…then we take Berlin!
Nu är allt klappat och klart med Hamburg Marathon i vår. Anmälan är gjord, hotellet är bokat och flyget betalt. Check! Det enda som återstår nu är det jobbiga dvs 20 veckors dedikerad träning som ska resultera i ett nytt PB. Men egentligen är det ju träningen i sig som är själva målet, loppet i sig är ju mest en formalitet man måste genomlida innan man officiellt får skriva in sitt nya PB i cv:t. För PB ska det bli, nåt annat finns inte i min vokabulär. Inte efter ”fiasko-året” 2018. I år var första gången på sex år som jag inte persade på maran och det var rätt knäckande. Nån skulle säkert hävda att jag bara är en bortskämd slyngel med tanke på att det finns oändligt många löpare där ute som inte vart i närheten av sitt pers det här århundradet, och det skulle jag förstå. Jag har tagit PB för givet varje år. Så på ett sätt kanske det var bra att 2018 blev som det blev för jag kommer att lägga ner ännu mera själ i min träning nästa år.
Förutom Hamburg i vår så blir det ytterligare ett Tysklandsbesök under 2019. BMW Berlin Marathon i september – check! Min fjärde start där på fem år. Tyvärr hade jag ingen tur i lotteriet som avgjordes förra veckan. Fattar inte hur vissa kan vinna lotteriet år efter år medan jag aldrig ens vart i närheten av att komma med den vägen. Istället har jag fått åka med researrangör vid mina 3 tidigare Berlinlopp vilket iofsig funkat smidigt men såklart blivit betydligt dyrare. Men det slipper jag i år. För imorse släpptes 1000 extra charityplatser, förvisso till förhöjd avgift men billigare än att åka med arrangör. Hängde på låset exakt kl9 bara för att få ”502 Bad Gateway” varje gång jag försökte ladda sidan men som ett mirakel kom jag till slut in i kön och fick köpa en startplats. Tyskland x 2 under 2019, det känns riktigt nice! Två nya chanser att fixa perset som aldrig blev av i år. Jag älskar verkligen Berlin Marathon, det börjar nästan kännas lika mycket hemmaplan som Stockholm Marathon, så det ska bli så jävla kul att få springa där igen. First we take Hamburg, then we take Berlin, eller hur var det nu Leonard Cohen sjöng 🙂
Nu väntar som sagt 20 veckors stenhård maraträning. Jag har många idéer just nu om vad som behöver justeras och vad som ska behållas i träningsupplägget. Men för att kunna träna överhuvudtaget behöver man vara hel och just nu är det ett frågetecken. Så jävla typiskt. Det började i helgen med att min högra vad stelnade till som fan under ett pass, ingen smärta utan mer en brännande, stel och tung känsla i vaden, ungefär som när man gjort en tåhävning för mycket så att det nästan känns som om vaden ska brinna upp. Det var inte jätteskönt men det gick ändå att springa dom efterföljande dagarna och igår kändes det nästan helt okej. Tidigare ikväll när jag stack ut på min obligatoriska 20km-efter-jobbet-distans-runda så var första tanken att vaden kändes helt 100 och benen dessutom lätta. Fick lite hybris på grund av det, tänkte ”nu-jävlar ska det dreglas” och ökade gradvis farten. Kom inte mer än 2km innan det sträckte till i vaden så pass mycket att jag direkt fattade att det inte skulle bli några 20km idag. Min lekmanna teori är att det inte är en bristning för dom gånger jag råkat ut för det tidigare så har jag knappt kunnat gå vilket jag kan göra nu utan problem. Tåhävningar och foamroller är inte heller nåt problem, det känns precis som vanligt, och jag hittar heller inga triggerpunkter så jag vetifan. Får väl bara vänta ut skiten.
Tyvärr dog nog 6000km i år i och med dagens avbrutna pass. Scheisse! Fast om jag kan springa imorgon så kanske det kan gå ändå. En sak som slagit mig den senaste månaden är att jag har snittat 10-12 mil i veckan utan att det känts som om jag har tränat på riktigt. Jag har matat på med mina distanspass i 4.30-fart och knappt känt att jag har tränat. På sin höjd har det vart uttråkande men aldrig slitsamt, snarare tvärtom. Därför är en tanke inför nästa år att öka volymen ytterligare för att se om det hjälper. Stegring av volym har vart min melodi för att persa ända sen maradebuten 2012 snarare än att springa fler intervallpass. Det skulle dock betyda att jag måste börja med morgonpass vilket talar emot hela den idén, för hur mycket jag än älskar att springa så hatar jag att springa på mornarna, särskilt en måndag i januari kl5 när det är två meter snö, 20 minusgrader och becksvart ute. Men kanske är det priset jag måste betala.
En ljusglimt i tillvaron just nu är i alla fall att snön fortfarande lyser med sin frånvaro även här upp i norr. Det är vi inte bortskämda med. Dom senaste dagarna har vi haft spöregn och piskande vindar men jag älskar det. Varje dag utan snö är som sagt en bra dag. Och folk på jobbet blir fortfarande lika provocerade när man säger det, speciellt nu i juletider. ”-M-m-men v-v-a? Vill du inte ha en vit jul??”, stammar dom fram. Nej jag vill inte ha en vit jävla jul, jag vill ha en grön jul med regn och plusgrader, jag hatar snö, säger jag och måste i samma mening även göra den obligatoriska avbönen och tillägga att jag heller inte är vare sig rasist eller kvinnomisshandlare. Igår var jag faktiskt tvungen att köra ut eleverna från min sista lektion bara för att hinna ut i mörkret och regnet innan middagen trots att vi redan dragit över en halvtimme. Kunde nästan se att dom tänkte ”men vilken jävla idiot som frivilligt går ut nu”, men sa inget för man är ju inte bortskämd med vetgiriga 17-åringar som frivilligt stannar kvar på skolan till klockan fem för att räkna matte. En timme in på passet kunde jag dock känna en viss förståelse inför deras förundran att trotsa vädret, för jag tror inte det var många i Sundsvall som frivilligt gick ut igår kväll, inte ens för att slänga soporna.
Hur som helst så känns det skönt att, precis som förra året vid den här tiden, redan nu ha spikat nästa års marathonlopp. Hamburg och Berlin, jag tror fan att det är den vinnande kombon! Framförallt blir det ett betydligt snällare år för plånboken. Det här året rann pengarna på löpning verkligen bara iväg. London och Chicago var ju inte direkt dom billigaste marorna att springa, gick säkert på 40 000:- allt som allt. Resor och anmälningsavgifter till lopp här i Sverige bla Stockholm Marathon och Stockholm Halvmarathon var ju heller inte gratis. Dessutom har jag köpt Nike skor för 10 000:- det här året och säkert ytterligare massa onödiga löparprylar. Den som påstår att löpning är en billig sport ljuger.
/Hörs
