Tyskland nästa!
Nu tror jag faktiskt att jag äntligen har hittat mitt nästa lopp. Känns verkligen på tiden, har gått alldeles för lång tid utan ett konkret mål i sikte. Alltså, det är ju rätt skönt att bara slentrianspringa också men så fort anmälan är gjord så kommer nog både huvud och kropp direkt att ställa om träningen till lite mer strukturerad maraträning och inte bara mellanmjölkspass. Faktum är att jag har saknat både mjölksyran och blodsmaken men eftersom jag inte har haft nåt konkret mål framför mig så har jag inte haft den mentala styrkan till att genomföra dom passen nu i november. Mörkret och kylan har vart tillräckligt jobbigt. På sin höjd har jag mäktat med några fartökningar i tröskelfart. Men det ska det bli ändring på.
Det lopp som det med största sannolikhet blir nu i vår är Hamburg Marathon i april. Det känns som ett logisk val på många sätt. Det är en hyfsat flack bana och ligger helt okej tidsmässigt så risken för värmebölja verkar inte vara allt för stor. Det är heller inget stort lopp vilket gör att kostnaderna blir betydligt mindre jämfört med tidigare års resor till London, Boston och Chicago, samtidigt som det heller inte är nåt litet brödrostlopp ute på vischan vilket ju också gör att chanserna till att hitta bra ryggar och draghjälp ändå är relativt goda. Jag tror fan att det är i Hamburg som det kommer hända. Har suttit och studerat vädret i april i norra Tyskland historiskt och risken för värmebölja verkar som sagt inte vara allt för stor. Efter fadäserna i London, Boston och Stockholm dom senaste åren så känns det nästan viktigare än att banan är helt platt. Ytterligare ett plus är dessutom att jag har påsklov samma vecka som loppet går vilket inte bara gör att jag slipper ta ledigt utan även minimerar risken för att dra på mig förkylningsvirus från kidsen sista veckan. Det är ju en riktig jävla lyx att faktiskt få börja maraveckan med att vara ledig; äta, sova och vila ordentligt utan att behöva tänka på jobb, det hör ju inte direkt till vanligheterna.
Förutom Hamburg var även Paris, Rotterdam, Barcelona och Manchester med i leken rätt länge men dom föll alla bort av olika anledningar. Paris pga värmen, Barcelona pga banan, Rotterdam pga vinden och Manchester pga omgivningen. Rotterdam, Paris och Barcelona har jag ju dessutom sprungit tidigare så att få testa en ny bana och en ny stad spelade definitivt också in. Jag tror att Hamburg är det bästa valet nu i vår.
Bekvämlighet har annars vart ledordet nu i november. Har inte haft den minsta lust till att springa fort eller träna strukturerat, istället har jag mest lufsat omkring i mörkret utan klocka och mysjoggat. Fast allt är såklart relativt. Vissa blir säkert provocerade när jag kallar 10-11 mil i veckan för bekvämt men i min värld så har det vart det. Att springa lugnt varje dag är egentligen inte jobbigare än att borsta tänderna, det är en nånting som jag har gjort till en vana och därför har det inte vart särskilt jobbigt. Löpningen har heller inte haft högsta prioritet som den annars har vilket har vart både skönt och efterlängtat. Under en specifik träningsperiod så kommer träningen alltid i första hand vilket den måste få göra om man vill bli bättre, men just nu har jag inte haft några som helst problem med att tex gå direkt från jobbet på AW utan att träna däremellan. Jag skulle ju iofsig aldrig banga på en AW även om jag hade ett stort lopp framför mig, däremot så skulle jag ju se till att hinna träna innan men det har jag inte behövt bry mig om dom senaste fredagarna. Eller som idag. Imorse fick jag mejl från chefen som undrade om jag kunde sitta med på en arbetsintervju efter arbetstid. I normala fall hade den spontana reaktionen vart att komma på en dålig ursäkt till att inte kunna sitta med, just för att jag förmodligen hade vart helt inställd på att hinna träna direkt efter jobbet så att jag även hade hunnit med ett sent kvällspass också. Men det är sånt man inte behöver bry sig om just nu och det är faktiskt rätt skönt. Kanske till och med sunt?
Dessutom finns det ju så mycket annat att lägga tid på förutom att springa. Jag är som sagt rätt oinspirerad när det kommer till löpning just nu vilket också gör att jag knappt orkar tänka på det, än mindre läsa om löpning. Istället lägger jag tiden på viktigare saker. Dricka öl till exempel. Eller läsa om annat än just löpning. Kvantfysik tex. Det är jävligt fascinerande trots att jag inte fattar hälften och sånt som jag normalt inte hinner med. Eller bara allmänna filosofiska funderingar. Eller politik. Eller skönlitteratur. Eller kolla film, lyssna på musik, umgås med sköna människor och bara göra sånt som man i normala fall tycker att man inte hinner med för att man måste springa. Jag tror att det är väldigt lätt att som inbiten löpare prioritera bort sådant till förmån för just träningen, särskilt bland oss talanglösa motionärer som drivs av tidsmål. Vi glömmer nog ofta bort att det finns mer än bara löpning i våra liv. Det gäller att påminna oss själva om det ibland och faktiskt ta oss tid att tänka på annat än vår träning, för dom flesta av oss är ju inte direkt några elitidrottare även om vi gärna vill tro det ibland.
Min största drivkraft just nu är att nå 6000km innan årets slut. Det är väl också den enda anledningen till att jag faktiskt matar på med 10-11mil vecka efter vecka trots att jag inte behöver. För även om jag precis sa att det inte är särskilt jobbigt så är man ju inte jättesugen att ge sig ut på isiga gator i kolsvart mörker och snålblåst. Eller springa 20km varje gång heller för den delen. Men än så länge lever 6000km även om det kommer bli tajt.
Egentligen hade jag tänkt att ta välförtjänt helvila nu ikväll när jag inte hann med att springa direkt efter jobbet men ju mer jag skriver desto mer sugen blir jag på att faktiskt sticka ut. Å andra sidan räcker det med att titta ut genom fönstret för att man ska ångra sig. För det enda jag ser är totalt jävla mörker och möjligen kan jag ana en tunn hinna av äcklig is på asfalten i skenet från gatlyktornas ljus. Dessutom blåste det så mycket att ansiktet nästan domnade bort tidigare när jag gick hem från jobbet. Det ser med andra ord inte jätteskönt ut. Soffan ser ju betydligt skönare ut. Men det är då, när motivationen tryter och när motståndet känns för stort, som man får ta till det sista tricket; nämligen att ta av sig i bar överkropp och sedan ställa sig i profil framför spegeln, för då brukar valet helt plötsligt inte längre vara så svårt, mörker och is till trots.
/Hörs