningspass. Det enda lopp som är inplanerat just nu är Boston Marathon i april, men med all säkerhet kommer det bli en hel del andra lopp i vår.

/Hörs

PS! Coach LG listade i sitt förra inlägg årets bästa skivor, han hade några rätt men här kommer facit.

Topp10

1. The 1975 – I like it when you sleep
2. Neal Morse Band – The similitude of a dream
3. Kent – Då som nu för alltid
4. Caleb Caudle – Carolina Ghost
5. Beth Hart – Fire on the floor
6. Biffy Clyro – Ellipsis
7. Håkan Hellström – Du gamla du fria
8. Tegan & Sara – Love you to death
9. Karmakanic – Dot
10. Marillion – Fear

December är kanske inte den mest inspirerande månaden på året att bedriva löpträning, men av nån konstig anledning så gillar jag det. Det är varken för kallt eller för mycket snö, bara lagom mycket vinter. Jag har nästan börjat gilla mörkret, ishalkan och snålblåsten på nåt sjukt sätt. Det kunde ju vara hundra gånger värre. -30 grader och 2 meter snö typ. När folk beklagar sig över att det aldrig blir nån riktig vinter så fattar jag ingenting, det här är ju hur bra som helst. Eller ja, hur bra som helst kanske var en överdrift, men så bra som det kan bli, bättre än så här blir det knappast. Dessutom går jag igång på vetskapen att det tar emot för många att träna i dessa förhållanden den här tiden på året vilket motiverar mig ännu mera och gör det ännu lättare att själv knyta på sig skorna och sticka ut sent på kvällen i mörkret. Det är nu grunden ska läggas, inte i vår när snön smält bort och fåglarna kvittrar. Det är en sak att stiga upp kl5 en fin vårdag och sticka ut i shorts på fina grusvägar innan jobbet, att göra samma sak den här tiden på året är en helt annan sport.

Nästa vecka kommer jag förhoppningsvis att nå ett av mina, på förhand uppsatta, mål under 2016; att springa 5000km. Det är ett mål som jag har haft ett par år nu men skador har satt stopp, men i år kommer jag äntligen att fixa det trots att jag mest lallat på dom senaste månaderna. Det är kanske ingen astronomisk siffra men den indikerar ändå på kontinuitet vilket ju är en av de viktigaste parametrarna för att bli bättre, om inte den viktigaste. Den skvallrar också om avsaknaden av skador och sjukdomar vilket ju också är en bra förutsättning om man vill persa. Kanske kan jag även nå 500 träningstimmar totalt men då kommer jag att få ligga i nu på slutet och det vetifan om jag orkar. Hur som helst så är det siffror som jag ändå känner mig stolt över för att vara en talanglös motionär, man har ju även ett jobb som måste skötas däremellan. Hemligheten är såklart att göra träningen till en vana, då spelar det ingen roll att 9 av 10 pass är tråkiga, man gör det bara oavsett vad. För börjar man nalla på det, ställer in ett pass här och ett annat där, väljer bekvämligheten i soffan framför snoret i ansiktet, ja då kan man ge sig fan på att ölkaggen bara kommer bli större och större, flåset sämre och sämre och livet tråkigare och tråkigare.

Just nu tränar jag för att orka träna på riktigt efter nyår. Knät är bra så den 1 januari drar träningen mot Boston Marathon igång på riktigt och för att orka med all mängd kombinerat med fart som jag tänkt så har jag tjuvstartat lite med att utsätta kroppen för några fler mil i veckan än vad det blivit på slutet. Har också smugit in några fartpass för att se var jag befinner mig formmässigt. Och det känns faktiskt riktigt bra, inte tungt eller segt som det brukar. Jag tror faktiskt att jag är i ganska bra form just nu. Förra veckan blev det 120km inkl. första långpasset på 3 månader + ett av mina favorit fartpass; 2x(3-2-1km). Igår var det tröskel på schemat, 4x5km i lite drygt 3.50-fart som kändes oförskämt lätt. Ett problem som jag har är min dåliga fantasi på intervaller. Jag vill gärna springa samma pass som jag alltid har gjort och sällan kortare intervaller än 1km. Det slutar oftast med att det blir antingen 2x(3-2-1km), 3x3km, 4x5km, 10x1km eller 5x2km. Sen är det slut på fantasin. Nästa år ska jag försöka bli bättre på att variera mig, det känns som att jag skulle behöva reta kroppen med nånting nytt eller annorlunda för att kunna ta nästa steg, men jag vet inte riktigt vad. Funderar också på att göra ett nytt Vo2max test för att få aktuella värden, senast jag gjorde det var 2012 och det var ju ett tag sen. Det kostar ju några kronor att göra men är man någorlunda seriös med sin träning och vill förbättra sig så tycker jag lätt att det är värt pengarna även för oss motionärer. Man får inte vara dumsnål, ungefär som att köpa en ny iPhone och bara ta 16GB.

Nästa vecka är det jullov. Obeskrivlig känsla som alltid, har räknat ned sen första december. Då ska jag frossa i julmat och tillåta mig själv att gå upp 2kg. Jag ska ta igen all förlorad sömn den här hösten, sträckse alla tv-serier som inte hunnits med, lyssna på massa musik och poddar, läsa klart alla påbörjade böcker som bara blivit liggandes och kanske springa en mil eller två också. Men helt klart så kommer löpningen inte vara det högst prioriterade under julledigheten och det känns ganska skönt. Men känner jag mig själv rätt så kommer jag nog att springa varje dag ändå.

/Hörs

PS! I väntan på Boston Marathon så har ju filmen om bombdådet snart premiär. Hoppas på att det blir en del fokus på loppet och löpning och inte bara amerikansk patriotism.

Just nu känner jag mig som ett brummande diesellok på tomgång. Jag har hamnat i ett läge då det känns som om jag bara har en växel. Och det är en växel som egentligen inte ger mig nånting förutom tillfredsställelsen att springa. Det ska å andra sidan inte förringas. Lycka är ju som alla vet att kunna springa. Men nu var det ett bra tag sen jag sprang nånting annat än distans och jag börjar nästan sakna blodsmaken och dregglet. Idag hade jag faktiskt tänkt variera mig och springa 60min tröskel men när det var dags att gå hem från jobbet var jag helt mosig och bestämde mig istället för att skita i allt vad träning heter och istället bädda ner mig i soffan med en påse chips och Netflix. Hur det slutade? Med 20km distans såklart. Träningsdagboken de senaste dagarna skvallrar om enformigheten. 

Måndag: Distans 20km 4.24-fart
Tisdag: Styrka / rehab
Onsdag: Distans 16km 4.24-fart
Torsdag: Distans 20km 4.21-fart
Fredag: Distans 17km 4.20-fart
Lördag: Styrka / rehab
Söndag: Distans 20km 4.25-fart
Måndag: Distans 20km 4.19-fart
Tisdag: Distans 20km 4.20-fart

Jag har fastnat i en fart som är för snabb för att vara återhämtande och för långsam för att förbättra farten. Kan inte skylla på knät, har inte haft ont på över en vecka utan sanningen är väl helt enkelt att det är en förbannat skön fart att springa distans i. Och när man inte behöver bry mig om att ha fräscha ben till diverse olika kvalitétspass eller nåt kommande lopp så ser jag ingen mening med att lufsa fram bara för att. Så jävla skönt är det ju varken med snålblåst eller minusgrader att man jublar inombords, i själva verket vill jag oftast bara få passen överstökade och då är det lätt hänt att springa lite för fort. Men det ska det bli ändring på snart. 

Imorse var det tidig uppstigning. Inte för att träna utan för att en löparbekant här i stan arrangerade ett Runners Cafe – ett nätverk för löpare i frukost form. Mycket trevligt initiativ Micke! Jag gillar ju ensamheten som löpningen innebär men det är alltid kul att prata löpning med likasinnade – folk som likt en själv fattar grejen med självplågeri och tvångsmässigt beteende. Vi var kanske ett 20-tal löpare som käkade frukost och pratade intervaller och stretching. Nästa gång blir vi förhoppningsvis fler.

Och appropå det här med intervaller. Jag är ju ingen stor fantast av intervaller utan ser det mest som ett nödvändigt ont. Sen är jag inte dummare än att jag fattar att det behövs om man vill bli snabbare. Jag ska köra sjukt mycket intervaller nästa år hade jag tänkt MEN också en jävla massa distans. När jag stod på crosstrainern för nån vecka sen och rehabade knät så lyssnade jag på en gammal podcast med Jonas Colting som satte fingret på varför jag är skeptiskt till alla som vurmar så för intervaller. Tabata, HIT och allt vad det heter är ingen quick fix som kan ersätta volym vilket tyvärr många verkar tro. Konditionsträning, oavsett om det handlar om löpning, skidor, simning eller cykel, handlar om monotont nötande som kräver åtskilliga timmars jobb, det finns liksom inga genvägar. Det är lite symptomatiskt med samhället i övrigt där tålamod inte längre verkar existera, allt ska ske nu, direkt. Får man inga likes på instagram första minuten så kan man lika gärna radera bilden. Man persar inte heller direkt på maran av att bara köra Tabataintervaller. Om folk frågar mig vilken typ av intervaller dom ska springa för att fixa milen på 50min eller liknande brukar mitt standardsvar alltid vara att springa mer, oftare och längre istället. Det enda som intervaller medför är att man går sönder. Jag fattar att många gillar intervaller som träningsform på samma sätt som jag gillar att mala på 2mil varje dag, och mitt raljerande ska endast ses utifrån perspektivet att intervaller inte är den universiella lösningen. Vill man bli bättre så kommer det att kosta i form av tid. Ju fler timmar man stoppar in på träningskontot desto större kommer avkastningen att bli. Enkel matematik. Sen är vi alla olika och svarar mer eller mindre bra på olika former av träning men det finns ju en anledning till att tex Kalla tränar tusen timmar per år och att marathoneliten springer 25mil i veckan och inte nöjer sig med att köra 30min HIT om dagen. 

Med det sagt så väntar nu Netflix och en påse chips, finally!

/Hörs

Den vanligaste frågan jag och säkert många med mig får just nu är: -”Inte springer du väl utomhus nu när det är så kallt och halt?”. Mina standardsvar på den frågan brukar vara nånting i stil med ”Hur menar du nu?” eller ”Nu fattar jag inte, skulle det vara ett problem eller?”. Dumma frågor förtjänar dumma svar. En följdfråga på det brukar då bli ”men då har du väl ändå på dig icebugs?”. -”Eeh nej verkligen inte” svarar jag då med en överdrivet stor suck men orkar å andra sidan oftast inte ens försöka förklara att det inte finns ett likhetstecken mellan dubbade skor och Icebugs. Senast idag fick jag nyss nämnda frågor och i vanlig ordning svarade jag med en lite för sarkastisk ton och fick faktiskt dåligt samvete efteråt. För det mesta är det ju bara väl menat, men när precis alla frågar samma sak hela tiden blir det tröttsamt att hela tiden behöva förklara att man inte har nån bokstavskombination bara för att man springer året runt, vintern inkluderad. Men what goes around, comes around. Karma är en jävla bitch. Så här slutade min runda idag. 

Velade länge om jag skulle springa dubbat eller odubbat, visste att det var isgata på vissa vägar medan andra var täckta av snö och några var helt rena. Med facit i hand borde jag såklart ha valt dubbat. Hann aldrig fatta vad som hände innan jag låg på backen, bara att det gjorde helvetiskt ont. Första tanken var inte att känna efter om nåt var brutet utan snarare om jag hunnit pausa klockan i fallet. Det om nåt skulle möjligen kunna tyda på en bokstavskombination. Som tur var var jag nästan hemma, reste mig upp och kunde springa sista biten utan större problem. Hann även förbi Apoteket precis innan dom stängde och köpte pincett, sårtvätt och gasbinda. Tightsen var bara att slänga i soporna. Det var nästan så att det kom en liten tår. Mina favvo tights, vila i fred, tack för alla underbara mil dom senaste åren.

Det här var andra dagen på rad som jag sprang utan att känna nånting runt knät, varken under och efter. Det verkar gå åt rätt håll. Ska fortsätta med mina rehabövningar december ut men som vanligt är det total lycka och eufori att kunna springa utan känningar. Men det bästa med det är ändå att slippa gymmet. Är så jävla less på alla enbensböj, utfallssteg, bensparkar och stretchövningar.

Som tur är karma inte alltid en bitch. Ju mer man stoppar in i form av träning desto mer kan man plocka ut från kontot. Det är väl egentligen det som folk generellt inte fattar. Om man bara springer i sol och värme och hela tiden måste börja om från scratch varje år så kommer man nog aldrig kunna tycka att 20km distans är ett lugnt och skönt pass. Hemligheten är såklart att aldrig sluta springa utan fortsätta springa året om, inte lägga skorna på hyllan bara för att det blir kallt och halt. Då är det inget straff att sticka ut i mörkret en torsdagkäll i december och springa 20km, snarare tvärtom. Det skulle mycket väl kunna vara definitionen av lycka. Så alla ni Svenssons där ute som tycker att vi löpare är misfits, börja springa året runt ni också så kommer ni fatta grejen och på kuppen bli både snyggare, smalare och smartare. Vi lever ju trots allt i mellanmjölkens förlovade land där vinter är ett normaltillstånd. Det är bara å gilla läget och omfamna ishalkan!

/Hörs