The North Face 50 miles

Just nu känner jag mig som ett brummande diesellok på tomgång. Jag har hamnat i ett läge då det känns som om jag bara har en växel. Och det är en växel som egentligen inte ger mig nånting förutom tillfredsställelsen att springa. Det ska å andra sidan inte förringas. Lycka är ju som alla vet att kunna springa. Men nu var det ett bra tag sen jag sprang nånting annat än distans och jag börjar nästan sakna blodsmaken och dregglet. Idag hade jag faktiskt tänkt variera mig och springa 60min tröskel men när det var dags att gå hem från jobbet var jag helt mosig och bestämde mig istället för att skita i allt vad träning heter och istället bädda ner mig i soffan med en påse chips och Netflix. Hur det slutade? Med 20km distans såklart. Träningsdagboken de senaste dagarna skvallrar om enformigheten. 

Måndag: Distans 20km 4.24-fart
Tisdag: Styrka / rehab
Onsdag: Distans 16km 4.24-fart
Torsdag: Distans 20km 4.21-fart
Fredag: Distans 17km 4.20-fart
Lördag: Styrka / rehab
Söndag: Distans 20km 4.25-fart
Måndag: Distans 20km 4.19-fart
Tisdag: Distans 20km 4.20-fart

Jag har fastnat i en fart som är för snabb för att vara återhämtande och för långsam för att förbättra farten. Kan inte skylla på knät, har inte haft ont på över en vecka utan sanningen är väl helt enkelt att det är en förbannat skön fart att springa distans i. Och när man inte behöver bry mig om att ha fräscha ben till diverse olika kvalitétspass eller nåt kommande lopp så ser jag ingen mening med att lufsa fram bara för att. Så jävla skönt är det ju varken med snålblåst eller minusgrader att man jublar inombords, i själva verket vill jag oftast bara få passen överstökade och då är det lätt hänt att springa lite för fort. Men det ska det bli ändring på snart. 

Imorse var det tidig uppstigning. Inte för att träna utan för att en löparbekant här i stan arrangerade ett Runners Cafe – ett nätverk för löpare i frukost form. Mycket trevligt initiativ Micke! Jag gillar ju ensamheten som löpningen innebär men det är alltid kul att prata löpning med likasinnade – folk som likt en själv fattar grejen med självplågeri och tvångsmässigt beteende. Vi var kanske ett 20-tal löpare som käkade frukost och pratade intervaller och stretching. Nästa gång blir vi förhoppningsvis fler.

Och appropå det här med intervaller. Jag är ju ingen stor fantast av intervaller utan ser det mest som ett nödvändigt ont. Sen är jag inte dummare än att jag fattar att det behövs om man vill bli snabbare. Jag ska köra sjukt mycket intervaller nästa år hade jag tänkt MEN också en jävla massa distans. När jag stod på crosstrainern för nån vecka sen och rehabade knät så lyssnade jag på en gammal podcast med Jonas Colting som satte fingret på varför jag är skeptiskt till alla som vurmar så för intervaller. Tabata, HIT och allt vad det heter är ingen quick fix som kan ersätta volym vilket tyvärr många verkar tro. Konditionsträning, oavsett om det handlar om löpning, skidor, simning eller cykel, handlar om monotont nötande som kräver åtskilliga timmars jobb, det finns liksom inga genvägar. Det är lite symptomatiskt med samhället i övrigt där tålamod inte längre verkar existera, allt ska ske nu, direkt. Får man inga likes på instagram första minuten så kan man lika gärna radera bilden. Man persar inte heller direkt på maran av att bara köra Tabataintervaller. Om folk frågar mig vilken typ av intervaller dom ska springa för att fixa milen på 50min eller liknande brukar mitt standardsvar alltid vara att springa mer, oftare och längre istället. Det enda som intervaller medför är att man går sönder. Jag fattar att många gillar intervaller som träningsform på samma sätt som jag gillar att mala på 2mil varje dag, och mitt raljerande ska endast ses utifrån perspektivet att intervaller inte är den universiella lösningen. Vill man bli bättre så kommer det att kosta i form av tid. Ju fler timmar man stoppar in på träningskontot desto större kommer avkastningen att bli. Enkel matematik. Sen är vi alla olika och svarar mer eller mindre bra på olika former av träning men det finns ju en anledning till att tex Kalla tränar tusen timmar per år och att marathoneliten springer 25mil i veckan och inte nöjer sig med att köra 30min HIT om dagen. 

Med det sagt så väntar nu Netflix och en påse chips, finally!

/Hörs

Den vanligaste frågan jag och säkert många med mig får just nu är: -”Inte springer du väl utomhus nu när det är så kallt och halt?”. Mina standardsvar på den frågan brukar vara nånting i stil med ”Hur menar du nu?” eller ”Nu fattar jag inte, skulle det vara ett problem eller?”. Dumma frågor förtjänar dumma svar. En följdfråga på det brukar då bli ”men då har du väl ändå på dig icebugs?”. -”Eeh nej verkligen inte” svarar jag då med en överdrivet stor suck men orkar å andra sidan oftast inte ens försöka förklara att det inte finns ett likhetstecken mellan dubbade skor och Icebugs. Senast idag fick jag nyss nämnda frågor och i vanlig ordning svarade jag med en lite för sarkastisk ton och fick faktiskt dåligt samvete efteråt. För det mesta är det ju bara väl menat, men när precis alla frågar samma sak hela tiden blir det tröttsamt att hela tiden behöva förklara att man inte har nån bokstavskombination bara för att man springer året runt, vintern inkluderad. Men what goes around, comes around. Karma är en jävla bitch. Så här slutade min runda idag. 

Velade länge om jag skulle springa dubbat eller odubbat, visste att det var isgata på vissa vägar medan andra var täckta av snö och några var helt rena. Med facit i hand borde jag såklart ha valt dubbat. Hann aldrig fatta vad som hände innan jag låg på backen, bara att det gjorde helvetiskt ont. Första tanken var inte att känna efter om nåt var brutet utan snarare om jag hunnit pausa klockan i fallet. Det om nåt skulle möjligen kunna tyda på en bokstavskombination. Som tur var var jag nästan hemma, reste mig upp och kunde springa sista biten utan större problem. Hann även förbi Apoteket precis innan dom stängde och köpte pincett, sårtvätt och gasbinda. Tightsen var bara att slänga i soporna. Det var nästan så att det kom en liten tår. Mina favvo tights, vila i fred, tack för alla underbara mil dom senaste åren.

Det här var andra dagen på rad som jag sprang utan att känna nånting runt knät, varken under och efter. Det verkar gå åt rätt håll. Ska fortsätta med mina rehabövningar december ut men som vanligt är det total lycka och eufori att kunna springa utan känningar. Men det bästa med det är ändå att slippa gymmet. Är så jävla less på alla enbensböj, utfallssteg, bensparkar och stretchövningar.

Som tur är karma inte alltid en bitch. Ju mer man stoppar in i form av träning desto mer kan man plocka ut från kontot. Det är väl egentligen det som folk generellt inte fattar. Om man bara springer i sol och värme och hela tiden måste börja om från scratch varje år så kommer man nog aldrig kunna tycka att 20km distans är ett lugnt och skönt pass. Hemligheten är såklart att aldrig sluta springa utan fortsätta springa året om, inte lägga skorna på hyllan bara för att det blir kallt och halt. Då är det inget straff att sticka ut i mörkret en torsdagkäll i december och springa 20km, snarare tvärtom. Det skulle mycket väl kunna vara definitionen av lycka. Så alla ni Svenssons där ute som tycker att vi löpare är misfits, börja springa året runt ni också så kommer ni fatta grejen och på kuppen bli både snyggare, smalare och smartare. Vi lever ju trots allt i mellanmjölkens förlovade land där vinter är ett normaltillstånd. Det är bara å gilla läget och omfamna ishalkan!

/Hörs