Jag är en del av problemet
Igår la jag upp en bild på ett träningsprogram som har som mål att ge ett mellanrum mellan låren. Jag skrev om hur fruktansvärt det är att, framför allt vi kvinnor, dagligen peppras med budskap som gör att många av oss får kroppsångest, drabbas av självhat och osäkerhet vilket gör att vi strävar efter omöjliga och onödiga kroppsideal.
Gott så – det är ju så jag tycker och det jag står för. Jag stängde datorn med ett självgott leende på läpparna.
Men. Jag fick en kommentar på Instagram av en tjej som öppnade mina ögon. Hon skrev att jag var motsägelsefull och oproffsig som ena dagen spyr galla över vågen av utseendefixering och osunda ideal och andra dagen skriver om rumpor som ser ut som halvtomma Ica-kassar.
Först blev jag sur. Det är väl klart att jag inte syftade på utseendet när jag skrev det, utan på slapphet i meningen funktion. Jag gick tillbaka och läste min rump-inlägg och stelnade till. Jag hade skrivit att man tappar explosivitet och kraft om rumpan är som två halvtomma Ica-kassar. Och att ”jeansen sitter fult”.
Vem är jag att bestämma om jeansen sitter fult på någon annan än möjligen mig själv? Jag insåg att de osunda kroppsidealen och jakten på dem sitter så djupt rotade i mig som har jobbat i 13 år på olika tränings- och hälsotidningar, att inte ens jag som brinner för att alla ska få se ut hur de vill och att man inte ska träna för utseendets skull utan för att må bra, ändå inte kan låta bli att slänga in en sådan mening.
Varför gjorde jag det? Om jag ska vara snäll mot mig själv säger jag att jag såg det som ett skämt, något man bara slänger ur sig utan att tänka mer på det. Men det finns också en mörkare anledning – för att det sitter inpräntat i min hjärna att det säljer.
Ända sedan jag började jobba på Fitness Magazine 2006 har redaktionen jag jobbat på slitit våra hår varje månad när man ska välja modeller och sätta rubriker på tidningen. En snygg tjej med rutor på magen, putig och snygg rumpa, välsvarvade armar och det där blänket i ögonen. Så skulle hon se ut. Helst blond. För blond säljer mer.
Och sedan rubrikerna då. ”Bränn fett”, ”Putig rumpa”, ”Vältrimmad mage”. I början fick man lite kräks i munnen när man skrev dit det, men även jag färgades av miljön och de rådande idealen och reagerade till slut inte så mycket. Jag visste ju att vi var tvungna att göra så för att sälja. Jag menar, sålde vi inte tidningar skulle jag inte ha något jobb kvar.
”Ja, men det är ju vad folk vill ha.” försvarade jag mig ofta om någon klarsynt människa ifrågasatte våra omslag. Men vem hade bestämt det? Jo, vi. Jag. Vi hade bestämt att det var vad ”alla” ville ha. Jag var, och är tydligen fortfarande, en del av problemet.
Det här skedde inte över en natt, vi kan gå långt tillbaka i tiden och hitta tidningar och tv-program som låtit kvinnor förstå att deras kroppar inte duger som de är. Och innan dess var vi snörda med korsetter och innan dess… Ja, ni fattar. Det här är inte en kultur som vi har skapat sedan 2006. Det säger jag inte för att ta skulden bort från mig själv, men det säger en del om hur svårt det kommer att vara att vända det här – att få ”alla” att vilja ha något annat.
Det finns massor av underbara kvinnor som helt osminkat och härligt delar med sig av sina naturliga och fantastiska kroppar med en minst sagt smittande kroppspositivism. Ja, jag slänger slängkyssar mot dig Sara Dahlström, dig Stina Wollter och alla ni andra som med sylvassa näbbar och klor slåss mot det absurda i vår nutida kroppsbild. Jag älskar dessa Instagramkonton som också översköljs av positiva kommentarer från läsare som tar till sig det de skriver och bilderna de visar upp och gör det till något stärkande. Men det räcker inte. Det här är större än så. För hur sjukt vi än säger att det är så kommer vi att läsa ”Gå ner 4 kilo på två veckor” när midsommar närmar sig och ”Bli av med semesterkilona på rekordtid” i augusti och inte minst ”XXX blev av med sina gravidkilon på tre veckor” oftare än man trodde var möjligt. Och vi kommer att köpa det. Nej, kanske inte just du, men tillräckligt många för att det ska fortsätta. För de som skriver det vet att det säljer.
Vi måste sluta köpa det här. Sluta underblåsa det sjuka. Bara då kan vi få det att vända. Nej, det kommer inte att hända i morgon, för så fort går det inte. Men vi kan börja nu. Idag. Säg upp varenda prenumeration på tidningar som säger att din kropp inte duger. Sluta följa bloggare som ger dig rabatt på att blåsa upp läpparna med Restylane. Sluta läsa artiklar på nätet som ger löften som känns osunda.
Jag ser det som en fortsättning på #metoo. Inte bara andra människor ska hålla sina fingrar borta från min kropp. Media ska också låta min kropp vara i fred. Och jag ska sluta vara en del av problemet.
