Tröttman som kommer efter vilan

Nu är jag riktigt jävla less på att bara stå och trampa vatten utan att komma nån vart. Fan! Jag som trodde jag var på gång för ett ögonblick. Stack ut och sprang nu ikväll. Fick känningar ganska tidigt. Fortsatte. Började göra ont. Fortsatte springa ändå. Till slut tog det stopp. 9km.

Annat var det igår. Då kände jag mig stark. Inbillade mig att det vänt. Sprang mitt längsta pass sen maran. 17km på 1h 12min 12s. 4.15-fart. Ingen smärta, inga känningar whatsoever. Tänkte att rehaben gett resultat. Imorse kunde jag knappt gå. Nu överdriver jag en aning men jag hade stundtals jävligt ont när jag försökte böja benet. Det släppte mirakulöst nog efter lunch och på eftermiddagen kände jag ingenting. Stack till gymmet direkt efter jobbet. Körde hela rehabprogrammet från A till Ö utan känningar eller smärta. Kände mig urstark. Börjar kunna göra dom där enbensknäböjen i sömnen nu med spikrak höft utan att tappa balansen som från början. Utfallstegen med knälyft känns också som en promenad i parken. Blev lite övermodig. Glömde bort smärtan jag kände tidigare på morgonen och tänkte att 13km skulle sitta fint. Det blev som sagt bara 9km.

Blev tvungen att få utlopp för min frustration på nåt sätt. Som tur var blåste det till förbannelse nu ikväll så förhoppningsvis hörde ingen mig där längs Selångersån när jag började hoppa, skrika och slå vilt med armarna i luften så salivet sprutade hejvilt. Kan möjligen ha skrämt nån stackars igelkott till döds.

Känns aningen hopplöst och uppgivet just nu. Känns heller inte som att det är helvila som kommer göra underverk för löparknät. Gissar på att en vilodag imorn kommer göra att det känns helt okej att springa på torsdag bara för att få ont igen dagen efter. Vafan ska man göra åt skiten? Om det är nån som har en mirakelmedicin mot löparknä så får hen hemskt gärna lämna en kommentar nedan. Jag är beredd att prova allt. Nästan åtminstone. Undviker helst kniven och ett halvårs rehab på det men i övrigt är jag öppen för förslag. Jag vill ju bara kunna springa mina 10 mil i veckan igen. Kan inte ens se framemot den stundande semestern. Vafan ska man göra då om man inte kan springa? Hela grejjen med semester och sommar är ju att kunna öka volymen, köra dubbelpass och samtidigt ha tid för återhämtning. Nu ska jag tröstäta glass och för en mikrosekund tycka synd om mig själv. Det får man göra ibland. Men bara ibland. Och bara i en mikrosekund. Eller åtminstone så lång tid det tar att käka upp glassen. Sen ska jag skrika allt vad jag kan; ”men sluta grina, du kan ju springa varannan dag så vad är problemet, gör det du kan göra istället” åt mig själv. Smärta är bara en åsikt. Jag har fan inte ont nånstans! 

/Hörs

Dagens låt: det här funkar alltid när man känner sig lite nere. Jackson Browne. Vår tids kanske mest underskattade låtskrivare. Lyssna på hans fantastiska sinne för melodier. Vemod, melankoli och hopp på en och samma gång. Ännu mer briljant är hans texter. Han hör definitivt hemma i samma klass som Bob Dylan, Paul Simon, Van Morrison, Neil Young och all dom andra legenderna.

Nu känns det att det snart är sommar och semester. Värmen har hittat upp till Sönsvall på riktigt, kidsen på skolan har tagit studenten och ettor och tvåor har gått på sommarlov. Fyra arbetsdagar till, sen är det sommarlov även för oss. Overkligt. Hela den här veckan har vart en enda lång utförsbacke och alla vardagliga rutiner har helt upphört att existera. Och när värmen äntligen hittat hit blir man inte bara sugen på att springa i splitshorts och linne utan minst lika sugen att sitta på en uteservering och dricka öl i solen. Det har blivit lite väl mycket ölande nu på slutet i förhållande till hur lite jag tränat. I normala fall när jag ligger på 10-11 mil i veckan bryr jag mig inte särskilt mycket men nu när man är halvskadad får man tänka till och ta konsekvenserna. Har inte vågat ställa mig på vågen sen målgången på Stockholm Marathon. Det har inte behövts, känner att jag pluffsat till mig en hel del och det behöver jag ingen våg som talar om.

Träningsmässigt tog jag ett rejält kliv framåt idag. Har kört löpning varannan dag den här veckan. I torsdags fixade jag 60min löpning men det stramade rejält på utsidan av knät under hela passet och efteråt var den huggande smärtan tillbaka som satt i även under gårdagen. Kände mig ganska uppgiven, två steg bakåt för varje steg framåt. Kändes lite bättre när jag vaknade imorse och trots att jag hade känningar bestämde jag mig för att hålla mig till planen och springa. Det kunde ju inte bli värre, tänkte jag men kände mig ändå aningens uppgiven. Öppnade första kilometern på 4.31 och det kändes som om jag hade spring i benen. Bestämde mig sen för att trycka på och förhopningsvis minska belastningen på ITB bandet med ett bättre driv i steget. Betade av kilometer efter kilometer och började känna mig rejält trött på ett skönt sätt. Tidigare under veckan har de första känningarna börjat komma efter ca20min men idag kom de aldrig. Fortsatte att hålla farten uppe, fortfarande inga känningar och helt plötsligt hade jag sprungit 12km i 4.10-fart utan att känna nåt obehag på utsidan av knät. Hallelujah! Vågade inte utmana ödet mer än så, det kändes oförskämt bra direkt jag stannade och knäppte av klockan. Kanske var det här vändningen, kanske kan jag börja köra igång på riktigt snart. Får avvakta hur det känns imorgon men nu är jag mer än hoppfull. Lycka är att kunna springa utan smärta.

Lördag den 13 juni – dagen som jag gått och väntat på ända sen jag korsade mållinjen på Stockholms stadion och kände att nåt var fel; dagen då jag skulle kunna springa igen utan känningar eller smärta. Det är ett stort steg framåt. Det måste firas på bästa sätt; sommarnus, Tzatziki chips och en Staropramen i solen på balkongen. Enda smolket i bägaren var att slå på tvn efter passet och mötas av nåt tramsigt direktsänt bröllop. Funderade en kort stund på att ringa Radiotjänst och kräva pengarna tillbaka, men lugnade som tur var ner mig ganska fort och laddade istället ner ansökningsformuläret till Republikanska föreningen. 

/Hörs

Dagens låt: När Lissie släppte sin debutplatta 2010 beskrevs hon som den nya Stevie Nicks och Chrissey Hynde. Hon har kanske inte riktigt levt upp till den hypen men debuten ”Catching A Tiger” är en skiva som bör finnas i alla skivsamlingar.

”I don’t always get injuried running but when I do I whine like a little girl”

Det går framåt. I måndags var jag hos naprapaten igen och han var mäkta imponerad över att jag fixade 10km i söndags. -”En normal och hel människa är trasig i en vecka efter ett marathon, med din kropp och din tid borde du vara trasig i 3 månader framöver”, var det första han sa. Status på knä och popliteus var OK, bara lite brosk som låg och skvalpade men det trollade han bort. ITB bandet och rumpan var dock fortfarande rejält spända men det värsta fixade han till med lite massage. Kändes som jag gick därifrån med en helt ny kropp.

Igår stack jag ut och testjoggade igen. Kände ingen smärta men däremot stramade det rejält på utsidan av knät hela tiden och det känns att det inte är helt hundra än. 11km i 4.45-fart. Hade nog kunnat fortsätta en halvtimme till utan problem men skyndar långsamt. Den här veckan får det bli löpning varannan dag, förhoppningsvis ger det med sig mer och mer för varje pass och varje dag med helvila.

Fortsätter vara noga med att rehaba och stretcha varje dag. Än så länge är jag inte så orolig för att tappa allt för mycket. På ett sätt var det nog bra att jag gick sönder efter Stockholm Marathon för att tvinga kroppen till ett par lugna veckor. Känner jag mig själv rätt så hade jag nog kört på som vanligt direkt efter annars och gått sönder ännu mer framåt hösten vilket förmodligen skulle vart mer kostsamt. 

Har börjat sätta mig in lite mer i UltraVasan; läst trådar om loppet på forum och googlat artiklar från fjolårets upplaga. Blir mer och mer rädd ju mer jag läser. Det längsta jag sprungit är 42.2km, jag har ingen aning om hur kroppen kommer reagera när den sträckan är passerad. Det gick också upp för mig att det existerar en medaljtid på 9h och 30min. Då vaknade tävlingsdjävulen till liv. Jag som initialt bara tänkt mig att överleva distansen. Enda anledningen till att jag pinade mig igenom Lidingöloppet ifjol var för att fixa medaljtiden där, jag kommer (nog) aldrig mer att springa det loppet för jag har aldrig vart så slut som människa som efter mina två Lidingölopp men jag fixade den där förbannade silvermedaljen till slut i alla fall. Vill ogärna behöva komma tillbaka till Sälen nästa år bara för att jag fått en hang-up på att fixa även den medaljtiden. Det självklara valet är såklart att strunta i att det existerar nåt som heter medaljtid och bara ta det för vad det är, särskilt med tanke på att höstens stora höjdpunkt är Berlin Marathon. Det är ju där och då som jag på allvar ska göra ett försök på sub2.50, då gäller det att ha en hel kropp och inte vara trasig i sviterna från Ultravasan.

/Hörs

Dagens låt: blir en hyllning till gårdagens Polar Music Prize vinnare Emmylou Harris. Vi snackar tidlös musik som kommer leva kvar för all framtid till skillnad från Miley Cyrus, Kesha, Ariana Grande och annan lättuggad tugummipop som har en tendens till att fastna under skorna och vara svår att bli av med.