Tyskland nästa!

Jag vet inte hur det är för er andra men här i Sundsvall har det regnat konstant i över en vecka nu. Vi har haft det som per definition brukar beskrivas som grått och tråkigt november väder i form av regn, dimma och dis. Det är mörkt när man går till jobbet och mörkt när man kommer hem. I Sundsvall innebär det också att man sällan ser nåt annat än mörker eftersom kommunen fullständigt verkar skita i att fixa gatlyktorna här. Med lite tur kanske man kan få se en stackars solstråle tränga in genom fönstret under tiden man sitter uppslukad framför dataskärmen på jobbet och i bästa fall knappt lägger märke till den men mest troligt kommer man nog bara få höra ljudet av regn som smattrar mot nämnda fönster istället. Deprimerande tycker nog dom flesta. Jag klagar däremot inte för jag råkar ju gilla både höst och regn. Och ärligt talat så är det ju mer eller mindre perfekt väder att springa i, speciellt med tanke på att vi även har haft minimalt med vind här uppe i norr dom senaste dagarna vilket alltid är en fördel när man springer. Varje dag utan snö är en bra dag, brukar jag tänka. Och varje dag utan minusgrader och blixthalka är en ännu bättre dag så det gäller att passa på och ta till vara på det ”fina” vädret.

Som så många andra är hösten min absoluta favoritårstid för löpning, men när dom flesta som säger det egentligen bara menar en viss typ av höst så menar jag alla former som hösten kan anta. Inte bara de vackra oktoberdagarna med en värmande höstsol och krispig syrerik luft, då vattnet ligger spegelblankt och reflekterar naturens alla färger så att det nästan gör ont i själen, alla brandgula löv som prasslar under fötterna i takt till ljudet av porlande bäckar när man kommer springandes på nån mjuk och fin skogsstig i väntan på den kommande solnedgången som strax ska färga himlen i tusen olika färger. Det existerar bara på tavla. Eventuellt med femton olika filter på Instagram också eller möjligen som en romantiserad bild i huvudet om hur man tror att hösten ser ut. Verkligheten är snarare en annan. Och det är den verklighet jag har lärt mig att älska genom åren; när motvinden och regnet piskar en så hårt i ansiktet att det ilar av obehag, när folk som kör förbi börjar fundera på om man är frisk i huvudet på riktigt eller när händerna domnar bort på grund av regnet som kyler varenda kroppsdel så man nästan tror att man kommer måste amputera hälften av sina fingrar. Sick-sackandet på trottoarerna för att undvika alla vattenpölar, plaskandet av dom dyngsura skorna, när man försöker sig på en misslyckad snorraket så att allt snor i bästa fall kladdar ner handsken istället för att fastna i halva ansiktet, alla löv som en gång i tiden möjligen var brandgula och vackra men som nu ligger blöta i en deformerad hög på backen och nästan frusit till is som man precis lyckas parera bara för att istället trampa i en hög med hundskit bara därför. Det är vad höstlöpning är på riktigt. Och det kan man lära sig att älska, jag lovar.

Jag älskar mörkret trots att jag ofta håller på att springa in i nån stackars förvirrad tant med hund i koppel som inte har vett nog att gå på rätt sida och svär ständigt över att jag inte ser nånting. Jag älskar mörkret, kylan, regnet, fukten och vinden därför att jag känner mig levande på ett helt annat sätt då, samtidigt som jag hatar det men jag har lärt mig att uppskatta det precis som värmen och hettan. Och mörker, kyla och regn är minst lika mycket höst, om inte mer, än dom nyss nämnda oktoberdagarna som man ofta kan räkna på en hand. Däremot skulle jag ljuga om jag sa att det var enkelt att ge sig ut varje dag. Det är klart att det är en mental kamp dom flesta av veckans dagar att faktiskt byta om, sticka ut och trotsa skitvädret. Man är ju ingen masochist eller självplågare som njuter av smärta. Just nu är jag faktiskt jävligt less på både blöta fötter, ihållande regn och domnande fingrar men trots det så harvar jag på och tuggar mina 10mil i veckan, just för att jag vet att jag mår så mycket bättre då än om jag inte skulle ha sprungit.

Förra veckan hävdade jag att man inte behöver vila bara för att det är november, skitväder och slut på säsongen. Det är ofta lättare sagt än gjort så här kommer tre tips för att även klara den här årstiden:

1. Tänk inte för mycket – att träna i dom här förhållandena är karaktärsdanande och ofta gäller det inte att känna efter så jävla mycket utan bara att bita ihop och få det överstökat. Ställ dig själv frågan: kommer jag att må bättre eller sämre av att springa? Om svaret är det förstnämnda så finns det egentligen inga argument emot. Ja, det är ett lite större projekt i form av att man måste ta på sig mera kläder, reflexer, pannlampa och kanske planera sin runda lite noggrannare pga mörkret men ofta är det bara att bestämma sig. Det finns mycket här i livet som är tråkigt som man helst inte vill göra men som man ändå gör. Gå till jobbet eller borsta tänderna till exempel. Hur jävla kul är det egentligen varje dag? Tänk inte att löpningen ska vara rolig för det kommer den inte att vara, tänk inte att det måste gå i en viss fart, tänk bara på att det måste göras. På mina distanspass just nu springer jag ofta en 3km slinga 5-7 ggr som ligger en järnsjua från där jag bor. På så sätt har jag nära hem om jag viker ner mig (vilket händer rätt ofta), om det skulle bli för kallt, för regnigt, för blött eller komma en oförberedd snösmocka. Man ser ju ändå ingenting pga mörkret så det gör mig ingenting att det är enformigt, det är ju inte så att jag springer omkring och njuter av dom vackra vyerna. Jag tänker mest på att det kommer vara jävligt skönt att få ta en varm dusch efteråt. Undvik skogen också, skogen är överskattad den här tiden på året, särskilt när det är mörkt för då kommer man garanterat att stuka fötterna.
2. Anmäl dig till ett vårlopp nu – att redan nu sätta upp ett mål och anmäla sig till en tidig vårmara är det bästa sättet att hålla motivationen uppe när man egentligen hellre bara vill soffmysa och tycka synd om sig själv varje kväll istället för att vare ute och nöta mil efter mil på isigt underlag. Det brukar för dom flesta vara en tillräcklig garanti för att man inte ska skippa den viktiga vinterträningen om man vill att loppet ska bli en någorlunda behaglig upplevelse. Risken annars är att man står där i april och har pröjsat 30lök för Boston Marathon och önskar att man hellre hade lagt dom pengarna på en stor fet platt-TV istället. Att ha ett konkret mål i form av ett lopp som morot är alltid bra för det minskar risken att börja skarva på sina träningspass. Det är lätt att säga till sig själv att man ändå kommer träna lika mycket, Boston Marathon eller inte, men för mig är det ett måste att ha ett lopp att se fram emot. Dom senaste åren har jag redan tidigt på hösten bokat in vårens stora lopp just för att inte riskera att lockas mer av Netflix än att springa. Faktum är att mina bästa träningsmånader dom senaste åren alltid har vart i januari och februari just för att jag har haft ett klart och tydligt mål med vetskapen om att det inte går att fuska då. Just nu har jag inte riktigt bestämt mig för vilket lopp det blir nu i vår men att det blir en mara är 100% säkert. Med det i bakhuvudet så är snö, mörker och kyla det minsta bekymret.
3. Bli inte sjuk – sjukdomar eller annan ofrivillig vila är aldrig bra för löpningen för blir man sjuk så tar det ofta ganska lång tid innan man är tillbaka där man var innan. Kontinuitet är A och O. Jag vill bestämt hävda att kontinuitet över tid är en betydligt viktigare faktor för att utvecklas än fartträning eller andra specifika pass, framförallt för oss glada motionärer som ändå aldrig kommer vinna nåt. Så tappa inte kontinuiteten bara för att det är influensa- och förkylningstider för då blir det ännu svårare att få till vinterträningen. Så glöm för fan inte mössan nu i vinter för vi vet ju alla vad som händer då. Skämt åsido, faktum är att förkylningar inte bara handlar om tur eller otur, det är inget lotteri där vissa har turen att klara sig från det och andra inte. Man kan faktisk påverka en hel del och försöka föregå alla virus och bakterier. Själv har jag inte vart riktigt sjuk sen den 14 november 2004. Självklart har jag åkt på förkylningar efter det men aldrig nåt som hållit mig borta mer än typ två dagar. Det kan verka provocerande, framförallt om man är småbarnsförälder, men då är jag i det närmaste besatt av att inte bli sjuk. Jag är en sån som håller koll på vem på jobbet som hostar lite för mycket, vem hen pratar med och vilken toalett hen går på osv. Jag undviker folk som är sjuka, tvättar händerna sjukligt ofta, slår aldrig in min kod på affären utan handskar vintertid, äter sällan av det gemensamma fikat som alla andra har grävt i osv. Till viss del för att jag vill kunna styra själv över om jag ska träna eller inte träna varje dag men också för att jag tror att jag ska dö om jag är sjuk. Oavsett anledning så missar jag sällan träning pga sjukdom vilket gör att min tröskel aldrig är särskilt hög att komma tillbaka även om jag skulle vila en vecka av egen fri vilja. Och om man ser till att hålla sig frisk och följer punkt 1 och 2 så kommer man per automatik inte att vilja vila särskilt ofta även fast det är november och pissväder.

Svårare än så behöver det inte vara. Men det viktigaste är ändå att påminna sig själv om att det är helt okej att tycka att den här årstiden är skit för det är ju ändå så det är och det är både helt okej och mänskligt att skippa ett pass nån gång då och då när motivation eller pannben tryter, för vi är inte mer än människor. Särskilt just nu när vi fortfarande har den varma sommaren i bakhuvudet och inte riktigt vant oss vid mörkret, kylan och regnet. En bajskorv kommer alltid att vara en bajskorv oavsett hur mycket vi putsar den. För så kan man väl ändå sammanfatta november. Som en bajskorv. Allt handlar om hur man förhåller sig till den.

---

Igår spenderade jag hela eftermiddagen i soffan framför tvn och Eurosports sändning av New York Marathon. Jag älskar verkligen att kolla marathon på tv, nästan lika mycket som att själv springa. Kan ligga och kolla flera år gamla lopp på tuben trots att jag vet hur dom slutar. Det låter kanske inte jättekul men är man löparnörd så är man. Dagens tips: om motivationen tryter, som den lätt kan göra den här tiden på året, så leta upp nåt bra klipp på youtube, typ Paula Radcliffes monsterlopp i London 2003 så lovar jag att det kommer kännas betydligt lättare att ge sig ut efter ni sett det. Eller varför inte Mary Keitanys brutala uppvisning i New York igår då hon sprang milen mellan 25k och 35k på dryga 30min och hängde av allt och alla. Herrarnas spurtstrid var inte heller så pjåkig. Själv satt jag och hejade på Shalane Flanagan. Man måste ju bara älska sättet hon vann på ifjol, att som uträknad föredetting bli den första inhemska vinnaren på 40 år, hennes tårar i mål men framförallt hennes ”fuck yeah” strax innan mållinjen. Att hon blev kritiserad för det efteråt kändes bara tramsigt och skitnödigt. Själv satt jag och hoppades på ett nytt ”fuck yeah” igår.

Att kolla marathon på tv utan att själv ha sprungit först brukar sällan vara en bra idé för risken att man hellre vill sticka ut å springa istället för att kolla klart loppet ökar nästan exponentiellt då. Har man sprungit innan kan man ju dessutom med gott samvete sitta lugnt i soffan, njuta av loppet och samtidigt hetsäta röda Ferraribilar som jag gjorde utan att skämmas, för jag hade redan gjort bort min löpning på morgonen. Trots att vädret såg helt magiskt ut på TV och att New York är New York så kände jag faktiskt ingen som helst avundsjuka på dom som sprang utan tänkte mest ”fan vad skönt att jag inte behöver springa 42km”. Exakt så kände jag ifjol också och det brukar vara ett bra tecken på att jag kommit till insikt med att säsongen är över på riktigt.

Att säsongen är slut behöver dock inte betyda att man måste vila helt från löpning, snarare tvärtom. Det pratas ju rätt ofta om vikten av att ta säsongsvila och det är nånting som jag aldrig riktigt har fattat. Helt ärligt är jag ganska övertygad om att det inte behövs. Åtminstone inte för egen del. Kanske om man heter Eliud Kipchoge eller Mo Farah men för en halvtaskig motionär i Sundsvall som mest springer för att inte bli tjock? Nää. Jag tycker det är tillräckligt att vila mentalt från hårda pass och andra krav man normalt har på sig själv, det brukar vara tillräckligt. Det finns säkert en massa fördelar med att ta längre viloperioder som jag inte har förstått men i min värld är det inte ett alternativ. Jag vet att jag skulle må sjukt dåligt av det och att det skulle kosta mer än vad det smakar.

Självklart tränar jag inte på som vanligt utan tillåter mig själv att bara rekreationsspringa för att det är skönt, ofta utan klocka, så en viss typ av vila blir det ju ändå men att vila i flera veckor bara för att ”man ska” skulle aldrig falla mig in. Varför sluta med det man älskar och trivs med bara för sakens skull? Det är ju nu löpningen verkligen behövs; när man befinner sig i gränslandet mellan det som vart och det som komma skall, när tomheten efter årets alla tävlingar infinner sig med vetskapen om att det är en evighet till nästa lopp, när mörkret, kylan och regnet blir en del av vardagen, när man bara vill dra täcket över huvudet och ligga kvar i sängen varje gång som väckarklockan ringer och när vardagen blir totalt meningslös som det ofta blir den här tiden på året. Det är då löpningen verkligen behövs och kan hjälpa oss. Inte främst för det fysiska välbefinnandet eller för formens skull utan snarare som terapeutisk hjälp för att överhuvudtaget orka kliva upp ur sängen och leva. Det om nåt är väl ett tillräckligt bra argument till att inte sluta springa. Plus det faktum att man blir tjock om man slutar springa helt.

Det här har jag sagt många gånger förut; det är inte särskilt svårt att sticka ut och springa på sommaren när solen skiner och fåglarna kvittrar, när vi ändå går runt och mår bra mest hela tiden just för att solen skiner och fåglarna kvittrar. Det är ytterligare ett argument till att inte sluta springa – att bygga lite pannben inför kommande säsong. Det är minst lika viktigt som den fysiska aspekten. Det är klart som fan att det tar emot mera nu i november att ge sig ut, det som säger nåt annat ljuger, men jag har då aldrig mött någon som ångrat ett pass i snöstorm eller vertikalt piskande regn för den delen. Löpning den här tiden på året får oss att känna oss levande på ett sätt som solsken och fågelkvitter inte kan. Skippa däremot intervallerna, dreglet och klockan. För egen del kan en vanlig vecka den här tiden på året se ut enligt följande:

Mån: Distans 20km
Tis: Styrka
Ons: Distans 17km
Tors: Distans 22km
Fre: Distans 15km
Lör: Distans 17km
Sön: Distans 18km

Nånting som många säsongs-vila-förespråkare brukar lyfta fram är att man med helvila förebygger skador på ett bättre sätt än om man bara fortsätter på inslagen väg. Det vetifan om jag köper. Jag, som de flesta andra, går sönder när jag tränar för mycket eller för hårt, inte när jag mellanmjölksspringer som nu. Tvärtom så tror jag att skaderisken är betydligt större om man helvilar under vintern och sen hoppar på träningen som om ingenting hade hänt, vilket ofta är det som sker. Det om nåt är en garanti för löparknä eller gubbvad lagom till vårens alla lopp. Nånting annat som dessa säsongs-vila-förespråkare också brukar rekommendera är att träna alternativt istället, kanske åka skidor, gå på spinning eller styrketräna. Det köper jag inte heller. Bara för att jag älskar att springa betyder det inte att jag per automatik älskar skidor eller cykling. Personligen hatar jag det. Skidor och cykel alltså. Bara för att man gillar en snorsport betyder det inte man man älskar alla andra. ”-Jaså, biljetterna till AC/DC var slut, vad tråkigt, men du kan ju gå och se One Direction istället”. Typ så. Har man vant kroppen vid att springa varje dag så säger det sig själv att det är en dålig idé att sluta helt, om än bara för ett par veckor. Det är tillräckligt svårt att plocka bort fartpassen och minska volymen.

Men en lite lugnare period behövs definitivt, om inte för kroppens skull så för huvudets. Det ger oss också välbehövlig tid att stanna upp och reflektera. Analysera säsongen som gått men också möjligheter att blicka framåt. Sätta nya mål och planera kommande lopp.  Som jag skrev i förra inlägget så blir det inte nåt av dom stora majorloppen för egen del till våren utan förmodligen nåt lite mindre lopp. Enda kravet är att det är en hyfsat platt bana. Häromdagen loggade jag in på Abbotts hemsida för att registrera min femte stjärna från Chicago och då blev det ganska uppenbart att den sista saknas; Tokyo.

Att springa alla dom sex stora majorloppen (New York, Boston, London, Chicago, Berlin, Tokyo) har aldrig vart ett uttalat mål och Tokyo har aldrig lockat lika mycket som dom andra. Jag har mest velat springa loppen för att dom verkat häftiga. Men när brorsan fick sin Six-star-finisher medalj i Chicago tändes en första gnista och nu och nu när jag loggade in på Abbotts sida så blev det ganska uppenbart att jag saknar den sista stjärnan. Det finns dock ett stort aber och det är ju att få tag på en startplats. Ett annat problem är kombinationen Tokyo Marathon och fattig lärare. Dels för att Tokyo kostar en mindre förmögenhet men också för att jag inte kan räkna med att få ledigt hur som helst eftersom jag har ferietjänst. Att åka till USA på en långweekend är en sak men åker man till Tokyo vill man nog vara borta längre än så.

Jag tycker att Paris, Rotterdam och Barcelona alla har vart riktigt bra och trevliga lopp, lätta att få startplats till, flacka banor, billiga och framförallt ingen tre timmars väntan ute i tjottahejti. Jag skulle inte ha några som helst problem med att springa dom igen (eller nån annan för den delen) istället för nåt av dom stora men Tokyo kommer fortfarande att saknas….fan, jag måste nog ändå försöka springa där, annars kommer jag aldrig att känna mig klar även om jag fetpersar nån annanstans i världen. Och då uppstår nästa problem: att jag inte grejade sub3 i London. Så då måste jag tillbaka dit igen vilket är minst lika svårt. Och dyrt. Men det är en härlig sak med ”löpvila”. Att man får både tid och tillåtelse att drömma sig bort om allt man vill göra och uppnå. Förmodligen slutar det med att jag får nöja mig med Vintermaran eller Växjö istället. Det vore å andra sidan inte det sämsta.

/Hörs

---