Ultravasan 90 – Race Report


Det känns svårt att försöka sätta ord på alla känslor och intryck som snurrar runt i huvudet just nu efter denna fantastiska helg, vet inte riktigt var jag ska börja. Dalarna levererade. Team Asics levererade. Är fortfarande hög på adrenalin efter att sprungit (läs förflyttat kroppen) de 9 milen mellan Sälen och Mora. Jag är så sjukt nöjd med att ha klarat av detta och ännu stoltare över att ha fixat medaljtiden och förutom finishertröjan även få prestationsmedaljen. Det har vart en krokig resa fram till målgången. När vi fick reda på denna utmaning i vintras sa jag direkt att jag ville springa hela sträckan utan att riktigt förstå innebörden av det. Efter Stockholm Marathon var jag riktigt taggad på att köra riktiga långpass och mycket mängd för att stå väl förberedd på startlinjen. Så blev det inte riktigt. För en månad sen hade jag ställt in mig på att det inte skulle bli nån start pga knät. Därför höll det på att brista när jag kom in på den klassiska målrakan i Mora och förstod att jag skulle ta mig i mål. Alla känslor kom just där och då och jag fick verkligen anstränga mig för att inte börja böla medan jag sprang mot målet.

Den här helgen blev precis så fantastisk som jag hoppats på innan. Det blev inte sämre av högsommarvädret som fick folk att gå man ur huse för att heja på längs banan och på stan. Ett stort tack till Camilla på Asics och Jonas på RW för ett fantastiskt arrangemang för oss i teamet, ni bidrog verkligen till att göra Ultravasan 2015 till ett oförglömligt minne. Allt ifrån att se till att vi hade tillräckligt med godis i minibussen på vår lilla roadtrip till att stiga upp mitt i natten och köra oss till starten. Kärlek till er!

FREDAG – Dagen innan…

Påbörjade min resa mot Dalarna strax efter lunch i fredags. I Gävle blev jag upplockad av dom andra i ett monster till minibuss. Ett par timmar senare var vi äntligen framme i Mora. Vi checkade in på vårt hotell som bara låg ett par hundra meter från målområdet och begav oss sen till nummerlappsutdelningen som också låg i anslutning till målet. Efter att ha fått ut våra lappar och kollat runt lite snabbt i mässtältet satte vi kurs mot Gopshus, ett par mil från Mora alldeles i närheten av kontrollen i Oxberg där vi skulle äta middag. Där stötte vi på Linus Holmsäter, Ida Nilsson och massa andra duktiga löpare. Vi fick en liten rundtur av Linus vars familj drev den lilla gården som var helt fantastisk fin med Vasaloppsåret precis runt hörnet. Åt på tok för mycket och kände direkt att jag skulle komma att få ångra det senare under loppet. Innan det var dags att gå och lägga sig var vi såklart tvugna att spana in den klassiska mållinjen. Tillbska på hotellet packade jag i ordning min dropväska, la fram alla kläder och försökte fixa allt det praktiska inför den stora dagen. Somnade strax efter niotiden och lyckades få till ca4h sömn.







LÖRDAG – Race day

Kl.01.45 ringde väckarklockan. Kändes inte så hemskt som jag hade befarat att gå upp så tidigt. Hade fortfarande inte bestämt mig för utrustning utan packade med allt och tänkte att jag bestämmer på plats. Stapplade ner till matsalen där en stor frukostbuffé stod uppdukad och det kryllade av löpare. Nöjde mig med en kopp kaffe och högg en färdiggjord macka att ha med i bilen. 02.30 lämnade vi Mora och det första som händer är att privatchaufför Jonas håller på att köra över ett gäng överförfriskade ungdomar på väg hem från krogen som uppnebarligen tyckte att vägen tillhörde dem. Skilda världar.

Drygt en timme före start anlände vi till Sälen. Vi satt kvar i bilen en stund, drack kaffe, pratade och jag försökte bestämma hur jag skulle göra med utrustningen. Till slut bestämde jag mig för varken ryggsäck eller vätskebälte. När det var en halvtimme kvar till start var det dags att bege sig. Temperaturen ute var inte mer än 4-5 grader och det kändes snorkallt även med överdragskläder. Började fundera på om man inte skulle springa med jacka och väska ändå. 5min före start ställde vi oss startgruppen och det var en helt magisk stämning, bland det häftigaste jag vart med om i löparsammanhang. Nästan så att det slår starten i New York. Mörkret, dimman, röken, marshallerna och musiken gjorde att man fick gåshud och jag kan tänka mig att komma tillbaka bara för att få uppleva starten igen.


Sälen – Smågan (9,2km)
Den officiella målsättningen var att överleva, ta sig i mål. Den realistiska att göra det på 10h och den inofficiella att fixa medaljtiden. Precis när jag passerade mållinjen bestämde jag mig för att åtminstone ge medaljtiden en chans och ta varje mil på en timme fram tills dess att jag orkade mer.

Första sträckan till Smågan inleddes med en lång och ganska brant uppförsbacke som säkert var ett par km lång. Det kändes rätt så bra eftersom det gjorde att man inte drogs med i nån rusning. När stigningen väl var över väntade en ganska behaglig och lättlöpt del på breda grusvägar till första kontrollen. Frös fruktansvärt om hela kroppen, framförallt händerna var som isbitar.

Smågan – Mångsbodarna (14,3km)
I smågan gav jag mig på på sportdrycken. Det var lite av en chansning eftersom jag inte testat den sen tidigare och vet att min mage normalt inte tål sportdryck, men det kändes inte som nåt alternativ att bara köra på vatten. Efter bara ett par minuter sa magen ifrån och det var bara att springa in i skogen.

Banan ändrade nu karaktär och man kom in i ganska kuperad skog med många knixiga stigar. Det enda jag såg fram till Mångsbodarna var mina egan fötter. Efterhand blev det också långa partier med spänger och pga underlaget var det i princip omöjligt att både springa om eller bli omsprungen. Alla vi löpare utgjorde ett långt lemmeltåg som måste ha sett ganska roligt ut. Här nånstans snubblade jag även till på en gren och föll framåt och slog mig ganska rejält. När jag tog av mig strumporna på hotellet hade jag fullt med grus och sår innanför strumporna och blod som rann men där och då var det bara att resa sig. 

Mångsbodarna – Risberg (10,8km)
I Mångsbodarna kom den första förstärkta kontrollen. Jag hoppade direkt in på en toa eftersom magen fortfarande var paj men fick i mig lite chips och gelehallon innan jag stack vidare. Nu splittrades alla löpare upp och stundtals blev det ganska mycket ensamlöpning på ganska breda grusvägar. Sista biten upp till Risberg var ganska kuperad med några kraftiga stigningar, än så länge sprang jag uppför alla backar men tempot sjönk rejält. Snittfarten lyckades jag hålla som planerat.

Risberg – Evertsberg (12,4km)
Både kroppen och skallen var med bra fortfarande. Hade sett fram emot att komma till Evertsberg eftersom det var halvvägs och dessutom låg alla dropväskor där så man hade möjlighet att byta skor och kläder. Tempot låg kring 5.30 fart vilket blev till 6-fart i snitt med gångpauser vid vätskestationerna. På väg till Evertsberg passerade vid 42,2km markeringen som bestod av en stor Asics portal med massa skyltar som Beyond marathon och We are ultra marathoners. Passerade mitt tidigare längdrekord och var nu ute på okänd mark. Strax före kontrollen började jag känna mig lite trött och det var enda gången som jag kände mig uttråkad så Evertsberg kunde inte ha kommit lägligare.

Evertsberg – Oxberg (15km)
Blev kvar i Evertsberg i mer än 20min. Åt säkert 5 tallrikar med pasta, lika många pannkakor, falukorvsmackor och chips. Passade på att stretcha, skölja av mig med en vattenslang och byta tightsen mot shorts och även trailskorna mot vanliga löparskor. När jag stack iväg hade solen börjat värma ganska bra och nu kom en lång utförslöpa på asfalt och det kändes riktigt lätt efter energikicken från all mat. Tryckte omedvetet på ner till 4.30-fart innan jag kom ikapp en man från Uppsala som vände sig om och började prata med mig vilket fick mig att dra ner på tempot. Vi sprang nästan hela vägen till Oxberg tillsammans och småparatade så sträckan gick ganska lätt att ta sig igenom förutom den sista biten som bestod av rätt många uppförsbackar.

Oxberg – Hökberg (9,2km)
De första 7milen gick över förväntan men nånstans på den här sträckan började kroppen säga ifrån och minnet är något suddigt. Kommer inte ihåg mycket mer än att det var förbannat jobbigt och jag längtade till varje vätskekontroll var 3-5km bara för att få en anledning att stanna till och gå. Vissa partier gick på gräs bakom hus vilket typ är det jobbigaste att springa på. Kontrollen i Hökberg var den sista förstärkta matkontrollen och det var det enda jag såg framför mig. Tempot hade sjunkit något men låg fortfarande bra till.

Hökberg – Eldris (10,2km)
Tryckte i mig ännu mer pasta och pannkakor och efter det har jag inte många minnen heller förutom att det var jobbigt, att underlaget var ännu jobbigare och att jag mest ville gå. Tror att det var härnånstans det helt plötsligt dök upp partier med sand vilket bara kändes konstigt. Kändes som man åkte två steg bakåt för varje steg framåt. Nu var det dock så nära att det liksom aldrig fanns i tanken att ens bryta. Vaderna gjorde ont och låren skrek vid varje nedförsbacke men jag hade aldrig så ont att det inte gick att springa. 

Eldris – Mora (8,9km)
Svepte säkert en liter coca cola och fick en liten kick. Nu var det nära. Började räkna på att jag hade nästan 1h och 20min på mig härifrån för att fixa medaljtiden och tänkte att nu är det väl ändå klart. Men klockan dog strax efter och det här var den absolut jobbigaste biten att springa. En kilometer kändes som en mil. Fick varva gång och löpning om vartannat. Hade ingen aning om hur sakta det gick men började förstå att km tiderna säkert droppat till 8min/km. Med 3km kvar kom man in på ett elljusspår och nu kändes det att målet var nära, man kunde höra speakern i målet långt borta. Blev omsprungen av rätt många utan att kunna svara. När jag passerade skylten 1km kvar och började se centrala Mora fick jag en klump i halsen och blev överväldigad av tanken på att jag skulle klara det. Sista biten in i mål var precis så häftig som jag tänkt mig med de röda staketen och folk som hejjade på, vevade de klassiska tv bilderna från Vasaloppet i huvudet innan jag svängde in på målrakan och såg den klassiska skylten.

Tog ett tag att samla ihop sig, fick min medalj och tröja och stapplade sen vidare mot mattältet. Först nu kände jag hur ont jag hade i låren, hur varmt det faktiskt var och hur lite energi jag hade i kroppen. Ställde mig i matkön och slevade upp en stor tallrik pasta med köttgryta, träffade på Frida som också satt och åt och som kommit in på 7:e plats i 45an trots jättemycket magproblem och frossa och fick också höra att Josefine överraskat och sprungit in på en pallplats. Riktigt coolt. 

Som tur var låg hotellet bara ett par hundra meter bort men det var tillräckligt långt efter att ha sprungit 90km. Stretchade lite så gott det gick, tog en skön dusch, kontrollerade vilka kroppsdelar som var intakta och hann även med en kort tupplur innan vi samlades för gemensam middag. Har nog aldrig ätit så god mat som igår efter loppet, eller druckit så god öl heller för den delen.

Efter middagen gick vi bort till målet för att kolla på prisceremonin för 90km klassen där Jonas Buud fick ta emot folkets jubel. Vi avslutade en perfekt dag med en öl i hotellbaren, sen somnade jag på 2 sekunder och vaknade inte en enda gång under natten av kramp eller smärta som brukar vara det vanliga efter långlopp.

SÖNDAG

Vaknade relativt utvilad imorse men känner ändå att sömnbehovet fortfarande är rätt stort. Men kroppen kändes bra imorse, har lite ont i vaderna och känner nånting diffust runt knät men inte alls dom där huggande knivarna eller nåt som pekar på att nånting är trasigt. Det vore väl rätt konstigt om det inte kändes att man sprungit 9mil igår. Tog faktiskt trapporna ner till frukosten och det brukar vara ett bra tecken.

Som avslutning på denna helg åt vi frukost ihop med vinnaren Jonas Buud med familj och Sophia Sundberg. Det är så sjukt svårt att ta in att man kan springa Ultravasan med en snittfart på 3.49min/km.

Nu har jag testat på Ultra. Det var långt. Riktigt långt, på gränsen till för långt. Vi får se om jag gör det igen. Men Ultravasan kan jag verkligen rekommendera till alla, oavsett om man är ultralöpare eller inte. Har inte stött på nåt bättre eller proffsigare arrangemang, allt från hur smidigt logistiken flöt på till alla fantastiskt trevliga funktionärer längs banan. Och såklart grädden på moset, att få springa den klassiska Vasaloppssträckan. 

Nu tar vi nya tag. Jag ska vila hela denna vecka, men sen tar Team Asics sikte mot den tredje och sista utamningen; Asics Grand 10 i Berlin i mitten av oktober, ett riktigt snabbt 10km lopp. Däremellan blir det ytterligare en Berlinresa för egen del för att springa Berlin Marathon. DN Stockholm halvmarathon är planerat sen länge också och det kan nog bli ytterligare nåt lopp beroende på hur kroppen återhämtar sig.

/Hörs

 

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu
Antal kommentarer: 1

Johan Renström

Man blir lite sugen. Det är säkert jätteproffsigt lopp med tanke på att det är vasaloppet som står bakom. Förra hösten gick ju startplatserna på en kvart eller nåt sånt annars hade jag nog sprungit. Bra jobbat!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Nu ska det bli ordning!


Jag har ordning på det mesta. Använder Tippex, Post-it och annat som var poppis på 80-talet för att hålla ordning på grejer. Men på mina ryck får jag ingen himla ordning. Nu har jag bett coach Jakob att ordna det åt mig. Han programmerar nu ett pass med teknikträning i ryck i veckan. Jag körde det första ryckpasset idag och det var så roligt! Jag kände mig superduktig och insåg att det berodde på att jag hade typ bomull på stången. Men men, kul var det i alla fall. Snart blir det roligare att köra ryck på passen.

Och jag förstår att ni har undrat hur det har gått med min vadkaka. Oj, som ni har undrat och oroat er! Och så här är det idag, det är lite blått och ömt, men mycket bättre än igår eftermiddag. Jag fick lite övningar av Jakob som jag kunde göra igår kväll och det hjälpte verkligen. Nu kan jag vinkla foten och till och med, som du ser på bilden högst upp, stå på tå. Men strikta tåhäv klarar vaden inte än.

Nu är det vila i helgen och fullt ös igen nästa vecka. Men en hel vad, hoppas jag.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Nedräkning


Nu är det nära. Börjar känna nervositeten komma smygandes. Men det är en annan form av nervositet. Inför en mara är jag alltid nervös inför vetskapen om hur ont sista milen alltid gör. Men nu är jag nervös därför att jag inte vet om jag kommer ta mig i i mål. Kanske ger kroppen upp efter 7mil och bara stänger av. Syntax error. Dessutom blir jag ännu mer nervös med tanke på vädret. Förra helgens värme var visst inte nåt sista dödsryck. Högsommarvärmen verkar vara här för att stanna. Det är dumt att klaga med tanke på den mediokra ”sommar” vi haft i år men det är inte utan att jag svär lite för mig själv. Som om 90km inte är jobbigt nog att springa ändå, nu ska vi tvingas göra det i hetta och ingen vind. Tidigare idag skickade Vasaloppet ut ett mejl och varnade för det varma vädret som kommer inta Dalarna till helgen. Det är ingen munter läsning när man kollar väderrapporterna.

Nu kommer det alltså bli både sol, värme och ytterst lite vind. Kanske den sämsta kombinationen för löpning. Okej, kyla, regn och storm kan vara snäppet sämre men det känns som pest eller kolera.

Hade inte tänkt springa med vätska men inser att det börjar bli läge att tänka om. När temperaturen sticker upp till +30 grader i solen kommer det nog kännas lååångt mellan vätskestationerna på slutet. Bälte eller ryggsäck, nåt av dom får det nog bli.

Annars känns kroppen okej. Är lite stel i ena vaden och ländryggen spökar lite men det är inget som kommer stoppa mig från att stå på startlinjen på lördag morgon. Har fått till bra med sömn också den här veckan och snittat 8h varje dag så förhoppningsvis kommer jag vara någorlunda fräsch när klockan ringer strax före 02.00 natten mot lördag. Tror inte riktigt att jag fattat än att jag ska springa 90km. Det känns fortfarande overkligt och väldigt långt borta.

Nu är det dags att packa det sista. Kommer nog starta med korta tights, t-shirt och trailskor för att halvvägs byta till linne och vanliga skor med lite mer dämpning. Skavsårsplåster, sportslick, vasselin, liniment och kirurgtejp är redan nerpackat. Pappersnädsukar i bakfickan också utifall magen pajjar därute i skogen och man tvingas till ett ofrivilligt stopp. Tånaglarna kommer nog inte gilla att springa sista biten utan sockar.

Återstår att se om det blir nån finishertröja eller inte, den som lever får se. Hur det än går kommer det bli en sjukt rolig helg. Blir det bara hälften så häftigt som fjolåret verkar ha vart när man kollar nedanstående klipp så kommer jag vara mer än nöjd.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Billigt pris, bara för dig!


Vill du komma igång med träningen, få en liten puff framåt eller bara göra lite annorlunda övningar än du kanske är van vid? Ta dig ur din bekvämlighetszon? Kul! Då passar det ju alldeles utmärkt att jag just nu erbjuder nya PT-kunder två PT-timmar för 1000 kronor (ord. pris 1300 kronor).

Vi kommer att ha jätteroliga timmar på Crossfit Nordic. Hör bara av dig till alpettersonpt@gmail.com så bokar vi in tider som passar.

Vi hörs!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Tung gymnastik


Här står jag och ska just till att göra viktade pullups som om det inte finns något morgondag. Problemet är bara att jag har haft semester och druckit vin, ätit massor av god mat och suttit på min – allt eftersom de fem veckorna gick – mjukare rumpa. Så mina 2 kg viktade pullups blev snarare 5 kg viktade pullups. Och det var tungt. Gymnastiken känns tung just nu. Det känns lite segt och jag känner mig lite klumpig. Det vänder nog hoppas jag.

Däremot känns lyften roliga och bra just nu. Det är ju alltid något. Då spelar det inte lika mycket roll om man har ett par glasskilon runt rumpan.

Idag var lyften dock lite smärtsamma eftersom jag lyckades slå i vaden lite lätt i en aluminiumhäck jag skulle kliva över. Lite lätt, säger jag, men vaden tyckte visst att det var värsta tacklingen, så nu har jag en öm, alltmer blå, stel och stum vad som beter sig som om den har fått en riktig – i brist på ett bättre ord – vadkaka. Jag hoppas att det värsta släpper till i morgon för just nu haltar jag runt helt strakbent.

Och så ett litet övningstips! Wall climb, wall walk – ganska kärt barn har tydligen två namn. Hur som helst. Du börjar liggande på magen med fötterna intill väggen. Tryck upp dig som i en armhävning och kliv upp med fötterna på väggen. Gå nu upp med fötterna på väggen och kliv närmare väggen med händerna. Tryck ifrån med axlarna och håll kroppen rak, tappa inte hållningen på vägen upp. Gå så långt du klarar/orkar/vågar (målet är att sätta näsan i väggen) och vänd tillbaka ner igen.

Lycka till!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ironman Kalmar – DNF


Fick bryta min första Ironmantävling. Ni som gjort en eller fler vet vilket tufft och tråkigt beslut det är. Har under den tid som aktiv varit förskonad från mekaniska bekymmer under tävlingar men det var bara en tidsfråga, och det visste jag. Tråkigt bara att det skulle hända på just detta lopp och inte på ett mindre betydelsefullt. Jag har investerat så mycket för denna dagen att det nästan är löjligt. Man offrar och försakar så mycket för att vara i den form en hel ironmantävling kräver, speciellt om man siktar på dom tiderna som jag gör.

Ska kort sammanfatta vad det var som hände:

Simmade initialt bra, men hade precis som alla andra svårt att navigera och förstod under simmomentet att det inte kommer bli några snabba tider så lika bra ta det lugnt och försöka hushålla med krafterna. Gjorde en jättetabbe när man vänder upp och simmade fel ihop med några andra. Omöjligt veta hur mycket det misstaget kostade mig men gissar på 2-3 minuter plus att luften gick ur mig också. 1:09 tog det innan jag nådde land.

Drabbades dock inte av panik och bombade iväg på cykeln utan höll min plan. Cykla kontrollerat till dess vi når Ölands södra del och vänder upp. Där ska jag börja öka trycket och köra ikapp/ifrån mina konkurrenter. Hade väldigt fina ben för dagen och strategin fungerade perfekt. 258 watt i snitt de första 9 milen och en tillfredställande snittfart. Över Alvaret ökade jag då jag är bra i medvind samt partiet som tar en till och över bron. De jag såg framför mig körde jag ikapp och ifrån. De som försökte ligga bakom flög av ganska omgående. Ja som ni förstår, det kändes magiskt och jag hade bara några mil kvar innan jag skulle slå av för att börja förbereda mig för löpningen.

135 km in på cykeln var jag ikapp Petter Sandelin och låg 10 meter bakom honom ett tag då vägarna norr om Kalmar är trixiga samt jag hade en liten dipp. Vid en brant vänsterkurva som leder under en viadukt hände en märklig sak. Framdäcket kavlade nästan av och det var på håret jag åkte i backen. Tackade min lyckliga stjärna att jag inte föll men märkte samtidigt att luften i framdäcket var tomt. Drabbades inte av panik utan hoppade direkt av för byta slang. Hjulet krängde av fint, tag fram ny slang och förlängare som jag hade packat omsorgsfullt. Det var då jag insåg mitt misstag. Jag hade parat ihop fel slang med fel ventilförlängare. Först trodde jag inte det var sant utan började likt en idiot försöka tvinga gängorna att passa med det var hopplöst. Ropade till mig de funktionärer som stod i kurvan så det skulle ringa Meck-bilen. De hade tyvärr inga rutiner för detta eller telefonnummer. Har aldrig förr upplevt tiden gå så fort. Hela tiden passerade cyklister som jag lagt så mycket energi för att köra ifrån. Efter 10-15 minuter kommer en Race Marshall. De saknar även de nummer och radiokommunikationen verkar strula. Först när nästa Marshall kommer så lyckas vi få några nummer att försöka nå men jag inser någonstans att mina chanser att placera sig är borta och förbi.

Efter 45-50 minuter är mitt hjul lagat. Har under tiden suttit i en varm gryta och inte druckit nämnvärt då allt var nästan slut när det hände. Funderade ett tag om jag skulle testa springa en snabb mara efter jag rullat in i stan men vad skulle det hjälpa, mitt race var över och det var bara mitt eget fel. Cyklade klart banan i en upprätt sittställning och parkerade cykeln på sin plats. Sökte upp en funktionär inne i Transition och bröt tävlingen. Hämtade min Street Bag och ringde upp min pappa som jag visste var orolig hemma framför datorn. Hann bara säga Hej innan jag kollapsade i tårar. Jag grät och grät som ett litet barn. Till och med när jag skriver detta fylls ögonen av tårar.

Tog mig till slut i kragen och tog mig ner på stan för heja fram mina vänner som fortfarande kämpade där ute. Ligga i fosterställning på rummet och tycka synd om sig själv blir det inte bättre av.

Senare på eftermiddagen tittade jag på filen över hur loppet hade gått. Hade snittat som sagt 258 watt de första nio milen. Den resterande sträckan hade jag ökat till 278 watt och inte gjort några dumheter utan jämnt och fint. De 137 kilometer som jag fick ur mig i tävlingsfart hade ett snitt på 277 watt Normal Power och en snitthastighet av +38km/h. Kan konstatera att min mätare nog visar lite för mycket men efter samtal med Björn är det här jag ska ligga. Annars hade jag knappast kunna öka samt ha den kontrollen.

Kommer aldrig få veta hur denna dag hade slutat ”om inte om fanns”. Låt oss inte spekulera för mycket men om jag bara hade gjort en 3:20h mara vilket jag gjort senaste tre gångerna så hade jag kommit trea-fyra i min Age-Group. Då jag var i fantastisk form är jag övertygad om att det hade gått betydligt snabbare men det får vi aldrig veta.

Då jag inte är den som sitter uppgiven speciellt länge så har jag redan hittat en ny tävling för att revanschera mig. Kasta bort denna form vore otänkbart och jag ger mig inte förrän jag faller halvt död ner på mållinjen.

Den 30:e augusti ska jag köra Ironman Vichy i Frankrike. En liten stad känd som Paris lillasyster eller SPA-staden. Ligger en bit utanför Lyon i mellersta Frankrike. Simma i en sjö sen cykla på en platt bana. Har ingen aning om hur fort det kommer gå eller vilka som ställer upp. Det är första året denna tävling går. Det enda jag vet är det kommer stå en lång hämndlysten man på startlinjen med tretton extraslangar påtejpat på cykeln och en bakficka full med ventilförlängare. Hoppas grodätarna har tränat på att cykla hårt på platten för jag tänker inte ta några fångar.

Up and at ´em!

Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in