Blogg

The North Face 50 miles


Nu har jag varit i San Francisco och är tillbaka igen. The North Face 50 miles var en häftig upplevelse. Banan gick på fina stigar i ett område precis på andra sidan golden bridge från staden. Banan gick utmed kusten, inne i redwood skog, aldrig platt löpning men snällare än ett skyrace. Tänk er några gånger mer kupering än Lidingöloppet, lite mer stig med inslag av några trappor och 2 2/3  gånger så långt. (3300 höjdmeter uppför på drygt 80 km) Ändå ett snabbsprunget lopp, under fyra minuter per kilometer utför och strax över fyra minuter per km på platten i början av loppet.

Förberedelserna inför den här tävlingen var lite av en chansning och en utmaning att testa om det kunde gå. Jag var i väldigt dålig form för en månad sedan efter ett löpuppehåll på två månader. Jag tränade väldigt mycket under tre veckor på 2100 meters höjd och uppåt. 75 timmars träning på 18 dagar. Därefter reste jag direkt till Usa och vilade/tränade lätt dagarna innan loppet. Jag kände mig osäker på om jag skulle vara tillräckligt väl löpgenomtränad och vilad för 80 km. Senaste ultraloppet jag sprang var Transvulcania i början av maj. Samtidigt ville jag gärna avsluta löpåret med ett lopp och inte en skada innan det var dags för att bara fokusera på skidor några månader framöver.

Starten gick kl 05.00 och det var mörkt och pannlampa som gällde. Vi var en grupp tjejer som hängde ihop första 16 km och det kändes lätt och kul att springa i mörkret tillsammans. Sedan ökade jag farten och fick med mig Megan Kimmel och vi sprang och njöt av den fantastiska soluppgången över kullarna och havet. Kroppen kändes fortfarande fin och jag fick en liten lucka till Megan, men blev efter en halvtimme ikapphunnen och ifrånsprungen. Det hade bara gått 35 km och mina ben började redan krampa ihop i baklåren och kännas tunga. Hade jag gått ut alldeles för hårt? Jag tappade koncentrationen och hamnade utanför tävlingsbubblan. När jag tävlar försöker jag befinna mig i en bubbla där jag bara springer, det ända jag tänker på är att ta mig framåt så snabbt och effektivt som möjligt, var nästa vätskekontroll ligger, fylla på och fortsätta. Om jag börjar tänka på efter loppet, hur långt det är kvar, hur jag känner mig känns det oftast otroligt långt och svårt att ta mig i mål. Nu hamnade jag utanför den här bubblan inte ens halvvägs in i loppet och började tänka mer och springa mindre. Jag tappade ännu mer tid och blev också ikappsprungen av trean i nerförslöpningen till energistationen vid 45 km. Men väl då började jag vakna till liv igen, jag stoppade snabbt i mig lite energi och tryckte på i nästa klättring uppför och fick en lucka igen direkt. På toppen av stigningen får jag rapporter om att jag nu bara är 1 minut efter, vilket triggar igång vinnarinstinkten i mig. Vid 55 km kommer jag om och leder igen. Jag lyckas hålla ledningen ända in till mål. De sista nerförslöpningarna är brutala för framlåren som är helt sönderslagna, men jag lyckas fokusera resten av loppet, trycker i mig den sista äckliga gelen för att inte tappa fart och går i mål på strax under 7 timmar.

Det kanske inte var ett av mina absolut bästa lopp, och jag har aldrig känt mig så förstörd i kroppen någonsin efter ett lopp, men det var en väldigt skön vinst. Uppladdningen för att ha en chans att vinna var hård och det var även mentalt ett hårt lopp för mig där jag verkligen fick kämpa för att behålla koncentration och flyt i loppet. Det är alltid en otroligt skön känsla efteråt när man har gjort det som man trodde var möjligt men samtidigt starkt tvivlade på.

Photo: Robbie Lawless


Senaste numret av Runner’s World!

  • Kom i form! Så tränar du för ett långlopp
  • Sarah Lahti – den svenska stjärnan går från klarhet till klarhet
  • Forskning: Därför blir löpare äldre och friskare
  • 39 tips för ett bättre 2026
  • Guide! 13 nya löparklockor
  • Varför ska du göra rehab – egentligen?
Bli prenumerant

Antal kommentarer: 1


Ida Nilsson

Tusen tack Stefan!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Ta en tjuvtitt på nummer 12 2016!

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Bakom varje framgångsrik man finns en kvinna
Blogg

Bakom varje framgångsrik man finns en kvinna


Patrik tillskriver mycket av sin framgång till det nya förhållningsättet till träning. Vi tog kontakt med Teresa för att förstå mer om vem hon är, hur hon jobbar och om det finns lärdomar från arbetssättet som skulle kunna vara gynnsamt för alla som har ambitioner inom triathlon.

Vem är Teresa Heimann Olsen och vad har du för bakgrund?
– 
Jag är utbildad nutritionist och har även studerat sport nutrition och sport science i ett och ett halvt år.

Jag provade triathlon för första gången 2013 och i min första halv-Ironman kom jag på sjätteplats vilket också gjorde mig väldigt motiverad och intresserad av sporten.

Uperform.dk startade jag för ett år sen när jag till slut vågade ta steget från ett fast heltidsjobb till att göra det jag drömt om – att jobba med människor och hjälpa dem att uppnå sina mål. Att jobba både med den fysiska förberedelsen men också den mentala är det mest tillfredställande man kan göra och det är vad jag lever för.

Min tränarfilosofi är ”livet ska inte anpassas till din träning, träning ska anpassas till ditt liv” – mitt jobb är att hitta en bra balans och nivå för varje person jag jobbar med så att de kan uppnå sitt mål men samtidigt kunna göra andra saker i livet. Alla personer jag jobbar med har olika förutsättningar, mål och livssituationer vilket gör att det krävs individuell anpassning snarare än generella program.

Jag försöker alltid jobba utifrån ett helhetsperspektiv eftersom fysiska och psykiska förutsättningar måste vara i balans för att uppnå optimalt resultat.

Vad var de största förändringarna du gjorde med Patriks träning när du började coacha honom?
– 
Största förändringarna vi gjorde var cykelträningen. Patrik är en stark simmare och löpare men jag såg att vi måste förbättra cyklingen. Jag genomförde en rad olika tester för att få en bra utgångspunkt och utformade ett helt nytt träningsprogram för cyklingen specifikt för honom. Men även om Patrik är otroligt bra löpare så gjorde vi stora förändringar här också.

Senare under träningen i somras satte han flera personbästa tider, vilket visar på att förändringarna som gjordes gav resultat.

Är man bra på två discipliner så måste man ändå alltid träna på alla tre effektivt och rätt för att hitta effektiviteten och kunna göra bra resultat som triathlet.

Du och Patrik lever ju också i en relation – hur fungerar det att vara tränare och flickvän samtidigt?
– Självklart kan det bli lite svårt ibland och ibland måste jag säga ”Nu säger jag detta som din flickvän” eller som coach. Det kan hända att jag som coach ena sekunden berömmer honom för en träningssession som han just gjorde och satte perfekt – för att i nästa sekund som flickvän ber honom plocka upp sina svettiga träningskläder från golvet i vardagsrummet.

Men utöver detta så är det ingen skillnad mellan Patrik och de andra atleterna som jag coachar, alla bokar sina möten för att prata om träningen, så även Patrik.

Veckorna före tävling är jag dock mycket mer coach än flickvän. Då stöttar jag honom fram till starten men förvandlas snabbt till flickvän när han kommer över mållinjen, med tillhörande pussar och kramar.

Hur många år har ni planerat Patriks tävlande i framtiden?
– Direkt efter Ironman Köpenhamn och Patriks fina tid på 07:49:18 gjorde vi en plan för resten av säsongen 2016 och 2017. Vid denna tid var Patriks motivation som högst och som coach är det då viktigt att hitta en realistisk och hållbar plan som både ger den nödvändiga återhämtningen fysiskt men också mentalt. Utan bra återhämtning finns stora risker för att han skulle bli skadad eller tappa den motivation som krävs för att göra topprestationer.

Efter Ironman Barcelona, bara sex veckor efter tävlingen i Köpenhamn och ytterligare ett fantastiskt resultat under åtta timmar, så hade vi ett nytt möte och utvärderade situationen. Planen var att han skulle köra Ironman Cozumel 27/11 men vi valde att ändra detta och istället ta en paus från tävlandet för att ladda om med träning och motivation och inte riskera att en tredje tävling på relativt kort tid skulle ge negativ inverkan på den långsiktiga planen – Ironman World Championship 2017, Hawaii.

Jobbar du främst med proffs eller coachar du också amatörer?
– 
Jag jobbar med alla nivåer. Mitt fokus är på de personer som har en vilja att göra detta! Jag ger mycket av mig själv som coach och jag förväntar mig i gengäld att de jag jobbar med är seriösa och gör det som krävs för att de skall uppnå sitt mål.

Naturligtvis jobbar jag mer individuellt med Patrik eftersom han har en unik talang och är ett proffs. Att få möjligheten att jobba med en av världens mest lovande triathleter och göra honom ännu bättre är ett stort förtroende och otroligt motiverande.

Hur jobbar du med atleter som inte bor i Danmark?
– 
Vi inleder alltid med att göra tester för att definiera träningszoner och kommunicerar sedan via till exempel Skype för den fortsatta dialogen och då spelar det minde roll om man är i samma land eller inte. Program och uppföljningen gör jag på TrainingPeaks som är en bra plattform för planering och uppföljning.

Att jobba med helhet och hitta balansen mellan träning, vila och livet i övrigt och förstå de olika förutsättningar varje atlet har är vad som krävs för att vara en bra coach.

Artikeln är skriven av vår bloggare Magnus Jonsson 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Tålamod


Just nu känner jag mig som ett brummande diesellok på tomgång. Jag har hamnat i ett läge då det känns som om jag bara har en växel. Och det är en växel som egentligen inte ger mig nånting förutom tillfredsställelsen att springa. Det ska å andra sidan inte förringas. Lycka är ju som alla vet att kunna springa. Men nu var det ett bra tag sen jag sprang nånting annat än distans och jag börjar nästan sakna blodsmaken och dregglet. Idag hade jag faktiskt tänkt variera mig och springa 60min tröskel men när det var dags att gå hem från jobbet var jag helt mosig och bestämde mig istället för att skita i allt vad träning heter och istället bädda ner mig i soffan med en påse chips och Netflix. Hur det slutade? Med 20km distans såklart. Träningsdagboken de senaste dagarna skvallrar om enformigheten. 

Måndag: Distans 20km 4.24-fart
Tisdag: Styrka / rehab
Onsdag: Distans 16km 4.24-fart
Torsdag: Distans 20km 4.21-fart
Fredag: Distans 17km 4.20-fart
Lördag: Styrka / rehab
Söndag: Distans 20km 4.25-fart
Måndag: Distans 20km 4.19-fart
Tisdag: Distans 20km 4.20-fart

Jag har fastnat i en fart som är för snabb för att vara återhämtande och för långsam för att förbättra farten. Kan inte skylla på knät, har inte haft ont på över en vecka utan sanningen är väl helt enkelt att det är en förbannat skön fart att springa distans i. Och när man inte behöver bry mig om att ha fräscha ben till diverse olika kvalitétspass eller nåt kommande lopp så ser jag ingen mening med att lufsa fram bara för att. Så jävla skönt är det ju varken med snålblåst eller minusgrader att man jublar inombords, i själva verket vill jag oftast bara få passen överstökade och då är det lätt hänt att springa lite för fort. Men det ska det bli ändring på snart. 

Imorse var det tidig uppstigning. Inte för att träna utan för att en löparbekant här i stan arrangerade ett Runners Cafe – ett nätverk för löpare i frukost form. Mycket trevligt initiativ Micke! Jag gillar ju ensamheten som löpningen innebär men det är alltid kul att prata löpning med likasinnade – folk som likt en själv fattar grejen med självplågeri och tvångsmässigt beteende. Vi var kanske ett 20-tal löpare som käkade frukost och pratade intervaller och stretching. Nästa gång blir vi förhoppningsvis fler.

Och appropå det här med intervaller. Jag är ju ingen stor fantast av intervaller utan ser det mest som ett nödvändigt ont. Sen är jag inte dummare än att jag fattar att det behövs om man vill bli snabbare. Jag ska köra sjukt mycket intervaller nästa år hade jag tänkt MEN också en jävla massa distans. När jag stod på crosstrainern för nån vecka sen och rehabade knät så lyssnade jag på en gammal podcast med Jonas Colting som satte fingret på varför jag är skeptiskt till alla som vurmar så för intervaller. Tabata, HIT och allt vad det heter är ingen quick fix som kan ersätta volym vilket tyvärr många verkar tro. Konditionsträning, oavsett om det handlar om löpning, skidor, simning eller cykel, handlar om monotont nötande som kräver åtskilliga timmars jobb, det finns liksom inga genvägar. Det är lite symptomatiskt med samhället i övrigt där tålamod inte längre verkar existera, allt ska ske nu, direkt. Får man inga likes på instagram första minuten så kan man lika gärna radera bilden. Man persar inte heller direkt på maran av att bara köra Tabataintervaller. Om folk frågar mig vilken typ av intervaller dom ska springa för att fixa milen på 50min eller liknande brukar mitt standardsvar alltid vara att springa mer, oftare och längre istället. Det enda som intervaller medför är att man går sönder. Jag fattar att många gillar intervaller som träningsform på samma sätt som jag gillar att mala på 2mil varje dag, och mitt raljerande ska endast ses utifrån perspektivet att intervaller inte är den universiella lösningen. Vill man bli bättre så kommer det att kosta i form av tid. Ju fler timmar man stoppar in på träningskontot desto större kommer avkastningen att bli. Enkel matematik. Sen är vi alla olika och svarar mer eller mindre bra på olika former av träning men det finns ju en anledning till att tex Kalla tränar tusen timmar per år och att marathoneliten springer 25mil i veckan och inte nöjer sig med att köra 30min HIT om dagen. 

Med det sagt så väntar nu Netflix och en påse chips, finally!

/Hörs


Antal kommentarer: 1


Anders Larvia

@Magnus: tiden är absolut den största begränsande faktorn, jag tycker intervaller är perfekt om man har ont om tid och vill få ut så mycket som möjligt, eller bara banka skiten ur sig för att man tycker det är skönt. Det jag menar är att man kanske inte kan förvänta sig att nå sin fulla potential på tex marathon på bara intervaller, min uppfattning är att många sätter höga tidsmål utan att vara beredd på att lägga ner den tid som faktiskt krävs för det utan ser snarare intervallerna som nån sorts genväg för att slippa nötandet.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Ibland måste man backa och andas. Och kissa blod.


 

Ibland känns det som att man ska kissa på sig. Hela tiden. Oftast heter eländet urinvägsinfektion. Jag har haft det en gång tidigare, för ett par år sedan, och då drogs jag med eländet och försökte bli av med det på egen hand i nära nog en vecka innan jag sökte hjälp och fick antibiotika. I fredags kväll var det dags igen. Frös och kände mig ruggig och när jag kom hem från en krogsväng kunde jag liksom inte kissa nog.

På lördagen fortsattde det och på eftermiddagen gjorde det fruktansvärt ont. Jag drack bisarra mängder citronvatten och tranbärsjuice. Då kändes det bättre och jag trodde att jag hade övervunnit sjukdomen. Men nej. På söndagen slog den tillbaka med besked och jag kissade blod. Dags att ringa till doktorn i morgon, tänkte jag.

En kompis förbarmade sig då över mig och berättade om appen Kry. Där kan man prata med läkare inom några minuter och få recept på medicin vid enklare tillstånd. BRILJANT! En kvart senare hade jag recept på antibiotika utskrivet och kunde hämta ut det på apoteket. Hungrigt stoppade jag i mig det första pillret redan i bilen och på kvällen kände jag mig lite bättre. Då gjorde det inte lika ont längre. Nu mår jag nästan helt bra, men är trött. Immunförsvaret jobbar ju på full fräs, så nu är det vila som gäller.

Jag har ändå varit på gymmet för att röra lite lätt på mig och sträcka ut, mest för att min rygg ska må bra. I går gjorde jag till exempel Turkish getups med en lätt medicinboll på öppen hand. Det är svårt med kul, testa!

Jag ska fortsätta ta det lugnt resten av veckan så att jag låter kroppen vila och återhämta sig. Glöm inte att lyssna på kroppen och backa ibland.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Måste man maxa under intervallerna för att få  bra effekt?
Blogg

Måste man maxa under intervallerna för att få bra effekt?


Coach LG svarar: 

Nej. Du ska inte ”kötta 100 procent” på varje intervallpass. Jag brukar dela in passen i sju fartkategorier, från lugnt till snabbt tempon:

1. Långgpass

2. Distanspass

3. Tröskelpass

4. Syreupptagningsintervaller

5. Tempointervaller

6. Tävlingsfart

7. Snabbhet/överfart

I de tre sistnämnda ska du kötta på, men i de fyra första springer du i lugnare tempo.

När det gäller syreupptagnings- och tempointervaller springer du alltså kontrollerat snabbt, men inte i din maxfart. Välj dina pass med hänsyn till din dagsform och se till att du har återhämtat dig från ditt senast genomförda pass.

LÄS MER: Behåll motivationen Del 1 | Högintensiva distanspass

LÄS MER: Behåll motivationen Del 2 | Tröskelpass och långa intervaller

LÄS MER: Behåll motivationen Del 3 | Korta intervaller




Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*