Onsdagstankar

Det blev personsämsta med råge idag och det på världens snabbaste bana. Jag gav det i alla fall ett försök. Vaden sa ifrån nästan direkt. 3.37 nånting ramlade jag in på. Istället kom loppet att handla om en mental kamp i huvudet mellan att bryta eller försöka ta sig i mål. Den kommande veckan får väl visa om det var smart eller inte. Det är alltid lätt att vara efterklok men när man befinner sig mitt i stridens hetta är det inte alltid helt lätt att tänka rationellt, att bryta var det sista jag ville göra.

Kom ner sent i fredags kväll och hann inte med så mycket mer än att checka in på hotellet. På lördagmorgon anordnades en frukostjogg som jag hoppade över, vaden kändes inte bra, testade några försiktiga steg jogg ute på gatan och kände direkt att det inte var en bra ide. Tog en sväng runt Kurfurstendamm istället och spanade in kvarteren innan det var dags att bege sig utt till nummerlappsutdelningen. Där lyste det tyska effektiviteten och organisationen med sin frånvaro. Själva mässan i sig var helt okej och storleksmässigt kändes den minst lika stor som NY marathon men proceduren att hämta nummerlappen måste vara bland det sämsta jag vart med om. För att ta sig till nummerlapparna var man tuvngen att gå igenom hela mässhallen och trängas med alla männsikor, sedan väntade en lång kö för att få ett armband som berättigade till inträde och efter det ytterligare köer till själva nummerlappen, som skrevs ut IRL, ingenting var alltså föreberett eller packat. Hela proceduren tog säkert 1,5h så ett tips är att inte ha bråttom. 

På kvällen blev det pastabuffe i hotellets restaurang. Kanske inte det godaste man ätit i sitt liv men den fyllde sin funktion. Åt på tok för mycket och blev sådär julbordsmätt. Sen kom Gabriel från jogg.se förbi och vi satt och snackade rätt länge, mycket löpning såklart, riktigt kul att träffas lite mer avslappnat än i startfållan eller målgång som brukar vara det brukliga när det är lopp.

Race day började med tidig uppstigning och frukost kl6. Vaden kändes mycket bättre. Vid sjutiden lämnade vi hotellet och promenerade mot tåget. 40min senare var vi framme och äntrade startområdet. Det var folk överallt, ställde mig i toakön men gav upp efter 20min då kön inte rört sig nämnvärt, började känna lite panik. Slängde istället av mig överdragskläderna, lämnade in påsen och begav mig mot startgrupp C. Det var en rätt lång bit att gå och fortfarande folk överallt. Testade att småjogga lite på vägen dit och vaden kändes bra, började drömma om stordåd. Klev in i grupp C 20min innan start. Det var brett och lätt att komma iväg, ingen trängsel eller kryssande alls. Hittade en skön fart som kändes bra och blev lite förvånad när autolap pep för första gången. 3.53, kändes som distansfart. Drog net lite på farten men dom efterföljande kilometrarna gick ändå på 3.58 och 4.02. Hade inte kännt av vaden alls men strax efter 3km stelnade den till rejält. Försökte behålla farten men kände att det inte gick, vaden sa ifrån. Passerade första femman på 20.20 men efter den passeringen gav jag upp. Blev omsprungen på löpande band och till slut började jag gå för det gick inte att springa. 

Varvade löpning och gång till ungefär 11km då jag tog beslutet att kliva av, det här gick inte. Frågade efter medical assistance men ingen av funktionärerna pratade engelska, fortsatte gå ett tag och hittade äntligen sjukvårdare. Problemet var att dom inte heller pratade engelska, fick sitta i en ambulans i en kvart innan dom på knackig engelska fick fram att dom kunde bara köra mig till sjukhus eller så fick  jag gå tillbaka en km för att komma till närmsta tunnelbana. Det kändes heller inte så lockande så istället hoppade jag ur ambulansen och började småjogga framåt tills jag kom till nästa tunbelbanestation. Helt plötsligt fungerade det att jogga igen, vaden kändes extremt stel men den gjorde inte ont. Kanske vAr det vilan i ambulansen som gjort sitt. Tog ett nytt beslut att fortsätta springa fram tills dess att det inte gick. Och det gick hela vägen in i mål. Höll mig strax över 5-fart och mot slutet hade stelheten släppt så pass mycket att det knappt kändes alls. Testade att trycka på lite men då gjorde sig vaden påmind så jag höll mig i lugn distansfart ända in i mål. Det kändes stort att få springa under Brandenburger Tor på väg mot mållinjen och just där och då när jag insåg att jag skulle ta mig i mål kom samma känslor som strax före målgången på Ultravasan. Mäktigt! Hade lite problem med att orientera mig hem till hotellet efteråt men Berlin kryllade av svenskar så tack till dig på tåget som kände igen mig och guidade mig rätt, hoppas du läser detta.

Vaden är stel och det är lite problematiskt att gå graciöst men det känns inte som om nåt är trasigt. Nu tänker jag vila tills den känns bra igen. Just nu är jag nöjd med att jag fullföljde, tror jag hade ångrat mig om jag brutit redan efter milen. Men jag vill absolut tillbaka hit nästa år för att ta revansch. Plattare bana får man leta efter, jag räknade till ett(!) motlut strax efter 7km så är det nånstans det går att springa fort så är det i Berlin, iaf så länge man inte är skadad. Om två veckor åker jag tillbaka hit med Asics gänget för att köra Asics Grand 10, hoppas verkligen att jag kan springa då. Som sig bör så har jag firat min nionde mara (10e starten) med öl, först kom Gabriel förbi en sväng och sen gick jag å brorsan å hans sambo ut och åt middag. Ska börja packa väskan nu, planet hem går tidigt i ottan och tanken är att jag ska jobba på eftermiddagen. Men som avslutning en liten sammanfattning

Banan/stämning: 5 lederhosen av 5 möjliga

Som sagt, platt som en pannkaka och rätt mycket folk ute på gatorna. Hela loppet går inne i centrala Berlin så det var hela tiden folk som hejjade på, ingen folktom sväng ut på vischan som tex Gärdet i Sthlm.

Organisation/support: 2 bratwurst:ar av 5 möjliga

Stort minus för de tyska funktionärernas oförmåga att prata engelska. Ambulanspersonalen kändes som ett skämt, tur att det inte var nåt allvarligt. Kaotiskt i startonrådemrådet, stort minus för de långa köerna till bajamajorna, kändes som det gick en bajamaja på tusen löpare. Helr okej support längs banan. Vatten, sportdryck och förstärkta stationer med banan, äpple och te. Efter 28km fick man gels. Minus för att vattnet serverades i plastmuggst och inte i papp. Stort fett minus för att finishertröja inte ingick utan kostade extra. Alkoholfri öl efter målgången satt bra men ganska torftigt med näring i övrigt efteråt.

Expo: 2 surkålsburkar av 5 möjliga.

Stort utbud av utställare och hyffsat matutbud men alldeles för dåligt organiserat. Den gamla flygplatsen Tempelhof var en bra lokal för ändamålet men betyget dras ner av de långa köerna för att hämta nummerlappen. Lite meckigt att ta sig dit, många byten med tunnelbana.

Staden: 3 tyska tanks av 5 möjliga.

HAr inte hunnit se särskilt mycket av stan, men Berlin är ju Berlin. Lätt att ta sig hit, tyskar är trevliga även fast de inte kan prata engelska och man känner sig hemma ganska fort. Lätt att ta dsig med U-bahn eller S-bahn genom stan. På det stora hela rekommenderas Berlin marathon absolut, framförallt om det är PB man är ute efter.