Onsdagstankar
Sådär. Då har man vart hos naprapaten igen för femtioelfte gången sen i somras. Tusenlapparna bara flyger iväg. Samtidigt är det svårt att sätta en prislapp på vad det är värt att inte ha ont och kunna träna så som man vill. Just nu får det kosta vad det kostar, vill bara bli hel igen.
Vaden var rejält stel i måndags efter maran men ändå lite bättre än befarat. Visste hela tiden att det var lite av rysk roulette att springa hela Berlin Marathon med en taskig vad och ställde mentalt in huvudet på det värsta. Planet hem från Berlin var såklart rejält försenat, hade 10min på mig att ta mig från Terminal 2 till Sky City så första testet blev att småspringa för att hinna med tåget och det gick även om det inte kändes helt bra. Igår kändes dock vaden helt okej och kunde gå som vanligt utan att känna av den. Det kan jag inte göra nu efter att ha vart hos naprapaten. Han gick på med nålar och den smärtan var en ny bekantskap som jag helst hade vart utan. Just nu känns det som om jag har sprungit 10 mil + att nån har sparkat mig hårt på vaden med stålhetta direkt efter, en bieffekt av nålarna som kommer sitta i 24 timmar, men på nåt konstigt sätt känns det ändå bra nu efteråt. Det positiva är att han gav mig goda chanser att kunna springa Asics Grand 10 nästa helg. Fick order om att vila ett par dagar nu och sen köra igång med cykel till helgen kombinerat med rehab och hopprep och framåt nästa vecka börja småjogga. Det kommer förmodligen bli personsämsta även på milen om jag hinner bli bra men skitsamma, att kunna springa överhuvudtaget är prio ett.
Så mycket skadebekymmer som jag haft i år har jag aldrig vart i närheten av tidigare. Har funderat mycket och länge på vad det kan bero på och om det är värt att hela tiden ha ont eller vara trasig. En naturlig förklaring kan såklart vara åldern, kroppen är inte 20 längre men samtidigt har jag svårt å tro att det skulle vara den enda förklaringen. Jag är i betydligt bättre fysisk form nu än för 10 år sen och 33 år är ju rena rama ungdomen i löparsammanhang. Jag har inte ökat mängden nämnvärt heller utan det enda jag kan tänka mig är att det har blivit mer fart- och intervallpass i år jämfört med tidigare och jag vet av erfarenhet att det sliter mer än volym på min kropp. Jag har inga problem med att springa 14 mil distans en vecka, 2-3 pass per vecka i tävling/överfart med mindre veckomängd sliter däremot mycket mer. Det är nånting att ta med sig framöver.
Är det värt det? Det enkla svaret är ja. Vill man bli bättre så kostar det, då måste man vara beredd på att ofta ligga på gränsen till vad kroppen klarar av, oavsett om man är elit eller motionär, och särskilt för oss motionärer kan det vara svårt att balansera på den där hårfina gränsen. Helt plötsligt har man klivit över den och då säger det pang nånstans. Jag har fortfarande en lika stark drivkraft nu som tidigare att nån gång i livet springa maran på 2.48.48 och så länge den drivkraften fortfarande finns kommer svaret alltid att vara ja, det är värt det. Därmed inte sagt att jag är otroligt less på min kropp just nu och ofta tänker att det vore befriande att lägga ner allt det här och istället nöja sig med att springa 7-8km ett par gånger i veckan bara för att det är skönt att röra på sig.
Om kroppen mirakulöst nog skulle återhämta sig rekordsnabbt så är jag lite sugen på att springa ytterligare en mara det här året. Inte för att persa utan mer för att jag längtar efter den där underbara känslan att korsa mållinjen och känna att man har gett allt i 4,2 mil. Den infann sig inte riktigt i söndags, det kändes mer som ett lite längre långpass. Vintermaran i november lockar lite. Men inte om priset är att jag går sönder igen. Först och främst ska jag se till att bli hel igen, kunna springa i Berlin nästa helg och sen kan jag börja fundera i dom banorna. Den som lever får se…
/Hörs
Dagens låt: den här snubben förtjänar att hypas. Gillar man Bon Iver så kommer man älska Dustin Tebbutt. Perfekt musik för en mörk höstkväll när man vill tycka lite synd om sig själv.
