Ja, ok, det var kanske lite att ta i. Men idag körde jag ett pass som jag fått från coach Jakob och blev så otroligt stolt över mig själv, så jag måste dela med mig lite. På schemat stod: Viktade chins 2-4 reps x 4 set. Om det hade stått det på mitt träningsschema för ett år sedan hade brustit ut i ett flatgarv. ”På allvar!? VIKTADE chins!? Driver du med mig? HAHAHA!”
Men coach Jakob driver inte med mig. Det var på fullaste allvar. Så jag gjorde som det stod. Det har hänt så mycket med min överkroppsstyrka bara sedan i höstas. Då kunde jag knappt göra en strikt chin och nu gjorde jag en hel drös med 7,5 kilo extra vikt. Och på det en massa pullups! Jag var helt slut i hela överkroppen efteråt, men damn så fint det kändes!
”Jaha”, tänker du kanske nu. ”Vad i hela friden ska jag få ut av det här skrytet jag plötsligt fick kastat i ansiktet?” Jo, att du också kan. Jag kunde inte, jag jobbade på det och nu kan jag. Det kan du också, oavsett om ditt mål är att klara en armhävning på tå, springa en mil på 50 minuter, göra en Ironman, kunna sätta dig på huk utan att det gör ont i knäna eller, ja, klara att göra chins. Ja, det kostar i ansträngning och svett, men det är så värt det när du har nått ditt mål.
”I’m such a sinner, you’re such a star, I’m no beginner so set the heaven on fire. When there’s no turning back from who we are, no matter what we’re through, I’m gonna run to you”
Förra inlägget skrevs i affekt timmen efter loppet, där och då var det ganska naturligt att känna en viss besvikelse över att inte ha nått det uppsatta målet. Med ett par dagars distans så är det klart att jag är nöjd med loppet, nöjd med genomförandet och även nöjd med tiden, konstigt vore väl annars. Säsongen har bara börjat, majoriteten av träningen inför detta lopp bestod av snöpulsning, torka snor som fryst fast i ansiktet och sick-sacka mellan isfläckar i kolsvart mörker. Fart-och tempopass existerade knappt. Det ska det bli ändring på nu.
Just nu känner jag en viss tomhet som sig bör, ett marathon är alltid en mental och fysisk urladdning. Månader av förberedelse är plöstligt förbi och det uppstår ett stort tomrum i den annars så inrutade vardagen. Helt plötsligt finns en massa tid över och man vet inte riktigt hur och vad den tiden nu ska fyllas med. Den där riktiga post-marathon-depressionen har dock inte infunnit sig vilket är positivt. Faktum är att det ska bli ganska skönt med en relativt lugn vecka, det tycker jag att jag gjort mig förjänt av. Kroppen är förvånandsvärt pigg, nästan oförskämt fräsch för att ha sprungit en mara. Övervägde att ta en lätt jogg igår kväll när jag kom hem till Sundsvall men möttes av en mindre storm så istället blev det lite motionscykel, styrketräning och stretching på gymmet. Har lite träningsvärk i lår och rumpa men kunde redan på kvällen efter loppet gå obehindrat och hade inga som helst problem med trappor, varken upp eller ner. Har aldrig känt mig så här fräsch efter en mara.
Även om jag inte nådde mitt uppsatta mål så tar jag med mig många lärdomar:
Jag måste bli tempostarkare för att hålla ända in i mål.
Jag måste jobba på ett ännu starkare pannben. Jag vek jag ner mig direkt det blev jobbigt. Farten fanns. Det är jobbigt oavsett om man springer i 4-fart eller 4.30-fart.
Jag öppnade ganska defensivt och förbjöd mig själv att ligga under 4min/km under den första halvan. Även om det inte höll hela vägen den här gången så passar det mig bättre än öppna fortare än planerad snittfart, något jag alltid gjort på tidigare lopp.
Jag måste lära mig att ta in energi under loppet. Att bara köra på vatten funkar inte i längden.
Jag borde jobba mer med löpsteget och frånskjutet. Såg mig själv på videoklipp från loppet och det är ingen vacker syn. Min kollega Bosse (som gjort milen på 30min) tycker det ser ut som jag är konstant bajsnödig när jag springer och kallar mig för en dammsugare.
Loppet var också en bekräftelse på att marathon är den distans som jag gillar mest och som också passar mig och mitt löpsteg bäst. Men jag vet också att jag måste bli snabbare på kortare distanser om jag ska kunna nå nästa nivå på maran. Det blir inga fler 10km lopp innan Stockholm, däremot tänkte jag försöka persa på halvmaran innan dess. Planen är att springa både Kungsholmen runt 21,1km och Göteborgsvarvet men satsa allt på Kungsholmen och jogga runt Varvet som farthållare åt min gode vän Peter som siktar på att fixa sub1.45. Om kroppen återhämtar sig såsom jag vill så kommer målsättningen i Stockholm vara att göra ett nytt försök på 2.52.
Avslutningsvis kommer här några reflektioner runt Rotterdam Marathon som helhet.
Bansträckning: 4/5 – Platt som en pankaka, enda stigningarna att tala om var Erasmusbron som man sprang över två gånger. Plus för en envarvsbana. De delar av banan som låg utanför centrala stan var stundtals ganska tråkiga när publikstödet minskade. Oerhört känslig för vind, det blåste 5-6 m/s i början av loppet som kändes en hel del på utsatta ställen, mot slutet av loppet steg vindstyrkan till ca 8 m/s enligt rapporterna och då blev det rejält kallt och jobbigt.
Support efter banan 3/5: – Vätskestationer var 5:e kilometer där det serverades vatten och sportdryck. Hade gärna sett att det funnits nån form av energi på vissa tex frukt, nötter, bars etc. Temperaturen låg kring 8-10 grader men hade det vart varmare än så hade nog 5km känts långt att behöva vänta på dricka. Många funktionärer på varje station, var aldrig några problem att ta en mugg tidigt, dricka och sen hinna ta ytterligare en.
Publik 4/5: – Bättre än Stockholm. Packat med folk inne i centrala stan, även på vissa ställen utanför och det var bra fart på publiken. När jag stannade och gick gick vid 40km började hela publiken skrika ”come on, you can do it” och när jag väl kom igång blev dom tokiga och skrek ännu mer. Mer sånt i Stockholm!
Expon 2/5: – Dåligt utbud med kläder och skor, det lilla som fanns var de officiella kläderna som var både fula och tråkiga. Alla fick en t-shirt med en pytteliten logga på bröstet och gigantiskt med reklam på ryggen. Hamnar nog långt ner i byrålådan med diverse andra reklam tröjor. Goodiebagan innehöll förutom den obligatoriska reklamen en vattenflaska och reflex. Inte så kul.
Start-målområde: 4/5 – Lätt att ta sig till med en tunnelbanestation precis vid starten och gott om plats att värma upp på nära startfållorna. Relativt smidigt att ta sig in i startfållorna, det blev aldrig trångt i min startgrupp, däremot smalt första kilometern vilket innebar en del sick sackande. Målgången på samma gata som starten med bra publiktryck tack vare den smala gatan. Bra med utrymme efter målgång att stanna upp och nära att hämta upp inlämnade väskor. Lite snålt med förfriskningar efteråt; vatten, sportdryck och banan. Snygg medalj!
Stan: 2/5 – Ganska tråkig stad, behövs nog inte mer än en dag för att hinna med. Ett tips kan vara att bege sig till Amsterdam om man vill kombinera loppet med semester efteråt. Bra med boendemöjligheter nära starten med bara ett par hundra meters avstånd. Otroligt dåligt utbud av restauranger och ganska medioker mat.
Helhet: 4/5 – Snabb bana, enkelt att ta sig till, nära till det mesta, väderkänslig, bra stämning, hyffsat billigt. Kan såklart inte konkurrera med som stora loppens arrangemang men rekommenderas verkligen om man vill ha en snabb vårmara.
Tips 1: F-N! Forskare vid Keele University i Storbritannien har kommit fram till att svordomar kan hjälpa dig att uthärda smärtan bättre. Deltagarna i studien stod ut med en fysiskt plågsam uppgift längre om de fick svära samtidigt, jämfört med när de bara fick repetera ett neutralt ord. Men spara på krutet – forskarna kom också fram till att ett alltför frekvent svärande gjorde svordomarna mindre potenta när det gällde att lindra smärtan.
Tips 2: Fram med höften! Att ge dig själv instruktioner under loppet kan också förbättra din prestationsförmåga. Fraser som ”Fram med höften!”, ”Sträck på dig!” eller ”Jobba med armarna!” kan både peppa och dra fokus från negativa tankar.
Tips 3: Du klarar det här! Att prata med dig själv i positiva ordalag kan hjälpa till att öka motivationen och därmed förbättra prestationsförmågan. Det är slutsatsen av forskning från Iran. Effekten av självpeppning ökar dessutom ju mer du använder det, menar forskarna.
Nu var det länge sedan det var höftmåndag med Andreas. Andreas har tränat skiten ur alpina landslaget och en drös ishockeyspelare länge. För länge om du frågar oss. Vi har inte fått ha honom för oss själva alls! Men igår! Vi fick äntligen göra tusen utfall och gunga med höften, vrida överkroppen och stå med fötterna inåt och utåt. Vem som helst skulle kunna göra ett sånt pass dötrist, men när man gör det med Andreas blir det inte bara kul – man vet att han vet exakt varför vi gör alla de där övningarna och även om man själv inte fattar så vet man att han vet vad han gör. Han är helt enkelt bäst. Och idag känns ljumskarna och höfterna lösare än på länge. Välbehövligt och skönt för ryggen som har fått sig en liten törn av någonting och gör lite ont.
(Det blev förresten inga burpees idag, som jag utlovade igår. Jag var på teknikpass i morse efter det vanliga passet, och jag trodde att det skulle vara bland annat burpees. Men det var boxhopp, hopprep och rodd. Och för första gången på mycket länge slängde jag faktiskt hopprepet i golvet och sa att ”Det här är skit och jag ger upp”. One of those days.)
En söndagsmorgon för ett år sedan ger Marina Persson sig ut på en löprunda. Det är i mitten av april, solen lyser, Marina springer i lugnt tempo och njuter av vårvärmen. När hon bara har en kilometer kvar till hemmet strax utanför Kristianstad passerar hon ett ensligt hus. I ögonvrån hinner hon uppfatta något vitt närma sig. – Jag insåg att det var en hund som kom mot mig i full fart och hann precis skrika ”NEJ” när jag kände att det brände till i ryggen. Jag såg inte hunden eftersom den attackerade mig i ryggen, men jag kände tyngden av den, och kraften i käkarna som slet i min rygg.
Marina Persson beskriver minuterna som följer som en kamp för livet. Hunden – en amstaff som väger mellan 30 och 40 kilo – sitter fast i hennes rygg. Marina vrålar och försöker skydda hals och huvud. – Jag tänkte att jag måste hålla mig upprätt under tiden som kampen pågick. Efter några minuter, som Marina upplever som en skräckfilmsliknande evighet, kommer hundägaren ut och lyckas rycka bort hunden. Marina får fatt i sin mobil och ringer själv 112. – Rösten från larmcentralen frågade om jag blödde, men jag vågade inte känna efter, minns hon. Ambulansen kommer och polisen möter Marina på akuten eftersom det finns en misstanke om brott. De djupa såren tas snabbt om hand. Eftersom de är så smutsiga av hundens tänder spolas de ordentligt med koksalt, en procedur som upprepas många gånger under veckan som följer. Marina klarar sig, men har idag ärr på ryggen efter attacken. Hundägaren döms att hålla sin hund kopplad och att förse den med munkorg när den befinner sig utanför hemmet.
Marina äger själv en rottweiler och säger att hon har full förståelse för att andra kan uppfatta hennes hund som farlig. Själv är hon idag rädd för lösa hundar när hon springer. – Adrenalinet rusar om jag ser en lös hund, och jag använder bara en hörlur i ena örat när jag lyssnar på musik under löppassen. Tyvärr känner jag inte längre någon glädje när jag springer i närområdet, utan kör helst en bit för att komma bort från platsen där olyckan hände.
Marinas hundhistoria är bara en av många. När Runner’s World gjorde en efterlysning för att komma i kontakt med löpare som blivit attackerade av hundar under ett löppass, fick vi in många otäcka berättelser av löpare som blivit allvarligt skadade, men också berättelser om löpare som blivit lindrigt skadade eller ”bara” rejält skrämda av aggressiva hundar. En del löpare beskrev möten med förstående hundägare, medan andra berättade hur de hamnat i bråk med ägaren till den hund som just bitit dem.
En del läsare frågade om Runner’s World verkligen skulle ge sig in i debatten om hundattacker. Andra betonade att de inte ville läsa en artikel som smutskastar hundar. Det är med andra ord en underdrift att påstå att ämnet engagerar – och just därför tar vi upp det. När ämnet är angeläget för löpare så är det angeläget för oss.
Vill du läsa hela den här artikeln?
Det här är början av en artikel från Runner’s World nummer 4 2015. Du kan läsa hela artikeln och tidningen digitalt genom följande:
Fy! Det räcker med att se en stor lös hund för att bli rädd! Spelar ingen roll om ägaren bredvid säger att den e snäll! Blir jag rädd vet ingen hur hunden reagerar mot mig ( och min rädsla). Dessutom är alltförmånga oadresserade hundar lösa. Spelar ingen roll hur lydig de brukar vara när de inte lyssnar just den gången man möter dem…
Katarina
Har till 95 % av mina löpturer med mig båda mina hundar. Det är främst för dom jag springer, annars tar jag cykeln om jag ska träna helt själv 😊
Hans
Hundägaren som genom sin hund misshandlade Marina borde väl fått nåt straff? Fängelse minst ett halvår och kraftfulla böter, åtminstone 50.000 kr.
Eller är det okej att misshandla människor genom att använda en hund?
Jonas
Som i alla riskanalyser gäller det att bedöma relevansen. Inte bara dikotomisera ja eller nej.
Okunskapen om hundar är tyvärr monumental och fobiker styr till stor del debatten. ”Fy! Det räcker med att se en stor lös hund för att bli rädd!”
Om fobin handlat om vatten, torg eller liknande, hur hade ni resonerat då?
Försök ta lite eget ansvar och skaffa kunskap istf att skjuta över det på andra.
Till 99% är det ditt eget beteende som avgör hur mötet blir.
Är man dock fast i uppfattningen JAG borde få…, JAG vill ju bara.., ANDRA måste… så kanske man möter lite hinder på vägen.
Jag är övertygad om att det finns plats för alla om man bara är intresserad av att ha det så.
Lars
Bra att ni skriver om detta. Det är skrämmande med attityder som Jonas här, som kallar det fobi och skuldbelägger offret. Resonerar du så om övergrepp mot kvinnor i hemmet också, Jonas? Fobi innebär att man t.ex. känner obehag inför en bild på något eller att se en orm i ett terrarium, alltså då det inte finns någon fara överhuvudtaget. Det vi diskuterar nu är inte fobi, utan reella risker. De hundar det gäller (alltså inte små knähundar utan sådana som potentiellt kan orsaka skada) är att jämföra med vapen och argumenten liknar många gånger dem man möter från NRA och liknande i USA: Det är en rättighet att ha hund och om folk i omgivningen passar sig så händer inget. Jag tycker det är märkligt att det inte är mer debatt om detta i massmedia.
Lite akroyoga med sonen efter hans brottningsträning. Bara så där. Ett litet trick. Det är väldigt roligt att träna med honom. Han gillar samma saker som jag. Att vara stark. Och han hatar samma saker som jag. Att springa. Att köra akroyoga gillade han verkligen.
I lördags var jag på en muscle up-workshop. Nej, jag satte inte en muscle up den här gången heller, men ett par små steg närmare kom jag. Jag känner att jag har styrkan nu, nu gäller det framför allt tajming och teknik och där putsade vi ordentligt. Björk Odinsdottir från Crossfit Nordic, och hennes syster Tinna (som tävlar i Isländska landslaget i gymnastik), var otroligt bra och pedagogiska och fick mig att fatta lite mer om när man ska dra och när man ska kippa. Och fick mig att testa en strikt muscle up i räcke. Jag såg ut som en T-rex och det gjorde skitont i händerna. Eller strax nedanför händerna, eftersom man ska hålla False grip, alltså hänga i de små benknölarna som sitter precis där handen slutar, på lillfingersidan. (Det gör jätteont, för de är inte gjorda att hänga i med sin kroppsvikt, sa Björk. No shit, sa vi. Hon sa också att det blir bättre. Med åren…)
Nåväl, muscle upen kommer. Inte idag, men en annan dag.
MEN! På passet i morse var det två strika pullups x 6. Och jag klarade det. Min styrka i draget har blivit så otroligt mycket bättre sedan i höstas, allt tack vare coach Jakobs programmering. Jag hade aldrig nött chinups och pullups och kompletterande övningar, så mycket om inte jag fått det från honom. Och det känns så skönt att slippa fippla med gummiband bara för att man ska göra några få pullups.
Vi fick också göra excentriska handstående armhävningar. Jättelångsamt. En grym övning för er som vill lära er att göra handstående armhävningar. Man blir stark i den negativa fasen, alltså när du håller emot. Satsa på 5-6 sekunder ner.
