Kreti och pleti
Alltså vad hände egentligen? Helt plötsligt tog vintern slut. Ishalka blev till asfalt och snöfall blev till strålande sol. Det gick så fort att jag fortfarande inte riktigt har hunnit förstå att det är vår nu. Hallelujah, jag överlevde den här vintern också, check! För det är lite så det känns varje år när man gått och längtat i flera månader efter det där ljuset i tunneln borta vid horisonten. Nu är vi äntligen där! Vi tog oss ur mörkret även i år.
Jag romantiserar ofta våren och inbillar mig att löpningen kommer bli så fantastisk nu när man äntligen slipper tre lager kläder, dubbade skor och stelfruset snor i ansiktet till förmån för ljusa dagar och kortbrallor. Och visst är det rätt najs med nysopade gator och doften av jord och asfalt men helt ärligt så föredrar jag faktiskt att springa på vintern, helt enkelt därför att det är som livet i stort – grått, mörkt och ganska trist. Framförallt så slipper man svettas så jävla mycket, jag fryser mycket hellre. Och med förra sommarens vidriga värmebölja färskt i minnet så tar jag vinterlöpning före sommar alla dagar i veckan.
En sak som stör mig med våren är att jag nu måste trängas med massa andra människor som helt plötsligt vaknat ur sin vinterdvala och fått för sig att det ska springas bara för att fåglarna kvittrar och solen skiner. Ungefär som gymmen i januari då alla ska börja träna och sen droppar av en efter en allt eftersom. Vars var ni i januari när det var två meter snö? Vars var ni i februari då kvicksilvret visade -30 grader? Själv var jag ute i mörkret och tuggade distans med snö upp till knäna. Min polare Mattias brukar ofta beskriva mig som elitistiskt oavsett vad det gäller. Jag vet inte alls vart han har fått det ifrån, det stämmer inte alls. Jag är bara 49% elitistisk och 51% snobb.
Våren har en tendens till att locka ut, inte bara folk som springer, utan även alla hundägare. Dom hade gärna kunnat få stanna inne. Senast idag fick jag ett psykbryt på massa hundägare när jag var ute och sprang. När jag kom springandes vid Mittuniversitetet såg jag i ögonvrån ett gäng hundägare som alla hade sina hundar okopplade och precis när jag sprang förbi så började dom skälla, skrika, hoppa och nafsa efter mig. Som tur var var det bara småhundar men det hindrade inte mig från att stanna och skrika alla möjliga fula ord och idiotförklara dem medan salivet sprutade åt alla håll. Och det är långt ifrån en engångsföreteelse, jag tycker att det nästan är mer regel än undantag den här tiden på året. Hundägare; håll er jävla hundar kopplade eller stanna inne, hur svårt ska det vara? Tyvärr är det inte bara hundägare jag får psykbryt på, för nån vecka sen mötte jag en gammal gubbe som var ute och promenerade. Vägen var rätt blöt och isig, han visade ganska tydligt att han inte tänkte väja så jag hoppade ut i den geggiga väggrenen för att springa förbi honom. Precis när vi möttes så nuddade vi varandra och precis då trycker gubbjäveln till med axeln så att jag tappar balansen. Vilken idiot! Jag började såklart skrika och undra vafan han höll på med varpå han svarade att jag ”borde se mig för”. Vi stod säkert och skrek på varandra i flera minuter. Våren har en tendens till att locka fram både kreti och pleti, ytterligare en anledning till varför vintern är bättre för då slipper man träffa på dessa idioter.
Nu låter det kanske som att jag avskyr allt vad våren innebär. Så är det såklart inte, men måste jag välja så föredrar jag höst och vinter när det kommer till löpning. En positiv sak med våren är ju att det innebär tävlingar och lopp. För egen del är det bara två veckor kvar tills det är dags för årets första mara. Jag är ganska övertygad om att det inte kommer bli nåt PB även fast jag tränat på hyggligt under hela vintern, men mentalt skrämmer det mig att maxa 42,2km och är det nåt som är viktigt inför en mara så är det vilket mindset man går in i loppet med. Hövvet måste vara med lika mycket som benen och just nu är det nog det som kommer att vara den begränsande faktorn.
Igår körde jag och brorsan det sista långpasset innan Hamburg som innehöll 4x5km i marafart. Det var jobbigare än jag hade räknat med, initialt hade vi tänkt 5x5km men det fanns inte på kartan igår. Femmorna gick ändå på 19.42, 19.38, 19.45 och 19.30 med 1km joggvila däremellan. Hade det vart för en månad sen hade jag vart helnöjd men nu med två veckor kvar så borde känslan ha vart betydligt bättre än vad den var igår. Nu är i alla fall träningen gjord. Kommer börja trappa ner redan under veckan som kommer i hopp om att benen ska vara riktigt fräscha till den 28 april. Även om jag tycker att jag inte har tränat lika bra och hårt i år som tidigare år så har jag ändå snittat 12,3 mil/v sen januari och ju äldre jag blir, desto mer sliten blir jag av mängd, för att inte tala om återhämtningen som tar betydligt längre tid. Men jag ska i alla fall ge det en chans!
/Hörs
