Egentligen hade jag tänkt att skriva nån form av årskrönika under julhelgen – nåt form av försök till att sammanfatta löparåret 2018 som på många sätt blev ett år som knappast kommer gå till historien som ett av de bättre resultatmässigt. Snarare tvärtom. För trots att jag skruvade upp träningsdosen rätt rejält och lyckades med konststycket att hålla mig hel under nästan hela året så fick jag aldrig till det på maran. Jag fick förvisso uppleva två häftiga lopp i London och Chicago och även persa på halvmaran och fixa sub 1.20 för första gången, men det är ändå misslyckandena i dom två nämnda marathonloppen som jag kommer att komma ihåg mest när det gäller föregående år.
Nu blev det ingen sammanfattning, mest för att jag stått på en crosstrainer under hela julledigheten och inte velat tänka på löpning. 2018 avslutades verkligen i moll. Jag har spenderat så pass många timmar på crosstrainern i december att jag nästan börjat gilla den. Det är fan inget bra tecken. Dom senaste veckorna har vart en berg- och dalbana, heaven & hell. Ett steg framåt, två steg bakåt. Jag mäktade visserligen med 17km distans på julaftons morgon och slapp på så vis sitta och peta i julmaten men mycket mer än så blev det inte. Förrän nu. Till slut tvingade jag mig själv att vila från löpningen mer än nån dag och inte envisas med att testa vaden hela tiden och det verkar ha hjälpt.
Jag har precis stängt årets första vecka och lyckades skramla ihop 10mil och det verkar som om vaden håller ihop. Det märks dock att det inte blev särskilt mycket löpning i december för jag har sån sjuk träningsvärk som jag inte trodde jag kunde få av att bara springa mellanmjölksdistans. Imorse när jag vaknade var huvudet inställt på att testa ett fartpass för första gången på flera månader men vaderna ömmade så pass mycket att det gjorde ont bara av att ligga på rygg i sängen med vaderna vilande. Magkänslan sa direkt att löpning inte var aktuellt. Hello crosstrainer!
Är det nåt jag har lärt mig dom senaste åren så är det att löpningen är viktigare än att bara jaga nya pers och att samla mil på hög. Om jag inte får springa så funkar inte resten av livet. Jag kommer aldrig att nöja mig med att jogga två tre gånger i veckan bara för att må bra, däremot så kanske det inte spelar så stor roll i slutänden om jag springer 10 eller 15 mil eller att jag faktiskt unnar mig en vilodag varje vecka. Vad jag vet är att jag mår skit när jag inte kan springa.
När det gäller träningen i år så ska jag försöka träna smartare och inte bara mycket. Ifjol var det mil som gällde, i år tänker jag att jag måste prioritera fart. Det säger jag i och för sig varje år men det slutar ändå alltid med att jag tänker att flest mil vinner men 2019 är året då jag faktiskt ska lägga in fler kortare fartpass typ 40x200m med 200m joggvila och inte bara nöta på med mina 4x5km trösklar. Förra året snittade jag 15mil i veckan hela vintern och hade typ en vilodag i månaden. I år ska jag försöka att inte vara lika besatt av att samla milen på hög.
Årets stora mål är fortfarande marathon. Hamburg i vår och Berlin i höst men jag ska också försöka att springa lite fler millopp, kanske även kortare än så. För tidsmässigt så har jag stått still på milen i 3 år och underpresterat å det grövsta på den distansen dom få gånger jag sprungit ett 10k lopp, framförallt för att jag inte prioriterat det alls. Jag vet också att jag springer för fort på distanspassen och borde lära mig att hålla igen när jag nöter på med mina 22km distanspass fyra gånger i veckan. Men jag kommer fortfarande att försöka prioritera en hyfsad volym nu i vinter och första målet är att komma tillbaka till den nivå jag var på i höstas när det gäller hårdhet i kroppen. Som sagt, kroppen håller knappt ihop just nu för en tiomila vecka och det måste det bli ändring på.
Januari har i alla fall börjat okej. Dessutom har all snö mer eller mindre försvunnit här i Svallet efter dom senaste dagarnas milda väder. Där är förvisso skridskobana överallt men med dubb så är det inga problem. Det har vart underbart att inte behöva tio lager kläder varje gång man ska ut – häromdagen var det så pass milt att kortbrallor inte hade vart nåt problem – så förhoppningsvis kanske man slipper allt för mycket löpband nu i vinter. Det hade ju vart för jävla nice. Och efter förra årets snösmocka så är vi fan förtjänta av en vinter med barmark här uppe i norr.
De virus som orsakar en rinnande näsa älskar torra slemhinnor, så svett kan faktiskt till viss del ha en positiv påverkan mot virus. När man springer höjs kroppstemperaturen samtidigt som blodtillförseln till näsan ökar.
På så sätt kan man förkorta varaktigheten på en virusinfektion. Liknande effekt kan uppnås genom att andas in varm luft, till exempel i en bastu. Men detta är teoretiska resonemang och grundregeln är att aldrig springa när man känner sig sjuk. Om du är i slutet av en förkylning och näsan fortfarande rinner är det tänkbart att träna lätt.
Men vid feber och/eller halsont är det helvila från träningen som gäller. Om du har feber, gå och lägg dig! Du bör inte springa med minsta infektion i kroppen eftersom det ökar risken för hjärtmuskelinflammation. Även om sannolikheten att drabbas är mycket liten, får ett antal idrottare varje år men för livet bara för att de inte kan hålla sig lugna när de är förkylda.
Om man har svårt att hålla sig still gäller åtminstone vissa livsviktiga regler: Har du halsont och feber ska du aldrig träna, inte heller om du känner dig sjuk. När du väl känner dig bra igen är det helt okej att ge sig ut och springa, trots att näsan fortfarande rinner lite grann.
Var också försiktig med halstabletter. De kanske gör att du känner dig bättre i halsen, men det tar på intet sätt bort infektionen. Ge dig till tåls några dagar och passa på att göra sådant som du inte har möjlighet att göra de dagar du tränar. Eller gå till sängs och vila upp dig!
För att snabbare bli frisk finns det ett antal probiotika att köpa på apoteket, liksom en mängd huskurer att mixa ihop i köket. Man kan säga vad man vill om vitlök, C-vitamin, ingefära, honungste och andra huskurer, men så länge de fungerar spelar det ingen roll om man blir frisk av placeboeffekten eller av kosten. Alla sätt är bra utom de dåliga.
För att minska risken att bli förkyld finns en del att tänka på, som att äta regelbundet, byta tröja och få i dig energi snabbt efter att du tränat; att sova åtta timmar om natten, tvätta händerna ofta och undvika chipsskålar som haft besök av många händer.
Mimmi Kotka springer trail, gärna långt och över höga berg. Hon är just nu en av världens bästa ultratrail-löpare med flera prestigefyllda vinster i bagaget och är en del av Salomons internationella trailteam. Mimmi är en äventyrstörstande naturfantast som springer för att uppleva. Hon är också näringsfysiolog och entreprenör inom ekolivsmedel tillsammans med Ida Nilsson och Emelie Forsberg. Från och med Runner’s World nummer 1 2019 är hon också krönikör – så följ med från början!
Jag har ingen aning om vad klockan är, bara att det är natt och att gryningen inte kan vara långt borta. De svarta stenarna under mig är lite för stora och runda för att kunna springa på, det är knöligt och tar tid. De är fortfarande heta från dagens värme och bränner under fötterna, trots att jag har skor på mig. Eller är det ens stenarna som bränner? Jag vet inte längre. Jag är mitt i skogen på en gammal väg av lavasten som kallas Chemin de Anglais. Jäkla britter, varför byggde de den här vägen?
Plötsligt ser jag en hög med resväskor, konstigt, vem har lämnat väskor här? Vänta nu, de är inte på riktigt, nu har jag börjat hallucinera också. Jag lägger mig ner på de varma stenarna, vilar mina svidande fötter mot en resväska, vilket förstås är en sten. Jag har sprungit i nästan 30 timmar och tröttheten jag känner är enorm. Så börjar jag skratta rakt ut åt mig själv, somnar och sover tills en annan löpare vinglar förbi, väcker mig och frågar om allt är bra. ”Jadå”, säger jag och knatar vidare mot målet.
Så var de avklarade, mina första 100 miles. Det lopp jag just sprungit är Grand Raid Réunion, eller Diagonal de Fous, dårarnas diagonal, som det passande nog kallas. Man springer tvärs över den franska vulkanön Réunion i Indiska oceanen; 10 000 höjdmeter upp och sen ner. Det omöjliga underlaget, de branta stigningarna, värmen, vulkanen – gissar att namnet på loppet syftar på detta. Själv är jag mest imponerad över hur mycket dårskap jag lyckats knöka in under ett lopp. Jag har verkligen betett mig som en fou.
Starten går 22 på kvällen, i mörker och utan fungerande pannlampa. Jag får helt enkelt lov att smyga mig på andra löpare bakifrån och springa lite för nära dem för att se något överhuvudtaget. En fou. Det är tre timmars löpning till en station där jag kan byta batteri och med ljus drar jag i väg, nu ska här springas! Det börjar kännas bra, lätt rent av. Vid lunchtid vänder banan in i vulkankratern Mafate, solen steker och det är helt vindstilla. Jag är ensam, utsatt och värmen tar kål på mig. I en brant utan skugga knyter jag min regnjacka som en batman-cape för skydd. Jag rör mig långsamt och skattar rakt ut i desperation. En fou.
I botten av Mafate finns en bäck. Jag lägger mig raklång däri med all utrustning på, för jag längtar så efter vatten. Några vandrare passerar, de undrar nog om allt jag har i väskan tål vatten. Det borde jag också ha undrat. En fou.
Det blir kväll nummer två. Jag leder loppet och det går bättre när det blivit lite svalare. Så hinner loppet ikapp min mage, det känns inte helt bra, snabbt in bland snåren! Skymtar en löpare på stigen, det är Audrey, tjejen som ligger tvåa. Hon passerar, jag är knäpptyst. En fou. Det ser likadant ut överallt och jag rör mig i cirklar. Jag går fram och tillbaka mellan två markeringar flera gånger innan jag bestämmer mig för ett håll. En fou. Till slut kommer jag fram till den sista stationen, jag vill inte äta för jag är för trött, i stället somnar jag på en brits. När jag vaknar har det gått en och en halv timme och massor av löpare har passerat. En fou. Men nu är det inte långt kvar, bara den där engelska vägen.
Jag ville göra ett 100-mileslopp under hösten för att få erfarenhet och tänkte att Diagonale de Fous skulle bli bra, då kommer andra lopp att kännas enkla efteråt. Som ett vaccin mot elände. Kanske ett vaccin mot småelände i vardagen också. Tjusningen med att springa ultratrail är att det spiller över till resten av livet. Att vara en fou gör mig mindre gnällig, mentalt starkare och tryggare. Det är så sällan man får chansen att verkligen ta ut sig, som jag fick på Chemin de Anglais. Och nu vet jag att jag klarar av det och kan skratta eländet rakt i ansiktet. Som en dåre.
Ett 7 000 rader långt dokument, där alla träningspass är loggade sedan 12 år tillbaka. Johan Rogestedt har byggt sin löparkarriär på att rigoröst och konsekvent skriva upp vad som görs under träningen. Häng med och lär av ett proffs!
”If you don’t measure it, you can’t improve it”. Som blivande civilingenjör kommer jag sällan i kontakt med citat från ekonomer, men detta från österrikaren Peter Drucker har etsat sig fast. Kanske för att innebörden snarare känns just naturvetenskaplig, kanske för att denna enda mening på många sätt konkretiserar mitt förhållningssätt till mycket jag företar mig. Om jag vill utveckla en egenskap (låt oss här hålla oss till löpning) lever jag i tron om att det mest effektiva är att använda sig av frekventa mätpunkter. Här kommer jag därför att dela med mig av hur jag arbetar med insamling och analys av data och därefter styr min träning.
Först en liten nostalgisk historia. När jag var 11 och precis hade börjat springa lite med såväl mamma som pappa på grusvägarna hemma i Stenungsund introducerade pappa mig till Excel. Retroaktivt kan man nog säga att tecknen på att det skulle bli någon form av ingenjör av mig fanns redan då, för jag var begeistrad. Inte så mycket av programmet i sig, men sättet jag strukturerat kunde organisera information (jag hoppas jag inte uttryckte mig så på den tiden) fick mig att redan då börja föra in mina löppass i ett dokument. Känslan att få lägga till ett nytt pass i dokumentet, oavsett om det var bra eller dåligt, var nästan lika rolig som träningen i sig. Ett år senare (2006) började jag på ett nytt dokument där all träning (löpning, fotboll och innebandy) fanns med. Så här tolv år senare kan jag glatt konstatera att jag fortfarande för in alla träningspass i samma, knappt 7 000 rader långa, dokument. Här finns alla träningspass, alla intervalltider, snittpulser, kilometerantal per vecka, kommentarer till alla träningspass och så vidare.
Undvik skador med balanserad träning
Under varje träningspass registrerar jag sträcka, fart, puls och, om relevant, laktat. Allt detta för jag in i min träningsdagbok, där jag vill ägna relationen fart-sträcka lite extra fokus. Självklart är den totala löpdistansen på ett pass relevant, men jag har också valt att dela in sträckan i fem fraktioner baserade på fart. Dessa är distans, tröskel, tröskelintervall, intervall och intervall på bana. Detta utifrån den, inte på något sätt vedertagna, terminologi min coach och jag använder sinsemellan. Det kan vara värt att notera att intervall här syftar på träning som går snabbt (cirka 8 i laktat och uppåt), men inte på bana. Hur som helst, syftet är att skapa ett verktyg för att bevaka andelen kilometer i olika zoner, dels för att utvecklingen av olika fysiologiska system ska ske i den proportion till varandra vi önskar, dels för att undvika skador genom en balanserad träning.
Till detta registrerar jag ytterligare två parametrar: sömn och ett betyg. Sömnen går att läsa av från min klocka, men det är inte alltid jag sover med den och då uppskattas den. Vad gäller betygsdelen, så är den lite intressant i det avseendet att jag snarare försöker att gradera hur jag mår och hur passet känns än att ta hänsyn till puls, fart, distans och höjdmeter. På det här viset kan jag över lång tid se trender mellan hur mitt allmänna välbefinnande och min prestation på träningarna korrelerar. Dessutom ger relationen antal sömntimmar och medelbetyg över en vecka en indikation på om jag är redo att fortsätta träna på tungt, eller om jag kanske behöver en dag med lite lugnare träning.
En stor styrka med allt det här är det historiska perspektivet. En återblick och analys av fartzoner kan ge en vink om vilken distribution som tidigare varit mest framgångsrik för en viss tid på året. Likaså brukar jag före varje säsong titta tillbaka på tidigare somrar i ett försök att hitta gemensamma nämnare mellan träningsupplägg och formtoppar. Vilka intervallpass föranledde ett bra tävlingsresultat? Hur tävlade jag vad gäller distanser (800 eller 1 500 meter?) före ett PB? Och med vilken frekvens? Dessa frågor besvarar jag så mycket lättare om inte bara ett enskilt intervallpass med tillhörande intervalltider finns att tillgå, utan om detta ackompanjeras av information om sömn, väder, skadekänningar och intensitet på distansträningen dagarna före passet. En enskild mätpunkt säger lite, men satt i ett större sammanhang blir det ett viktigt vapen i min arsenal.
Helhetsperspektivet viktigt
Genom att ständigt bearbeta siffror i anknytning till träning skapar jag en uppfattning om hur kvantitativa mått bör tolkas utifrån helhetsperspektivet. Registrering av puls är ett bra exempel på det. Jag springer alla distanspass med pulsband, och får efter träningen därigenom direkt ett mått på hjärtats samlade belastning under passet. När det värdet sätts i relation till sömn, matintag, stress och allt annat som kan tänkas påverka får jag en ytterst ytlig uppfattning om kroppens status. Denna är varken en sanning eller ett resultat av en särskilt noggrann analys, men när samma analys nu gjorts mer eller mindre två gånger per dag över flera år kan jag tidigt avvärja en annalkande sjukdom eller överträning.
Datainsamling har helt enkelt skapat en undermedveten kunskap om vilka värden som är rimliga sett utifrån livet i sin helhet. Relevansen i de analyser jag gör årligen ändras kontinuerligt, varför det inte finns några tidlösa sanningar. Därför är det också viktigt att jag fortsätter insamlandet av data. För trots allt – mäter jag inte min träning är det svårt att utveckla den.
Therese Alshammar, en av världens bästa simmare genom alla tider, har kommit ut ur garderoben som löpare i vuxen ålder! Hon började lite försiktigt för två år sedan, och efter det har det bara blivit mer och mer. I september körde hon världsmästerskapet i Swimrun, Ö till ö, i par med rapparen Petter, som själv gjorde tävlingen för femte året i rad. RW fick en exklusiv intervju med Tessan.
Jag träffar Therese Alshammar för en fika en förmiddag mitt i sommaren på Broms på Östermalm. Asfalten kokar, ökenvindar drar över stadens gator och torg, och Therese oroar sig en smula för eftermiddagens löppass. Hon tycker om värme, men nu börjar det gå till överdrift.
– Jag slutade simma aktivt hösten 2016, det blev inga mer tävlingar, ingen mer simning på elitnivå. Främst handlade det om att jag hade problem med skador, diskbråck och liknande, men då fick jag och min kille också vårt andra barn.
– Jag älskar att simma, det är min största passion, men det tar mer tid, kräver en hel del logistik. Det går inte att bara ställa bebisen i en vagn vid sidan av bassängen, man är omsluten av ett annat element, hör inte något. Det har varit en av de stora tjusningarna med simning för mig, den där otillgängligheten, men det är ju inte så bra som mamma. Så jag tänkte att jag skulle hitta på något annat att träna.
Löpning verkade praktiskt, då kunde hon ta med en bebis i löpvagn. Det enda problemet var att hon inte hade tagit ett löpsteg under hela simmarkarriären.
– Man är rädd för skaderisken, det är mycket högre skaderisk i löpning.
Simningen är en sådan skonsam sport, vi har inga frånskjut förutom vid start och vändningar, man jobbar bara med hållningen och att vara flexibel och stark i vattnet. Det är väldigt låg tryckverkan på kroppen.
– Vi vill ju vara så rörliga vi någonsin kan i fotleder, i knän, höfter och axlar.
Vi sitter gärna på våra fötter och stretchar dem, och vi lyfter inte på benen, som simmare rör man bara benen från höften och med fokus bakåt, uppåt.
Hon tog det väldigt försiktig i början.
– De första rundorna blev på två, tre kilometer, och så har jag ökat allteftersom. Nu tycker jag det är roligt, men det tog tid att komma in i det. Jag tror det tog tjugoen gånger, eller mer, innan det blev kul.
– Jag har klarat mig från skador, men jag kan känna av i knäna när jag springer lite längre. Men lyckligtvis ingenting från diskbråcket. Som simmare tränade jag också två gånger om dagen, med monotona rörelser hela tiden och extrem flexion på ryggen. När jag springer undviker jag rörelser som frestar på ryggen för mycket.
En vanlig löparvecka?
– Det finns ingen vanlig löparvecka när man har två små barn. Målet är att springa tre till fyra gånger i veckan. Förra veckan sprang jag två milpass, ett pass på fem kilometer och ett på sju kilometer. Riktigt hur det blir den här veckan vet jag inte.
– Det längsta jag har sprungit är femton kilometer, men Petter säger att jag måste upp mot två mil ett par gånger före Ö till Ö. Jag har lite ångest inför den där tävlingen, men jag tänker att jag ska tänka så lite som möjligt på den, jag vill inte matta ut mig mentalt, bara ta det som det kommer. Det är viktigt att vara fräsch, känna sig sugen, nyfiken och tänka ”gud vad spännande”. Och så relaterar jag till andra tuffa saker jag har klarat mig igenom, jag har fött två barn, min första förlossning tog över tjugo timmar. Så länge kommer vi inte hålla på i Ö till Ö.
Det var också mycket därför hon tackade ja, när hon fick frågan.
– Jag tänkte att det skulle vara spännande att få ha en riktigt utmaning framför mig, få en spark i baken. När jag slutade simma på elitnivå, tappade jag också rutiner. Som elitsimmare tänkte jag inte på att jag behövde ett mål för träningen, det var bara att man tog sig till bassängen två gånger om dagen och gjorde sitt bästa. Men när man inte har någon tränare, och inga kamrater som står och väntar på en, då blir det svårare. Man missar några träningspass, veckorna går och plötsligt är man alldeles ur fysisk form.
En gemensam vän förde samman Therese och Petter.
– När han fick höra att Petter skulle köra Ö till Ö för sista gången i år och ville ha någon att köra med, så tyckte han att Petter skulle göra det med mig.
Och så blev det, Therese och Petter träffades och pratade och körde några träningspass ihop.
– Vi har provat med lina, där jag har dragit. Första gången kändes det som vissa övningar man gör när man simmar, man har en vikt bakom sig eller att man sitter fast i väggen med ett rep. Det var som att jag körde max hela tiden, och jag tänkte att det här kommer inte att hålla.
– Men efter ett par gånger funkade det bättre, jag har lärt mig att hålla igen, tänka att jag inte ska ta mig fram så fort som möjligt. I swimrun gäller det att hitta en rytm och ett tempo tillsammans. Jag kommer nog också börja köra med en flytdolme, för att spara benen till löpningen. Och Petter klagar över att det blir så mycket bubblor bakom mig med bensparkarna, han ser ingenting när jag drar på, ha, ha.
Petter och Therese under årets Ö till ö. Foto: Jakob Edholm.
Hur är det att omvandla sig från att vara en av världens bästa simmare till löpare på nybörjarnivå? Går det att förvandla simmarkraften till löpenergi?
– Fysiskt går det inte, men jag kan ta med mig mycket mentalt, föra över samma tänkesätt som jag har i simningen. Jag tänker att jag bara ska luta mig framåt och låta det rulla på. Det är jobbigt i början, det kommer att ta emot, men efteråt kommer det att kännas bra. Tänka på hållningen, fokusera på tekniken, inte på hur långt det är kvar.
Rent fysiskt har det också varit en del problem.
– Det jobbigaste med löpning är att få skavsår i armhålan. Som simmare får man ju rätt stora lats, för att klara mig från skavsår måste jag springa med armarna lite utåt i stället.
Och när det kommer till swimrun, att simma i öppet vatten har heller inte varit helt lätt att vänja sig vid.
– Det är som en helt annan sport, att inte se botten är obehagligt. Vissa dagar tänker man det värsta; jag kommer att simma på en stor sten, eller så kommer det en massa alger eller så flyter det upp ett lik eller något annat ur djupet. Men sen när man kommer upp blir man lite extra stolt över att det har varit så läskigt, och att man ändå klarade av det!
Vågor är också någonting nytt.
– Jag är ju trygg i vatten, jag kan andas på båda sidor och så, men jag är ganska så lätt, jag är ingen pråm. Jag är mer tekniksimmare, och kanske lite fragil, skulle man kunna säga. Men Petter är ju stor och stark och gillar när det är lite ruffigt, blir det höga vågor får väl han ta täten och plöja oss fram (skratt).
När Therese slutade simma på elitnivå var planen att simma två till fyra gånger i veckan som ”motionär”.
– Men det blev mycket mindre, kanske en till två gånger i veckan. Nu har jag i alla fall haft min äldste son i simskola varje morgon i två veckor, då har jag simmat bredvid i en timme varje dag. Det är så skönt och roligt att träna tillsammans, äta något gott efteråt, och vila i den där känslan att alla är glada.
Löpträningen förlägger hon till största delen ute på Djurgården, det är praktiskt, familjen bor i närheten.
– Jag har en favoritrunda, och den går längs vatten. Jag har ingen löparklocka, men min kille har en, jag lånar den ibland. Men jag försöker springa utan klocka, jag tycker det ger en skönare upplevelse, jag vill komma ifrån att tävla om saker, jag har tävlat så mycket i mitt liv. Med en klocka på armen blir det lätt att man börjar pressa sig själv.
– Jag försöker ligga i ett tempo runt 5.30, där vill jag att det ska vara behagligt att löpa. Jag dricker sällan någonting när jag springer, jag är van från simningen att gå tom, jag drack aldrig under två timmar långa simpass. Men när jag ska springa riktigt långt får jag väl börja träna på det, ha, ha.
Therese är noga med vad hon äter, hon har varit vegetarian i många år.
– De sista två åren har jag gått åt veganhållet, men jag är inte militant på något vis. När jag åker hem till mamma äter jag det hon serverar, det är inget problem. Men jag tror vi människor är gjorda för att äta ”plant-based”. Jag har i alla fall alltid mått väldigt bra av det.
Hon fyller 41 i år, simmarkarriären är över, och med det en identitet. Nu gäller det att hitta en ny mening i livet.
– Man måste ändra på sina värderingar, acceptera vissa saker, få större förståelse för saker och ting. Jag tycker dock inte att jag har haft någon större ålderskris, jag skaffade barn ganska sent i livet, det gick inte tidigare på grund av simningen. Och med småbarn har man hela tid fullt upp, man hinner inte gå runt och grubbla, det är bara att rensa huvudet och fokusera på vad man ska handla i mataffären.
Hon har en del projekt på gång, dels ett kopplat till simkunnighet och till ett försäkringsbolaget, och dels en egen kollektion träningskläder.
Therese kille är simtränare, men den vägen vill hon inte gå.
– Det kräver att man är strukturerad och har en viss förkärlek för Excel, och det har inte jag.
Det största projektet just nu är dock Ö till Ö.
– Det är som med löpningen, jag känner mig stolt över mig själv när jag klarar av saker. Om det sedan räcker för att klara av Ö till Ö, återstår att se. Men det ska bli spännande att försöka! (Det blev till slut en 41:a plats med tiden 11.54,44 för Therese och Petter, reds. anm.)
Just nu finns det inte mycket positivt att säga om min löpning mer än att det är ett enda stort mörker. Nej, mörker är inte ett tillräcklig starkt ord för att beskriva det jag känner just nu…totalt jävla kolsvart mörker är nog mer passande. Rullgardin ner. Alla ni som är hela och friska och kan springa precis som vanligt ska vara jävligt glada för det, för det finns inget värre än att inte kunna springa. Barnen i Biafra får ursäkta men just nu är det fan mer synd om mig. Det är knappt så jag vill skriva det här inlägget – för det blir så uppenbart att det faktiskt är nåt fel då, något som jag inte riktigt velat erkänna för mig själv hittills – och det är väl också anledningen till min frånvaro härifrån de senaste veckorna. Jag vill ogärna tänka, läsa eller skriva om löpning när jag inte kan springa vilket har vart fallet sen sist vi hördes. Det börjar nästan kännas som en evighet sen jag kunde springa på riktigt och som en livstid sen jag faktiskt sprang. Nu skarvar jag en del på sanningen för så sent som i lördags så sprang jag min vanliga 20km runda i tron om att allt var hallontårta men det visade sig vara en bajsmacka istället.
Allt började med att jag fick lite obehagliga känningar i vaden under ett långpass i början av december som jag valde att ignorera och är det nånting man kan räkna med i löpning så är det att räkningen för ett sådant val – precis som PostNord – kommer några dagar senare. Efter ett par dagars misslyckade och avbrutna försök att ändå springa fick jag till slut kapitulera och ställa mig på crosstrainern istället i väntan på tid hos naprapaten. Väl där fick jag diagnosen mikrobristning djupt nere i vaden och även en utskällning för att jag slarvat med höftstyrkan (som annars brukar vara min que till att uppsöka naprapat) eftersom en trolig anledning till bristningens uppkomst kan ha vart svaghet i höft, lår och rumpa så att jag överkompenserat med vaden istället. Precis som tidigare så körde vi nålar + el + massage och jag svarade i vanlig ordning bra på det. I torsdagkväll, samma dag som naprapatbesöket, kändes det dock som om en bulldozer hade kört över mitt ben, ett tag var jag nästan lite orolig att jag skulle behöva amputera benet men mirakulöst nog så vaknade jag på fredagen och kände ingenting. Höll mig dock ifrån löpningen i 48 timmar på stränga order från naprapaten innan jag testade och då kändes det som om jag hade fått en helt ny vad. 20km rundan i lördags kan ha vart den skönaste på många år för då kunde jag verkligen njuta på riktigt.
Känslan av att vara hel höll dock inte många dagar. Igår kom jag 2km innan vaden på nytt började protestera. Som tur var, var jag uppmärksam och hann avbryta i tid innan nåt att hända men det kändes fel i hela kroppen. Samma sak idag. Nytt försök, ingen smärta men en ännu starkare känsla av att allt inte är som det ska. Röven!! Nu blir tillbaka upp på crosstrainern i väntan på ny tid hos naprapaten. Tills viss del får jag väl skylla mig själv. ”-4-6 veckor, sen kanske du kan köra på som vanligt”, sa naprapaten. ”Jomen tjena tänkte jag”, tyst för mig själv medan jag började räkna på om jag skulle kunna få in 10 eller 12 mil den här veckan.
Jag har ju alltid intalat mig själv att det viktigaste med löpningen är att persa på maran men det börjar bli mer och mer uppenbart hur viktig löpningen faktiskt är för välbefinnandets skull snarare än nya pers. Jag går mest runt och är olycklig nu snarare än irriterad och så var det inte förr. Då mådde jag mest dåligt över all missad träningstid men nu mår jag nästan dåligt i själen av att inte kunna springa. Framförallt mår jag dåligt över att inte kunna äta vad jag vill. Den här veckan har jag typ käkat 3 ägg till middag, inget mer, och är det nånting jag saknar just nu så är det min pasta, min grädde och min parmegiano reggiano. Jag har faktiskt rätt bra karaktär när jag är skadad och kan leva ganska asketiskt då, nästan svälta mig själv, bara för att jag är fåfäng och dessutom livrädd för att bli tjock.
Just nu känns den kommande julhelgen bara ångestfylld. Hur fan ska jag kunna fira jul, dvs äta mig så julbordsmätt att man måste lägga sig ner och lossa på skärpet och dessutom dricka kopiösa mängder öl, om jag inte kan springa? Den ekvationen går inte ihop. Jag kan nästan se mig själv sitta och peta i maten och tacka nej till Aladdin asken när det blir min tur samtidigt som jag smiter iväg till crosstrainern lagom till att Kalle Anka börjar. Fyfan vilken hemsk jul. På ett sätt var allt så mycket enklare förr när man inte var löpare för då behövde man aldrig brottas med dom här osunda tankarna. Då tänkte man att det var bara idioter som tränade på självaste julafton, man blev tjock precis som alla andra och var lika glad för det. Julen 2009 bröt jag fotleden i mellandagarna och fick spendera resten av julledigheten på kryckor, den här julen har potential att bli lika illa. Mitt enda hopp står till naprapat Johannes. Den som lever får se.
