Blog

Stefan Olsson: Visst kan vi slåss mot världseliten!

Stefan Olsson: Visst kan vi slåss mot världseliten!


Stefan Olsson har inlett sitt uppdrag som Friidrottsförbundets nya generalsekreterare med att sticka ut hakan och med bestämdhet hävda att Sverige visst kan slåss mot världseliten i löpning.

Men själv blev han aldrig någon världslöpare.
– Nej, jag insåg tidigt mina begränsningar på området. Jag började springa för IF Göta i elvaårsåldern och kämpade på tills jag var tjugoett. Jag sprang 800 meter på 1.55,2 och 1 500 meter på 3.58,8 och det blev faktiskt några finaler på Junior-SM-nivå.

Jag tog några medaljer, men klivet upp till att bli en gångbar senior upplevde jag som för stort, säger Stefan när vi har slagit oss ner för att prata om svensk elitlöpning. 1 500 meter på 3.58,8 – talangen måste alltså ha funnits där.
– Jag ska ge dig ett perspektiv, säger Stefan och fortsätter: – När jag gjorde 3.58 på 1 500 meter så tror jag att jag var mellan 130:e och 140:e bästa svensk i statistiken. I dag är man kanske bland de 30 bästa med den tiden.

Det fanns helt enkelt så många som var otroligt bra på den tiden. Sverige hade en fantastisk bredd på medel- och långdistans och jag förstod tidigt att det skulle krävas oerhört mycket av mig om jag skulle fortsätta att satsa. Jag tyckte ju själv att jag tränade hårt men så fick jag av en händelse se Lars Erik Nilssons träningsprogram och då insåg jag att jag aldrig skulle bli någon topplöpare. Jag sprang tio mil i veckan; han sprang tjugo!

Men från början var det i första hand bollsporter som intresserade Stefan. Det blev DM-guld i både tennis och fotboll, men när IF Göta hörde av sig tog det inte lång tid innan han var fast i friidrotten.
– Sammanhållningen var ju fantastisk inom friidrotten. Det var något helt annat än vad jag hade upplevt tidigare. I friidrotten tränade till exempel killar och tjejer alltid tillsammans.

Och när man bytte om i omklädningsrummet så satt man bredvid olympier som Rune Almén och flera andra oerhört duktiga idrottare på elitnivå. I fotbollen var det en helt annan kultur. A-laget brydde sig ju inte om oss. De visste inte ens vilka vi var. 

Stefan blev tidigt engagerad i IF Göta och redan som sjuttonåring satt han i styrelsen. Han drevs från början av en stark lust att förbättra förutsättningarna inom friidrotten och framför allt tycks det som om han på ett väldigt tidigt stadium såg många andra individer, inte bara sig själv. 


Vill du läsa hela den här artikeln?

Det här är början av en artikel från Runner’s World nummer 11 2015.
Du kan läsa hela artikeln och tidningen digitalt genom följande:

#rwvinterlöpning och våra bästa vintriga löpartips

#rwvinterlöpning och våra bästa vintriga löpartips


Vi vill se löparskor på frostiga morgonstigar, glittrande nattljus och mysig återhämtning i soffan! Dela med dig av hur du lägger upp vinterlöpningen på bästa sätt genom vår hashtag #RWvinterlöpning och hämta inspiration på våra sociala medier: facebook, instagram och twitter.  

LÄSTIPS FÖR DIG SOM ÄR LÖPSUGEN:

Så håller du värmen med lager på lager

Spring i vinter – så tränar du bäst på snö

Rätt utrustning för vinterlöpning

Poddtips inför helgen – LG, Sirpa och Hjärnfysikern
Ledarkrönika: Myntets baksida

Ledarkrönika: Myntets baksida


I krönikan “Träningsfarsoten” ifrågasätter Jonas Colting debatten kring träningshetsen, en debatt som har blossat upp i olika medier under året. Han menar att problemet knappast är att folk i allmänhet tränar för mycket. Tvärtom visar hans empiriska studier i mataffären och motionsspåret att de flesta inte tränar mer, utan blir allt fetare och äter allt sämre.

Stämmer Jonas iakttagelser? Ja – och nej. Enligt Folkhälsomyndighetens årsrapport (2014) utvecklas folkhälsan i allmänhet i positiv riktning. Medellivslängden ökar, dödligheten i hjärt- och kärlsjukdomar minskar kraftigt, fler överlever en cancersjukdom.

Däremot stämmer det att fetman fortsätter att öka, en ökning som har varit snabb sedan 1980. Detta trots att en större andel vuxna motionerar regelbundet på fritiden idag jämfört med då. Fetmaepidemin drabbar även barnen, och är ett globalt hälsoproblem. Enligt WHO lider 42 miljoner barn i världen av fetma idag. I Sverige handlar det om ett av fem barn. Det är delvis en konsekvens av att vi blir allt mer stillasittande. Just stillasittandet är en verkligt farlig farsot menar forskarna, som på sikt kommer att leda till en ökning av flera allvarliga folkhälsosjukdomar (läs Hjärnfysikern Johan Renströms krönika om “sittsjukan”).

Så ja, Colting har rätt – vi sitter mer stilla idag och blir allt fetare. Men statistiken visar också att vi svenskar i allmänhet mår bättre och tränar mer, och att färre drabbas av allvarliga folkhälsosjukdomar. Hur ska man få ihop dessa motstridiga uppgifter?

Det är komplexa frågor, och nu spekulerar jag, men en del av svaret står nog att finna i det som statistiken också visar – nämligen att skillnaderna i hälsa mellan olika socioekonomiska grupper i samhället ökar snabbt. Även om statistiken pekar på en förbättring generellt i folkhälsan, drabbas en växande grupp människor i allt högre grad av ohälsa – fysiskt och mentalt. Här är bland annat lågutbildade, unga kvinnor överrepresenterade.

Samtidigt ser vi att träning har blivit en statusmarkör i den växande medelklassen. Idag överglänser högutbildade och välbetalda svenskar varandra med idrottsliga prestationer på motionärsnivå. Det är en grupp som högst troligen är överrepresenterad i både sociala och traditionella media; plötsligt har vi skapat oss uppfattningen att “alla” tränar.

Det är en bild som leder till reaktioner. En del provoceras, vilket bland annat leder till debatter om “träningshets”. Andra inspireras kanske till att göra hälsosammare val. Men några känner också en press att prestera – inte bara professionellt och socialt, utan nu även som motionär. Pressen kan bli ödesdiger, som för Lisa Jisei som drabbades av ortorexi.

Ortorexi handlar om att inte kunna begränsa sin träningsmängd, och att äta så asketiskt att man blir sjuk. De som arbetar med att behandla ortorektiker menar att problemet växer, och att det delvis hänger ihop med hur människor exponerar sin träning och sina kroppar i sociala medier.

Så hur ska vi förhålla oss till dessa – till synes motstridiga – företeelser? Att vi tränar mer men blir allt fetare? Att fler lever allt mer stillasittande liv medan andra upplever en träningshets?

Kanske genom att inse att de inte är motsatser utan parallella hälsoproblem – med koppling till samhällsutvecklingen generellt. Att bristen på rörelse och fetmaepidemin är ett ökande problem ur ett folkhälsoperspektiv betyder inte att konsekvenserna av en faktisk – eller upplevd – träningshets får ignoreras. Att fortsätta prata om det är en bra början.

#TBT | Runner’s World genom tiderna: 1983

#TBT | Runner’s World genom tiderna: 1983


Redaktionsrutan:
Historien om hur det gick till när det allra första numret föddes!

Hetast i spåret 1983
“Den kompletta allsport-overallen i poplin” var lika het som klämmiga slogans. Självklart matchade du med “USA-succén” solarband – pannband och glasögon i ett. Verkligen något nytt under solen! 

På vintern rekommenderas: Vindtrosor, superställ, kraftiga sockor, vristmuffar, skor med kraftig sula, polotröja. Dock inte läderhandskar som blir alldeles för varmt!

Jag är löpare anno 1983: 
Självklart sprang även Olof Palme och Kjell-Olof Feldt!

Och löpning var Björn Ulvaeus melodi!

Löparprofilerna:
Självklart mötte Springtime de stora profilerna. Bland annat norska Grete Waitz, förebild för många löpande kvinnor och niofaldig vinnare av New York Marathon.

Löparskolan:
Olika skolor för löpstil debatterades redan 1983. 

Bevakar självklart löpning i Sverige…
Vem kommer lyckas bäst i årets Stockholm Marathon tro? Kjell-Erik Ståhl, Tommy Persson eller Göran Högberg? Och på damsidan? Ska det bli Evy Palm eller Meeri Bodelid?  

… och runtom i världen:
Missade du ett spännande lopp på en av de två tv-kanalerna kunde du få ett rafflande referat i brevlådan ett par månader senare!

Trogen medarbetare:
Redan 1983 kunde du läsa Christer Wernhults uppskattade artiklar!

Babyjogger á la 1983… För dig som gillar plana raksträckor.

Och avslutningsvis – Det här omslaget är för bra för att undanhålla någon i större format!

5 grymma övningar för återuppbyggnad av musklerna!

5 grymma övningar för återuppbyggnad av musklerna!


SKRIDSKOSKOÅKAREN – bild, se ovan!

Ställ dig med cirka 90 centimeters mellanrum mellan fötterna, tårna ska peka framåt. Luta överkroppen framåt. Flytta höger fot diagonalt bakom vänster ben och landa på tårna. Håll positionen i en sekund, aktivera sätesmusklerna, skjut ifrån och hoppa till vänster sida, med vänster fot landande diagonalt bakom höger ben. Upprepa rörelsen 15-20 gånger – totalt cirka 30 sekunder. 

 

UTFALL BAKÅT

Ta ett steg tillbaka med höger fot. Sänk höfterna tills vänster lår är parallellt med golvet och höger knä är nära golvet, utan att nudda det. Håll positionen i två sekunder, tryck sedan vänster häl i golvet skjut ifrån med vad- och baklårsmusklerna för att återgå till utgångsläget. Växla ben under en minut (cirka 12 repetitioner per ben).

 

GÅENDE BENBÖJ

Böj knäna, med rak rygg. Knäna ska hamn strax bakom tårna, inte framför dem. Ta fem steg till höger. Stå kvar i den hukande positionen och gör tio armsvingar. Gå fem steg åt vänster och repetera. Upprepa ytterligare en gång i varje riktning i ungefär 45 sekunder.

 

PLANKAN PÅ EN ARM

Inta plankposition. Lyft vänster hand från golvet och sträck ut armen rakt framför dig, samtidigt som du håller resten av kroppen stadig. Stanna i positionen i tio sekunder och ta djupa, lugna andetag. (Bli inte orolig om kroppen skakar lite, det är normalt.) Gå tillbaka till utgångspositionen och upprepa övningen med höger arm. Upprepa tre gånger med varje arm i totalt en minut.

 

BERGSBESTIGAREN

Inta armhävningsposition. Lyft och höger fot, dra knäet mot bröstet innanför armbågen. Återgå sedan till utgångspositionen. Upprepa rörelsen med vänster knä och rör dig så fort du kan; detta är en repetition. Gör repetitionen sju gånger, och därefter sju gånger till men denna gång med benet utanför armbågen. Upprepa i totalt en minut.

  

 

 

 

Petter avslöjar Arena Runs sista zon

Petter avslöjar Arena Runs sista zon


HÄNG MED OSS PÅ ARENA RUN – LÄS MER OCH ANMÄL DIG HÄR!

Banan är uppdelad i olika sektioner med hinder. Dessa delar är skapade av ambassadörerna som består av elitlöparen Mustafa Mohamed, crossfit- och Gladiatorerna-stjärnan Björk Odinsdottir, multiatleten Michaela Askergren Fröstad samt artisten Petter Alexis Askergren, som bjuder på den sista tuffa delen av banan. 

– Min zon är ungefär som en intervallsektion, förklarar Petter. Först blir det höga knän över bildäck, därefter ska man hoppa upp på och krypa under stockar, springa upp och ner för en ramp, klättra över bildäck, springa i tjocka madrasser som man hade på gympan i skolan och krypa under bilar. Det blir med andra ord mycket upp och ned. Räkna med att ha hög puls i den här delen.

Efter Petters zon är det bara målgången kvar så det är här de sista krafterna ska gå åt. Det är också hans tips inför tävlingen:

–  Det är viktigt att ha lite krafter kvar till slutet. Eftersom det är svårt att veta hur mycket man kan ta ut sig under loppet är det bättre att börja lite lugnt och istället satsa i slutet.

Så hur tränar man för att klara Arena Runs sista zon?

– Intervallträning är jättebra. Man kan till exempel spurta 100 meter och sedan jogga lätt i 200 meter, upprepa det 6-7 gånger. Intervaller kan läggas in i ett joggingpass, men kan tränas på många olika sätt. Fråga nån på ditt gym eller kolla upp en guide på nätet, hälsar Petter.

HÄR KAN DU KOLLA IN PETTERS DEL AV BANAN!

Arena Run är ett samarrangemang av Askergrens, Blixten & Co, Friends Arena, Runner’s World och Stockholm Marathon.

Följ Arena Run på Facebook eller via Instagram (@arenarunse / #arenarunsthlm) för att ta del av den senaste informationen. 

Coltings krönika: Träningsfarsoten

Coltings krönika: Träningsfarsoten


Det pratas mycket om någon form av träningshets. Jag har inte själv sett eller noterat sagda hets, men tydligen ska det vara en farsot som svept in över vårt land och drabbat stora delar av befolkningen.

Tydligen är det en farsot som tvingar den drabbade till upprepad motion i olika former, emellanåt på nästintill daglig basis. Jag skriver “tvingar” då tanken på att någon frivilligt skulle vilja motionera så mycket förefaller näst intill osannolikt för belackarna.

Anledningen till att jag själv inte noterat den här träningshetsen måste ju vara att jag själv är drabbad. Jag är medberoende och har blivit miljöskadad.

Som jag tolkat det så är den här farsoten värst för de som bredvid står opåverkade av träningsentusiasmen och betraktar eländet. De drabbas av existentiell ångest över att andra människors livsstil inte överensstämmer med deras egen. Konflikt istället för konsensus.

Om jag förstår de som ivrar emot träningshetsen rätt så är det dåligt att lägga så stort fokus på träning – på kroppen – eftersom något annat därigenom skulle gå förlorat.

Det är mycket underligt för när jag betraktar mina medmänniskor så ser jag betydligt fler som inte rör på sig mer än nödvändigt, än sådana som motionerar flitigt. Visst ser man löpare, cyklister och rullskidåkare här och där – men det är ju knappast någon större trängsel ute i skogen, i elljusspåren eller ens på gymmen.

När jag går och handlar känns det inte heller som om träningshetsen är särskilt utbredd, i alla fall inte om man antar att de som är drabbade av träningshets också är neurotiskt noggranna med maten. I mataffären ser jag däremot berg av onyttigheter och en massa godis som urskillningslöst lassas upp på kassabandet, blandat med diverse halvfabrikat.

Faktum är att de flesta verkar ha ett minst sagt avslappnat förhållande till vad de stoppar i sig. Träningshetsen diskuteras i olika sammanhang men samtidigt kan vi konstatera att antalet överviktiga och diabetes typ 2-drabbade fortsätter att öka, liksom att sjukskrivningar för mental utbrändhet och psykisk ohälsa slår nya rekord.

Det paradoxala är att när jag pratar med träningsmänniskor, som i övrigt har stressiga liv med familjeansvar och fulltecknade agendor, så är det just träningen som är deras ventil. Det är träningen som skapar balans i en vardag som i övrigt kan kännas överväldigande, och i sin tur lätt leder till ohälsa.

När vi i såväl yrkeslivet som på fritiden blir allt mer stillasittande framför datorer, paddor, mobiler och TV-skärmar så är just rörelsen det som den fysiska delen av vårt väsen kräver för att inte krackelera. Jag undrar därför när debatten om “sitta på röven hela tiden-hetsen” ska komma. 

LÄS MER PÅ TEMAT TRÄNING & VÄLMÅENDE: NÄR LÖPNINGEN SPÅRAR UR

LÄS MER PÅ TEMAT TRÄNING & VÄLMÅENDE: SÅ UNDVIKER DU SITTSJUKAN

Veckans triathlet: Emilie Gripewall

Veckans triathlet: Emilie Gripewall


Namn: Emilie Gripewall
Ålder: 31år
Längd: 180cm
Klubb: Eskilstuna IK Triathlon

Berätta lite om din idrottsbakgrund:
– I grund och botten är jag ryttare. Som junior red jag SM i dressyr och hoppning och efter studenten blev det hästskötarjobb med basen hemma i Sverige i de stora tävlingsstallen; stall Bratt/Fredricson, stall Baryard och stall Schultz. Världen var då min arbetsplats och stora mästerskap och världscuper avlöste varandra. Däremellan hanns det med en del löpträning och styrketräning som komplement till all träning livet som hästskötare innebar. Tyvärr fick det livet ett abrupt slut när gården jag jobbade på en natt på bara några få minuter försvann i en fruktansvärd brand och många hästar blev innebrända. Jag valde då att återgå till ett vanligt “normalt” liv och började istället arbeta inom sjukvården. Lugnt och skönt tyckte de flesta i min omgivning men det hann inte gå mycket mer än ett år innan olyckan åter va framme. Denna gång då ett, i vanliga fall rutinmässigt, moment i vården fick ovanligt oförväntade konsekvenser för mig. En patient vred tag i mig så pass illa att ländryggen i princip gick av. Jag hamnade själv som patient i sängen bredvid och mina ben lydde mig inte längre… Under två års tid avlöste operationerna varandra och långa perioder var jag ordinerad att ligga helt stilla i planläge. All fysisk kondition och styrka jag tidigare flitigt tränat upp var efter en kort tid som bortblåst. Inför den tionde operationen fick jag höra av läkaren att denna operation var det sista chansen att få ryggen bra och som tur var så gick den operationen äntligen som planerat!

Detta var för fem år sedan och efter det började den långa resan tillbaka. För en aktiv tjej som jag så blev det en chock att knappt kunna ta sig upp för de tre trapporna till lägenheten eller när promenaden runt kvarteret med hunden tog en dryg timme. Där och då, på den promenaden visste jag att jag hade två val; lägga mig ner, gråta och ge upp eller ge mig den på att återgå till mitt gamla aktiva liv igen. Hunden såg till att jag kom ut på promenader, hästen hjälpte mig att åter hitta balans i kroppen, återfå kontakt i de tilltufsade nervbanorna samt åter börja bygga upp styrka i bålen. Simningen blev även den en viktig del av rehabiliteringen. Sjukgymnasten såg till att jag åter kom på fötter när jag tagit i för mycket och kroppen gick i baklås. Det var verkligen ingen dans på rosor, snarare på rostaggar men jag gav mig den på att lyckas med fantastisk uppbackning av familj och vänner.

Ett år senare fick en vadslagning mig att hoppa i Vansbros kalla vatten. Nästa utmaning blev tre mils terränglöpning i Lidingöspåret och plötsligt ledde det ena till det andra och jag genomförde en Svensk Klassiker. Efter det väntade en Tjejklassiker vilken avslutades på en tio-i-topp totaltid. Samtidigt fokuserades träningen på nästa stora mål; långdistans-VM i Motala. Att kunna springa över den mållinjen var en stor seger för mig som person. Min kropp bevisade att den klarar mer än många, inklusive mig själv, någonsin trodde var möjligt!

Hur kommer det sig att du började med triathlon?
– Roligt nog var det mina vänner som anmälde mig till SM i olympisk när jag fyllde 30, de ville ge mig en utmaning… utmaningen efter det har för dem blivit att hinna med mig i mitt tempo, haha! Jag blev helt fast, och även om det första loppet va en smärre katastrof och jag blev tilldelad en såg när jag sprang i mål för envist kämpande längs banan så visste jag där och då att det va triathlon jag ville satsa på. Så jag fortsatte tävla och tiderna blev bättre och bättre. Jag blev uttagen till långdistans-VM i Motala och bestämde mig för att ta hjälp av en coach vilket resulterade i snabbt förbättrade resultat ute på tävlingsbanorna. Efter VM i Motala väntade helt plötsligt EM i Genève på olympisk- och sprintdistans och efter det VM i Chicago i olympisk, sprint och aquathlon.

Vilken distans satsar du på?
– Till nästa säsong kommer målet vara att få till riktigt bra tider på olympisk distans. Första målet för 2016 blir EM i Lissabon i maj sen får vi se hur resten av säsongen blir. Jag gillar även de lite längre distanserna och kommer köra några halvironman är tanken.

Hur ser en träningsvecka ut för dig?
– Beror lite på om det är mitt i tävlingssäsongen eller inte… Jag har ovärderlig hjälp av min coach Anna Rosén Rösiö i simningen och i planeringen inför tävling och träning. Anna hjälper mig med allt från passplanering och träning till glada tillrop och mentalt fokus. En vanlig vecka blir det ca 5 pass i bassängen, 3 löppass och 3 cykelpass. Samt daglig coreträning och stretching enligt program från sjukgymnasten. Utöver det ska ju hästen och hunden ha motion, det är tur att det inte är min grej att göra ingenting!

Hur lägger du upp träningen över året?
– Jag har haft en lång säsong i år med start i Challenge Playitas i april till VM i Chicago i september så efter det blev det lite nedtrappning med fokus på teknik i framförallt löpning och simning. Jag måste hela tiden lyssna extra noggrant på min kropp. Den reagerar inte alltid som den borde med tanke på min tidigare skada och pushar jag den för hårt utan att den är med på noterna är risken väldigt stor att det blir pannkaka av alltihop. Jag har aldrig tvingats bryta ett lopp, så några rätt i mitt upplägg under säsongen måste jag ha gjort iallafall.

Vilka är dina svagheter?
– En fysisk svaghet är naturligtvis min skada, även om jag in i det sista vägrar erkänna det för mig själv och min omgivning. Jag är svagare i höger sida och det benet gör inte alltid som jag vill, vilket kan bjuda på extra spänning i tillvaron när benet helt plötsligt struntar i att ta ett steg eller snubblar fram, vilket resulterar i fall och blåmärken på knäna. Sen är jag en obotligt grym tidsoptimist…

Vilka är dina styrkor?
– Jag är väldigt strukturerad inför en tävling, tycker inte om onödiga överraskningar och har oftast allt och lite till med mig inför start. Det är nog mina gamla hästskötartakter som sitter i. Jag har även fått höra att jag har ett pannben av granit och det stämmer alldeles säkert! Har jag bestämt mig för något så är det så, på gott och ont. Det finns en anledning att jag har Murphys lag i modifierad variant intatuerad på ryggen…

Hur ser din träningsfördelning ut mellan de olika grenarna?
– Simning, cykling, löpning…
Årets fokus har varit att sätta en bättre teknisk simning och det har jag verkligen lyckats med. Till nästa säsong ligger fokus på bättre löpteknik för att plocka tid där. På cykeln är jag stark och envis. Så nu blir det löpning-simning-cykel under hösten och vintern, förhoppningsvis med goda resultat.

Vad är ditt stora mål nästa år?
– Det finns många men att komma med till EM i Lissabon i maj i toppform är ett första delmål, så mycket kan jag avslöja.

Vad
är dina tre bästa tips till nya triathleter?

  1. Våga prova och tävla mot dig själv!
  2. Sätt upp rimliga mål och ta hjälp av en coach. Det är lätt att träna ihjäl sig och få bryta lopp på grund av skadekänningar etc och det är ju inte meningen. Det ska vara roligt utan en massa måsten!
  3. Race with a smile! Både på tävling och på träning och var stolt över att du är en triathlet!

Var tycker du det är bäst att träna?
– Utomhus, helt klart! Det är det fina med triathlon att det går att köra den mesta träningen utomhus året runt och det går alltid att träna oavsett tid på dygnet. Alla väder har sin charm även om ett pass i “lagom” temperatur med en fantastisk solnedgång på himlen är oslagbart! Jag vägrar helt enkelt att stänga in mig och skottar hellre snö än lyfter skrot på ett svettigt gym.

Hur många punkor innan du bryter?
– Handen på hjärtat, jag är sämst på att byta punka! Har bara fått en punka och det var på SM i sprint iår och det märkte jag inte förrän jag kom in i T2, då hade jag visst kört sista varvet på platt däck utan att märka något…

Värsta och bästa simning:
– 
Värsta simmarminnet är en obehaglig start när jag hamnade under vattnet och efter det hostade vatten i en vecka. Bästa simmarminnet i år är från Stockholm Triathlon där jag satte en så perfekt simning att jag trodde jag missat en boj eftersom jag var bland de första upp ur vattnet. Det va en riktigt härlig känsla när jag insåg att jag “bara” varit ruggigt snabb!

Hur många timmar tränar du en vanlig vecka i april?
– Oj, svår fråga, men det blir många! Kring 25-28 tim/v kan jag tänka mig att det blev iår.

Våtdräkt:
– Zoot Z Force 3.0.

Cykel (huvudsaklig tävlingscykel):
– Argon 18 E-116.

Löparskor (förstaval tävlingsskor):
– Nike Flyknit Lunar 3.0.

Idrottsliga meriter (tider, medaljer m.m.):
– I hyllan finns medaljer från ett Vasalopp, en Tjejvasa, en Vätternrunda, en Tjejvättern, ett Lidingölopp, ett Tjejlidingölopp, två Vansbrosim, ett Tjejvansbro, två Ångalopp, ett SM sprint, två SM olympisk, ett långdistans-VM, ett sprint-EM, ett olympisk-EM, ett sprint-VM, ett olympisk-VM, ett aquathlon-VM…

14 triathlonstarter säsongen 2015- 12 minuters förbättring på sprint, 47 minuters förbättring olympisk.
En Svensk Klassiker
En Tjejklassiker, topp-tio-totaltid 7 tim 15 min

Målsättning:
– Långsiktigt mål: mästerskapspallplats på olympisk distans inom en inte allt för avlägsen framtid… ett rätt kaxigt mål men diamonds are made under pressure!

Foto: Marie Bremberg

 

Så undviker du sittsjukan

Så undviker du sittsjukan


Jag förmodar att du sitter ner när du läser detta. Sitt still en stund till och läs färdigt. Sen tror jag att du tänker dig för lite extra nästa gång du sätter dig ner.

Många som motionerar gör det för att man vet att motion förbättrar hälsan. Det är en viktig drivkraft bakom den rådande löparboomen. Men jag gissar att en majoritet av de som motionerar också sitter flera timmar om dagen. Tyvärr omintetgör sittandet många av motionens hälsoeffekter.

Faktum är att människor som sitter mycket har en ökad risk att utveckla hjärtsjukdomar, leverskador, cancer och typ 2-diabetes, oavsett om de tränar eller inte. Vi springer ifrån sjukdomar – men när vi sitter ner kommer de krypande uppför benen.

I en genomgång av 47 «sittstudier» kunde forskarna se att de som var mest stillasittande drabbades av fler sjukdomar. Under studieperioden var dessutom dödligheten bland dem 24 procent högre än i gruppen som satt minst. Den ökade sjukdomsfrekvensen och dödligheten var tydligast hos de som både satt mycket och tränade lite, men sambandet fanns oavsett fysisk aktivitetsnivå.

Stillasittande i sig är alltså kopplat till dålig hälsa. En märkbar effekt av sittande är en minskad mängd av de enzymer som bidrar till fettförbränningen. I två tidigare studier fann man att enzymaktiviteten hos stillasittande råttor var en tiondel lägre, jämfört med hos råttor som rörde sig. De stillasittande råttorna hade följaktligen också ett lägre upptag av fett i musklerna och tecken på insulinresistens.

Om man står upp aktiveras musklerna naturligt när kroppen förflyttar sig var och varannan minut, vilket ökar enzymaktiviten. När man sitter ner går denna aktivitet på sparlåga, eftersom kroppen klarar sig på små mängder energi.

När energiförbränningen saktar ner har kroppen inget annat val än att bygga upp fettdepåer (en energireserv inför framtiden) av den mat, vars energi egentligen skulle ha drivit kugghjulen i cellernas maskineri. Det tycks som om bromsandet av enzymaktiviteten sker med en viss fördröjning, så att kroppen håller igång aktiviteten i upp till en timme innan den går ner i viloläge för att spara energi.

Om man är stilla somnar alltså enzymerna in och behöver därför knuffas igång lite då och då. Processen liknar algoritmen i en dator som låter datorn gå ner i viloläge om man inte rör tangentbordet på en stund. Om en person har varit stilla i en kvart är det troligt att hen kommer vara stilla en kvart till, tänker både kropp och dator.

Det borde vara enkelt att få folk att sitta mindre, men vanan att sitta på jobbet, på möten och framför teven är djupt rotad – och det finns inget svårare än att ändra än en vana.

För fem år sedan läste jag en studie om att sittande försämrar hälsan och förkortar livet. Från den dagen bestämde jag mig för att alltid stå upp och jobba. På senare tid har allt fler kollegor också börjat arbeta stående. Några står alltid upp, andra står i perioder och resten förstår inte vad vi sysslar med.

Men de som fortfarande sitter blir skymda av oss som står, så en del reser sig upp lite då och då för att se vad som står på. Att jobba stående är ett enkelt sätt att minimera den dagliga sittiden. I början tyckte jag att det var jobbigt, men sen kände jag mig mer alert och redo för handling. Nu kan jag inte tänka mig att sitta på jobbet.

När man ska skapa en ny vana är det viktigt att ta små steg. Höj skrivbordet ett par timmar innan du går hem så får du en stunds stående i slutet av dagen – och på morgonen när du kommer till jobbet.

Sakta men säkert kan du förlänga tiden som du står upp vid skrivbordet. Hemma i TV-soffan kan du ställa dig upp och göra något vettigt i reklampauserna. Om du följer dessa små tips är risken liten att du drabbas av sittsjukan.

LÄS MER PÅ TEMAT TRÄNING & VÄLMÅENDE: NÄR LÖPNINGEN SPÅRAR UR

Här kan du läsa Johans blogg!

JOHAN RENSTRÖM, Härnösand, är löparnörd men också en kunskaps- och vetenskapsnörd som har studerat allt från vetenskapsteori till fysiologi och neurovetenskap. Under vinjetten Hjärnfysikern skriver Johan om vetenskap och hälsa i allmänhet, och om löpning i synnerhet.

Löpare med stil: Knox Robinson
När löpningen spårar ur

När löpningen spårar ur


Redan som 14-åring diagnostiserades jag med anorexia. Jag fick behandling och friskförklarades efter ett år. Men jag var inte frisk, jag blev bara allt bättre på att dölja hur lite jag åt. Efter studenten, när mina föräldrar inte längre hade koll på mig, förvärrades sjukdomen och jag hamnade på ett slags behandlingshem.

Där gick jag upp 20 kilo, blev åter friskförklarad och började träna för första gången i mitt liv. I den här vevan fattade jag tycke för diskodans, började tävla och fick ganska snart förtroendet att undervisa på dansskolan. När det blev klart att min danstrupp skulle tävla i EM och VM bestämde jag mig för att bli den mest vältränade i truppen. Jag följde ett strikt kostprogram och började träna fem timmar om dagen – löpning, styrketräning och dans.

Jag fick ont i ryggen men trodde att det berodde på att jag var svag, så därför tränade jag ännu mer. Men i själva verket handlade det om att jag var övertränad. Samma ångest som tidigare hade drivit mig till svält, piskade nu ut mig i löpspåret och fick mig att fixera vid mat som ansågs nyttig. Jag sprang tills jag kände mig nöjd och ångestfri.

När ångesten kom tillbaka efter några timmar gav jag mig ut igen. Det gällde att springa slut på all energi, för kom jag hem efter ett pass och kände mig pigg, då tyckte jag inte att jag förtjänade att äta. Jag sprang minst tre gånger om dagen.

Om jag kände mig som i en bubbla när jag var anorektiker, kände jag mig som ortorektiker nu istället ständigt jagad. Jag sprang och sprang tills jag ramlade ihop och spydde i löpspåret. Något socialt umgänge hade jag inte, livet gick ut på att manipulera min omgivning – att dölja min träningsmängd och det faktum att jag levde på tonfisk i burk.

Under EM i dans kollapsade jag efter att vi hade framfört vår rutin. Efter den här händelsen började människor i min närhet förstå att allt inte stod rätt till. Följden blev att jag stängdes av från jobbet som danslärare. Det knäckte mig totalt. Mitt jobb var mitt liv, min identitet.

När det inte längre fanns någon anledning till att upprätthålla en fasad spårade jag ur totalt. En kväll sprang jag planlöst och oavbrutet i timme efter timme för att jag var så arg, och till slut ramlade jag ihop i ett dike.

Jag blev upphittad av min chef på dansskolan, som hade anat oråd. Han skjutsade mig till psykakuten. Därefter började en lång resa tillbaka. Jag började gå på Ylab i Stockholm, som var först i Sverige med att behandla personer med ortorexi. Där blev jag omhändertagen av en dietist, en psykolog och en personlig tränare.

För att jag skulle få ett sunt förhållande till löpningen lade min PT upp ett intervallprogram. Jag skulle springa i en minut och var sedan tvungen att gå tillbaka samma sträcka. Detta för att jag inte skulle få möjlighet att bara springa på i vanlig ordning. För varje vecka utökades löpsträckan och till slut fick jag springa i ett löpspår. Det viktiga var att det fanns ett start- och ett stoppläge, så att jag inte upprepade gamla mönster och bara svävade i väg.

Idag springer jag fem kilometer två gånger i veckan och styrketränar en gång i veckan. Jag berättar för min man när jag ger mig ut och vilket klockslag jag kommer att vara tillbaka. Dessutom använder jag mig av en löparapp för att hålla koll på mitt löptempo. Min utmaning är nämligen att inte pressa mig för hårt. Nu springer jag hela passet i femminutersfart; det är ett behagligt tempo.

Det är konstigt, i jämförelse med förr så tränar jag knappt någonting, ändå är jag i bättre form än någonsin. I dag orkar jag mer och jag är fri från ångest och fysisk smärta. Men jag vet att jag ständigt måste vara på min vakt så att problematiken inte kommer tillbaka, därför kallar jag mig för “nykter” ortorektiker.

Nu känner jag mig fri, utan krav och måsten när jag springer. Jag behöver inte vänta tills solen har gått ner för att undvika att möta människor jag känner. Och jag behöver inte gömma mig i svarta kläder utan springer gladeligen i neonfärger och med stolt hållning – mitt på ljusa dagen.

Lisa Jisei har skrivit en hel bok om detta viktiga ämne:
Jag är sjuk: om manisk överhälsosamhet – ortorexi. Den kan du köpa här.