Ute är inne!


Ja, nu ska jag bli så där himlans hurtig och prata om att det är skönt att vara utomhus. Nej, jag tycker inte alltid att det är skönt att vara ute. Ibland regnar det och då tycker jag INTE om att vara ute. Men idag regnade det inte. Stockholmsområdet har idag på förmiddagen haft en helt strålande dag. Solen har skinit ner på våra näsor och jag har varit ute. På onsdagarna kör jag ett par PT-kunder utomhus vid Hammarbybacken. Så himla skönt! Både för mig och för kunderna som, förutom träning, får lite frisk luft in i systemet.

Jag har slutat åka tunnelbana och buss (förutom i sällsynta undantagsfall) och cyklar överallt. Och även om man bortser från motionen jag får varje dag så får jag också börja och avsluta arbetsdagen med 40 minuter frisk luft. Eller, frisk och frisk, det är ju inte som att luften på Tranebergsbron är som ren och krispig fjälluft, men ni fattar. Så värt! Även de dagar då det regnar.

Så om du inte har varit ute idag – se till att komma ut, om så bara en halvtimme. Ta en promenad hem från jobbet, ta med dig barnen ut efter skolan och lek i en lekpark eller avsluta dagen med en kvällspromenad i ditt favoritområde. Ute är hett, ute är inne!

Nr 8 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Träna ännu smartare
  • 7 löparklockor i stort test
  • Bästa passen! Höstens grymmaste träningspass
  • Mikronutrienter? Viktigare än du tror
  • Spring för din knopp! Därför är löpning bra för din hälsa
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

DN Stockholm Halvmarathon – Race Report


Gårdagens lopp gick inte riktigt som planerat. Men struntsamma. Igår var det kul att springa. Älskar Stockholm Halvmarathon. Ända sen debuten 2010 har det vart ett favoritlopp och trots att jag inte lyckades hålla i trenden att persa så blev det en bra dag med löpning och trevligt umgänge. Sluttiden blev 1.25. Fyra minuter sämre jämfört med Kungsholmen runt i våras. Det känns som om Ultravasan fortfarande spökar så här 3 veckor senare. Samma känsla som i söndags på Umemilen. Tunga ben direkt från start och inget tryck i steget. Gav det i alla fall en chans men drog ner på farten rejält strax efter Norr Mälarstrand när jag kände att kroppen inte svarade och hade en ganska behaglig resa in i mål. 

I fredags var vi ett förväntansfullt liten gäng löpare som lämnade Svallet och började resan ner mot Stockholm. Stämningen i bilen var på topp som alltid inför lopp. Nervositet blandat med förväntningar. Jag hoppade av i Solna och påbörjade uppladdningen med pizza och öl som sig bör. Kvällen blev sen tidigt, slocknade vid 21-tiden och fick välbehövligt med sömn efter en lång och kaotisk arbetsvecka. Vaknde rejält utvilad med en bra känsla i kroppen. Lite öm i vaderna och rumpan men så har det vart ända sen målgången i Mora så det var inget nytt. Vid 11-tiden dök Nicklas och Jenny från Västerås upp och efter en tidig pastalunch så var det bara till att vänta in starten.

Noggrann studie av den nya bansträckningen

Ombyte, lite nervositet och höga förväntningar

Vid 14-tiden begav vi oss mot Kungsan. Som vanligt mycket folk som trängdes med sina kexchoklad påsar på tuben. Vädret kändes lite lömskt. Varmt men ganska blåsigt och ett regn som verkade hänga i luften. I Kungsan trängdes löpare om vartannat tillsammans med doften av liniment. En härlig syn och doft. Det gick nästan att ta på förväntningarna som hängde i luften. Slängde av mig överdragskläderna och efter den obligatoriska groupie-bilden så var det dags att värma upp.

Joggade bort mot Skeppsholmen, motvinden var rätt påtaglig, körde några stegringslopp och sen tillbaka till starten. Ville positionera mig bra. Tidigare år har jag alltid vart sen in i startgruppen och fått trängas och sick sacka första kilometern. Min enda kritik mot Sthlm Halvmarathon är att startgrupp A är alldeles för stor, eller snarare alldeles för ojämn. 1.18 löpare blandas med 1.40 löpare och eftersom den första kilometern är smal och trång brukar det kunnas utbytas en hel del svordomar och hårda ord. Men i år var jag tidigt ute och hamnade längst fram, stötte på Staffan Dahlgren framme vid repet och småpratade lite med honom innan det var dags att springa iväg. Planen var att försöka gå för PB men bestämde mig också för att dra ner på farten direkt om jag kände att det inte var möjligt.

Det var ett lyckat drag att ställa sig långt fram, till skillnad mot tidigare år så flöt första kilometern på oförskämt bra utan trängsel. Hamnade tidigt bakom 1.20 ballongerna och försökte flyta med bakom dom. Kände att det var alldeles för jobbigt men bet mig fast ändå dumt nog. I tunneln klockade jag första kilometern på 3.37 och kände redan här att benen inte svarade. Ute på Vasagatan fick jag slita rejält och då hade det inte ens gått 3km. När man sen svängde höger på Torsgatan så insåg jag att det här inte skulle gå. Drog ner på farten och försökte hitta en bra känsla istället. Upplevde den nya bansträckningen inne i Vasastan och ute på Kungsholmen som rejält mycket jobbigare än den gamla, kombinationen tunga ben, motvind och motlut gjorde det riktigt tungsprunget. Passerade milpasseringen på 39.39 och fick en liten boost av att jag kanske skulle kunna klara av att hålla 4min-fart ändå. På Norr Mälarstrand blåste det rejält motvind men höll farten, passerade riksdagen, kom ut på Skeppsbron där det blåste ännu mer och på väg upp till Slussen insåg jag att även 4-fart var för jobbigt och tog beslutet att dra ner rejält på tempot. Väl ute på Söder Mälarstrand la jag mig i 4.20-fart som kändes behagligt, passerades av massa löpare vilket var mentalt jobbigt men höll fast vid planen och lät mig inte dras med. Dom sista 4-5km brukar alltid vara den jobbigaste biten av banan, dels Tantolunden men även stigningen uppför St.Pauls gatan men i och med att jag dragit ner på farten var det aldrig riktigt jobbigt, tuffade på i min egen takt och tog det lugnt. På väg nerför Slussen tänkte jag att jag skulle försöka trycka på lite för att få till en bra avslutning, ökade farten till 3.40 och sprang om en hel del trötta löpare som passerat mig tidigare. Spurtade in i mål och kände mig trots allt ganska nöjd. Inte med tiden utan med beslutet att inte försöka trycka på när benen ändå inte svarade.

Blev kvar ett tag i målfållan, stod och surrade lite med Gabriel, Staffan och Robert från jogg, strax efter kom ytterligare två jogg:are i mål, Magnus från Övik och Robert E som också verkade ha haft en tung dag. Hälsade på folk till höger och vänster och fick också lite beröm för bloggen från olika håll som värmde i den kalla luften. Hämtade ut överdragskläderna och begav mig mot tuben hem till Solna där jag väntade in dom andra. Brorsan sprang in på 1.26 efter ett längre skadeuppehåll, Karro på nytt PB 1.54, Nicklas fixade sub1.40 planenligt och Jenny fick tyvärr bryta efter att ha stukat foten. Inte riktigt lika glada miner som för ett år sen när vi alla persade rejält men trots allt en bra dag på jobbet och såklart värt att fira med god mat och öl.

Kroppen känns som sagt fortfarande trött och seg och det måste vara Ultravasan som inte riktigt släppt greppet än. Trots att jag kan springa på rätt bra så saknas det där riktiga trycket i steget och förmågan att pressa sig, benen känns som tegelstenar. Det är bara å hoppas att det lossnar lagom till Berlin Marathon om två veckor. Kanske är det lite mer vila som behövs. Den som lever får se.

/Hörs

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Tack, som det känns nu var det ett smart val att inte gå på för fullt, benen känns okej så det är bara å hoppas att sviterna från Ultravasan hinner släppa till Berlin.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Perspektiv


Ibland sker det saker runt omkring oss som vi varken kan påverka eller än mindre förstå, saker som får oss att stanna upp, reflektera och som ger lite perspektiv på vår annars så inrutade och trygga tillvaro. Vi kan ställa tusen frågor men får sällan ett begripligt svar. Det sker hemska saker i vår värld som vi inte kan förstå, bara acceptera. Och när nånting hemskt sker precis runt hörnet alldeles i vår närhet blir det extra påtagligt.

Den här veckan har det känts helt fel att fokusera på kommande lopp eller älta tider fram och tillbaka. Jag får nästan dåligt samvete för att jag gått och ältat hur dåligt jag sprang i söndags och lagt massa energi på nåt så trivialt som en miltid. Jag har förvisso sprungit en del, både intervaller och distans, men inte i syfte att bli bättre utan snarare för att ventilera tankar och intryck. Försökt förstå. Ställt frågor som tänk om och varför. Mitt i detta kaos så har jag förstått att löpningen för egen del inte primärt handlar om att bli bättre eller prestera som jag gärna intalar mig själv, utan snarare om att försöka upprätthålla nån form av balans och mental hälsa i en värld som blir svårare och svårare att förstå sig på…

I tisdags mördades en ung kvinna mitt i centrala Sundsvall. Bara det faktum att en person bragts om livet mitt i centrala stan känns helt overkligt. I lilla trygga Sundsvall. Jag springer förbi parken där hon hittades nästan varje dag och har promenerat samma stig hundratals gånger på väg till mataffärn. Som alltid när en ung människa går bort för tidigt blir jag illa till mods och berörd. Det är så sorglig och tragiskt. Lika sorgligt och tragiskt är det att vi misslyckats med att hjälpa den misstänkte gärningsmannen i tid, en person som jag genom mitt jobb nästan dagligen haft kontakt med nu i höst. Det gör det hela ännu svårare att förstå. Obegripligt. Massa tankar. Allt ifrån ”hade jag kunnat göra nåt” till ”tänk om det hade vart jag”. Men inga svar…

Ibland blir jag och säkert många med mig alldeles för besatta och självupptagna i jakten på det perfekta steget eller drömtiden och tänker att löpning är allt. Det gäller att påminna sig själv då och då om att det finns saker och ting som är större, släppa alla tankar på att prestera och istället använda löpningen som ett verktyg att försöka göra det obegripliga lite begripligare. 

Men det sagt så är jag ändå rejält peppad inför Stockholm halvmarathon nu på lördag. Planen är att precis som på Kungsholmen runt ta första milen på 38.30 och sen se hur längde det håller. Kanske går det, om inte så kommer jag inte att gräva ner mig för det.

/Hörs 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Varför tränar du?


Du kanske är en av de som får in tre fyra träningspass i veckan och det är ju toppen. Men ibland kan det vara bra att stanna upp och fundera på varför man faktiskt tränar. Är det för att du mår bra av det? Är det för att du vet att man ska? För att du eller (gud förbjude) någon annan ska tycka att du är snygg? För att gå ner i vikt? För att bli stark?

Ta nu en ögonblick och tänk igenom din träning. Varför tränar du och tränar du på rätt sätt för att uppnå det du vill?

Jag tränar för att:

– bli stark

– det är det roligaste jag vet,

– några av mina bästa vänner är mina träningskompisar

– utmana mig

– klara av min krångliga och sneda rygg

Och sedan: får du ut det du vill av din träning eller kör du på dina pass på ren slentrian? Byter du någonsin träningsform eller testar något nytt för att utmana kroppen?

Tänk på det den här måndagen och sedan är det upp till dig att anpassa träningen efter vad du vill. Och sedan kan du väl våga lite också. Kör du bodypump nu, men drömmer och kickboxning? Kör kickboxning! Går du på dansklasser för att du känner dig hemma där, men sneglar lite lystet åt skivstängerna varje gång du går förbi dem? Boka en timme med en PT som kan hjälpa dig att komma igång att lyfta! För om du inte utmanar dig lite och tar klivet kommer träningen förr eller senare att bli tråkig. Och är det någon du brukar träna med som du tycker verkar skön – bjud med den på en fika efter passet! Den kanske har tänkt precis samma sak. Så var det med oss i OBS-klassen på Crossfit Nordic. Jag fick plötsligt en ledig fredagkväll och tänkte att, nu ska jag inte bara sitta hemma för att det är bekvämt. Men vilka ville jag träffa allra helst? Jo, mina träningskompisar. Men det var ju skitnervöst att fråga – tänk om det bara var jag som ville och de andra skulle tycka att jag var en loser som inte hade några andra kompisar. Men så blev det inte alls. De blev tokglada och det visade sig att flera hade gått och tänkt på samma sak och önskat att någon skulle fråga. Och vips! Nu är det några av mina bästa kompisar, vilket gör träningspassen ännu roligare.

Det blev ett långt sidospår, men ni hajar. Tänk igenom träningen, hur kan du göra den bättre? Sedan kör vi!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Umemilen


Fiasko var det första som slog mig när jag passerade mållinjen tidigare idag. Och då tänkte jag inte på arrangemanget, banan eller vädret, det var så bra det kunde bli. Nej, fiasko är vad jag skulle vilja ge mig själv i betyg. 39.05 tror jag det blev till slut. Har inte orkat kolla nån resultatlista. Känns oviktigt. Såhär dåligt har jag inte sprungit på typ 4 år. Klarade med nöd å näppe skamgränsen men det kändes inte så mycket bättre för det, snarare tvärtom.

Formen är tydligen inte bättre än såhär just nu. Trodde verkligen efter torsdagens pass att jag var på gång, det kändes verkligen så. Kanske slet det för mycket. Om jag ska vara lite snäll mot mig själv så var det ju faktiskt bara 2 veckor sen jag sprang Ultravasan. Kroppen kanske fick en chock av att springa ”fort”. Men men det sagt så hade jag ändå förväntat mig en bättre känsla. Idag var det tungt från första stund ända in i mål. Första 3km gick i kanske 3.40-fart men kände ganska direkt hur lungorna skrek och protesterade så det var bara att sänka farten. Ville stanna varje meter bara för att få luft. Låg hyffsat till halvvägs ändå, tror första femman gick kring 18.30 men sen gav kroppen upp, fick anstränga mig för att hålla styrfart och blev omsprungen på löpande band. 

Det här var första loppet som jag sprang helt själv. Det var en lite märklig känsla, konstigt på nåt vis. På alla andra lopp har jag alltid haft sällskap, eller åtminstone nån som följt med och hejat på, men inte idag. Imorse åkte jag helt själv till loppet. Träffade på en massa trevligt folk ändå (Umebor är generellt fruktansvärt trevliga) men det var ändå annorlunda. Ingen att vänta på i mål, ingen att gå igenom loppet med efteråt på väg hem. Inte lika roligt måste jag erkänna. Dagens höjdpunkt var att få kramas med coach LG, resten är bara att glömma och förtränga. Men jag vill absolut rekommendera Umemilen, det är en ruskigt snabb bana utan vare sig  backar eller motlut. Platt som en pannkaka. Och i regel perfekt löparväder. Så alla Stockholmare, skippa milloppen på hemmaplan nästa år och kom upp till Ume istället och testa nått nytt  så kommer ni att persa fett mycket. I alla fall så länge man inte har sprungit Ultravasan 90 två veckor innan.

Ska försöka att inte gräva ner mig allt för mycket, istället ska jag ta revansch nästa lördag på Stockholm halvmarathon. Då blir det party och en jävla massa öl efteråt. I Stockholm ska den första milen gå betydligt snabbare än idag.

Kom hem till Svallet för ett par timmar sen, ska sticka ut och göra det jag är bäst på, springa distans och glömma dagens fiasko.

/Hörs

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Kloka ord Marie. Kanske är för hård mot mig själv. Nån vidare återhämtning efter Ultravasan blev det ju inte. Det är lätt att hela tiden blicka fram mot nästa mål utan att hinna stanna upp och njuta av sina prestationer.

@Stig: det där 19km passet var med facit i hand en ganska dålig ide. Än en gång får jag sota för att jag inte lyssnar på farbror LG. Tror att jag lärt mig läxan nu.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Optimistisk


Formen har vart ett stort frågetecken ända sen jag kunde köra igång på allvar efter löparknät. Farten brukar alltid vara det jag tappar först och som också är det svåraste att hitta tillbaka till efter ett längre uppehåll. Ultravasan bidrog inte direkt till att göra det lättare. I början på augusti när jag försökte mig på en fartökning orkade jag knappt 3km innan benen sa ifrån och pumpen höll på att få spel. Har vart osäker på om jag ens fixar milen under 40min sen dess. Fram tills nu. Efter gårdagens pass är jag optimistisk. Optimistisk att kunna fixa sub40 nu på söndag och även prestera bra på halvmaran nästa helg som blir generalrepetition inför Berlin marathon.

Körde ett av mina favoritpass igårkväll. Distans Canova style. 19km i 3.59-fart. Egentligen skulle det vara 40min lugnt och 30min fortare men det kändes bra redan från början. Never waste good legs. Pulsen låg där den skulle. Kändes aldrig jobbigt. Formen verkar lura runt hörnet. Det här passet brukar normalt kännas, får ofta slita lite på slutet. Inte igår. Igår kände jag mig lätt som en fjäder som flög fram utan att behöva ta i.

Man blir bra på det man tränar. Hade kunnat fortsätta ytterligare en mil igår. Min största styrka (enda?) är att jag gillar att ligga och mala på i en jämn och för mig relativt hård fart länge. Däremot hade jag nog inte kunnat skruva upp tempot ytterligare, då hade det blivit soppatorsk omgående. Antar att det är därför jag gillar maran. Hade gärna gått all-in på milen den här hösten och försökt plåga mig maximalt men efter gårdagens pass började jag på nytt drömma om 2.50 på maran. Trodde att det tåget hade gått i och med löparknät i somras och en Ultravasa på det. Jag vet att jag kommer ångra mig om jag inte försöker. Om det är nånstans det ska kunna gå så är det i Berlin. Så just nu känns det som om milen i Berlin två veckor senare är det som eventuellt kommer bli lidande. Men LGs schema fram tills dess innehåller ändå rätt mycket fart för just milen och inga långpass så förhoppningsvis kommer jag ändå vara bättre tränad för milen än jag någonsin vart innan. Om känslan efter Berlin är samma som efter Rotterdam i våras så utesluter jag inte att det ska kunna gå och springa snabbt där. Måste ju se till att förtjäna den här snygga Finishertröjan.

För övrigt så läste jag om ett lustigt uttalande av Zlatan idag. Uppenvarligen tror han att han skulle ta en plats i skidlandslaget bara sådär. Har han fått hybris? Och när han beter sig som en barnunge och helt oprovocerat hoppar på / mobbar fotbollskanalens Olof Lundh på landslagets presskonferens så börjar man ju börja undra vad som pågår i hans huvud och vilka signaler han som förebild skickar ut. Gör om gör rätt! ”Att springa är mentalt jobbigt” sa han visst också. Skulle gärna se nån tvåla dit honom på löpning eller skidor för den delen så han kommer ner lite på jorden. Har aldrig förstått mig på Zlatans storhet som fotbollspelare och kommer heller aldrig att göra det. Om han vill leka hink och spade så får han väl göra det, så kan vi som är mentalt starka fortsätta med att springa. 

Nu är det fullt fokus på Umemilen. Har en bra känsla. Benen verkar inte ha tagit särskilt mycket stryk från igår. Många millopp i Stockholm vill gärna marknadsföra sig som det flackaste milloppet. Kom upp till Ume så får ni se vad en flack mil egentligen innebär.

/Hörs

Antal kommentarer: 3

Frida Michold

Men hallå. Springer du 19 km i 3.59-fart på träning så kommer du kunna springa milen på sub40 i sömnen! Lycka till, kör hårt!!


Anders Larvia

Det låter kanon Stefan! Om den är så platt som du säger så är jag hoppfull om att kunna putsa 2.55 från stockholm med ett ont knä, rätt rejält.

LG: 37.43 it is! Ses på söndag!

Christer: Zlatan är absolut en fantastisk fotbollsspelare, inget snack, men långt ifrån Crille Ronaldo, Messi och alla dom andra som vunnit EM, VM, CL och presterat på topp på dom största arenorna, därav min skepsis mot hans storhet i bemärkelsen att han skulle tillhöra kategorin världens bästa. Serie A har inte vart bra sen Van Basten, Gullit och Rijkaards dagar och Ligue 1 är varken Premier League eller La Liga. Sen är det en smaksak, jag föredrar snabba djupledslöpande anfallare mer än stillastående tunga forwards.


Anders Larvia

Tack Frida, hoppas du hinner fokusera på löpning och inte bara räkna en massa matte! Vi måste ju se till å vara snabba i Berlin 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in