Blogg

…then we take Berlin!


Nu är allt klappat och klart med Hamburg Marathon i vår. Anmälan är gjord, hotellet är bokat och flyget betalt. Check! Det enda som återstår nu är det jobbiga dvs 20 veckors dedikerad träning som ska resultera i ett nytt PB. Men egentligen är det ju träningen i sig som är själva målet, loppet i sig är ju mest en formalitet man måste genomlida innan man officiellt får skriva in sitt nya PB i cv:t. För PB ska det bli, nåt annat finns inte i min vokabulär. Inte efter ”fiasko-året” 2018. I år var första gången på sex år som jag inte persade på maran och det var rätt knäckande. Nån skulle säkert hävda att jag bara är en bortskämd slyngel med tanke på att det finns oändligt många löpare där ute som inte vart i närheten av sitt pers det här århundradet, och det skulle jag förstå. Jag har tagit PB för givet varje år. Så på ett sätt kanske det var bra att 2018 blev som det blev för jag kommer att lägga ner ännu mera själ i min träning nästa år.

Förutom Hamburg i vår så blir det ytterligare ett Tysklandsbesök under 2019. BMW Berlin Marathon i september – check! Min fjärde start där på fem år. Tyvärr hade jag ingen tur i lotteriet som avgjordes förra veckan. Fattar inte hur vissa kan vinna lotteriet år efter år medan jag aldrig ens vart i närheten av att komma med den vägen. Istället har jag fått åka med researrangör vid mina 3 tidigare Berlinlopp vilket iofsig funkat smidigt men såklart blivit betydligt dyrare. Men det slipper jag i år. För imorse släpptes 1000 extra charityplatser, förvisso till förhöjd avgift men billigare än att åka med arrangör. Hängde på låset exakt kl9 bara för att få ”502 Bad Gateway” varje gång jag försökte ladda sidan men som ett mirakel kom jag till slut in i kön och fick köpa en startplats. Tyskland x 2 under 2019, det känns riktigt nice! Två nya chanser att fixa perset som aldrig blev av i år. Jag älskar verkligen Berlin Marathon, det börjar nästan kännas lika mycket hemmaplan som Stockholm Marathon, så det ska bli så jävla kul att få springa där igen. First we take Hamburg, then we take Berlin, eller hur var det nu Leonard Cohen sjöng 🙂

Nu väntar som sagt 20 veckors stenhård maraträning. Jag har många idéer just nu om vad som behöver justeras och vad som ska behållas i träningsupplägget. Men för att kunna träna överhuvudtaget behöver man vara hel och just nu är det ett frågetecken. Så jävla typiskt. Det började i helgen med att min högra vad stelnade till som fan under ett pass, ingen smärta utan mer en brännande, stel och tung känsla i vaden, ungefär som när man gjort en tåhävning för mycket så att det nästan känns som om vaden ska brinna upp. Det var inte jätteskönt men det gick ändå att springa dom efterföljande dagarna och igår kändes det nästan helt okej. Tidigare ikväll när jag stack ut på min obligatoriska 20km-efter-jobbet-distans-runda så var första tanken att vaden kändes helt 100 och benen dessutom lätta. Fick lite hybris på grund av det, tänkte ”nu-jävlar ska det dreglas” och ökade gradvis farten. Kom inte mer än 2km innan det sträckte till i vaden så pass mycket att jag direkt fattade att det inte skulle bli några 20km idag. Min lekmanna teori är att det inte är en bristning för dom gånger jag råkat ut för det tidigare så har jag knappt kunnat gå vilket jag kan göra nu utan problem. Tåhävningar och foamroller är inte heller nåt problem, det känns precis som vanligt, och jag hittar heller inga triggerpunkter så jag vetifan. Får väl bara vänta ut skiten.

Tyvärr dog nog 6000km i år i och med dagens avbrutna pass. Scheisse! Fast om jag kan springa imorgon så kanske det kan gå ändå. En sak som slagit mig den senaste månaden är att jag har snittat 10-12 mil i veckan utan att det känts som om jag har tränat på riktigt. Jag har matat på med mina distanspass i 4.30-fart och knappt känt att jag har tränat. På sin höjd har det vart uttråkande men aldrig slitsamt, snarare tvärtom. Därför är en tanke inför nästa år att öka volymen ytterligare för att se om det hjälper. Stegring av volym har vart min melodi för att persa ända sen maradebuten 2012 snarare än att springa fler intervallpass. Det skulle dock betyda att jag måste börja med morgonpass vilket talar emot hela den idén, för hur mycket jag än älskar att springa så hatar jag att springa på mornarna, särskilt en måndag i januari kl5 när det är två meter snö, 20 minusgrader och becksvart ute. Men kanske är det priset jag måste betala.

En ljusglimt i tillvaron just nu är i alla fall att snön fortfarande lyser med sin frånvaro även här upp i norr. Det är vi inte bortskämda med. Dom senaste dagarna har vi haft spöregn och piskande vindar men jag älskar det. Varje dag utan snö är som sagt en bra dag. Och folk på jobbet blir fortfarande lika provocerade när man säger det, speciellt nu i juletider. ”-M-m-men v-v-a? Vill du inte ha en vit jul??”, stammar dom fram. Nej jag vill inte ha en vit jävla jul, jag vill ha en grön jul med regn och plusgrader, jag hatar snö, säger jag och måste i samma mening även göra den obligatoriska avbönen och tillägga att jag heller inte är vare sig rasist eller kvinnomisshandlare. Igår var jag faktiskt tvungen att köra ut eleverna från min sista lektion bara för att hinna ut i mörkret och regnet innan middagen trots att vi redan dragit över en halvtimme. Kunde nästan se att dom tänkte ”men vilken jävla idiot som frivilligt går ut nu”, men sa inget för man är ju inte bortskämd med vetgiriga 17-åringar som frivilligt stannar kvar på skolan till klockan fem för att räkna matte. En timme in på passet kunde jag dock känna en viss förståelse inför deras förundran att trotsa vädret, för jag tror inte det var många i Sundsvall som frivilligt gick ut igår kväll, inte ens för att slänga soporna.

Hur som helst så känns det skönt att, precis som förra året vid den här tiden, redan nu ha spikat nästa års marathonlopp. Hamburg och Berlin, jag tror fan att det är den vinnande kombon! Framförallt blir det ett betydligt snällare år för plånboken. Det här året rann pengarna på löpning verkligen bara iväg. London och Chicago var ju inte direkt dom billigaste marorna att springa, gick säkert på 40 000:- allt som allt. Resor och anmälningsavgifter till lopp här i Sverige bla Stockholm Marathon och Stockholm Halvmarathon var ju heller inte gratis. Dessutom har jag köpt Nike skor för 10 000:- det här året och säkert ytterligare massa onödiga löparprylar. Den som påstår att löpning är en billig sport ljuger.

/Hörs


Senaste numret av Runner’s World!

  • Kom i form! Så tränar du för ett långlopp
  • Sarah Lahti – den svenska stjärnan går från klarhet till klarhet
  • Forskning: Därför blir löpare äldre och friskare
  • 39 tips för ett bättre 2026
  • Guide! 13 nya löparklockor
  • Varför ska du göra rehab – egentligen?
Bli prenumerant
Markus Torgeby först ut i nya RW Featurepodden
Blogg

Markus Torgeby först ut i nya RW Featurepodden


Nu släpper vi ännu en podd inom Runner´s World. Feature podden, är podden där du får fördjupande samtal med profilerna som porträtteras i papperstidningen – perfekt lyssning för långpasset och första gäst är Markus Torgeby.

Det första avsnittet bjuder på ett samtal mellan Runner’s Worlds chefredaktör Anders Szalkai och Markus Torgeby som var med i ett stort reportage i novembernumret av Runner’s World. Markus är löparen som kanske är mest känd för att han under 4 år bodde i en kåta han byggt själv i skogarna utanför Åre. Markus egen väg ur en tidig utbrändhet gav upphov till filmen löparen och Markus är nu högst aktuell när hans bok ”Löparens hjärta” ges ut internationellt och en uppföljare till första filmen om och med Markus är under produktion.
Anders får svar på många frågor i samtalet där du som löpare givetvis får många tips båda att ta in i din löpning och i ditt liv.

Lyssna på podden här, eller hitta RW Featurepodden där poddar finns.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Tyskland nästa!


Nu tror jag faktiskt att jag äntligen har hittat mitt nästa lopp. Känns verkligen på tiden, har gått alldeles för lång tid utan ett konkret mål i sikte. Alltså, det är ju rätt skönt att bara slentrianspringa också men så fort anmälan är gjord så kommer nog både huvud och kropp direkt att ställa om träningen till lite mer strukturerad maraträning och inte bara mellanmjölkspass. Faktum är att jag har saknat både mjölksyran och blodsmaken men eftersom jag inte har haft nåt konkret mål framför mig så har jag inte haft den mentala styrkan till att genomföra dom passen nu i november. Mörkret och kylan har vart tillräckligt jobbigt. På sin höjd har jag mäktat med några fartökningar i tröskelfart. Men det ska det bli ändring på.

Det lopp som det med största sannolikhet blir nu i vår är Hamburg Marathon i april. Det känns som ett logisk val på många sätt. Det är en hyfsat flack bana och ligger helt okej tidsmässigt så risken för värmebölja verkar inte vara allt för stor. Det är heller inget stort lopp vilket gör att kostnaderna blir betydligt mindre jämfört med tidigare års resor till London, Boston och Chicago, samtidigt som det heller inte är nåt litet brödrostlopp ute på vischan vilket ju också gör att chanserna till att hitta bra ryggar och draghjälp ändå är relativt goda. Jag tror fan att det är i Hamburg som det kommer hända. Har suttit och studerat vädret i april i norra Tyskland historiskt och risken för värmebölja verkar som sagt inte vara allt för stor. Efter fadäserna i London, Boston och Stockholm dom senaste åren så känns det nästan viktigare än att banan är helt platt. Ytterligare ett plus är dessutom att jag har påsklov samma vecka som loppet går vilket inte bara gör att jag slipper ta ledigt utan även minimerar risken för att dra på mig förkylningsvirus från kidsen sista veckan. Det är ju en riktig jävla lyx att faktiskt få börja maraveckan med att vara ledig; äta, sova och vila ordentligt utan att behöva tänka på jobb, det hör ju inte direkt till vanligheterna.

Förutom Hamburg var även Paris, Rotterdam, Barcelona och Manchester med i leken rätt länge men dom föll alla bort av olika anledningar. Paris pga värmen, Barcelona pga banan, Rotterdam pga vinden och Manchester pga omgivningen. Rotterdam, Paris och Barcelona har jag ju dessutom sprungit tidigare så att få testa en ny bana och en ny stad spelade definitivt också in. Jag tror att Hamburg är det bästa valet nu i vår.

Bekvämlighet har annars vart ledordet nu i november. Har inte haft den minsta lust till att springa fort eller träna strukturerat, istället har jag mest lufsat omkring i mörkret utan klocka och mysjoggat. Fast allt är såklart relativt. Vissa blir säkert provocerade när jag kallar 10-11 mil i veckan för bekvämt men i min värld så har det vart det. Att springa lugnt varje dag är egentligen inte jobbigare än att borsta tänderna, det är en nånting som jag har gjort till en vana och därför har det inte vart särskilt jobbigt. Löpningen har heller inte haft högsta prioritet som den annars har vilket har vart både skönt och efterlängtat. Under en specifik träningsperiod så kommer träningen alltid i första hand vilket den måste få göra om man vill bli bättre, men just nu har jag inte haft några som helst problem med att tex gå direkt från jobbet på AW utan att träna däremellan. Jag skulle ju iofsig aldrig banga på en AW även om jag hade ett stort lopp framför mig, däremot så skulle jag ju se till att hinna träna innan men det har jag inte behövt bry mig om dom senaste fredagarna. Eller som idag. Imorse fick jag mejl från chefen som undrade om jag kunde sitta med på en arbetsintervju efter arbetstid. I normala fall hade den spontana reaktionen vart att komma på en dålig ursäkt till att inte kunna sitta med, just för att jag förmodligen hade vart helt inställd på att hinna träna direkt efter jobbet så att jag även hade hunnit med ett sent kvällspass också. Men det är sånt man inte behöver bry sig om just nu och det är faktiskt rätt skönt. Kanske till och med sunt?

Dessutom finns det ju så mycket annat att lägga tid på förutom att springa. Jag är som sagt rätt oinspirerad när det kommer till löpning just nu vilket också gör att jag knappt orkar tänka på det, än mindre läsa om löpning. Istället lägger jag tiden på viktigare saker. Dricka öl till exempel. Eller läsa om annat än just löpning. Kvantfysik tex. Det är jävligt fascinerande trots att jag inte fattar hälften och sånt som jag normalt inte hinner med. Eller bara allmänna filosofiska funderingar. Eller politik. Eller skönlitteratur. Eller kolla film, lyssna på musik, umgås med sköna människor och bara göra sånt som man i normala fall tycker att man inte hinner med för att man måste springa. Jag tror att det är väldigt lätt att som inbiten löpare prioritera bort sådant till förmån för just träningen, särskilt bland oss talanglösa motionärer som drivs av tidsmål. Vi glömmer nog ofta bort att det finns mer än bara löpning i våra liv. Det gäller att påminna oss själva om det ibland och faktiskt ta oss tid att tänka på annat än vår träning, för dom flesta av oss är ju inte direkt några elitidrottare även om vi gärna vill tro det ibland.

Min största drivkraft just nu är att nå 6000km innan årets slut. Det är väl också den enda anledningen till att jag faktiskt matar på med 10-11mil vecka efter vecka trots att jag inte behöver. För även om jag precis sa att det inte är särskilt jobbigt så är man ju inte jättesugen att ge sig ut på isiga gator i kolsvart mörker och snålblåst. Eller springa 20km varje gång heller för den delen. Men än så länge lever 6000km även om det kommer bli tajt.

Egentligen hade jag tänkt att ta välförtjänt helvila nu ikväll när jag inte hann med att springa direkt efter jobbet men ju mer jag skriver desto mer sugen blir jag på att faktiskt sticka ut. Å andra sidan räcker det med att titta ut genom fönstret för att man ska ångra sig. För det enda jag ser är totalt jävla mörker och möjligen kan jag ana en tunn hinna av äcklig is på asfalten i skenet från gatlyktornas ljus. Dessutom blåste det så mycket att ansiktet nästan domnade bort tidigare när jag gick hem från jobbet. Det ser med andra ord inte jätteskönt ut. Soffan ser ju betydligt skönare ut. Men det är då, när motivationen tryter och när motståndet känns för stort, som man får ta till det sista tricket; nämligen att ta av sig i bar överkropp och sedan ställa sig i profil framför spegeln, för då brukar valet helt plötsligt inte längre vara så svårt, mörker och is till trots.

/Hörs


Vinn en startplats för ditt lag
Blogg
Sponsrat inlägg

Vinn en startplats för ditt lag


I sommar ska de deltagande lagen i stafettloppet Reebok Ragnar Relay springa 270 kilometer från Mariefred till Stockholm på 36 timmar. Nu har du chansen att vinna en startplats för dig och dina vänner – värd 10 000 kronor!

I sommar körs en deltävling i den internationella stafettserien Reebok Ragnar Relays för första gången i Norden: Reebok Ragnar Lake Mälaren. Den 15 juni går starten vid Gripsholms slott i Mariefred. Sedan ska deltagarna i varje lag, som består av fem eller tio personer, turas om att springa 270 kilometer i ett sträck. Löparna har 36 timmar, två dagar och en natt, på sig att ta sig till målet vid Drottningholms slott utanför Stockholm.

Samla ihop tio vänner som älskar löpning lika mycket som du – eller som bara gillar en annorlunda och lite lätt galen utmaning – och tävla om en startplats för ert lag (värde cirka 10 000 kronor). I potten ligger också ett fullständigt tävlingskit från Reebok, inklusive de tokhyllade löparskorna Reebok Floatride Run, till alla tio deltagarna i det lag som vinner tävlingen!

Så här gör du för att tävla om en startplats!

  • Svara på frågan: Vad är det fullständiga namnet på vikingen Ragnar i den fornnordiska saga som namnet är hämtat från?
  • Berätta ert lagnamn och beskriv hur ert lag kommer att klä ut sig under själva loppet!
  • Motivera varför just ert lag ska vinna en startplats inklusive utrustning från Reebok!
  • Fyll i tävlingsformuläret här senast 14 december 2018

Vinnarna tas ut av en jury bestående av Runner’s Worlds redaktion och arrangören Marathongruppen. Resultatet presenteras på runnersworld.se och i Runner’s Worlds övriga sociala medier, samt i tidningen.

Det här är Reebok Ragnar Lake Mälaren!

Datum: 15–16 juni 2019.
Distans: 270 km på 36 timmar.
Klasser: Öppet för lag om fem eller tio löpare (minimiålder 18 år).
Sista anmälningsdag: 8 maj.
Bonus: Alla lagkaptener får ett par Reebok Floatride Run-skor.
Läs mer: runragnar.com/se
Direkt till anmälan


Sponsrat inlägg

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Löpskolning del 1: 180 steg i minuten är inte optimalt!
Blogg

Löpskolning del 1: 180 steg i minuten är inte optimalt!


Ett av de mest klassiska råden inom löpteknik är att du bör hålla en stegfrekvens på 180 steg per minut. Men det är ett förlegat råd, menar RW:s löpteknikexpert Fredrik Zillén. Frekvensen är inte allt, du måste ta hänsyn till faktorer som gravitation, fart, distans och träningsvana.

 ”Löpare bör hålla en stegfrekvens på 180 steg per minut” är en verklig klassiker, och det går inte en vecka utan att jag hör denna synpunkt. Ibland får jag höra att 180 är den optimala frekvensen oavsett fart och ibland sägs att man ska hålla minst 180 eller högre. Jag vill börja med att säga att det inte alls är sant. Eller förresten, 180 kan vara optimalt – för vissa löpare, i vissa farter. Men det är så oerhört många olika faktorer som spelar in och så stora variationer mellan olika löpare att det mest blir löjligt att försöka utse ”bästa stegfrekvensen”.

Precis som med så många andra ”sanningar” om löpning är det här påståendet dessutom rätt lätt att kolla upp. Det är bara att gå in på valfri film med din favoritlöpare på YouTube och sätta timern på telefonen på en minut och börja räkna. Hur lätt som helst. Om du provar ser du snabbt att variationerna i stegfrekvens är rätt stora.

Varför just 180?

Var kommer då påståendet om att 180 steg i minuten är det optimala ifrån? Troligen härstammar det från den legendariska löptränaren Jack Daniels som under OS i Los Angeles 1984 studerade dem som sprang distanser mellan 800 meter och maraton. Han konstaterade att alla tog 180 steg i minuten, eller fler, vilket han skrev i sin bok ”Daniels’ Running Formula”. Han konstaterade också att många motionärer har en betydligt lägre stegfrekvens. Så långt är det inget fel i resonemanget. Vad jag inte begriper är var idén kommer ifrån om att det alltid är exakt 180 som ska gälla för alla löpare i alla farter. Det sa han aldrig. Jag hyser en enorm respekt för Jack Daniels kunskaper som tränare. Men bara för att han konstaterar att OS-löpare 1984 håller en stegfrekvens som inte är under 180 blir inte 180 en optimal frekvens för mer normalsnabba löpare, då frekvensen i regel påverkas av bland annat fart. Han skrev heller inte hur mycket över 180 steg per minut dem med högst stegfrekvens hade. Är 203 okej?

Och vad händer om vi byter mästerskap? Tittar vi på maratonlöparna under VM i London förra året varierade stegfrekvensen bland de åtta bästa damerna mellan 165 och 198,6 steg per minut samt mellan 171,6 och 193,8 steg per minut bland de åtta bästa herrarn (Siffror från fjärde varvet av fyra från Internationella Friidrottsförbundets biomekaniska studie av loppet). Med så stora variationer bland de bästa löparna i världen är det ganska orimligt att det finns en enda optimal stegfrekvens som även motionärer ska förhålla sig till. Det finns troligen en liten zon på några steg hit och dit som är din optimala stegfrekvens. Även om det finns individuella skillnader finns det några saker att förhålla sig till – gravitationen, hur snabbt du springer, hur långt du springer, hur lång du är, din träningsbakgrund och din muskelfibersammansättning. Vi tar dem en och en:

Gravitationen är stark och att flytta tyngdpunkten upp och ned på en löpare är jobbigt. Om två löpare håller samma fart kommer den med låg frekvens troligen att röra tyngdpunkten i höjdled mer än den som tar många steg. Tar du till exempel kring 160 steg per minut i 5 min/km-fart, som en del motionärer gör, kommer du att få lägga oproportionerligt mycket energi på att flytta kroppens kilon upp och ned i kampen mot gravitationen då frekvensen är för låg.

Optimal frekvens

Enligt det här tänket borde en rejält hög stegfrekvens vara bäst eftersom det minskar vertikalförflyttningen. Men då glömmer man bort kontakttiden. Ju kortare tid du har foten i marken desto mer returenergi får du från kroppens elastiska strukturer som senor, muskler och bindväv. Du kan få tillbaka upp mot 50 procent av den mekaniska energi du lägger i ett steg genom denna gummisnoddseffekt. Har du en lite för hög stegfrekvens i förhållande till din fart, säg 186 steg per min i 5 min/km-fart kommer du i och för sig att spara energi genom att du inte rör dig upp och ned så mycket, men samtidigt är det då svårt att få till det vertikala tryck som krävs för att kroppens ”gummisnoddar” ska laddas med energi som du ska få i retur. Låg vertikal kraft kan alltså ge längre kontakttid och mindre returenergi. Optimal frekvens är till viss del även knuten till fart. Det är ju bara att titta på ett sprintlopp för att se hur viktigt det är med en hög frekvens. Det här konstaterad även Jack Daniels i sin bok där han skriver att dem med högst frekvens var 800-meterslöparna följt av de som sprang 1500 meter. Efter ett tag verkar det dock jämna ut sig så att det inte är så stor skillnad på dem som springer 10 000 meter och dem som springer maraton. Då verkar det mer handla om individuella skillnader.

Även din längd kan ha betydelse. En orsak är att det helt enkelt är lättare att flytta runt korta ben jämfört med långa. Den med högst stegfrekvens av de åtta bästa damerna under maraton-VM i London förra året var Rose Chelimo, som också vann. Hon höll en frekvens på 198,6 steg per minut under fjärde varvet. Rose Chelimo är 153 cm lång (väger 43 kg). Så om du också är 153 cm lång och springer maran kring 2.20 kan du också prova 198 steg per minut. Nu finns det mycket längre löpare som har så hög frekvens, men jag talar mer i generella ordalag.

För att krångla till det ytterligare finns det två olika stilar som kan vara lika effektiva. De brukar kallas ”glidare” och ”gaseller”. Gasellerna jobbar lite mer med gummisnoddseffekten, vilket är det sätt som de flesta elitlöpare använder sig av. Man kan vara gasell av olika grad, där till exempel Mo Farah är en typisk gasell med relativt låg frekvens, som hans 173,4 steg/min på varv 15 när han vann 10 000 meter under London-VM på tiden 26.49.51. Det här är också det bästa valet om du har mer av de snabbaste muskelfibrerna med lite mer spänst i steget, vilket Sir Mo har (och som man även kan träna upp).

Ju snabbare du springer desto viktigare är det med kontakttid och gummisnoddeffekten. Springer man i 6 min/km eller långsammare är det ofta lite svårare att få tillbaka en stor del returenergi. Med mindre vinst från gummisnoddarna får man börja se var man kan kapa kostnader och då vända blicken mot kampen mot gravitationen. Det är här, när det inte går så fort, som glidarstilen oftast kommer till sin rätt. Som jag tidigare nämnt ger en hög stegfrekvens mindre vertikal förflyttning. Om du i 6 minuter per kilometer ökar frekvensen en hel del, till exempel upp mot 187–188, och därmed minskar rörelsen i höjdled kan det vara energibesparande trots att det går åt lite mer kraft att röra kroppsdelarna så snabbt. Då gummisnoddeffekten för de flesta avtar med åren är det också vanligt att äldre löpare använder sig av det här sättet att springa med små, minimalistiska steg med hög frekvens. Det är nämligen främst de snabbaste muskelfibrerna som försvinner när man blir äldre medan man behåller de mer uthålliga.

Även många ultralöpare använder sig av den här tekniken. Ska du springa 100 miles kanske du inte orkar hålla spänst i steget hela vägen och då kan glidarstilen med högre frekvens funkar utmärkt.

Men nu bortser vi från extremvarianter av glidare och gaseller. Skulle jag göra en kvalificerad gissning på en bra stegfrekvens för en genomsnittlig motionslöpare som springer 5 min/km-fart skulle jag säga typ 170–174. Springer du i 4 minuter per kilometer är däremot en frekvens upp kring 180 troligen inte så tokig. Experimentera gärna lite med olika frekvens. Men kom ihåg att du initialt troligen är mer bekväm och lite starkare och uthålligare på sättet du sprungit tidigare, just för att du har gjort det så mycket.

Så ökar du stegfrekvensen!

Bästa sättet att öka din stegfrekvens är att skaffa dig en lite mer kompakt armrörelse med mycket rörelse i axellederna och ganska spetsiga armbågar. Är händerna långt ned bildar armen en lång pendel som tar längre tid och kostar mer kraft än en kort pendel. Dessutom börjar de flesta springa med ganska raka ben (långa, tunga pendlar) när händerna är långt ned vilket gör det ännu svårare att få upp frekvensen. Med den lilla, kompakta armsvingen triggar du i regel benen så att frekvensen går upp utan att du behöver tänka ”ta fler steg”.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Öka frekvensen – och farten!
Blogg
Sponsrat inlägg

Öka frekvensen – och farten!


Hur många steg per minut vi ska ta är en omdebatterad – och högst individuell – fråga. Med hjälp av artificiell intelligens kan Racefox Run coacha dig till just din optimala stegfrekvens.

Det är många som pratar om stegfrekvens just nu. Är det optimala antalet steg per minut 180 – och gäller det för alla löpare, oavsett kroppskonstitution och löphastighet? Och varför har löparna i världseliten i så fall olika stegfrekvens, trots att de springer ungefär lika snabbt? Ja, det är lätt att känna sig förvirrad. Faktum är att det inte finns något magiskt antal steg per minut som är bäst för alla. Din optimala stegfrekvens är i hög grad en individuell fråga som beror på en mängd faktorer. Men den digitala och AI-baserade coachningstjänsten Racefox Run kan faktiskt hjälpa dig att hitta den stegfrekvens som är bäst för just dig och den fart du håller för stunden.

Föreställ dig att din personliga coach springer bredvid dig på en av dina vanliga rundor, kollar din löphastighet och berättar exakt hur mycket du ska öka din stegfrekvens för att optimera din löpekonomi. Du känner knappt förändringen men det blir tydligt att du springer lättare och snabbare. Låter det som trolleri? Det är precis det här Racefox gör. Genom att känna av din stegfrekvens med en superkänslig sensor kan programvaran coacha dig till en bättre och mer effektiv löpupplevelse – och på köpet blir du snabbare!
– Genom att vi redan har analyserat cirka 65 miljoner användares löpsteg har vi också en god insikt i vilken stegfrekvens som sannolikt är optimal för just dig och din aktuella löphastighet. Vi har bland annat kunnat konstatera att en ökning av stegfrekvensen också leder till ökad fart för de flesta, säger Bernhard Hirschauer, produktansvarig för löpning på Racefox.

Racefox registrerar och analyserar din löpning i realtid. För att du snabbt ska lära dig att springa med en annan stegfrekvens ber Racefox dig därför att höja den. Du får direkt återkoppling på hur din löpteknik förbättras – omedelbar feedback i samband med aktivitet har nämligen visat sig vara det snabbaste sättet att lära in ett nytt beteende (och ja, det funkar lika bra på löpbandet). Eftersom Racefox instruerar dig behöver du inte tänka själv, utan kan fokusera helt på hur känslan i kroppen förändras med en annan stegfrekvens.

180 steg per minut? Antagandet att 180 steg per minut är optimalt härstammar från en observation av topplöparna på distanser från 800 meter till maraton i samband med OS i Los Angeles 1984, som alla tog 180 steg per minut eller mer. Men senare studier har visat att variationen är stor när det gäller stegfrekvens – även bland världseliten.

RACEFOX RUN ÄR EN MÅNADSTJÄNST. LÄS MER OCH BESTÄLL PÅ RF.RUN


Sponsrat inlägg

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*