Kreti och pleti

I helgen skulle jag ha åkt till Stockholm för att springa långpass med brorsan. 34-35km med 4x5km marafart insprängt stod på agendan. Det är ett sånt där pass som brukar framkalla rätt mycket ågren dagarna innan. Därför kändes det skönt att jag inte skulle behöva genomlida det ensam. Jag är en riktig ”loner” när det kommer till löpning, springer helst själv i min egen lilla bubbla, den enda jag egentligen kan springa tillsammans med är väl egentligen brorsan för vi behöver inte prata med varandra även fast vi springer ihop. Vi springer på, säger nåt ord ibland, annars så koncentrerar vi oss på det viktigaste, nämligen att springa.

Hade verkligen sett fram emot att få lite draghjälp för formen har känts bedrövligt dålig dom senaste veckorna. Motivationen har heller inte vart den bästa och dessutom har självförtroendet sjunkit som en sten när det inte gått som planerat. Förutom nåt enstaka pass med några kilometers fartökningar så har jag knappt sprungit nåt annat än distans utomhus det senaste halvåret. Säga vad man vill om löpbandens förträfflighet när det är tjugo minus och tre meter snö men det går inte att jämföra med att springa på asfalt. Benen har känts otroligt stolpiga dom gånger jag försökt höja farten utomhus.

Därför var jag nära att nästan kasta in handduken när brorsan meddelade att han blivit sjuk på torsdagen. Ridå ner. Långpasset i Sthlm skulle ju vara min biljett till att hitta självförtroende, motivation och form. Nu skulle det helt plötsligt inte bli av. Det enda som kändes någorlunda bra var att jag inte hunnit sätta mig på tåget i alla fall.

En del av mig ville ta den enkla vägen ut och ställa in allt, både långpass, träning och marathon. Det skulle vara det enklaste. Skylla ifrån sig och komma med någon lam ursäkt. Lite hederlig gammal självömkan har aldrig vart fel. Ganska snabbt insåg jag dock att det inte är min stil och tog mig själv i kragen. På lördagsmorgonen stack jag så ut i blåsten här hemma i Sundsvall, väl medveten om att fartökningarna i marafart dagarna innan hade känts som självmordsfart. Nu skulle jag alltså köra fyra stycken femmor i samma fart helt själv och dessutom helst 35km totalt. Men det gäller bara att bestämma sig, svårare än så är det egentligen inte. Jag bestämde mig ganska tidigt för att benen kändes bra och att marafart inte är speciellt jobbigt. Det här har jag gjort tusen gånger tidigare. En efter en betade jag så av dom och när jag var klar hade jag klockat femmorna på mellan 19.30-40 och totalt samlat ihop 34km. Det är så man bygger självförtroende och pannben. Att trotsa sina farhågor och bara bestämma sig för att göra.

Nu ikväll boostade jag självförtroendet ytterligare lite med ett tempopass på 18km i marafart som för kvällen landade på 3.54 i snitt. Kändes som att stjäla godis från en tvååring. Hur lätt som helst. Nu börjar jag faktiskt tro på att Hamburg Marathon om 3 veckor inte nödvändigtvis kommer gå åt helvette. Förhoppningsvis slipper jag skämma ut mig och i den bästa av världar så kanske jag till och med kan göra ett bra lopp.

Det enda minuset just nu är att jag dragit på mig en åkomma som jag aldrig vart med om tidigare. På nåt sätt har jag lyckats dra på mig ett pungskav som inte är från denna jord. Då snackar vi inte nån jägarbränna, infanterield eller skavsår vid ljumsken utan ett riktigt nasty skavsår på självaste kronjuvelerna. Och alla killar vet ju att det är mer eller mindre omöjligt att gå, än mindre springa om paketet inte ligger bra. Det uppkom redan på långpasset i lördags men har förvärrats dom senaste dagarna. Förmodligen är det kalsongerna som har legat och skavt på nåt konstigt sätt. Idag gjorde det så fruktansvärt ont att jag var tvungen att gå hem från jobbet och plåstra om skiten, kunde inte gå normalt i korridorerna på skolan. Gick på apoteket och frågade vad fan jag skulle ta mig till och såg flera dagars ofrivillig vila framför mig. Kom därifrån med babypuder, olika salvor och specialplåster. Det verkar ha hjälpt för ikväll när jag körde mitt tempopass så kunde jag köra det utan större problem. Känns som det här kan bli ytterligare en grej att lägga till tävlingsförberedelserna; det räcker tydligen inte med att behöva tejpa fötter, smörja in armhålor och plåstra bröstvårtorna, nu ska man dessutom behöva tejpa pungen också. Jaja, så länge jag kan springa utan att det gör ont så för man väl stå ut med skiten…

Det viktigaste just nu är i alla fall att självförtroendet är tillbaka och att marafarten börjar kännas bra. Om drygt 3 veckor smäller det så det var verkligen på tiden att det vände.

/Hörs

Ursäkta den långa frånvaron härifrån men efter min förkylning för ett par veckor sen så tappade jag verkligen allt; motivation, form och tålamod. Tre ganska viktiga förutsättningar när man tränar inför en mara. Inte likt mig men så var det. Jag tror det blev fem dagars ofrivillig löpvila allt som allt – fem dagar är ju egentligen ingenting men för mig kändes det som en evighet och när jag väl var på benen igen så kändes det som om jag hade tappat allt. Förmodligen var jag nog inte helt hundra när jag väl drog igång igen för under de första passen så kändes en mil som en oändligt lång sträcka och jag var även tvungen att ta gång pauser för att överhuvudtaget orka med en timmes distans. Panik! Ridå ner. Alla mil under januari och februari kändes plötsligt förgäves, nästan så att jag hamnade i nån existensiell löparkris och började ifrågasätta varför jag sprang överhuvudtaget.

Innan förkylningen rev jag av ett 36km långpass mitt i veckan utan större problem och var tillräckligt fräsch för att köra tröskel dagen efter. Det fanns inte på kartan nu. När jag väl tog mig igenom mitt första långpass så var det med blodsmak i munnen, stumma lår av all mjölksyra och en tacksamhet över att ha överlevt två och en halv timmes plåga. Och självklart så gjorde paniken att jag gick i den klassiska nybörjarfällan att försöka träna ikapp dom missade dagarna. Inom loppet av en vecka sprang jag tre långpass med resultatet att kroppen såklart inte orkade med några fartpass att tala om vilket i sin tur ledde till ännu sämre självförtroende. Att behöva sänka farten eller till och med kasta in handduken under ett planerat tröskelpass tär verkligen på självkänslan.

Nu har jag i alla fall hittat tillbaka någorlunda till den nivå som jag vet att jag kan hålla men jag är fortfarande lite för bekväm av mig har jag upptäckt och saknar den där sista biten av motivation som ju är avgörande för om det ska bli pers eller inte.

Löpning handlar om att ha tålamod, att tänka långsiktigt och systematiskt och ta ett steg i taget, något jag brukar vara jävligt bra på, men just nu känns det ganska hopplöst. Självklart beror det inte enbart på förkylningen och dom missade träningsdagarna, det här är nog nånting som har smugit sig på successivt under hela vintern. Jag har helt enkelt inte samma driv längre tror jag. Jakten på nya personbästan kittlar mig inte lika mycket nu som förr. Det viktigaste just nu är att kunna dricka öl och äta chips och fortfarande se mig själv i spegeln utan att skämmas.

Jag har inte gett upp hoppet helt men med tanke på att det bara är fem veckor kvar till Hamburg så borde jag vara i betydligt bättre form. Vid det här laget så borde jag orka med en halvmara i marafart men det vetifan om jag gör just nu, har inte vågat testa just för att jag är rädd att misslyckas. Men är det nånting jag har lärt mig så är det att det kan vända rätt fort, grunden finns absolut för att göra ett bra lopp. Dessutom börjar våren komma även till oss här i norr och det är såklart en enorm boost, kanske är det det som behövs för att tagga till ordentligt nu dom sista veckorna. Att få känna smaken av asfalt under fötterna, solens strålar som värmer ansiktet, lukten av gräs och ljudet av snö som smälter, det är riktigt jävla najs alltså.

Kanske låter jag alldeles för negativ, det är absolut inte så att jag har slutat springa eller gett upp på förhand. Nästa helg åker jag till Stockholm bara för att få till ett långpass på asfalt. Löpband och metalldubb i all ära, men det går inte att jämföra med the real deal. Ett tag funderade jag på om man skulle springa Premiärmilen som ju går av stapeln samma helg, men nä, just nu är det viktigare att få till ett långpass med fartökningar än att springa en mil med nummerlapp. Planen är att spränga in 4x5km marafart i långpasset och jag har redan börjat gruva mig för det. Men om jag överlever det så vet jag att jag är på rätt väg.

På ett sätt kanske det faktiskt är bra att åka ner till Tyskland utan större förväntningar för kanske kan det ta bort en del av anspänningen. Det normala brukar ju annars vara att jag åker utomlands på våren för att springa med en enda sak i skallen, nämligen att persa. Och då har misslyckandet blivit ännu större när det gått åt helvette. Jag vet inte, kanske är det här bara ett sätt för mig att intala mig själv att det är okej att misslyckas. Hur som helst, jag kommer i alla fall att försöka springa så bra som jag bara kan, sen får vi se om det räcker. Jag har i alla fall inga krav på mig själv den här gången och det känns faktiskt rätt bra.

Nu är det mindre än 2 månader kvar till Hamburg Marathon och jag börjar få lite panik. Vinterns träning har gått okej men inte så mycket mer än så. Just nu är jag definitivt inte redo för att maxa 42,2km, det är nästan så att jag mår dåligt av den tanken. Att springa en mara känns faktiskt ganska skrämmande i dagsläget trots att jag har gjort det arton gånger tidigare. Det är som att jag går och väntar på att allt ska lossna men att det aldrig gör det. Jag är fortfarande kvar i nån grundfas där jag intalar mig själv att jag just nu tränar för att kunna träna hårt så småningom, det är bara det att det redan är mars nu och hög tid att redan vara bra grundtränad.

Har inte vart i närheten av lika mycket och bra träning som tidigare år. Dessutom har jag i skrivande stund åkt på nån jävla förkylning vilket inneburit 0 löpta kilometrar den här helgen och upphov till ännu mera panik men också en hel del självömkan. Jag som aldrig är sjuk. Eller sjuk är väl att ta i. Det är inte så att jag har feber och är sängliggandes, jag har taggtråd i halsen och en rätt så grötig röst men löpning har vart uteslutet och jag har tyckt synd om mig själva hela helgen. Det är så j-a typiskt att bli sjuk lagom till att vi har sportlov. Direkt man sänker garden så åker man på en knock-out. Dom senaste åren har jag jobbat på sportloven och aldrig behövt sänka garden och heller inte blivit sjuk. Det här lovet sa jag nej till att jobba och med facit i hand så borde jag kanske inte ha gjort det för då kanske jag hade sluppit den här ofrivilliga vilan.

Nu är det inte så att jag har legat på soffan och käkat ferraribilar varje kväll den här vintern, jag har faktiskt sprungit en del, 1100km hittills i år närmare bestämt men jag har haft svårt för att motivera mig att göra dom där grisiga passen med dreggel runt munnen och huvudet på sned. Övervåningen har vart betydligt mer lockande än att gå ner i källaren trots att jag vet att det är där som magin sker. Ibland har jag kommit på mig själv med att bli allt för bekväm under intervallerna och tänkt att jag håller på att tappa min drivkraft att bli bättre. Faktum är att min största drivkraft just nu är att kunna äta chips och dricka öl på helgerna och fortfarande komma i mina skinny Levis jeans och mina slimfit Ralph Lauren skjortor. I torsdags när jag körde 4x5km tröskel sprang jag mest och tänkte att jag orkar fan inte det här, det här är alldeles för jobbigt och hamnade i nån sorts existentiell löparkris. Är jag slut som löpare nu?, vet jag att jag tänkte. 4x5km ska förvisso vara jobbigt men inte så outhärdligt jobbigt som jag tyckte att det var då. Dagen efter vaknade jag upp med min förkylning så kanske var det delvis en förklaring till varför jag blev spyfärdig av tröskelfart. Fick tillbaka en liten bit av självförtroendet då.

Ibland funderar jag på hur länge jag kommer orka träna för att prestera bättre tider. Det är ju inte så att man blir yngre med åren, tvärtom. I fredags fyllde en av mina bästa kompisar 40år och det fick mig att inse att det snart är min tur. Jag har så jävla svårt att se mig själv fylla 40. 40, då är man ju en gammal gubbe. Jag ser ju mig själv fortfarande som max 30 och även det är ju rätt gammalt, i alla fall om man frågar kidsen på skolan. Till viss del har jag inte riktigt samma driv och motivation som för 3-4 år sen. En del av det beror säkert på att jag fixat mina mål, sub80 på halvmaran och sub2.50 på maran. Jag vet att jag har bättre tider i mig men då kommer jag att måsta träna ännu hårdare och priset för dom där extra sekunderna blir bara högre och högre för varje år. Å andra sidan så tror jag att det kanske inte bara är negativt med att inte träna så mycket som jag gjorde för ett par år sen. Då var jag ju alltid skadad varje år och det är jag inte längre så kanske är det jag som har gått och blivit lite smartare.

Förhoppningsvis är halsen tillräckligt bra imorgon så att jag kan springa igen. Om det överhuvudtaget ska finnas en chans att leverera i Hamburg så är det dags att steppa upp träningen ordentligt nu och då är det ju en fördel om man faktiskt kan springa. Vi har mer eller mindre haft barmark här dom senaste veckorna vilket har vart helt jävla underbart men imorse var det rullgardin ner. Snö, snö och ännu mera snö. På ett sätt var jag glad över att jag inte kunde springa för det lockade inte att pulsa runt på oplogade vägar och svära för mig själv. Jag hade inte bara hunnit plockat fram mina Pegsus Turbo utan även skinnpajen och mina vita sneakers. Det är bara att ställa in dom i garderoben igen och plocka fram understället och dom fodrade tightsen för hallelujah, vintern är tillbaka! Woho!

Under mina år som löpare har det gått åt en hel del skor, konstigt vore väl annars. När det gäller märken så har jag nog provat dom flesta. Asics, Nike, Saucony, Adidas, Salming, Reebok, Karhu, New Balance, Brooks, Salomon, listan kan göras lång. Ibland har jag köpt en modell som absolut inte funkat, tex Adidas Hagio som jag gav upp på redan efter fyra-fem mil, eller Salomons asfaltssko som lanserades för nåt år sen, den kasserade jag redan efter första rundan. Samtidigt har jag blivit positivt överraskad åt andra hållet också av vissa modeller, Karhu Fulcum Ride är ett sådant exempel som jag sprang i tills sulan lossnade. Oavsett märke och modell så tycker jag att dom flesta märken håller bra kvalitét, sen passar inte alla modeller just mina fötter. Ett märke som jag dock aldrig mer kommer att köpa är Icebug. Inte för att jag inte gillar deras skor utan pga deras bedrövligt dåliga kvalitet. Betalar man 1800kr för ett par skor så ska man kunna förvänta sig att dom håller mer än ett par månader innan dom bokstavligt talat går sönder.

Jag hörde att Elitpodden raljerade lite över dubbade skor på vintern i nåt avsnitt och tyckte att man borde våga testa att springa inomhus istället om det nu är så dåligt underlag ute att det inte funkar att springa med vanliga pjux. Välkommen upp till Norrland säger jag då till alla er 08:or. Här har vi varken inomhushallar eller sopsaltade cykelvägar. Vi har för det mesta isgator, blixthalka och två meter snö. Tro det eller ej men det finns faktiskt civilisationer utanför tullarna och även vi gillar att springa. För oss är dubb det enda alternativet om vi inte vill riskera att bryta lårbenshalsen varje gång vi ska springa utomhus. Jag älskar dubbade skor, skulle aldrig fixa en vinter utan. Dessutom kan jag hålla samma fart nu på vintern som på sommaren och även ta en 90-graders kurva med blankis utan att behöva bromsa in. Att inte springa med dubb när det ser ut så här vore lika idiotiskt som att köra med sommardäck på vintern.

Dom senaste vintrarna har jag sprungit med ett par dubbade Asics Fujisetsu. Förra vintern när jag insåg att jag behövde ett par nya dubbade skor så insåg jag också att Asics inte längre tillverkade min modell. Fujisetsu finns fortfarande på marknaden men bara i Goretex variant och det gick bort för min del så istället föll valet på ett par Icebug Oribi – den lättaste skon med dubb på marknaden, enligt dom själva. Det lät ju nice. Det som däremot inte lät lika nice var prislappen på 1800 balubas men okej, det var bara till att öppna lädret och pynta.

Efter första rundan var jag såld. Dom var lätta, sköna och hade ett jävulst bra grepp på blankis jämfört med mina tre år gamla Asics. Att springa på asfalt funkade helt okej det också. Jag gillade dom så pass mycket att jag ofta valde dom före vanliga skor även när snön hade lagt sig och när det egentligen inte behövdes dubb. Men lagom till att snön började smälta och isen gjorde sitt intåg på gatorna igen så gick dom sönder. 90 mil och 4 månaders användning, mer än så höll dom inte.

Jävlar vad jag svor då. Mejlade Icebug som tyckte jag skulle reklamera och lovade att skorna ska hålla mer än så. Velade fram och tillbaka om jag skulle köpa Asics goretex variant ändå men till slut föll valet på ett par nya Icebug Oribi. Det kanske var ett måndags ex jag hade fått intalade jag mig själv. Sagt och gjort, ett par nya Oribi beställdes men som tur var så behövde jag inte använda dom särskilt mycket eftersom snön sen försvann och skorna förpassades till garderoben i väntan på denna vinter.

Den här gången höll det nya paret bara 40mil innan exakt samma sak inträffade. Samma reva, samma ställe. Det är så jävla dåligt att jag saknar ord. 40 mil och sen kaput!

För mig är 1800kr mycket pengar och om jag lägger det på ett par skor – oavsett märke – så förväntar jag mig att dom ska hålla mer än 40 mil, såvida det inte är nån extrem lättvikts- eller tävlingssko som jag på förhand vet har en kort livslängd. Men ett par Icebugs ska fan hålla bättre än så. Har dom ingen kvalitetskontroll i Jonsered eller vart dom nu huserar? Eller låter dom stackars barn i Sydasien sy deras skor? Alla vet väl att barn inte har nån känsla för kvalitét.

Skämt åsido, det här var sista gången jag sponsrar Icebug med mina surt förvärvade slantar. Det är svårt att beskriva hur j-a upprörd jag är över deras undermåliga kvalitét. En gång okej, men två gånger? Sannolikheten att det skulle vara fel på båda mina par känns ju rätt liten, då ligger det ju närmre till hands att dra slutsatsen att det bara är för jävla dålig kvalitét överlag. Och att då ha mage att ta 1800 kr för skit skulle väl göra vem som helst upprörd. Jag vet att det är många som springer med Icebugs på vintern och man får väl hoppas att det bara är Oribi modellen som är kass, det är den enda sko jag kan referera till.

Som motvikt kan jag nämna att mina Asics Fujisetsu med 4 år på nacken fortfarande håller finfint efter mer än 2000km. Visst, dubben är lite nersliten och greppet är inte längre lika bra och som med alla Asics skor så har dom spruckit lite i hälen men det måste man ju ändå kunna tolerera efter 200mils användning. Som tur är har jag inte haft mage att slänga dom även fast jag redan för 2 år sen tänkte pensionera dom och just nu är dom min räddning. Jag vågar nästa sätta en slant på att dom kommer hålla ytterligare 100mil.

Träningen går för övrigt rätt bra. Kroppen börjar tåla en hel del mängd och att riva av 35km känns oförskämt lätt, blir aldrig uttråkad av det vilket är ett bra tecken. Jag har fått till bra kontinuitet den senaste månaden, 14 mil i veckan, inga skador eller sjukdomar, långpass varje vecka och fartpassen börjar kännas bra dom också. Möjligen skulle jag behöva vila lite mer men det som vanligt det absolut svåraste. Med tanke på att jag började det här året med en gubbvad, dålig motivation och att vädergudarna dessutom bjöd på en ny snösmocka varje helg fram till nu med undermåligt plogade vägar resten av veckorna som resultat så får jag ändå vara nöjd.

/Hörs

Äntligen ett livstecken 🙂 Känns som det var ett tag sen jag skrev nåt här nu. Skulle vilja skriva att det beror på att jag har tränat en jävla massa och därför inte hunnit med, men så roligt har jag inte haft det. Istället känns det som om det ända jag gjort den senaste månaden har vart att jobba, jobba och jobba. Sa jag förresten att jag har jobbat? Livet som lärare kan vara rätt så najs ibland då dom flesta av oss som har ferietjänst jobbar 35h/v som ska göras på plats + 10h förtroendetid som är oreglerad, därav alla våra lov som vi faktiskt jobbar in i och med att vi gör 45h på en arbetsvecka. Det betyder i sin tur att man tex kan hinna med att springa både på förmiddagarna alternativt komma ifrån tidigare nån dag i veckan och hinna få lite dagsljus under distanspasset, om man har tur med schemat. Själv har jag dock tagit på mig att jobba övertid den här terminen. På förhand lät en kurs till som inte allt för jobbigt men jag har fått världens sämsta schema på grund av det. Jag är först på plats på mornarna och går sist av alla nästan varje dag. Dessutom hinner jag knappt med att gå på toa eftersom jag har lektioner hela tiden. Rättning och planering är bara att glömma, det brukar få bli helgens nöje. När den första utbetalningen ramlar in på kontot så småningom så ska jag direkt köpa två par nya Vaporflyes för det kommer jag att vara värd.

Löpningen har som tur var inte blivit drabbad, jag har gnetat på så gott jag orkat, den enda skillnaden är väl egentligen att jag mestadels har fått träna sent på kvällarna vilket gjort att det känns som om tiden bara sprungit iväg. Att det är februari nu känns helt overkligt. En normal vardag går jag hem från skolan vid halv-fyra tiden och hinner springa direkt efter vilket gör att det inte känns som om kvällarna försvinner i tomma intet men den senaste månaden har det bara vart jobba, äta, träna och sova.

Känslan i löpningen har heller inte vart särskilt bra den senaste månaden vilket säkert hänger ihop med att jag jobbat mer än vanligt. Även om träningsmängden har vart godkänd på typ 12mil/v så har jag inte riktigt haft den där motivationen som jag alltid har på vintern. Januari brukar alltid vara min bästa träningsmånad sett till både volym och kvalité. Istället har det många gånger känts både tungt, tråkigt och jobbigt att springa. Har också haft svårt för att pressa mig ordentligt och mest sett fram emot att få löpningen överstökad. Ett tag var jag nästan lite orolig över att jag tappat ”det” och såg framför mig hur jag höll på att förvandlas till en korpulent medelålders man som joggade ett par gånger gånger i veckan för att inte bli allt för tjock eller ännu värre, som gick på gymmet för att cykla. Som tur var fick jag till en bra vecka förra veckan utan att jag behövde tänka på det. Plötsligt kändes allt lätt igen och dessutom motiverande. 140km fördelat på sju pass inkl. två fartpass med bra känsla och ett långpass på 34km som kändes hur lätt som helst. Som grädde på moset hann jag även med två pass styrka med fokus på bickar och bänkpress och det utan att känna mig särskilt trött eller sliten. Så förhoppningsvis är jag på G nu och kan vända den här negativa trenden med dålig motivation för om tio veckor ska jag ju vara i 2.48-form eller helst ännu bättre än så.

Tyvärr har vädrets makter inte direkt visat nån förståelse för oss vinterlöpare här i norr. Ni som såg tv-sändningarna från SM-veckan i söndags såg kanske hur mycket det faktiskt kräksnöade här då och så har det sett ut mer eller mindre hela vintern. Snösmocka på snösmocka har avlöst varandra och dessutom har kvicksilvret visat ner mot -20 grader konstant. Lägg till en nordlig snålblåst på det som gjort att inte ens Cindy Crawford skulle framstå som speciellt vacker löpandes i den här stan så kanske ni förstår vilken bedrövlig vinter vi haft här hittills. Och då är det ändå ingenting jämfört med förra årets vinter som gjorde Sundsvall rikskänt för ”Nackstafjället” och tvingade kommunen att stänga alla skolor. Och ja, jag noterade att ni Stockholmare också fick lite vinter nu i helgen som var. Sluta grina, det är vardag.

Som löpare vet man dock att det bara är att bita ihop trots att man har snö upp till knäna och ingen känsel i fingrarna. Egentligen är det märkligt att man fortsätter trotsa det här vädret trots alla svordomar och förbannelser som det genererar. Jag undrar hur många snösmockor det krävs innan man faktiskt kastar in handduken? Eller som när man sticker ut på ett långpass och redan efter 2-3km vill lägga sig ner och gråta en skvätt, dels för att man inte ser nånting alls pga all jävla snö som yrar runt skallen men också för att man tappar balansen och nästan ramlar varje gång man lyfter på fötterna eftersom kommunens snöbudget tagit slut för länge sen och inte en cykelväg är plogad. Då blir till och med jag lite imponerad av mig själv. När sen folk runt omkring lite försynt undrar hur f-n man kan springa utomhus så är det bara att låtsas som ingenting och försöka upprätthålla fasaden av att man är hård som granit när man i själva verket ägnade 2,5h åt att fundera på var man lämpligast skulle kunna bryta långpasset men också vad man i så fall skulle hitta på för dålig ursäkt i träningsdagboken till att man faktiskt bröt. Som tur är har jag inte behövt göra det än.

Anledningen till att jag hinner skriva det här just nu med tanke på vad jag skrev i början om just tid som bara äts upp är för att 1) jag var så sjukt effektiv på jobbet idag och rättade bort 50 prov på två timmar och 2) det är löpvila idag. Det var nog två veckor sen sist och när både löparknät och gubbvaden börjar ge sig till känna så gör man nog bäst i att lyssna på gammelkroppen. Annars blir det svårt att persa om tio veckor. Istället får det bli bickar och bänkpress på gymmet nu ikväll. Rätt var det är så är det sommar och beach 2019.

/Hörs