…then we take Berlin!



Nu är allt klappat och klart med Hamburg Marathon i vår. Anmälan är gjord, hotellet är bokat och flyget betalt. Check! Det enda som återstår nu är det jobbiga dvs 20 veckors dedikerad träning som ska resultera i ett nytt PB. Men egentligen är det ju träningen i sig som är själva målet, loppet i sig är ju mest en formalitet man måste genomlida innan man officiellt får skriva in sitt nya PB i cv:t. För PB ska det bli, nåt annat finns inte i min vokabulär. Inte efter ”fiasko-året” 2018. I år var första gången på sex år som jag inte persade på maran och det var rätt knäckande. Nån skulle säkert hävda att jag bara är en bortskämd slyngel med tanke på att det finns oändligt många löpare där ute som inte vart i närheten av sitt pers det här århundradet, och det skulle jag förstå. Jag har tagit PB för givet varje år. Så på ett sätt kanske det var bra att 2018 blev som det blev för jag kommer att lägga ner ännu mera själ i min träning nästa år.

Förutom Hamburg i vår så blir det ytterligare ett Tysklandsbesök under 2019. BMW Berlin Marathon i september – check! Min fjärde start där på fem år. Tyvärr hade jag ingen tur i lotteriet som avgjordes förra veckan. Fattar inte hur vissa kan vinna lotteriet år efter år medan jag aldrig ens vart i närheten av att komma med den vägen. Istället har jag fått åka med researrangör vid mina 3 tidigare Berlinlopp vilket iofsig funkat smidigt men såklart blivit betydligt dyrare. Men det slipper jag i år. För imorse släpptes 1000 extra charityplatser, förvisso till förhöjd avgift men billigare än att åka med arrangör. Hängde på låset exakt kl9 bara för att få ”502 Bad Gateway” varje gång jag försökte ladda sidan men som ett mirakel kom jag till slut in i kön och fick köpa en startplats. Tyskland x 2 under 2019, det känns riktigt nice! Två nya chanser att fixa perset som aldrig blev av i år. Jag älskar verkligen Berlin Marathon, det börjar nästan kännas lika mycket hemmaplan som Stockholm Marathon, så det ska bli så jävla kul att få springa där igen. First we take Hamburg, then we take Berlin, eller hur var det nu Leonard Cohen sjöng 🙂

Nu väntar som sagt 20 veckors stenhård maraträning. Jag har många idéer just nu om vad som behöver justeras och vad som ska behållas i träningsupplägget. Men för att kunna träna överhuvudtaget behöver man vara hel och just nu är det ett frågetecken. Så jävla typiskt. Det började i helgen med att min högra vad stelnade till som fan under ett pass, ingen smärta utan mer en brännande, stel och tung känsla i vaden, ungefär som när man gjort en tåhävning för mycket så att det nästan känns som om vaden ska brinna upp. Det var inte jätteskönt men det gick ändå att springa dom efterföljande dagarna och igår kändes det nästan helt okej. Tidigare ikväll när jag stack ut på min obligatoriska 20km-efter-jobbet-distans-runda så var första tanken att vaden kändes helt 100 och benen dessutom lätta. Fick lite hybris på grund av det, tänkte ”nu-jävlar ska det dreglas” och ökade gradvis farten. Kom inte mer än 2km innan det sträckte till i vaden så pass mycket att jag direkt fattade att det inte skulle bli några 20km idag. Min lekmanna teori är att det inte är en bristning för dom gånger jag råkat ut för det tidigare så har jag knappt kunnat gå vilket jag kan göra nu utan problem. Tåhävningar och foamroller är inte heller nåt problem, det känns precis som vanligt, och jag hittar heller inga triggerpunkter så jag vetifan. Får väl bara vänta ut skiten.

Tyvärr dog nog 6000km i år i och med dagens avbrutna pass. Scheisse! Fast om jag kan springa imorgon så kanske det kan gå ändå. En sak som slagit mig den senaste månaden är att jag har snittat 10-12 mil i veckan utan att det känts som om jag har tränat på riktigt. Jag har matat på med mina distanspass i 4.30-fart och knappt känt att jag har tränat. På sin höjd har det vart uttråkande men aldrig slitsamt, snarare tvärtom. Därför är en tanke inför nästa år att öka volymen ytterligare för att se om det hjälper. Stegring av volym har vart min melodi för att persa ända sen maradebuten 2012 snarare än att springa fler intervallpass. Det skulle dock betyda att jag måste börja med morgonpass vilket talar emot hela den idén, för hur mycket jag än älskar att springa så hatar jag att springa på mornarna, särskilt en måndag i januari kl5 när det är två meter snö, 20 minusgrader och becksvart ute. Men kanske är det priset jag måste betala.

En ljusglimt i tillvaron just nu är i alla fall att snön fortfarande lyser med sin frånvaro även här upp i norr. Det är vi inte bortskämda med. Dom senaste dagarna har vi haft spöregn och piskande vindar men jag älskar det. Varje dag utan snö är som sagt en bra dag. Och folk på jobbet blir fortfarande lika provocerade när man säger det, speciellt nu i juletider. ”-M-m-men v-v-a? Vill du inte ha en vit jul??”, stammar dom fram. Nej jag vill inte ha en vit jävla jul, jag vill ha en grön jul med regn och plusgrader, jag hatar snö, säger jag och måste i samma mening även göra den obligatoriska avbönen och tillägga att jag heller inte är vare sig rasist eller kvinnomisshandlare. Igår var jag faktiskt tvungen att köra ut eleverna från min sista lektion bara för att hinna ut i mörkret och regnet innan middagen trots att vi redan dragit över en halvtimme. Kunde nästan se att dom tänkte ”men vilken jävla idiot som frivilligt går ut nu”, men sa inget för man är ju inte bortskämd med vetgiriga 17-åringar som frivilligt stannar kvar på skolan till klockan fem för att räkna matte. En timme in på passet kunde jag dock känna en viss förståelse inför deras förundran att trotsa vädret, för jag tror inte det var många i Sundsvall som frivilligt gick ut igår kväll, inte ens för att slänga soporna.

Hur som helst så känns det skönt att, precis som förra året vid den här tiden, redan nu ha spikat nästa års marathonlopp. Hamburg och Berlin, jag tror fan att det är den vinnande kombon! Framförallt blir det ett betydligt snällare år för plånboken. Det här året rann pengarna på löpning verkligen bara iväg. London och Chicago var ju inte direkt dom billigaste marorna att springa, gick säkert på 40 000:- allt som allt. Resor och anmälningsavgifter till lopp här i Sverige bla Stockholm Marathon och Stockholm Halvmarathon var ju heller inte gratis. Dessutom har jag köpt Nike skor för 10 000:- det här året och säkert ytterligare massa onödiga löparprylar. Den som påstår att löpning är en billig sport ljuger.

/Hörs

Decembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fixa vintern
  • 18 vinterskor i test
  • Så lyckas du som löpare
  • Låt julbordet grönska
  • 6 pannlampor i test?
  • Möt systrarna Kallur
  • Löpare lever längre

Tyskland nästa!



Nu tror jag faktiskt att jag äntligen har hittat mitt nästa lopp. Känns verkligen på tiden, har gått alldeles för lång tid utan ett konkret mål i sikte. Alltså, det är ju rätt skönt att bara slentrianspringa också men så fort anmälan är gjord så kommer nog både huvud och kropp direkt att ställa om träningen till lite mer strukturerad maraträning och inte bara mellanmjölkspass. Faktum är att jag har saknat både mjölksyran och blodsmaken men eftersom jag inte har haft nåt konkret mål framför mig så har jag inte haft den mentala styrkan till att genomföra dom passen nu i november. Mörkret och kylan har vart tillräckligt jobbigt. På sin höjd har jag mäktat med några fartökningar i tröskelfart. Men det ska det bli ändring på.

Det lopp som det med största sannolikhet blir nu i vår är Hamburg Marathon i april. Det känns som ett logisk val på många sätt. Det är en hyfsat flack bana och ligger helt okej tidsmässigt så risken för värmebölja verkar inte vara allt för stor. Det är heller inget stort lopp vilket gör att kostnaderna blir betydligt mindre jämfört med tidigare års resor till London, Boston och Chicago, samtidigt som det heller inte är nåt litet brödrostlopp ute på vischan vilket ju också gör att chanserna till att hitta bra ryggar och draghjälp ändå är relativt goda. Jag tror fan att det är i Hamburg som det kommer hända. Har suttit och studerat vädret i april i norra Tyskland historiskt och risken för värmebölja verkar som sagt inte vara allt för stor. Efter fadäserna i London, Boston och Stockholm dom senaste åren så känns det nästan viktigare än att banan är helt platt. Ytterligare ett plus är dessutom att jag har påsklov samma vecka som loppet går vilket inte bara gör att jag slipper ta ledigt utan även minimerar risken för att dra på mig förkylningsvirus från kidsen sista veckan. Det är ju en riktig jävla lyx att faktiskt få börja maraveckan med att vara ledig; äta, sova och vila ordentligt utan att behöva tänka på jobb, det hör ju inte direkt till vanligheterna.

Förutom Hamburg var även Paris, Rotterdam, Barcelona och Manchester med i leken rätt länge men dom föll alla bort av olika anledningar. Paris pga värmen, Barcelona pga banan, Rotterdam pga vinden och Manchester pga omgivningen. Rotterdam, Paris och Barcelona har jag ju dessutom sprungit tidigare så att få testa en ny bana och en ny stad spelade definitivt också in. Jag tror att Hamburg är det bästa valet nu i vår.

Bekvämlighet har annars vart ledordet nu i november. Har inte haft den minsta lust till att springa fort eller träna strukturerat, istället har jag mest lufsat omkring i mörkret utan klocka och mysjoggat. Fast allt är såklart relativt. Vissa blir säkert provocerade när jag kallar 10-11 mil i veckan för bekvämt men i min värld så har det vart det. Att springa lugnt varje dag är egentligen inte jobbigare än att borsta tänderna, det är en nånting som jag har gjort till en vana och därför har det inte vart särskilt jobbigt. Löpningen har heller inte haft högsta prioritet som den annars har vilket har vart både skönt och efterlängtat. Under en specifik träningsperiod så kommer träningen alltid i första hand vilket den måste få göra om man vill bli bättre, men just nu har jag inte haft några som helst problem med att tex gå direkt från jobbet på AW utan att träna däremellan. Jag skulle ju iofsig aldrig banga på en AW även om jag hade ett stort lopp framför mig, däremot så skulle jag ju se till att hinna träna innan men det har jag inte behövt bry mig om dom senaste fredagarna. Eller som idag. Imorse fick jag mejl från chefen som undrade om jag kunde sitta med på en arbetsintervju efter arbetstid. I normala fall hade den spontana reaktionen vart att komma på en dålig ursäkt till att inte kunna sitta med, just för att jag förmodligen hade vart helt inställd på att hinna träna direkt efter jobbet så att jag även hade hunnit med ett sent kvällspass också. Men det är sånt man inte behöver bry sig om just nu och det är faktiskt rätt skönt. Kanske till och med sunt?

Dessutom finns det ju så mycket annat att lägga tid på förutom att springa. Jag är som sagt rätt oinspirerad när det kommer till löpning just nu vilket också gör att jag knappt orkar tänka på det, än mindre läsa om löpning. Istället lägger jag tiden på viktigare saker. Dricka öl till exempel. Eller läsa om annat än just löpning. Kvantfysik tex. Det är jävligt fascinerande trots att jag inte fattar hälften och sånt som jag normalt inte hinner med. Eller bara allmänna filosofiska funderingar. Eller politik. Eller skönlitteratur. Eller kolla film, lyssna på musik, umgås med sköna människor och bara göra sånt som man i normala fall tycker att man inte hinner med för att man måste springa. Jag tror att det är väldigt lätt att som inbiten löpare prioritera bort sådant till förmån för just träningen, särskilt bland oss talanglösa motionärer som drivs av tidsmål. Vi glömmer nog ofta bort att det finns mer än bara löpning i våra liv. Det gäller att påminna oss själva om det ibland och faktiskt ta oss tid att tänka på annat än vår träning, för dom flesta av oss är ju inte direkt några elitidrottare även om vi gärna vill tro det ibland.

Min största drivkraft just nu är att nå 6000km innan årets slut. Det är väl också den enda anledningen till att jag faktiskt matar på med 10-11mil vecka efter vecka trots att jag inte behöver. För även om jag precis sa att det inte är särskilt jobbigt så är man ju inte jättesugen att ge sig ut på isiga gator i kolsvart mörker och snålblåst. Eller springa 20km varje gång heller för den delen. Men än så länge lever 6000km även om det kommer bli tajt.

Egentligen hade jag tänkt att ta välförtjänt helvila nu ikväll när jag inte hann med att springa direkt efter jobbet men ju mer jag skriver desto mer sugen blir jag på att faktiskt sticka ut. Å andra sidan räcker det med att titta ut genom fönstret för att man ska ångra sig. För det enda jag ser är totalt jävla mörker och möjligen kan jag ana en tunn hinna av äcklig is på asfalten i skenet från gatlyktornas ljus. Dessutom blåste det så mycket att ansiktet nästan domnade bort tidigare när jag gick hem från jobbet. Det ser med andra ord inte jätteskönt ut. Soffan ser ju betydligt skönare ut. Men det är då, när motivationen tryter och när motståndet känns för stort, som man får ta till det sista tricket; nämligen att ta av sig i bar överkropp och sedan ställa sig i profil framför spegeln, för då brukar valet helt plötsligt inte längre vara så svårt, mörker och is till trots.

/Hörs

Att bita ihop



Jag vet inte hur det är för er andra men här i Sundsvall har det regnat konstant i över en vecka nu. Vi har haft det som per definition brukar beskrivas som grått och tråkigt november väder i form av regn, dimma och dis. Det är mörkt när man går till jobbet och mörkt när man kommer hem. I Sundsvall innebär det också att man sällan ser nåt annat än mörker eftersom kommunen fullständigt verkar skita i att fixa gatlyktorna här. Med lite tur kanske man kan få se en stackars solstråle tränga in genom fönstret under tiden man sitter uppslukad framför dataskärmen på jobbet och i bästa fall knappt lägger märke till den men mest troligt kommer man nog bara få höra ljudet av regn som smattrar mot nämnda fönster istället. Deprimerande tycker nog dom flesta. Jag klagar däremot inte för jag råkar ju gilla både höst och regn. Och ärligt talat så är det ju mer eller mindre perfekt väder att springa i, speciellt med tanke på att vi även har haft minimalt med vind här uppe i norr dom senaste dagarna vilket alltid är en fördel när man springer. Varje dag utan snö är en bra dag, brukar jag tänka. Och varje dag utan minusgrader och blixthalka är en ännu bättre dag så det gäller att passa på och ta till vara på det ”fina” vädret.

Som så många andra är hösten min absoluta favoritårstid för löpning, men när dom flesta som säger det egentligen bara menar en viss typ av höst så menar jag alla former som hösten kan anta. Inte bara de vackra oktoberdagarna med en värmande höstsol och krispig syrerik luft, då vattnet ligger spegelblankt och reflekterar naturens alla färger så att det nästan gör ont i själen, alla brandgula löv som prasslar under fötterna i takt till ljudet av porlande bäckar när man kommer springandes på nån mjuk och fin skogsstig i väntan på den kommande solnedgången som strax ska färga himlen i tusen olika färger. Det existerar bara på tavla. Eventuellt med femton olika filter på Instagram också eller möjligen som en romantiserad bild i huvudet om hur man tror att hösten ser ut. Verkligheten är snarare en annan. Och det är den verklighet jag har lärt mig att älska genom åren; när motvinden och regnet piskar en så hårt i ansiktet att det ilar av obehag, när folk som kör förbi börjar fundera på om man är frisk i huvudet på riktigt eller när händerna domnar bort på grund av regnet som kyler varenda kroppsdel så man nästan tror att man kommer måste amputera hälften av sina fingrar. Sick-sackandet på trottoarerna för att undvika alla vattenpölar, plaskandet av dom dyngsura skorna, när man försöker sig på en misslyckad snorraket så att allt snor i bästa fall kladdar ner handsken istället för att fastna i halva ansiktet, alla löv som en gång i tiden möjligen var brandgula och vackra men som nu ligger blöta i en deformerad hög på backen och nästan frusit till is som man precis lyckas parera bara för att istället trampa i en hög med hundskit bara därför. Det är vad höstlöpning är på riktigt. Och det kan man lära sig att älska, jag lovar.

Jag älskar mörkret trots att jag ofta håller på att springa in i nån stackars förvirrad tant med hund i koppel som inte har vett nog att gå på rätt sida och svär ständigt över att jag inte ser nånting. Jag älskar mörkret, kylan, regnet, fukten och vinden därför att jag känner mig levande på ett helt annat sätt då, samtidigt som jag hatar det men jag har lärt mig att uppskatta det precis som värmen och hettan. Och mörker, kyla och regn är minst lika mycket höst, om inte mer, än dom nyss nämnda oktoberdagarna som man ofta kan räkna på en hand. Däremot skulle jag ljuga om jag sa att det var enkelt att ge sig ut varje dag. Det är klart att det är en mental kamp dom flesta av veckans dagar att faktiskt byta om, sticka ut och trotsa skitvädret. Man är ju ingen masochist eller självplågare som njuter av smärta. Just nu är jag faktiskt jävligt less på både blöta fötter, ihållande regn och domnande fingrar men trots det så harvar jag på och tuggar mina 10mil i veckan, just för att jag vet att jag mår så mycket bättre då än om jag inte skulle ha sprungit.

Förra veckan hävdade jag att man inte behöver vila bara för att det är november, skitväder och slut på säsongen. Det är ofta lättare sagt än gjort så här kommer tre tips för att även klara den här årstiden:

  1. Tänk inte för mycket – att träna i dom här förhållandena är karaktärsdanande och ofta gäller det inte att känna efter så jävla mycket utan bara att bita ihop och få det överstökat. Ställ dig själv frågan: kommer jag att må bättre eller sämre av att springa? Om svaret är det förstnämnda så finns det egentligen inga argument emot. Ja, det är ett lite större projekt i form av att man måste ta på sig mera kläder, reflexer, pannlampa och kanske planera sin runda lite noggrannare pga mörkret men ofta är det bara att bestämma sig. Det finns mycket här i livet som är tråkigt som man helst inte vill göra men som man ändå gör. Gå till jobbet eller borsta tänderna till exempel. Hur jävla kul är det egentligen varje dag? Tänk inte att löpningen ska vara rolig för det kommer den inte att vara, tänk inte att det måste gå i en viss fart, tänk bara på att det måste göras. På mina distanspass just nu springer jag ofta en 3km slinga 5-7 ggr som ligger en järnsjua från där jag bor. På så sätt har jag nära hem om jag viker ner mig (vilket händer rätt ofta), om det skulle bli för kallt, för regnigt, för blött eller komma en oförberedd snösmocka. Man ser ju ändå ingenting pga mörkret så det gör mig ingenting att det är enformigt, det är ju inte så att jag springer omkring och njuter av dom vackra vyerna. Jag tänker mest på att det kommer vara jävligt skönt att få ta en varm dusch efteråt. Undvik skogen också, skogen är överskattad den här tiden på året, särskilt när det är mörkt för då kommer man garanterat att stuka fötterna.
  2. Anmäl dig till ett vårlopp nu – att redan nu sätta upp ett mål och anmäla sig till en tidig vårmara är det bästa sättet att hålla motivationen uppe när man egentligen hellre bara vill soffmysa och tycka synd om sig själv varje kväll istället för att vare ute och nöta mil efter mil på isigt underlag. Det brukar för dom flesta vara en tillräcklig garanti för att man inte ska skippa den viktiga vinterträningen om man vill att loppet ska bli en någorlunda behaglig upplevelse. Risken annars är att man står där i april och har pröjsat 30lök för Boston Marathon och önskar att man hellre hade lagt dom pengarna på en stor fet platt-TV istället. Att ha ett konkret mål i form av ett lopp som morot är alltid bra för det minskar risken att börja skarva på sina träningspass. Det är lätt att säga till sig själv att man ändå kommer träna lika mycket, Boston Marathon eller inte, men för mig är det ett måste att ha ett lopp att se fram emot. Dom senaste åren har jag redan tidigt på hösten bokat in vårens stora lopp just för att inte riskera att lockas mer av Netflix än att springa. Faktum är att mina bästa träningsmånader dom senaste åren alltid har vart i januari och februari just för att jag har haft ett klart och tydligt mål med vetskapen om att det inte går att fuska då. Just nu har jag inte riktigt bestämt mig för vilket lopp det blir nu i vår men att det blir en mara är 100% säkert. Med det i bakhuvudet så är snö, mörker och kyla det minsta bekymret.
  3. Bli inte sjuk – sjukdomar eller annan ofrivillig vila är aldrig bra för löpningen för blir man sjuk så tar det ofta ganska lång tid innan man är tillbaka där man var innan. Kontinuitet är A och O. Jag vill bestämt hävda att kontinuitet över tid är en betydligt viktigare faktor för att utvecklas än fartträning eller andra specifika pass, framförallt för oss glada motionärer som ändå aldrig kommer vinna nåt. Så tappa inte kontinuiteten bara för att det är influensa- och förkylningstider för då blir det ännu svårare att få till vinterträningen. Så glöm för fan inte mössan nu i vinter för vi vet ju alla vad som händer då. Skämt åsido, faktum är att förkylningar inte bara handlar om tur eller otur, det är inget lotteri där vissa har turen att klara sig från det och andra inte. Man kan faktisk påverka en hel del och försöka föregå alla virus och bakterier. Själv har jag inte vart riktigt sjuk sen den 14 november 2004. Självklart har jag åkt på förkylningar efter det men aldrig nåt som hållit mig borta mer än typ två dagar. Det kan verka provocerande, framförallt om man är småbarnsförälder, men då är jag i det närmaste besatt av att inte bli sjuk. Jag är en sån som håller koll på vem på jobbet som hostar lite för mycket, vem hen pratar med och vilken toalett hen går på osv. Jag undviker folk som är sjuka, tvättar händerna sjukligt ofta, slår aldrig in min kod på affären utan handskar vintertid, äter sällan av det gemensamma fikat som alla andra har grävt i osv. Till viss del för att jag vill kunna styra själv över om jag ska träna eller inte träna varje dag men också för att jag tror att jag ska dö om jag är sjuk. Oavsett anledning så missar jag sällan träning pga sjukdom vilket gör att min tröskel aldrig är särskilt hög att komma tillbaka även om jag skulle vila en vecka av egen fri vilja. Och om man ser till att hålla sig frisk och följer punkt 1 och 2 så kommer man per automatik inte att vilja vila särskilt ofta även fast det är november och pissväder.

Svårare än så behöver det inte vara. Men det viktigaste är ändå att påminna sig själv om att det är helt okej att tycka att den här årstiden är skit för det är ju ändå så det är och det är både helt okej och mänskligt att skippa ett pass nån gång då och då när motivation eller pannben tryter, för vi är inte mer än människor. Särskilt just nu när vi fortfarande har den varma sommaren i bakhuvudet och inte riktigt vant oss vid mörkret, kylan och regnet. En bajskorv kommer alltid att vara en bajskorv oavsett hur mycket vi putsar den. För så kan man väl ändå sammanfatta november. Som en bajskorv. Allt handlar om hur man förhåller sig till den.

Min form av vila



Igår spenderade jag hela eftermiddagen i soffan framför tvn och Eurosports sändning av New York Marathon. Jag älskar verkligen att kolla marathon på tv, nästan lika mycket som att själv springa. Kan ligga och kolla flera år gamla lopp på tuben trots att jag vet hur dom slutar. Det låter kanske inte jättekul men är man löparnörd så är man. Dagens tips: om motivationen tryter, som den lätt kan göra den här tiden på året, så leta upp nåt bra klipp på youtube, typ Paula Radcliffes monsterlopp i London 2003 så lovar jag att det kommer kännas betydligt lättare att ge sig ut efter ni sett det. Eller varför inte Mary Keitanys brutala uppvisning i New York igår då hon sprang milen mellan 25k och 35k på dryga 30min och hängde av allt och alla. Herrarnas spurtstrid var inte heller så pjåkig. Själv satt jag och hejade på Shalane Flanagan. Man måste ju bara älska sättet hon vann på ifjol, att som uträknad föredetting bli den första inhemska vinnaren på 40 år, hennes tårar i mål men framförallt hennes ”fuck yeah” strax innan mållinjen. Att hon blev kritiserad för det efteråt kändes bara tramsigt och skitnödigt. Själv satt jag och hoppades på ett nytt ”fuck yeah” igår.

Att kolla marathon på tv utan att själv ha sprungit först brukar sällan vara en bra idé för risken att man hellre vill sticka ut å springa istället för att kolla klart loppet ökar nästan exponentiellt då. Har man sprungit innan kan man ju dessutom med gott samvete sitta lugnt i soffan, njuta av loppet och samtidigt hetsäta röda Ferraribilar som jag gjorde utan att skämmas, för jag hade redan gjort bort min löpning på morgonen. Trots att vädret såg helt magiskt ut på TV och att New York är New York så kände jag faktiskt ingen som helst avundsjuka på dom som sprang utan tänkte mest ”fan vad skönt att jag inte behöver springa 42km”. Exakt så kände jag ifjol också och det brukar vara ett bra tecken på att jag kommit till insikt med att säsongen är över på riktigt.

Att säsongen är slut behöver dock inte betyda att man måste vila helt från löpning, snarare tvärtom. Det pratas ju rätt ofta om vikten av att ta säsongsvila och det är nånting som jag aldrig riktigt har fattat. Helt ärligt är jag ganska övertygad om att det inte behövs. Åtminstone inte för egen del. Kanske om man heter Eliud Kipchoge eller Mo Farah men för en halvtaskig motionär i Sundsvall som mest springer för att inte bli tjock? Nää. Jag tycker det är tillräckligt att vila mentalt från hårda pass och andra krav man normalt har på sig själv, det brukar vara tillräckligt. Det finns säkert en massa fördelar med att ta längre viloperioder som jag inte har förstått men i min värld är det inte ett alternativ. Jag vet att jag skulle må sjukt dåligt av det och att det skulle kosta mer än vad det smakar.

Självklart tränar jag inte på som vanligt utan tillåter mig själv att bara rekreationsspringa för att det är skönt, ofta utan klocka, så en viss typ av vila blir det ju ändå men att vila i flera veckor bara för att ”man ska” skulle aldrig falla mig in. Varför sluta med det man älskar och trivs med bara för sakens skull? Det är ju nu löpningen verkligen behövs; när man befinner sig i gränslandet mellan det som vart och det som komma skall, när tomheten efter årets alla tävlingar infinner sig med vetskapen om att det är en evighet till nästa lopp, när mörkret, kylan och regnet blir en del av vardagen, när man bara vill dra täcket över huvudet och ligga kvar i sängen varje gång som väckarklockan ringer och när vardagen blir totalt meningslös som det ofta blir den här tiden på året. Det är då löpningen verkligen behövs och kan hjälpa oss. Inte främst för det fysiska välbefinnandet eller för formens skull utan snarare som terapeutisk hjälp för att överhuvudtaget orka kliva upp ur sängen och leva. Det om nåt är väl ett tillräckligt bra argument till att inte sluta springa. Plus det faktum att man blir tjock om man slutar springa helt.

Det här har jag sagt många gånger förut; det är inte särskilt svårt att sticka ut och springa på sommaren när solen skiner och fåglarna kvittrar, när vi ändå går runt och mår bra mest hela tiden just för att solen skiner och fåglarna kvittrar. Det är ytterligare ett argument till att inte sluta springa – att bygga lite pannben inför kommande säsong. Det är minst lika viktigt som den fysiska aspekten. Det är klart som fan att det tar emot mera nu i november att ge sig ut, det som säger nåt annat ljuger, men jag har då aldrig mött någon som ångrat ett pass i snöstorm eller vertikalt piskande regn för den delen. Löpning den här tiden på året får oss att känna oss levande på ett sätt som solsken och fågelkvitter inte kan. Skippa däremot intervallerna, dreglet och klockan. För egen del kan en vanlig vecka den här tiden på året se ut enligt följande:

Mån: Distans 20km
Tis: Styrka
Ons: Distans 17km
Tors: Distans 22km
Fre: Distans 15km
Lör: Distans 17km
Sön: Distans 18km

Nånting som många säsongs-vila-förespråkare brukar lyfta fram är att man med helvila förebygger skador på ett bättre sätt än om man bara fortsätter på inslagen väg. Det vetifan om jag köper. Jag, som de flesta andra, går sönder när jag tränar för mycket eller för hårt, inte när jag mellanmjölksspringer som nu. Tvärtom så tror jag att skaderisken är betydligt större om man helvilar under vintern och sen hoppar på träningen som om ingenting hade hänt, vilket ofta är det som sker. Det om nåt är en garanti för löparknä eller gubbvad lagom till vårens alla lopp. Nånting annat som dessa säsongs-vila-förespråkare också brukar rekommendera är att träna alternativt istället, kanske åka skidor, gå på spinning eller styrketräna. Det köper jag inte heller. Bara för att jag älskar att springa betyder det inte att jag per automatik älskar skidor eller cykling. Personligen hatar jag det. Skidor och cykel alltså. Bara för att man gillar en snorsport betyder det inte man man älskar alla andra. ”-Jaså, biljetterna till AC/DC var slut, vad tråkigt, men du kan ju gå och se One Direction istället”. Typ så. Har man vant kroppen vid att springa varje dag så säger det sig själv att det är en dålig idé att sluta helt, om än bara för ett par veckor. Det är tillräckligt svårt att plocka bort fartpassen och minska volymen.

Men en lite lugnare period behövs definitivt, om inte för kroppens skull så för huvudets. Det ger oss också välbehövlig tid att stanna upp och reflektera. Analysera säsongen som gått men också möjligheter att blicka framåt. Sätta nya mål och planera kommande lopp.  Som jag skrev i förra inlägget så blir det inte nåt av dom stora majorloppen för egen del till våren utan förmodligen nåt lite mindre lopp. Enda kravet är att det är en hyfsat platt bana. Häromdagen loggade jag in på Abbotts hemsida för att registrera min femte stjärna från Chicago och då blev det ganska uppenbart att den sista saknas; Tokyo.

Att springa alla dom sex stora majorloppen (New York, Boston, London, Chicago, Berlin, Tokyo) har aldrig vart ett uttalat mål och Tokyo har aldrig lockat lika mycket som dom andra. Jag har mest velat springa loppen för att dom verkat häftiga. Men när brorsan fick sin Six-star-finisher medalj i Chicago tändes en första gnista och nu och nu när jag loggade in på Abbotts sida så blev det ganska uppenbart att jag saknar den sista stjärnan. Det finns dock ett stort aber och det är ju att få tag på en startplats. Ett annat problem är kombinationen Tokyo Marathon och fattig lärare. Dels för att Tokyo kostar en mindre förmögenhet men också för att jag inte kan räkna med att få ledigt hur som helst eftersom jag har ferietjänst. Att åka till USA på en långweekend är en sak men åker man till Tokyo vill man nog vara borta längre än så.

Jag tycker att Paris, Rotterdam och Barcelona alla har vart riktigt bra och trevliga lopp, lätta att få startplats till, flacka banor, billiga och framförallt ingen tre timmars väntan ute i tjottahejti. Jag skulle inte ha några som helst problem med att springa dom igen (eller nån annan för den delen) istället för nåt av dom stora men Tokyo kommer fortfarande att saknas….fan, jag måste nog ändå försöka springa där, annars kommer jag aldrig att känna mig klar även om jag fetpersar nån annanstans i världen. Och då uppstår nästa problem: att jag inte grejade sub3 i London. Så då måste jag tillbaka dit igen vilket är minst lika svårt. Och dyrt. Men det är en härlig sak med ”löpvila”. Att man får både tid och tillåtelse att drömma sig bort om allt man vill göra och uppnå. Förmodligen slutar det med att jag får nöja mig med Vintermaran eller Växjö istället. Det vore å andra sidan inte det sämsta.

/Hörs

Ett livstecken!



Ni är rätt många där ute som har hört av er dom senaste veckorna och undrat vad som har hänt med bloggen. Det värmer att ni är så pass intresserade att läsa det jag skriver att ni faktiskt har tagit er tid att höra av er. Kärlek till er. Anledningen till min bloggfrånvaro den senaste tiden har berott på flera saker. Som ni säkert noterat har RW gjort om sin sida och som några av er har påpekat i era mejl så har dom senaste inläggen försvunnit av anledningar jag inte riktigt vet varför vilket inte gjort saken bättre. Dessutom har jag inte velat tänka så mycket på löpning efter Chicago, än mindre skriva om det. Jag fortsatte tyvärr att vara sjukt besviken på min insats flera veckor efter loppet och hade svårt att acceptera att det inte gick som planerat. Det är först nu som jag börjat förlika mig med att det inte var en helt värdelös insats. Det ska dock inte förväxlas med att jag slutat springa. Tvärtom så var jag ganska snabbt tillbaka på mina favoritvägar och tuggade asfalt i min ensamhet men mestadels utan både klocka och krav vilket har vart rätt så nice faktiskt.

Den största anledningen till min frånvaro härifrån har istället berott på ovissheten kring bloggens framtid. För en tid sedan fick jag indikationer på att RW skulle göra om sin sida och även byta ut en del bloggare. Ni som följt mig sen starten för tre år sen har säkert lagt märke till att både kvalitén och frekvensen på inläggen drastiskt minskat den senaste tiden vilket såklart delvis berott på att jag inte orkat lägga ner nån större energi på den när jag inte vetat om det vart värt mödan. Nu när den nya sajten är på plats finns jag ju i alla fall kvar men jag har fortfarande inte fått nåt explicit svar på vad som gäller framöver.

Jag har alltid försökt att skriva den blogg som jag själv hade velat att nån annan skrev vilket också är anledningen till att jag har fortsatt. Och jag tycker faktiskt att den bitvis har vart relevant, framförallt som en kontrast till Instagram och alla photoshoppade löparselfies. För i tider när allt ska glittra, skina och likas så har min blogg vart det motsatta; grå, vardagsnära och allt annat än romantiserande. Diskbänksrealism helt enkelt. Och jag vet att ni är några som faktiskt har uppskattat igenkänningsfaktorn trots avsaknaden av smoothie bilder. Det finns en anledning till att min favoritfärg är grått, inte bara för att det är den vackraste färg som finns utan också för att löpning, precis som det mesta i livet för det mesta är just en ganska grå och trist företeelse. Ett jobb som måste göras, varken mer eller mindre och allt annat än glamouröst, långt ifrån det man ser i sina sociala medier flöden. Det är bara att titta ut genom fönstret just nu; 0 grader, snålblåst, totalt jävla mörker och ett piskande regn. Det kändes faktiskt ganska osexigt att sticka ut på en 2mils runda nu ikväll med reflexväst, pannlampa, två lager kläder och en jävla massa snor runt ansiktet. Nånting som de flesta av oss faktiskt gör varje dag efter jobbet men det är en bild man sällan ser på instagram. Snor i ansiktet alltså. Och den gråa vardag som är den verklighet dom flesta av oss lever i. Löpning på riktigt. Ett hårt jobb i det tysta som vi gör av kärlek till den idrott vi älskar allra mest utan några som helst krav på likes; för att vi ska orka med vardagen och må bra, för att dom flesta av oss är fåfänga och vill se bra ut nakna framför spegeln, för att kunna dricka en vinare på helgen och kunna njuta av sånt som tidningarna säger att vi absolut inte ska äta, för att bli bättre på milen eller maran eller bara orka springa längre eller oftare och för att kanske en sista gång få uppleva känslan av hur det känns att persa en sista gång innan knäna ger upp och verkligheten istället kommer att stavas bowling istället för löpning. Det är vad jag har försökt att förmedla här, men kanske har jag inte gjort det tillräckligt bra och i så fall är jag den förste att lämna över stafettpinnen till nån annan. För jag är helt övertygad om att det behovet faktiskt finns och att instagram inte är den verklighet som ska ges tolkningsföreträde. Jag tycker det är rätt att förnya bloggarna men jag är ganska säker på att dom flesta motionärer vill läsa om vad andra motionärer tänker och inte bara den innersta kretsen av elitlöpare, personliga tränare, hälsorådgivare och träningsgurus som har detta som jobb.

Så medan jag väntar på att se hur det blir så fortsätter jag att springa för mig själv i det tysta. Dom senaste veckorna har vart riktigt sköna på så sätt att dagsformen helt och hållet har fått avgöra både fart och distans. Framförallt har jag inte haft några krav på mig själv, jag har bara sprungit för att det vart skönt. Och för att kunna fortsätta dricka Staropramen på lördagar. Och för att nå 6000km innan året är slut. Fan, det där lät inte bra. Okej, jag har inte alls bara sprungit för att det har vart skönt. Jag har sprungit för att jag är en fåfäng jävla endorfin-junkie som är besatt av siffror. Men det har ändå känts som lugn feel-good löpning även om 10mil i veckan kanske inte per definition är hur en lugn återhämtningsvecka bör se ut. Men så fort jag har bestämt mig för nästa mål så kommer jag att dra igång träningen på riktigt igen. För en ny mara till våren kommer det att bli. Jag måste få revansch på Chicago. Vilket lopp det blir är inte spikat mer än att det inte blir nåt av dom stora majorloppen. Just nu lutar det åt Rotterdam, Paris, Manchester, Hamburg eller kanske Wien. Så länge det är en platt bana utan backar så skiter jag i vilket.

/På återseende

 

Chicago Marathon Race Report



Äntligen hemma i Sverige efter några hektiska dagar i USA. Chicago Marathon – check! Min femte major av sex avklarad. Det blev liksom bara fram och tillbaka men hann ändå med en hel del. Jetlaggad som fan. Vänjer mig aldrig riktigt vid att tappa ett halvt dygn varje gång man åker hem från USA. Jag tog mig i mål och fick min medalj. Dock inte på den tid jag hade hoppats på. Direkt efter målgång var jag så sjukt besviken på mig själv. 2.50.11. Inte riktigt det jag hade siktat på. Nu med några dagars distans så känner jag mig fortfarande fruktansvärt ambivalent och vet inte riktigt vad jag ska känna. I mitt huvud fanns bara PB och jag var helt övertygad om att jag skulle fixa det. Jag vet att jag var i ännu bättre form nu än förra året men ändå så gick det inte. Och det är också en av anledningarna till varför jag älskar marathon. Alla stjärnor måste stå rätt och det gjorde dom inte för mig i söndags. Redan efter första milen kände jag att det inte var min dag och andra halvan av loppet var mer en mental kamp snarare än en fysisk sådan. Hela mitt huvud fylldes av negativa tankar som jag inte kunde slå bort. Jag var egentligen aldrig särskilt trött eller sliten nån gång under loppet men det enda jag kunde tänka på under andra halvan var att jag skulle misslyckas och det är klart som fan att man kommer göra det om man tänker så. Så på så sätt så måste jag ju ändå vara nöjd med att jag inte bröt ihop totalt och gick i mål, för den tanken slog mig mer än en gång. Nu skiter jag i det här!

I fredags morse lämnade jag och brorsan Sverige och efter en långflygresa via Helsingfors landade vi på eftermiddagen lokal tid i Chicago på O’Hare International. Det första som mötte oss när vi klev utanför flygplatsen var en kvalmig och klibbig luft som fick det att gå kalla kårar längs ryggraden. Inte en jävla värmebölja till, tänkte jag. För att komma in till stan var vi först tvungna att åka buss till en annan terminal för att därifrån hoppa på tåget som skulle ta oss in till Downtown. Kände hur jag blev svettigare och svettigare av den höga luftfuktighen för varje minut som gick. Efter en tågresa på 45min var vi äntligen framme vid hotellet som låg alldeles intill River Walk mitt i centrala Chicago. Renaissance Hotel Downtown. Rekommenderas om ni tänker springa Chicago Marathon. Fräscht och centralt. Trots att klockan bara var sju på kvällen gick vi och la oss ganska omgående för att ha kvar svensk tid i kroppen och underlätta den tidiga starten på söndagen.

 

Både jag och brorsan vaknade vid halv fyra tiden på lördag morgon och bestämde oss för att sticka ut på en kort morgonjogg. Det var fortfarande riktigt klibbig luft och precis innan vi stack ut började det både blixtra och dundra men lika snabbt som det kom, lika snabbt försvann det. I mörkret lyckades vi orientera oss till Millenium Park och den kända bönan som bara låg en knapp kilometer bort och sprang även bort för att kolla in start- och mål lite längre ner i parken. Efter den korta morgonjoggen var det sen dags för att hämta ut nummerlappen. Expot låg ett par stationer bort och trots att vi var där precis när dom öppnade så kryllade det av folk. Att hämta nummerlappen gick dock smidigt trots att man var tvungen att gå igenom en säkerhetskontroll och få både väskan genomsökt och även bli visiterad. Tyvärr var alla officiella Nike kläder slut i både small och medium, fanns inte en endaste tischa kvar. Alltså, vafan, känns som att 90% av alla löpare är taniga jävlar som har S eller M så arrangören borde ju fatta att dom ska ta in fler av dom storlekarna och färre XXL om dom vill sälja mer av sina grejer så tyvärr blev det inga köp. Däremot verkade det finnas gott om nya Vaporfly Flyknit. Mässan i sig var rätt okej, inte den största men heller inte den minsta. Innan vi lämnade var brorsan förbi Abbotts bås för att bocka av sig och säkerställa att han skulle få sin Six Star Finisher medalj som man får efter att ha gjort alla sex majors.

Efter mässan bar det sen av tillbaka till Downtown för lunch på Giordanos och deras berömda Deep Dish Pizza. Som tur var var vi där precis när dom öppnade för bara en kvart senare ringlade sig kön lång utanför med en timmes väntetid. Vi velade om vi dela på en small eller medium men servitrisen garanterade att en small skulle räcka. Var lite skeptisk eftersom jag inte har nåt stopp när det kommer till mat men satan vad ägd jag blev av den där pizzan. Tre slice:ar och 2000kcal senare ville jag bara ut och springa bort all ost och deg men det fick vänta. Istället tog vi en promenad längs floden som flyter genom stan och hamnade sen på the Magnificent Mile – Chicagos stora shoppinggata. Där blev det ett besök på Nike butiken men inte heller dom hade kvar några officiella kläder i small eller medium. Hann i alla fall med att dregla lite över Vaporfly Elite Flyprint som man kunde köpa – utprintad direkt från 3D skrivare – för bara 700 dollar + taxes. Men då fick man en jävligt snygg glaslåda på köpet. Resten av kvällen spenderades på hotellet för att inte slita för mycket på benen. Både jag och brorsan var fortfarande tokmätta efter Giordanos men tvingade ändå i oss ett par portioner pasta på hotellet lite senare på kvällen och somnade sen vid åttatiden.

Raceday innebar tidig uppstigning redan vid kl4 men eftersom vi fortfarande hade svensk tid i kroppen kändes det inte alls särskilt jobbigt. Efter frukost på rummet och obligatoriska toabesök begav vi oss sedan mot starten strax före kl6. Utanför hällregnade det men temperaturen kändes betydligt svalare jämfört med dagarna innan och luftfuktigheten var inte heller särskilt besvärande. Kanske kunde det bli perfekt maraväder. Precis när vi kom fram till Grant Park slutade det att regna men fötterna hade ändå hunnit bli dyngsura. I det kolsvarta mörkret orienterade vi oss fram till rätt ingång och det gick riktigt smidigt att ta sig in på startområdet. Mörkret gjorde dock det lite svårt att orientera sig men till slut var vi framme vid klädinlämningen. Slängde in våra klädpåsar men behöll en slängtröja och ponchon och begav oss sedan till startgrupp A. En halvtimme innan start började det äntligen ljusna och man kunde se vart man var. Inne i startfållan blev det några korta strides som uppvärmning innan folk började välla in. 10min innan start kom så Sir Mo, Galen Rupp och dom andra elitlöparna ut till öronbedövande applåder. Precis innan start så släpptes vi i grupp A fram så pass långt att vi nästan stod parallellt med Mo & Co. Kändes sjukt stort.

7.30 gick starten och helt plötsligt var vi iväg. Vädret var mer eller mindre optimalt. Mulet, 15 grader och lätt regn. Vinden var kanske lite för stark men man kan ju inte få allt. Alla tips innan hade sagt att glöm GPS mottagning inne i centrala stan och det stämde. GPS:en levde sitt eget liv så det var bara till att gå på känsla och försöka stämma av vid markeringarna. Första femman gick inne i centrala Chicago med skyskrapor överallt runt omkring och det kändes både häftigt och lätt men så fort man lämnade dom mer centrala delarna så började dom negativa tankarna komma i takt med att regnet blev allt intensivare. Kändes det inte lite stelt? Och var inte andningen lite för jobbig? Dessutom blev jag sjukt stressad över att inte veta hur fort jag faktiskt sprang, missade i princip alla km skyltar under den första milen.

Vid 10k passeringen kändes det ändå helt okej och den officiella klockan sa 39.55. Panik, var det första jag kände då. Det skulle ju ha gått betydligt snabbare än så. Nu var det betydligt glesare bland publiken, regnget hade blivit ännu lite kraftigare och den nordliga vinden bet rätt bra och gjorde det lite jobbigare än vad det borde ha varit. Som tur var vände vi tillbaka söderut ganska omgående efter det och fick vinden i ryggen istället. Blev dock förvånad över hur lite publik det faktiskt var i dom norra delarna. Tänkte att regnet säkert gjorde en del men det borde väl ändå ha vart lite mer folk ute på gatorna? Andra milen flöt på okej, inte sådär lätt som man vill att det ska kännas men aldrig ansträngande, däremot kändes benen stela och tunga utan nåt tryck. Kollade bara dom officiella klockorna efter varje 5k och såg att jag ändå låg bra till. Sprang och tänkte att ”det är sånt här väder du trivs bäst i, nu har du chansen, se förfan till å ta den”. Vid halvmaran passerade jag på 1.24.03 och då gick luften ur. Långsammare än i Berlin och betydligt långsammare än vad jag hade planerat. Försökte bita ihop och tänka att jag ändå låg bra till men kunde inte släppa dom negativa tankarna på att jag ändå låg efter min egen tidsplan.

Hade med mig 7st Maurten gels och tog en varje 30:e minut. Det funkade verkligen hur bra som helst, kände aldrig att magen bubblade till som den alltid gjort tidigare med andra gels. Tack vare regnet kände jag heller inte att jag behövde dricka vid varje vätskestation utan hoppade över varannan för att spara lite tid och slippa trängseln. Höll ganska jämn 4-fart fram till 28km då jag bara kände att det här går fan inte, jag kommer aldrig att kunna jaga ikapp den förlorade tiden eller öka heller för den delen. Det var som att nån drog undan marken under mig, helt plötsligt översköljdes jag av alla negativa tankar jag kunde tänka. Egentligen var jag inte särskilt trött eller sliten, däremot så kunde jag inte se nånting positivt just då och tänkte bara att nu bryter jag. Minuten senare kom brorsan upp jämnsides och såg sjukt stark ut. -”Häng på nu för fan”, skrek han men det enda jag kunde svara var ”jag skiter i det här nu, spring på du”. Självklart borde jag ha hakat på för jag hade definitivt krafterna för det men det enda jag kunde tänka på var allt det negativa. Och när luckan växte så gick luften ur ännu mer. Fan, satan, helvette! Kände hur jag droppade farten utan att jag egentligen behövde det men tänkte mest att jag bara ville ta mig i mål och få gråta en skvätt. Slutade helt att kolla både på officiella klockor och km markeringar.

Tuggade på i tron om att jag sprang i typ 5-fart för det kändes lätt hela tiden men när jag passerade 35km markeringen och såg att den officiella klockan visade 2.19.40-ish tänkte jag att jag måste ha sett fel. Jag borde vara mycket mer efter med tanke på att jag dragit ner på farten men kollade på min egen klocka och såg att det stämde. WTF? Beslutsångest. Hur fan gör jag nu? Fortsätta tugga på med lätt känsla eller öka lite och kanske komma in under 2.50. Medan jag sprang och funderade kände jag hur jag passerade gubbe på gubbe och omedvetet ökade farten för varje kilometer. Vid 38km bestämde jag mig till slut. Sub 2.50 finns inom räckhåll, det skulle ändå vara acceptabelt. Kände att jag hade gott om energi och blev förvånad över hur fräsch jag faktiskt kände mig. Nu ger jag det en chans. Precis efter svängde man av norrut för dom avslutande 3-4km men möttes av en hård och isande motvind. Just fan, den nordliga motvinden från inledningen av loppet var tillbaka. Borrade ner huvudet och bestämde mig för att åtminstone försöka. Kände mig riktigt stark på slutet och måste ha plockat säkert hundra placeringar men motvinden gjorde att farten aldrig riktigt blev så snabb som det kunde ha blivit. Vid 40km skylten kände jag mig ännu starkare men motvinden blev bara starkare och starkare och med 500m kvar kom sen banans enda egentliga backe som tog knäcken på mig. Kände hur jag tappade all fart och såg sekunderna rinna iväg. Gjorde ett halvhjärtat försök att spurta dom sista hundra metrarna och plockade ett par gubbar till på målrakan men visste att det var kört. 2.50.11 stannade klockan på till slut.

Direkt i mål såg jag brorsan på avstånd som sprungit med negativ split på 2.48.14. Jävligt starkt. Kände direkt jag stannade att kroppen var fräsch. Benen var fräscha. Huvudet däremot var som potatismos. Vafan hände egentligen, tänkte jag. Medan vi gick bort för att få våra medaljer kunde jag inte känna nån som helst glädje, bara besvikelse. Fick medaljen runt halsen, en poncho runt kroppen och en öl i handen innan jag började inse att jag ändå hade gjort en helt godkänd insats. Men jag hade å andra sidan inte åkt runt halva jorden bara för att göra en godkänd insats så därav den enorma besvikelsen. Innan vi tog oss bort till klädinlämningen så fick brorsan sin Six Star Finisher medalj. Jag är inte så mycket för medaljer egentligen men satan vilken medalj. Måste nästan springa Tokyo jag också bara för att få den.

Det kändes lite skumt att vara tillbaka på hotellet redan klockan 11 på förmiddagen och knäppa dom första ölen så pass tidigt men dom smakade lika bra för det. Efter några timmars slappande stack vi ut på stan för käk och sen ett nytt besök på Nike butiken för att kolla in Finisher tröjorna. Både jag och brorsan var hur fräscha som helst i benen, inte sådär trasiga som man normalt brukar vara. Är helt övertygad om att det var Nike Vaporflys och Zoom X skummets förtjänst. I mitt fall var dom ju definitivt inte 4% snabbare men desto mer förlåtande. Jag har nog faktiskt aldrig känt mig så fräsch som efter söndagens lopp. Vi hann med en lång promenad genom stan och ut till Navy Pier på eftermiddagen utan att känna oss slitna.

Vaknade tidigt på måndagen och kände mig lite mera nöjd nu än dagen innan men var fortfarande grymt besviken. På morgonen blev det en promenad bort till Willis Tower och ett besök på Lou Mitchells diner för frukost som är känt för starten på Route 66. Att kliva in där var som ett åka femtio år tillbaka i tiden. Galonklädda bås och gamla tanter som gick omkring och fyllde på kaffe. Rekommenderas starkt vid ett Chicago besök. Vädret hade slagit om helt och det var jävligt tur att loppet gick på söndagen och inte dagen efter för då bjöd Chicago återigen på typ 95% luftfuktighet, gassande sol och 30 grader. Inte ens skönt när man ska turista. Spenderade måndagen på stan innan det var dags att åka ut till flygplatsen för en lång resa hemåt.

Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag känner över min insats. Nöjd såklart med att jag höll ihop det och inte bröt ihop mer än vad jag gjorde men ändå riktigt besviken på att det inte gick bättre än vad det gjorde. Det som stör mig mest är att jag aldrig blev riktigt trött eller hamnade i nån energidipp, tvärtom så har jag nog aldrig sprungit en mara med så mycket energi kvar på slutet som nu. Istället jag vek ner mig mentalt och lät all negativ energi ta över. Det är inte riktigt likt mig för jag brukar ha rätt bra pannben.

Chicago Marathon som lopp var dock ett riktigt bra arrangemang och Chicago som stad var häftig och påminde en hel del om New York fast i mindre skala. Kan verkligen rekommendera det istället för det lite överhypade New York Marathon som man såklart bör springa nån gång i livet, men Chicago är definitivt ett bra alternativ. Och billigare. Dessutom betydligt smidigare när det gäller att ta sig till start och dylikt. Det var bara att glida in i sin startfålla, ingen lång väntan som i New York, London eller Boston. Ett annat plus var servicen efteråt, den var fan världsklass. Chips, nötter, bars, ostbollar, kex. Och riktig öl, ingen alkoholfri Erdinger. Nu ska jag låta det här smälta ytterligare lite innan jag bestämmer mig för vad som händer framöver. Jag vet att jag har ökat mängden i år rätt mycket jämfört med ifjol och det var säkert en av anledningarna till att benen inte var så lätta som jag hade velat. Istället ska jag bara rekreationsspringa och njuta ett tag, kanske vila lite mer än vanligt och fokusera lite mer på bicepscurl och bänkpress innan jag kör nåt grisigt fartpass. Men det kliar som fan i benen redan nu och känner jag mig själv rätt så kommer jag vara igång med mina 10-mila veckor ganska snart. Fick faktiskt tvinga mig själv rätt hårt nu ikväll för att inte sticka ut och springa.

Adios och på återseende!