Lycka


Jag har precis fixat att springa en mil utan smärta!! Fett med likes på det alltså. Lycka är att kunna springa, meningen med livet, anledningen till varför vi finns till här på jorden, svårare än så är det faktiskt inte. Just nu struntar jag i om nästa pass blir ett bakslag, det är här och nu som räknas och just nu känner jag mig bara lycklig över att kunna springa igen.

Det har successivt känts bättre och bättre för varje dag som gått, smärtan i popliteussenan har minskat dag för dag och i fredags var första gången som jag inte kände av smärtan alls och heller inte gick omkring och tänkte på om det gjorde ont eller inte. Tänkte att det smarta valet vore att vänta ytterligare nån dag med att testjogga, men ibland är det inte alltid så lätt att vara klok och tänka rationellt. Direkt efter jobbet stack jag ut i sommarvärmen i linne och splitshorts. Efter 10min började en obehaglig känsla smyga sig på ner mot knät och efter 15min kom den huggande smärtan och då var det tack och godnatt. Det var bara att kapitulera och skamset promenera hem. Kom ganska exakt 4km. 

Min egenställda diagnos direkt efter var att popliteussenan var ok, smärtan från testjoggen berodde snarare på löparknät. Ägnade hela fredagskvällen åt att läsa på om löparknä, kolla youtube klipp, hänga på löparforum och sluka alla studier jag hittade. Rulla på foamroller stup i kvarten. Stretcha en gång i timmen.

Tvekade lite om jag skulle göra ett nytt försök idag. Vaknade rejält bakfull imorse. Det blev visst ett par öl för mycket igår. När man är skadad och dessutom inte har nåt lopp inplanerat på länge kan man faktiskt få unna sig det utan dåligt samvete. Kollade termometern. 20 grader. Gick ut på balkongen. Kände värmen och bestämde mig för att göra ett nytt försök. 30min jogg, varken mer eller mindre. Linne och splitshorts även idag. Efter 10min kom exakt samma obehagskänsla som i fredags. Tänkte ”jaha, då var det kört idag också”. Men smärtan kom aldrig. Fortsatte springa. Blev dock inte av med obehagskänslan, kändes som att det när som helst skulle kunna hugga till. Det kändes lite kallt längs knät, som om nåt ville krampa. Men ingen smärta. Fixade 20min. 25min. Obehagskänslan började avta mer och mer. Kanske skulle jag kunna fixa en mil? Hörde naprapatens röst som ekade i huvudet: –”Bestäm dig för en sträcka eller tid och nöj dig med det, bli inte övermodig och fortsätt om du klarar det”. 30min. Det smarta valet hade varit att nöja sig och avbryta men dum som man är fortsatte jag. Den magiska milen hägrade på ett inte allt för obehörigt avstånd. Och det höll. 10km springandes. Ingen smärta. Varken före, under eller efter.

Imorn ska jag tillbaka till naprapaten. Känns för tidigt att ropa hej just nu men om jag fixar löpning varannan dag den här veckan så kan jag förhoppningsvis köra igång på allvar snart. Och jag fortsätter såklart med rehabövningarna, stretcha löparknät, rulla foamroller och bygga upp styrkan i höften, rumpan och knät.

/Hörs

Dagens låt: Den här blir man glad av. Tänk sommar, sol, kall öl och sena kvällar i solnedgång.

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu
Antal kommentarer: 2

Anders Larvia

Undvika backar tror jag är en bra idé, kände direkt att särskilt nerförsbackar inte var speciellt skönt för knät. @Olof: kul å träffas i mål! Är också inne på att det är höften och rumpan som är boven, det är bara fortsätta att bygga upp styrkan och stretcha som fan 🙂


Frida Michold

Skönt Anders! Hoppas det går spikrakt åt rätt håll nu!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Rehab


Den här veckan har jag stängt in mig på gymmet och rehabat som fan. Det känns som att det går åt rätt håll. Smärtan är i princip helt borta och hindrar mig inte längre i vardagen. Det känns skönt att veta vad det beror på. Har haft kontinuerlig mejl kontakt med naprapaten den här veckan sen mitt besök i måndags och till helgen ska jag göra ett första test för att se om det går att springa. Kanske testar redan imorn fredag. Nu när den knivhuggande smärtan är borta känner jag av den sköna ”efter-marathon-träningsvärken” i lår, vader och ljumskar. Riktigt go’ känsla! Idag när jag promenerade hem från gymmet i sommarkvällen översköljdes jag plötsligt av en extremt stark längtan att springa när när jag såg alla andra människor som var ute och motionerade. Det är svårt att med ord beskriva hur mycket jag längtar efter att få springa just nu. Känner mig som en knarkare på jakt efter heroin. Abstinensen är obeskrivlig. 

Det är lätt att ta löpningen för givet när man är frisk. Av dom 1951,1km som jag sprungit sen nyår är det få kilometrar som jag faktiskt njutit av. Majoriteten av dom har vart slentrianmässig distans. Nu skulle jag kunna ge min högra hand för att få springa en endaste. Varje gång jag vart skadad har jag lovat mig själv att fortsätta förebygga skador med styrketräning, varje gång har jag också vart otroligt peppad på att rehaba för att kunna komma tillbaka så fort som möjligt. Sen står man plötsligt där friskförklarad och tar löpningen för givet precis som man gjorde innan trots att man lovat sig själv att inte göra det misstaget, man struntar i prehaben och tar sig inte ens tid att njuta av att kunna springa, bara samla mil på mil och jaga sekundrar på intervaller. En frisk människa har tusen önskningar, en sjuk människa har bara en.

Den här gången ska jag dock försöka vara klok nog att faktiskt fortsätta förebygga framtida problem, framförallt för att jag för första gången med egna ögon såg hur fel jag belastade högerknät. Det första naprapaten gjorde i måndags var att be mig göra en knäböj och titta på mina knän. Det var ingen vacker syn. Högerknät var vinklat typ 45 grader inåt. Det var en rejäl käftsmäll. En ännu större käftsmäll var det begynnande löparknät som han också konstaterade förutom smärtan i popliteus senan. Jag som alltid trott att jag är så stark att jag inte behöver tramsa på med massa pilleriövningar på gymmet utan vikter. Min inställning har vart att när man går gymmet ska man köra bänkpress, bicepscurl, tunga marklyft och chins. Det har vart en rejäl omställning den här veckan att bara köra utfallssteg, höftlyft, sidoplanka, höga knän på step-up bräda, enbensknäböj, musslan, benspark utan vikt och använda pilatesbollar istället för hantlar och skivstänger. Men det har vart riktigt svettigt bokstavligt talat. 

Jag testade att springa några meter hemma i lägenheten igår, från köket ut i hallen och tillbaka. Det kändes bra. Det har faktiskt känts bra de senaste två dagarna. Ibland smärtar det till när jag går nerför trappor eller reser mig från stillasittande läge men bara för en nano-sekund. Är dock fortfarande nojjig för att det ska säga pang efter 3-4km löpning när jag väl ger mig ut och vara tillbaka på ruta ett. Men om det händer så händer det, förr eller senare måste jag ju våga testa. Så till helgen ska jag springa. 7-8km i lugn fart. Förhoppningsvis i linne och splitshorts. 

/Hörs

Dagens låt: Muse – Dead Inside


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Äntligen ljus i sikte


Hallå!

Länge sedan jag dryftade tankar och uppdateringar här på bloggen men har inte känt mig särskillt inspirerande. Mina tankar har istället varit åt det omvända hållet vilket känns bäst hålla för sig själv. Frågar man runt bland aktiva idrottare som haft en hektisk period som gått bra så är det inte ovanligt de drabbas av en såväl fysisk som psykisk svacka efteråt. Det dagliga livet & tillvaron känns tuff och en sliten oduglig kropp på det påverkar humöret. Post Marathon Syndrome gånger två. Hade en fruktansvärd sådan svacka efter Kona 2013 samt -14. Trodde mest det berodde på jetlaggen men nu efter Fuerteventura upplevda jag samma sak vilket fick mig ur balans. Svårt förklara det för omgivingen som tror man är på topp medan man själv bara vill lägga sig ner & dra nåt gammalt över sig. Nu har jag i alla fall slutat tycka synd om mig själv och lyckats vända träningen till det bättre. Är tyvärr inte i samma form som jag var i april men nu börjar jag kunna lita på kroppen igen och känner hur musklerna tar till sig träningen. Har några skavanker som jag övervakar så gott jag kan då säsongen är långt ifrån över.

Vad som händer härnäst?!

Jag tänkte blåsa ur mig fullständigt nu på lördag då mina vänner i Saltjöbadens Triathlon arrangerar sin tävlingspremiär. Killarna är superseriösa i sitt upplägg så jag misstänker det kommer bli ett superevent i fin miljö. Perfekt med en sprintdistans dessutom också då man inte behöver återhämta sig nämnvärt. Sådana race brukar boosta motivationen också efteråt vilket man inte kan få för mycket av. Har inga större ambitioner på resultat utan kör full gas som vanligt från start till mål. Allla som är i vägen skall bekämpas! Har tyvärr inte simmat mer än 4 gånger senaste månaden så det blir att jaga på cykeln….

Nästa anhalt är Halmstad 11.3 den 27:e juni. Det var hyfsat magert initialt då Motala & Vansbro sugit upp många ur Sveriges elit men nu såg jag på listan att några kvicka pojkar anmält sig. Har landställe i krokarna & tränat tusentalsmil på dessa vägar vilket ger mig ett övertag men hoppas det blir en bra fight. Oavsett så är det bra åtta veckor före Kalmar få ett formbesked så man vet vad man har jobba med inför sista träningsblocket. Bantypen passar mig. Medströms på simningen, blåsig samt ondulerad cykling för en platt & snabb löpning. Siktar självklart på förstaplatsen men tror & hoppas Jonas & Rickard kommer jaga som rabiesgalna djur i min närhet.

Är det någon mer än jag som längtar till juni är över?! Värre schema än i december med events & stök.

Hörs på den!

Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Let’s knäböj!


En av mina PT-lärare, Erik Börjesson, har en utmaning på Instagram – 30 dagar då du ska sitta i en djup knäböj i fem minuter och hänga i ett räcke fem minuter varje dag hela juni. Jag högg tag i knäböjsdelen direkt. Det är nämligen ett utmärkt sätt för mig att bli av med spänningar i löndryggen. Testa själv! Vad händer med dig när du sitter i en djuuuup knäböj fem minuter om dagen? Kommer du djupare i din knäböj? Förbättras rörligheten i dina fotleder? Släpper det i bröstryggen? Det kan hända massor av saker, testa! Oavsett vad som händer – kroppen kommer att tacka dig!

(Har du möjlighet – häng också fem minuter om dagen. Jag ska göra det de dagar jag är på gymmet.)


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Drar din kropp tre liter milen?


Ja, det här är ett jättekänsligt ämne, men jag kan inte låta bli att gå in och peta lite, ifrågasätta och irritera. Jag måste få veta hur andra tänker om det här. Vi börjar från början.

Jag stod och bytte om i omklädningsrummet på mitt gym och hörde hur de andra pratade om mat. Den vanliga diskussionen om tillskott eller inte tillskott – jag har hört den många gånger förut. En av tjejerna säger att hon inte äter tillskott ”Men mina mellanmål är ju typ ägg och kycklingfilé”. Jag tänkte inte så mycket på det precis då, men något gjorde att jag inte kunde släppa det hon sa.

Med vilken rätt bygger vi upp kroppar, för vårt eget höga nöjes skull, som måste utfodras med så mycket mer mat (framför allt protein) än kroppens grundbehov? Med vilken rätt belastar vi hela systemet – miljön, djuruppfödning och så vidare – bara för att bygga mer och mer muskler?

I augusti kommer vi att slås ner av nyheten att nu var jordens resurser slut för i år. Resten av året tullar vi på framtidens resurser. Hur kan man då med gott samvete luta sig tillbaka efter sitt träningspass och ta sig en kycklingfilé och två ägg till mellis? Nej, förmodligen gör det knappast från eller till om en person äter lite kyckling mer eller mindre, men se till den större bilden. Jorden klarar inte av oss som det är – och att då blunda för det och leva som om ens egen kropp är viktigare än det framstår som mer och mer obegripligt ju mer jag tänker på det.

”Jaså, här sitter hon och kastar sten i glashus” tänker du kanske nu. Ja, jag tränar mycket. Ja, jag äter kött, men har dragit ner betänkligt på det av miljö- djurhållnings- och hälsoskäl. Och jag har faktiskt dragit ner på mängden mat i stort också. Jag klarar mig utmärkt på lite mindre. Frågan är ju hur mycket mer man egentligen måste äta när man tränar. Individuellt naturligtvis, men många känner nog inte efter, utan äter bara mer för att de vet att de tränar.

Och nu blir det extra känsligt: Testar du att dra ner och känner att du inte fungerar utan ditt proteinbehov som ligger högt över basbehovet, ja då kanske du av miljöskäl inte kan fortsätta träna så hårt. Precis som att du kanske får göra dig av med din Hummer som drar tre liter milen. Det funkar helt enkelt inte i längden. Vi kan inte nöjesköra runt i kroppar som drar tre liter milen.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Nya utmaningar


En fantastiskt rolig mara helg är över och den motsvarade verkligen alla förväntningar! Känner mig otroligt priviligerad att få vara en del av Team Asics Go Run It. Nu var det inte bara loppet som stod i fokus, det var minst lika kul att få träffa teamkompisarna igen och såklart alla fantastiska människor runt omkring hela gruppen; LG, Jonas, Jenny, Camilla, Herman och Luca. Förutom att träffas innan loppet för fotografering och allmän pepp så träffades vi även igår på Asics butiken hela gänget för att diskutera loppet, blicka framåt mot nya utmaningar och ännu mer fotografering. Och givetvis fira att den första utmaningen blev så pass lyckad som den blev. Ibland måste löpning faktiskt få vara kladdkaka, ballonger och serpentiner och inte bara snor och svett.

För egen del blev årets ASICS Stockholm Marathon en dyrköpt historia. Jag sprang som sagt hela loppet med knäont till och från och kände direkt jag gick i mål att nåt var fel. Såhär med facit i hand borde jag såklart ha brutit redan på Strandvägen men där och då fanns det inte på kartan och som det känns nu rankar jag nog lördagens lopp som det lopp jag är allra mest nöjd med med tanke på mina dåliga erfarenheter från Stockholm tidigare. Men smärtan jag hade igår var ingen vanlig ”efter-marathon-träningsvärk”, under gårdagens fotografering i samband med vår träff haltade jag omkring mest hela tiden med en huggande smärta i knät. Tryckte i mig en halv karta voltaren vilket inte hjälpte ett dugg och tänkte att nu är sommaren förstörd. Såg mig själv ståendes inne på gymmet hela sommaren med crosstrainer och cykel. Kunde knappt gå på hela dagen och att resa sig från sittande läge var en omöjlighet. 

Lyckades få tid hos naprapaten direkt på morgonen idag som tur var. När jag klev in på Teamed imorse var jag inställd på att domen skulle bli en lång rehab period, för smärtan som jag känt sedan målgången har känts helt fel och galen som att nåt är riktigt fel. Efter en undersökning av knät sa han bara ”du kommer kunna springa igen inom loppet av ett par dagar”. What? Som det kändes där och då var det en omöjlighet. Problemet enligt honom var att jag sprungit hela maran med högerknät vinklat inåt vilket skapat en belastning på insidan av knävecket och en muskel som heter popliteus och det är den som orsaker den knvhuggande smärtan och gör att jag inte kan sträcka ut benet utan att det känns som tusen knivhugg. Grundorsaken till det, konstaterade han, är att jag är för svag i röven och dessutom har ett begynnande löparknä. Smärtan från popliteus kan botas genom att man sätter tryck på muskeln och när han gjorde det med sina tummar såg jag stjärnor för ett tag och hade en nära döden upplevelse. Men kort därefter försvann smärtan mer och mer och efteråt kändes det mycket bättre, inte helt bra, men bättre. Nu kan jag gå obehindrat och känner bara av smärtan när jag går i trappor. Fick instruktioner att sätta tryck på muskeln de kommande dagarna för att råda bot på smärtan samt köra lite rehab övningar, dels för löparknä men också för att stärka upp sätesmuskeln. När vi var klara med behandlingen och jag skulle ta på mig byxorna råkade det ramla ur en halv karta voltaren ur ena byxfickan. Riktigt såg hur det svartnade i hans ögon och jag fick ett långt föredrag om hur jävla dumt det är att käka diklofenak, med all rätt förmodligen. Har man behandlat Stefan Holm och andra friidrottscelebriteter vet han nog vad han pratar om. 

Just nu känner jag mig lite lugnare men fortfarande inte helt säker på att det kommer gå så bra som naprapaten beskrev det. Jag tar en dag i taget. Löpning är en hemsk drog när man är skadad. Istället laddar jag mentalt för nästa utmaning för Team Asics Go Run It….ULTRAVASAN 90km! Snacka om utmaning! Jag är egentligen inte så nervös som jag borde vara, målet blir att ta sig runt, tiden oviktig. Har funderat ett tag på att prova på Ultra eftersom jag tror att det skulle passa mig rätt bra – en seg jäkel som är mer uthållig än snabb – det blev lite tidigare än planerat. Så om jag bara blir frisk och kan börja springa så kommer sommaren ägnas åt att förbereda sig för 9mils löpning i terräng. Självklart i nya fräscha Asics Trail kläder

Nu när den första utamningen är avklarad frångår jag mitt tidigare koncept med bra låtar på temat löpning och kör istället dagens låt, det bästa just nu. Och just för stunden är det här det bästa man kan lyssna på här och nu.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in