Post marathon depression


Nu har det hunnit gå lite drygt två veckor sen jag korsade mållinjen i Hamburg och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte har njutit sen dess. Jag kan fortfarande inte fatta att jag faktiskt fick till en sån jävla fullträff från ingenstans, har fått nypa mig i armen både en och två gånger. 2.45. Ibland måste jag säga det högt för mig själv för att tro på det. Det här är nog dessutom första gången som jag faktiskt har unnat mig att stanna upp och verkligen njutit av min prestation och inte skyndat vidare i tankarna mot ett nästa lopp som jag alltid har en tendens till att göra annars. Varje kväll dom senaste veckorna har jag legat och gått igenom loppet för mig själv och drömt mig tillbaka till Hamburg innan jag till slut somnat med ett leende på läpparna. Det vinnande konceptet var nog att gå in med noll förväntningar och allt att vinna så det ska jag nog fortsätta med även i fortsättningen. En sak som oroade mig lite innan jag åkte ner var att jag tog en rejäl fylla tre dagar innan loppet. Inte bara ett par bärs efter jobbet utan tvåsiffrigt antal. Det var ju påsklov. Ledighet. Ingen annan i sällskapet skulle ju springa en mara så jag drogs med. Dessutom diskuterade vi Jordan Peterson om jag kommer ihåg rätt och alla diskussioner som inkluderar Jordan Peterson kräver öl. Mycket öl. Med facit i hand gick det ju bra men det var faktiskt nånting som oroade mig lite när jag satt på planet ner och kände torrheten i munnen så det kommer jag nog inte att göra om även om det gick bra den här gången.

Jag kom igång med löpningen rätt snabbt när jag kom hem, redan efter ett par dagar var jag ute och kutade och benen har känts både pigga och fräscha. Nån vidare variation på passen har det dock inte blivit. 20km distans, 20km distans och 20km distans, alltid i mellanmjölksfart. Idag varierade jag mig faktiskt och sprang – hör och häpna – 15km distans i mellanmjölksfart. Ett tag funderade jag på att springa Kungsholmen runt som gick nu i helgen men det var aldrig riktigt aktuellt för mentalt skulle jag aldrig ha orkat ladda om. En effekt av att tömma allt man har – både fysiskt och mentalt – på en mara är ju att luften går ur. Det uppstår en stor jävla mättnad. Eller kanske snarare tomhet. Plötsligt tappar den gråa trista vardagen sin mening när man inte längre har det där målet att sträva mot som man tänkt på tjugofyra sju under det senaste halvåret. För första gången på länge kan jag faktiskt erkänna för mig själv att jag känner mig riktigt mätt på löpning. Egentligen har jag ingen som helst lust att springa alls och först nu kan jag förstå folk som inte tar ett löpsteg på flera månader efter att dom genomfört sin första mara. Trots det så fortsätter jag att springa lätt tvångsmässigt. 20km distans, 20km distans och 20km distans.

Jag har försökt att fylla en del av det där tomrummet med att gå på gymmet dom dagar då löpningen känts meningslös men det har snarare blivit ännu tydligare att gymvärlden är ett avslutat kapitel för egen del. Ett tag tänkte jag att jag skulle ge mig på å försöka bänka tresiffrigt igen nu när jag ändå inte har nåt tydligt mål med löpningen i vår men när jag med nöd och näppe knappt orkade lyfta stången så var det bara till att kapitulera och inse att jag är löpare för jag har tappat precis alla muskler jag en gång hade. Som tur är så är iaf bröstkorgen inte konkav och insjunken riktigt än, man kan ändå ana att det en gång har funnits nånting där även om det mest är ihåligt nuförtiden.

Innan jag åkte ner till Tyskland så hade jag en tanke om att eventuellt springa Stockholm Marathon nu i juni men det blir det inte heller. Har noll lust med det, skulle nog inte ens orka springa om jag så fick betalt. Däremot kanske det blir Söder Runt 10k men det skrämmer mig nästan ännu mera för då måste jag ju börja kötta lite intervaller och inte bara springa mina 20km distans varje dag.

Som vanligt när jag kom tillbaka till jobbet efter loppet så ville alla snälla kollegor och elever gratulera. Jag blir alltid lite ställd då och vet inte riktigt hur jag ska reagera. -”Nämen Gud så duktig av dig” eller -”Oj, sprang du hela vägen utan att stanna”. Nu raljerar jag som vanligt men många har egentligen ingen aning om vad det innebär att springa en mara på 2.45 vilket såklart inte är deras fel. Dom vill ju bara väl vilket såklart uppskattas och dom skulle säga samma sak även om jag sprungit på 4.45 vilket är det som blir lite fel. Kidsen däremot, dom fattar, särskilt idrottseleverna, för dom kan relatera till farten och kan på riktigt faktiskt bli lite imponerade. Det är najs och bra för självkänslan att som snart 40-årig gubbe kunna vara lite relevant. Jag har faktiskt blivit utmanad av några att vara med när dom springer Cooper nu i vår men det vetifan om jag vågar. Mitt ego klarar nog inte av att få spö av ett gäng fjuniga sjuttonåringar för jag vet att jag kommer få höra det i tre års tid då.

Just nu har jag ingen som helst aning om vad nästa mål ska bli och det skrämmer mig lite. Är jag klar med marathon och bör prioritera att bli snabbare på mil- och halvmaran? Springa mer korta lopp och intervaller eller fortsätta att tugga distans och långpass? Vad är ett rimligt mål på Berlin Marathon i september? Vilka lopp ska jag springa framöver? Har ingenting inbokat alls. Ska jag springa några alls eller bara rekreationsspringa? Och bloggen, orkar jag fortsätta att hålla den vid liv genom konstgjord andning eller ska jag lägga ner den helt? Frågorna är många. Den som lever får se.

/Hörs

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera

Hamburg Marathon 2019 – Race Report


Tidigt i lördags morse reste jag ner till Tyskland och Hamburg med noll förväntningar och krav på mig själv. Jag skulle bara springa och ta det för var det var. Nu två dygn senare är jag hemma på svensk mark igen med ett fläskigt PB. Kapade nästan 4 min på min gamla tid vilket känns helt overkligt för det fanns liksom inte på kartan. 2.45 på maran lyder det nya PB:t, det hade jag aldrig ens vågat drömma om. Jag och brorsan sprang hela loppet tillsammans sida vid sida och vi gick som ett jävla schweiziskt urverk bortsett från den första femman som var den långsammaste. 1.23.11 halvvägs och 1.22.37 på den avslutande halvan. Mil:arna gick i sin tur på 39.34, 39.15, 39.14 och 39.09. Negativ split för första gången och den snabbaste milen mellan 3 och 4mil, precis enligt skolboken. Känner mig sjukligt nöjd och stolt med både tid, prestation och disposition. Igår fick jag ut det jag vet att jag har haft i kroppen rätt länge. Den här var nog inte ett resultat av vinterns träning, för den har inte alls vart lika bra som tidigare år, utan snarare en avbetalning på alla löpta mil dom senaste åren. Om jag aldrig mer kommer springa en mara igen så kan jag åtminstone se mig själv i spegeln och känna mig nöjd med att jag fick uppleva det här.

Marathon utomlands har vart det säkraste vårtecknet för undertecknad dom senaste åren men också en välbehövlig piska för att inte stanna kvar i soffan med handen i chipsskålen när motivationen brustit. Paris, Rotterdam, Barcelona, Boston, London och nu alltså Hamburg. Resan ner till Tyskland började i lördags morse då flyget lämnade Arlanda vid 9-tiden. Det kändes rätt bra att åka dagen före och inte redan på fredagen som vi alltid gjort tidigare år. Flygtiden ner var drygt 1 h och väl på plats i Hamburg möttes vi av strålande solsken, vår och en oroväckande värme. Vi var på plats på hotellet vid 11-tiden men fick inte checka in utan istället lämnade vi väskorna och promenerade bort till expot för att hämta våra nummerlappar. Vi bodde på Radisson Blu, ett par minuters promenad från både mässa och start och även officiellt hotell för loppet, vilket kändes skönt. På väg mot nummerlappen höll jag på att svettas bort i solskenet, inte ens en svalkande glass hjälpte. Fick ta av mig både jacka och tröja och kände hur ryggtavlan blev blötare och blötare. Vafan, tänkte jag. Väderprognosen hade ju lovat nåt helt annat.

Att hämta nummerlappen gick smidigt. Expot i sig var inte jättestort, mest krimskrams som såldes, men vi lyckades i alla fall få tag på varsin regnjacka av modell ”att slänga” för en billig peng vilket kändes skönt eftersom varken jag eller brorsan hade med oss nån regnponcho. Efter det promenerade vi in mot stan och högg första bästa restaurang. Åt nog, vad jag tror kan vara den sämsta hamburgare jag någonsin ätit i hela mitt liv men valde att se det som energi. Efter lite strosande på stan och en kaffe i solen begav vi oss mot hotellet igen för att få vårt rum. Där blev det några timmars slöande innan det var dags att inta den sista måltiden. Vi orkade inte leta efter nån restaurang av bättre kvalitet utan hoppade in på första bästa Vapiano och beställde in både pasta och pizza som uppfyllde kriteriet att bli ”riktigt jävla mätt”. Lagom till kvällen började väderleken slå om och man kunde ana att värmen var på väg att försvinna och ersättas av regnmoln. Gjorde sen i ordning racekitet innan det var dags för sömn.

På raceday ringde klockan vid 6.30. Vi knatade ner till den närliggande tågstationen för att käka frulle och det första som slog mig när vi kom utanför hotellet var att vädret kändes ruggigt och kallt med lite regn i luften. Riktigt najs! Efter ett par timmars slappande och toabestyr var det så dags att bege sig mot starten. 9.30 startade loppet och strax innan klockan 9 lämnade vi hotellet och joggade bort mot starten. Totalt kanske det blev nån kilometers lätt jogg och några stegringar. Jag tvekade om jag skulle ta armvärmare eller inte men kände mig jävligt glad att jag gjorde det när vi stod och väntade på starten för det var allt annat än skönt. 7-8 grader, ganska ihållande regn och tunga mörka moln. En kvart innan start hoppade vi in i startgrupp A och positionerade oss längst fram. Frös som fan men tänkte bara på att hellre det än att svettas av värme. Starten kändes riktigt smidig, inga långa köer och inte så mycket folk att armbågas med heller, bara att hoppa in i sin grupp.

Jag och brorsan hade inte egentligen nån bestämd taktik mer än att vi sagt att vi skulle försöka springa tillsammans så länge som möjligt och klocka alla femmor på under 20min. I alla mina tidigare lopp har jag haft taktiken att öppna rätt hårt och försöka samla på mig tid för att ligga före schemat men eftersom det sällan funkat och det faktum att brorsan sprungit med negativ split på dom senaste loppen så kändes det som ett bra val att hålla ihop så länge som möjligt. Nån trängsel var det aldrig tal om vid starten, vi kom iväg bra och kunde hålla vårt eget tempo direkt från början. Som vanligt var det tjurrusning och jag noterade att många av dom som stack iväg som raketer plockade vi den sista milen.

Första biten av loppet gick genom Reperbahn och St:Pauli, tog ingen notis om omgivningen mer än att det kändes som att det var svagt uppför och att det dessutom blåste en del motvind. Det kändes kallt också, riktigt kallt. Det blev inte bättre av att både fötter och händer var blöta redan från start. Jag sprang med autolap varje km medan brorsan lappade femmorna. Fick lite panik när jag märkte att dom första kilometerna gick i över 4-fart och när vi klockade första femman på 20.03 så hade jag i normala fall öst på men nu höll jag mig till planen. Sakta men säkert hittade vi in i en skön rytm och en något snabbare fart än öppningen. Strax före milpasseringen vände banan och då försvann både motvind och motlut. 39.34 på första milen kändes som lugn jogg.

Normalt brukar jag komma ihåg rätt mycket av mina lopp men jag har faktiskt inte speciellt många minnesbilder från nån del av loppet igår. Kanske för att jag var så otroligt fokuserad på att ligga sida vid sida med brorsan och hålla koll på att femmorna gick under 20min. Jag hade med mig 6st gels och tog en varje halvtimme vilket jag tyckte funkade perfekt. Med tanke på vädret så hoppade vi även över en hel del vätskestationer, kändes inte riktigt som det behövdes. Vädret gjorde också att det var rätt glest med publik, knappt någon alls. Vid 15km sprang man inne i dom centrala delarna av stan och redan här började det bli glesare och glesare med ryggar att ta sikte på.

Klockade halvan på 1.23.11 och det kändes fortfarande lätt även om jag strax efter började känna dom första tendenserna till trötthet. Men benen kändes fräscha och ansträngningen inte alls speciellt jobbig, Det är sjukt hur marafart på träning kan kännas som sprint medan det på tävling känns som jogg. Vädret var helt optimalt för egen del och jag visste att jag skulle orka upp till 32-33km utan större problem i den fart vi höll, frågan var hur kroppen skulle reagera sen. Hade det vart solsken istället hade det nog känts helt annorlunda för då hade pulsen garanterat varit flera slag högre. Första riktiga milstolpen var att passera 30km och känna mig fräsch vilket jag gjorde.

Då och då frågade vi varandra hur det kändes och båda två kunde prata utan ansträngning vilket var ett gott tecken, annars sprang vi helt tysta och bara matade på helt fokuserade. Vi turades också om att dra till och från vilket var jävligt skönt för under den sista milen var det otroligt glest med folk, stundtals kändes det som om vi var helt själva ute på gatorna för vi såg ingen varken framför eller bakom oss. När vi närmade oss 35km trodde jag att vi hade tappat något i tid men när brorsan skrek 19.30 fick jag enormt med energi av det. Vi hade ju snarare gått snabbare. Nu hamnade i alla fall jag i ett kritiskt läge för ungefär här brukar jag för det mesta bonka hårt och brutalt så nu ställde jag in mig på att dra ner farten för att åtminstone säkra pers om tröttheten skulle slå till. Men det gjorde den inte. Benen var fortfarande fräscha och ansträngningen helt under kontroll. Kilometerna började såklart kännas längre och längre och varje gång jag tog en gel kändes det som om pulsen ökade med tio slag av ansträngningen att fippla fram en gel och sen svälja. Jag hade undvikit att kolla tiden på klockan och bara siktat in mig på att nå 4 mil och när vi passerade 40km skylten så visste jag att pers var säkrat. Den känslan alltså, fy fan vad skönt! 2.37 nånting såg jag i ögonvrån på den officiella klockan. Först då började jag inse hur jävla bra och jämnt vi hade sprungit. Jag skulle kunna krypa in härifrån och ändå springa sub2.50.

Nu kände jag dock att det blev svårare och svårare att mota tröttheten. Milen mellan 30 och 40 var vår snabbaste mil och priset för det kröp närmre och närmre. Kilometern fram till 41 kändes som en evighet och precis när vi passerade 41 skylten så kände jag att jag inte skulle mäkta med nån spurt. Skrek till brorsan att trycka på själv varpå han skrek ”häng på nu för fan” men han fick en lucka på 10-15m. Nu var det bara vilja som gällde. Det kändes som jag tappade all fart när brorsan stack men i efterhand såg jag att jag höll exakt samma fart som tidigare, det var istället han som ökade. Lyckades i alla fall hålla luckan som den var och när man svängde in på målrakan så började jag skrika allt vad jag kunde på mig själv och kände hur jag faktiskt ökade. Hade ingen aning om vad sluttiden skulle bli mer än att det skulle bli pers. Med 20m kvar kollade jag för första gången på tiden och såg till min förvåning att jag skulle fixa 2.45! Knäppte till slut av den på 2.45.48, brorsan på 2.45.40.

Fy fan vilken jävla känsla det är att persa på maran och dessutom känna att man fick ut allt. Hade inte kunnat göra nånting annorlunda igår eller springa snabbare, det var helt perfekt genomfört. Kände mig rätt så fräsch i benen direkt efter målgång, däremot var händerna bortdomnade av kylan. Efter att vi fått våra medaljer slussades man in i en stor hangar där det stod massa frukt, choklad, kex, öl, dricka mm uppdukat. Hade dock ingen lust att käka nånting, istället började vi bege oss hem till hotellet. På väg ut skulle man lämna tillbaka chipet och att knyta loss det var nästan lika jobbigt som maran. Satte mig på asfalten och försökte knyta upp snörena men det var helt omöjligt med stelfrusna händer. Lyckades sparka av mig skon och till slut bita loss skosnörena. Tyvärr fick man ingen poncho eller folie och eftersom jag inte lämnat in några överdragskläder utan bara haft slängkläder vi starten så var det bara till att gå hem i linne. Helvette vad kallt det var nu kände jag. Duschen efter var magisk. Och som vanligt var det ännu mer magiskt att få svepa ett par starköl på hotellrummet och trycka en påse chips innan det var dags att bege sig ut på stan för att få i sig käk.

Direkt efter målgång tyckte jag att kroppen kändes fräsch men efter några timmar på hotellrummet började jag må sämre och sämre. Inte bara att lår och vader började stelna till så pass att jag knappt kunde röra mig, magen blev även den sämre, kände mig illamående, fick magknip och fick springa fram och tillbaka på toaletten. Men när vi väl kom ut och fick lite frisk luft så började det kännas bättre. Vi lyckades hitta en riktigt traditionell Biergarten där det blev öl i sejdlar och wienerschnitzel, en perfekt avslutning på Hamburg Marathon.

Jag kan fortfarande knappt fatta att jag persade igår och absolut inte med så mycket. Mest för att det var så oväntat och oplanerat. Jag reste som sagt ner med noll förväntningar. Visst har jag tränat på rätt hyggligt hela vintern men inte alls så motiverat som till exempel förra året. Kanske var det det som var det vinnande receptet. Jag har egentligen bara matat på med mycket distans, långa långpass och intervaller i marafart. Man kommer uppenbarligen rätt långt på det. Nu ska jag ta den här veckan till å smälta det här, kroppen kommer nog inte vilja springa på åtminstone ett par dagar. Brorsan var lite sugen på att springa Kungsholmen Runt om två veckor, men det vetifan om jag kommer vara redo för. Ifjol persade jag i och för sig på halvmaran två veckor efter London Marathon men det berodde nog mest på att jag var så j-a revanschsugen efter värmeböljan i England och dessutom slet inte det loppet så mycket när jag slog av på takten. Nu är det helt annorlunda. Dessutom måste jag också börja fundera på vad man ska sikta på för tid i Berlin i höst nu när 2.45 är avklarat.

Hamburg Marathon kan verkligen rekommenderas, inte bara för att jag persade, utan framförallt för att det var en riktigt snabb bana. Den innehöll förvisso några längre motlut men även en hel del sköna utförslöpningar och kändes överlag riktigt flack. Dock dåligt med publik nästan hela tiden. Vädret var ju dessutom optimalt för mig som trivs i regn och rusk. Allt kändes smidigt, kort flygtid från Stockholm och flera hotell som låg precis i närheten av starten. Dessutom inga köer nånstans, det var bara att jogga bort till starten och hoppa in i startgruppen en halvtimme innan. Så vill ni ha en bra persmara så spring Hamburg nästa vår!

/Hörs

Hamburg nästa!


Jag vet inte riktigt om jag har förstått att det faktiskt bara är fyra dagar kvar tills det är dags att (försöka) leverera en maxprestation på marathon distansen. Mentalt känner jag mig inte alls förberedd på det. Tiden bara rann iväg nu på slutet, helt plötsligt försvann både snön och minusgraderna och byttes istället ut mot solsken, kvittrande fåglar, asfaltslöpning och hundskit under skorna. Våren brukar ju för det mesta innebära att man kan kvittera ut ett ganska fläskigt kvitto på vinterns träning men för egen del har formen känts spårlöst försvunnen den senaste tiden. Benen har vart tunga och tävlingsfarten har känts som sprintlopp stundtals. Jag har mest tänkt att ”det löser sig” och skjutit alla dom tankarna framför mig men nu står jag alltså här med fyra dagar till godo utan att kunna göra nånting mer och är ytterst osäker på vilken form jag befinner mig i.

Att jag tar mig runt tvivlar jag inte på utan det handlar snarare om vilken tid det ska bli. Fysiskt har det ändå känts lättare och lättare i tänkt tävlingsfart för varje pass jag kört nu på slutet och det är ju positivt. Igår sprang jag det sista lite hårdare passet som inkluderade en femma på 19.21, bra mycket snabbare än den form jag faktiskt är i men det kändes ändå som att jag sprang med handbromsen i. Jag har inga illusioner om att den sista femman på söndag kommer kännas så lätt men det är åtminstone ett steg i rätt riktning. Det som skrämmer mig mest är att jag inte är på tårna när det kommer till den mentala biten. Marathon är ju egentligen ett mentalt krig i huvudet i 42km och just nu är känslan att jag kommer vilja ta den enkla vägen ut på söndag när tröttheten kommer. Är det nåt man inte får vara rädd för så är det att vara rädd för att bli trött för då kommer det garanterat gå åt helvette. Tvärtom, ska man lyckas så måste man se fram emot tröttheten, nästan längta efter den och våga omfamna den. Tyvärr är mitt mindset just nu inställt på rädsla.

Dom här tankarna har nog alla som ska springa en mara vare sig det är den första eller femtionde, för att springa marathon är både läskigt och skitjobbigt. Skillnaden nu jämfört med tidigare lopp är att jag har låtit dom negativa tankarna ta över alldeles för mycket. Inför mina senaste maror har jag tänkt exakt samma sak men med skillnaden att jag har vart helt övertygad om att kunna persa ändå och trott på min förmåga och den träning jag gjort. Sen har det skitit sig ändå men inte för att jag gett upp på förhand. Nu säger jag inte att det kommer gå skit på söndag, jag ska öppna för PB och se hur länge det håller men jag är i alla fall mentalt inställd på att det inte kommer gå bra. 

Hamburg marathon på söndag blir marathon nummer 13 utomlands så det känns som jag börjar bli hyfsat rutinerad på det här nu. Den här gången blir det verkligen bara ner, springa och hem. Kommer nog inte vara i Tyskland i mer än 48 timmar. Inget turistande dagarna innan som i Boston då benen var som lyktstolpar på raceday, det är najs. Hotellet ligger dessutom på gångavstånd från starten vilket alltid är positivt, riktigt skönt att slippa bagarväckning mitt i natten som i New York.

Inför Chicago i höstas skrev jag en packlista på grejer man inte får glömma, just för att jag alltid brukar glömma nånting av följande:

  • Sverigelinne & korta tights
  • 6 x Maurten gel
  • Plåster / tejp för bröstvårtor och andra känsliga delar
  • Vaselin för att slippa skav under armarna
  • Armvärmare
  • Flipbelt
  • Carboloader
  • Slängkläder typ hoodie & mjukisbrallor
  • Nike Vaporfly 4%
  • GPS klocka
  • Vantar, keps, vita strumpor
  • Startbevis
  • Pass

Mer än så behövs egentligen inte. Sen återstår bara det jobbiga, att förflytta kroppen 4,2 mil. Vädret ser i alla fall ut att bli riktigt bra; 10 grader vid start, mulet och svag vind, 3m/s, det är egentligen bara duggregnet som saknas för helt optimala förhållanden. Det enda som återstår nu är att börja förbereda sig mentalt på smärtan som komma skall. Egentligen är det ju helt sjukt att man utsätter sig för den frivilligt, till och med betalar dyra pengar för det och dessutom flyger hundratals mil bara för att bli trött och se ut som en skitnödig pelikan dagarna efter när man försöker gå i trappor. Eventuellt blir det nån kort jogg till beroende på hur benen känns, annars så är det söndag som gäller. Klockan 9.30 smäller det och mitt startnummer är 1195 om nån är intresserad av att se hur det går.

/Hörs

Kreti och pleti


Alltså vad hände egentligen? Helt plötsligt tog vintern slut. Ishalka blev till asfalt och snöfall blev till strålande sol. Det gick så fort att jag fortfarande inte riktigt har hunnit förstå att det är vår nu. Hallelujah, jag överlevde den här vintern också, check! För det är lite så det känns varje år när man gått och längtat i flera månader efter det där ljuset i tunneln borta vid horisonten. Nu är vi äntligen där! Vi tog oss ur mörkret även i år.

Jag romantiserar ofta våren och inbillar mig att löpningen kommer bli så fantastisk nu när man äntligen slipper tre lager kläder, dubbade skor och stelfruset snor i ansiktet till förmån för ljusa dagar och kortbrallor. Och visst är det rätt najs med nysopade gator och doften av jord och asfalt men helt ärligt så föredrar jag faktiskt att springa på vintern, helt enkelt därför att det är som livet i stort – grått, mörkt och ganska trist. Framförallt så slipper man svettas så jävla mycket, jag fryser mycket hellre. Och med förra sommarens vidriga värmebölja färskt i minnet så tar jag vinterlöpning före sommar alla dagar i veckan.

En sak som stör mig med våren är att jag nu måste trängas med massa andra människor som helt plötsligt vaknat ur sin vinterdvala och fått för sig att det ska springas bara för att fåglarna kvittrar och solen skiner. Ungefär som gymmen i januari då alla ska börja träna och sen droppar av en efter en allt eftersom. Vars var ni i januari när det var två meter snö? Vars var ni i februari då kvicksilvret visade -30 grader? Själv var jag ute i mörkret och tuggade distans med snö upp till knäna. Min polare Mattias brukar ofta beskriva mig som elitistiskt oavsett vad det gäller. Jag vet inte alls vart han har fått det ifrån, det stämmer inte alls. Jag är bara 49% elitistisk och 51% snobb.

Våren har en tendens till att locka ut, inte bara folk som springer, utan även alla hundägare. Dom hade gärna kunnat få stanna inne. Senast idag fick jag ett psykbryt på massa hundägare när jag var ute och sprang. När jag kom springandes vid Mittuniversitetet såg jag i ögonvrån ett gäng hundägare som alla hade sina hundar okopplade och precis när jag sprang förbi så började dom skälla, skrika, hoppa och nafsa efter mig. Som tur var var det bara småhundar men det hindrade inte mig från att stanna och skrika alla möjliga fula ord och idiotförklara dem medan salivet sprutade åt alla håll. Och det är långt ifrån en engångsföreteelse, jag tycker att det nästan är mer regel än undantag den här tiden på året. Hundägare; håll er jävla hundar kopplade eller stanna inne, hur svårt ska det vara? Tyvärr är det inte bara hundägare jag får psykbryt på, för nån vecka sen mötte jag en gammal gubbe som var ute och promenerade. Vägen var rätt blöt och isig, han visade ganska tydligt att han inte tänkte väja så jag hoppade ut i den geggiga väggrenen för att springa förbi honom. Precis när vi möttes så nuddade vi varandra och precis då trycker gubbjäveln till med axeln så att jag tappar balansen. Vilken idiot! Jag började såklart skrika och undra vafan han höll på med varpå han svarade att jag ”borde se mig för”. Vi stod säkert och skrek på varandra i flera minuter. Våren har en tendens till att locka fram både kreti och pleti, ytterligare en anledning till varför vintern är bättre för då slipper man träffa på dessa idioter.

Nu låter det kanske som att jag avskyr allt vad våren innebär. Så är det såklart inte, men måste jag välja så föredrar jag höst och vinter när det kommer till löpning. En positiv sak med våren är ju att det innebär tävlingar och lopp. För egen del är det bara två veckor kvar tills det är dags för årets första mara. Jag är ganska övertygad om att det inte kommer bli nåt PB även fast jag tränat på hyggligt under hela vintern, men mentalt skrämmer det mig att maxa 42,2km och är det nåt som är viktigt inför en mara så är det vilket mindset man går in i loppet med. Hövvet måste vara med lika mycket som benen och just nu är det nog det som kommer att vara den begränsande faktorn.

Igår körde jag och brorsan det sista långpasset innan Hamburg som innehöll 4x5km i marafart. Det var jobbigare än jag hade räknat med, initialt hade vi tänkt 5x5km men det fanns inte på kartan igår. Femmorna gick ändå på 19.42, 19.38, 19.45 och 19.30 med 1km joggvila däremellan. Hade det vart för en månad sen hade jag vart helnöjd men nu med två veckor kvar så borde känslan ha vart betydligt bättre än vad den var igår. Nu är i alla fall träningen gjord. Kommer börja trappa ner redan under veckan som kommer i hopp om att benen ska vara riktigt fräscha till den 28 april. Även om jag tycker att jag inte har tränat lika bra och hårt i år som tidigare år så har jag ändå snittat 12,3 mil/v sen januari och ju äldre jag blir, desto mer sliten blir jag av mängd, för att inte tala om återhämtningen som tar betydligt längre tid. Men jag ska i alla fall ge det en chans!

/Hörs

Pannben & pungskav


I helgen skulle jag ha åkt till Stockholm för att springa långpass med brorsan. 34-35km med 4x5km marafart insprängt stod på agendan. Det är ett sånt där pass som brukar framkalla rätt mycket ågren dagarna innan. Därför kändes det skönt att jag inte skulle behöva genomlida det ensam. Jag är en riktig ”loner” när det kommer till löpning, springer helst själv i min egen lilla bubbla, den enda jag egentligen kan springa tillsammans med är väl egentligen brorsan för vi behöver inte prata med varandra även fast vi springer ihop. Vi springer på, säger nåt ord ibland, annars så koncentrerar vi oss på det viktigaste, nämligen att springa.

Hade verkligen sett fram emot att få lite draghjälp för formen har känts bedrövligt dålig dom senaste veckorna. Motivationen har heller inte vart den bästa och dessutom har självförtroendet sjunkit som en sten när det inte gått som planerat. Förutom nåt enstaka pass med några kilometers fartökningar så har jag knappt sprungit nåt annat än distans utomhus det senaste halvåret. Säga vad man vill om löpbandens förträfflighet när det är tjugo minus och tre meter snö men det går inte att jämföra med att springa på asfalt. Benen har känts otroligt stolpiga dom gånger jag försökt höja farten utomhus.

Därför var jag nära att nästan kasta in handduken när brorsan meddelade att han blivit sjuk på torsdagen. Ridå ner. Långpasset i Sthlm skulle ju vara min biljett till att hitta självförtroende, motivation och form. Nu skulle det helt plötsligt inte bli av. Det enda som kändes någorlunda bra var att jag inte hunnit sätta mig på tåget i alla fall.

En del av mig ville ta den enkla vägen ut och ställa in allt, både långpass, träning och marathon. Det skulle vara det enklaste. Skylla ifrån sig och komma med någon lam ursäkt. Lite hederlig gammal självömkan har aldrig vart fel. Ganska snabbt insåg jag dock att det inte är min stil och tog mig själv i kragen. På lördagsmorgonen stack jag så ut i blåsten här hemma i Sundsvall, väl medveten om att fartökningarna i marafart dagarna innan hade känts som självmordsfart. Nu skulle jag alltså köra fyra stycken femmor i samma fart helt själv och dessutom helst 35km totalt. Men det gäller bara att bestämma sig, svårare än så är det egentligen inte. Jag bestämde mig ganska tidigt för att benen kändes bra och att marafart inte är speciellt jobbigt. Det här har jag gjort tusen gånger tidigare. En efter en betade jag så av dom och när jag var klar hade jag klockat femmorna på mellan 19.30-40 och totalt samlat ihop 34km. Det är så man bygger självförtroende och pannben. Att trotsa sina farhågor och bara bestämma sig för att göra.

Nu ikväll boostade jag självförtroendet ytterligare lite med ett tempopass på 18km i marafart som för kvällen landade på 3.54 i snitt. Kändes som att stjäla godis från en tvååring. Hur lätt som helst. Nu börjar jag faktiskt tro på att Hamburg Marathon om 3 veckor inte nödvändigtvis kommer gå åt helvette. Förhoppningsvis slipper jag skämma ut mig och i den bästa av världar så kanske jag till och med kan göra ett bra lopp.

Det enda minuset just nu är att jag dragit på mig en åkomma som jag aldrig vart med om tidigare. På nåt sätt har jag lyckats dra på mig ett pungskav som inte är från denna jord. Då snackar vi inte nån jägarbränna, infanterield eller skavsår vid ljumsken utan ett riktigt nasty skavsår på självaste kronjuvelerna. Och alla killar vet ju att det är mer eller mindre omöjligt att gå, än mindre springa om paketet inte ligger bra. Det uppkom redan på långpasset i lördags men har förvärrats dom senaste dagarna. Förmodligen är det kalsongerna som har legat och skavt på nåt konstigt sätt. Idag gjorde det så fruktansvärt ont att jag var tvungen att gå hem från jobbet och plåstra om skiten, kunde inte gå normalt i korridorerna på skolan. Gick på apoteket och frågade vad fan jag skulle ta mig till och såg flera dagars ofrivillig vila framför mig. Kom därifrån med babypuder, olika salvor och specialplåster. Det verkar ha hjälpt för ikväll när jag körde mitt tempopass så kunde jag köra det utan större problem. Känns som det här kan bli ytterligare en grej att lägga till tävlingsförberedelserna; det räcker tydligen inte med att behöva tejpa fötter, smörja in armhålor och plåstra bröstvårtorna, nu ska man dessutom behöva tejpa pungen också. Jaja, så länge jag kan springa utan att det gör ont så för man väl stå ut med skiten…

Det viktigaste just nu är i alla fall att självförtroendet är tillbaka och att marafarten börjar kännas bra. Om drygt 3 veckor smäller det så det var verkligen på tiden att det vände.

/Hörs

Tålamod


Ursäkta den långa frånvaron härifrån men efter min förkylning för ett par veckor sen så tappade jag verkligen allt; motivation, form och tålamod. Tre ganska viktiga förutsättningar när man tränar inför en mara. Inte likt mig men så var det. Jag tror det blev fem dagars ofrivillig löpvila allt som allt – fem dagar är ju egentligen ingenting men för mig kändes det som en evighet och när jag väl var på benen igen så kändes det som om jag hade tappat allt. Förmodligen var jag nog inte helt hundra när jag väl drog igång igen för under de första passen så kändes en mil som en oändligt lång sträcka och jag var även tvungen att ta gång pauser för att överhuvudtaget orka med en timmes distans. Panik! Ridå ner. Alla mil under januari och februari kändes plötsligt förgäves, nästan så att jag hamnade i nån existensiell löparkris och började ifrågasätta varför jag sprang överhuvudtaget.

Innan förkylningen rev jag av ett 36km långpass mitt i veckan utan större problem och var tillräckligt fräsch för att köra tröskel dagen efter. Det fanns inte på kartan nu. När jag väl tog mig igenom mitt första långpass så var det med blodsmak i munnen, stumma lår av all mjölksyra och en tacksamhet över att ha överlevt två och en halv timmes plåga. Och självklart så gjorde paniken att jag gick i den klassiska nybörjarfällan att försöka träna ikapp dom missade dagarna. Inom loppet av en vecka sprang jag tre långpass med resultatet att kroppen såklart inte orkade med några fartpass att tala om vilket i sin tur ledde till ännu sämre självförtroende. Att behöva sänka farten eller till och med kasta in handduken under ett planerat tröskelpass tär verkligen på självkänslan.

Nu har jag i alla fall hittat tillbaka någorlunda till den nivå som jag vet att jag kan hålla men jag är fortfarande lite för bekväm av mig har jag upptäckt och saknar den där sista biten av motivation som ju är avgörande för om det ska bli pers eller inte.

Löpning handlar om att ha tålamod, att tänka långsiktigt och systematiskt och ta ett steg i taget, något jag brukar vara jävligt bra på, men just nu känns det ganska hopplöst. Självklart beror det inte enbart på förkylningen och dom missade träningsdagarna, det här är nog nånting som har smugit sig på successivt under hela vintern. Jag har helt enkelt inte samma driv längre tror jag. Jakten på nya personbästan kittlar mig inte lika mycket nu som förr. Det viktigaste just nu är att kunna dricka öl och äta chips och fortfarande se mig själv i spegeln utan att skämmas.

Jag har inte gett upp hoppet helt men med tanke på att det bara är fem veckor kvar till Hamburg så borde jag vara i betydligt bättre form. Vid det här laget så borde jag orka med en halvmara i marafart men det vetifan om jag gör just nu, har inte vågat testa just för att jag är rädd att misslyckas. Men är det nånting jag har lärt mig så är det att det kan vända rätt fort, grunden finns absolut för att göra ett bra lopp. Dessutom börjar våren komma även till oss här i norr och det är såklart en enorm boost, kanske är det det som behövs för att tagga till ordentligt nu dom sista veckorna. Att få känna smaken av asfalt under fötterna, solens strålar som värmer ansiktet, lukten av gräs och ljudet av snö som smälter, det är riktigt jävla najs alltså.

Kanske låter jag alldeles för negativ, det är absolut inte så att jag har slutat springa eller gett upp på förhand. Nästa helg åker jag till Stockholm bara för att få till ett långpass på asfalt. Löpband och metalldubb i all ära, men det går inte att jämföra med the real deal. Ett tag funderade jag på om man skulle springa Premiärmilen som ju går av stapeln samma helg, men nä, just nu är det viktigare att få till ett långpass med fartökningar än att springa en mil med nummerlapp. Planen är att spränga in 4x5km marafart i långpasset och jag har redan börjat gruva mig för det. Men om jag överlever det så vet jag att jag är på rätt väg.

På ett sätt kanske det faktiskt är bra att åka ner till Tyskland utan större förväntningar för kanske kan det ta bort en del av anspänningen. Det normala brukar ju annars vara att jag åker utomlands på våren för att springa med en enda sak i skallen, nämligen att persa. Och då har misslyckandet blivit ännu större när det gått åt helvette. Jag vet inte, kanske är det här bara ett sätt för mig att intala mig själv att det är okej att misslyckas. Hur som helst, jag kommer i alla fall att försöka springa så bra som jag bara kan, sen får vi se om det räcker. Jag har i alla fall inga krav på mig själv den här gången och det känns faktiskt rätt bra.