Hamburg nästa!


Jag vet inte riktigt om jag har förstått att det faktiskt bara är fyra dagar kvar tills det är dags att (försöka) leverera en maxprestation på marathon distansen. Mentalt känner jag mig inte alls förberedd på det. Tiden bara rann iväg nu på slutet, helt plötsligt försvann både snön och minusgraderna och byttes istället ut mot solsken, kvittrande fåglar, asfaltslöpning och hundskit under skorna. Våren brukar ju för det mesta innebära att man kan kvittera ut ett ganska fläskigt kvitto på vinterns träning men för egen del har formen känts spårlöst försvunnen den senaste tiden. Benen har vart tunga och tävlingsfarten har känts som sprintlopp stundtals. Jag har mest tänkt att ”det löser sig” och skjutit alla dom tankarna framför mig men nu står jag alltså här med fyra dagar till godo utan att kunna göra nånting mer och är ytterst osäker på vilken form jag befinner mig i.

Att jag tar mig runt tvivlar jag inte på utan det handlar snarare om vilken tid det ska bli. Fysiskt har det ändå känts lättare och lättare i tänkt tävlingsfart för varje pass jag kört nu på slutet och det är ju positivt. Igår sprang jag det sista lite hårdare passet som inkluderade en femma på 19.21, bra mycket snabbare än den form jag faktiskt är i men det kändes ändå som att jag sprang med handbromsen i. Jag har inga illusioner om att den sista femman på söndag kommer kännas så lätt men det är åtminstone ett steg i rätt riktning. Det som skrämmer mig mest är att jag inte är på tårna när det kommer till den mentala biten. Marathon är ju egentligen ett mentalt krig i huvudet i 42km och just nu är känslan att jag kommer vilja ta den enkla vägen ut på söndag när tröttheten kommer. Är det nåt man inte får vara rädd för så är det att vara rädd för att bli trött för då kommer det garanterat gå åt helvette. Tvärtom, ska man lyckas så måste man se fram emot tröttheten, nästan längta efter den och våga omfamna den. Tyvärr är mitt mindset just nu inställt på rädsla.

Dom här tankarna har nog alla som ska springa en mara vare sig det är den första eller femtionde, för att springa marathon är både läskigt och skitjobbigt. Skillnaden nu jämfört med tidigare lopp är att jag har låtit dom negativa tankarna ta över alldeles för mycket. Inför mina senaste maror har jag tänkt exakt samma sak men med skillnaden att jag har vart helt övertygad om att kunna persa ändå och trott på min förmåga och den träning jag gjort. Sen har det skitit sig ändå men inte för att jag gett upp på förhand. Nu säger jag inte att det kommer gå skit på söndag, jag ska öppna för PB och se hur länge det håller men jag är i alla fall mentalt inställd på att det inte kommer gå bra. 

Hamburg marathon på söndag blir marathon nummer 13 utomlands så det känns som jag börjar bli hyfsat rutinerad på det här nu. Den här gången blir det verkligen bara ner, springa och hem. Kommer nog inte vara i Tyskland i mer än 48 timmar. Inget turistande dagarna innan som i Boston då benen var som lyktstolpar på raceday, det är najs. Hotellet ligger dessutom på gångavstånd från starten vilket alltid är positivt, riktigt skönt att slippa bagarväckning mitt i natten som i New York.

Inför Chicago i höstas skrev jag en packlista på grejer man inte får glömma, just för att jag alltid brukar glömma nånting av följande:

  • Sverigelinne & korta tights
  • 6 x Maurten gel
  • Plåster / tejp för bröstvårtor och andra känsliga delar
  • Vaselin för att slippa skav under armarna
  • Armvärmare
  • Flipbelt
  • Carboloader
  • Slängkläder typ hoodie & mjukisbrallor
  • Nike Vaporfly 4%
  • GPS klocka
  • Vantar, keps, vita strumpor
  • Startbevis
  • Pass

Mer än så behövs egentligen inte. Sen återstår bara det jobbiga, att förflytta kroppen 4,2 mil. Vädret ser i alla fall ut att bli riktigt bra; 10 grader vid start, mulet och svag vind, 3m/s, det är egentligen bara duggregnet som saknas för helt optimala förhållanden. Det enda som återstår nu är att börja förbereda sig mentalt på smärtan som komma skall. Egentligen är det ju helt sjukt att man utsätter sig för den frivilligt, till och med betalar dyra pengar för det och dessutom flyger hundratals mil bara för att bli trött och se ut som en skitnödig pelikan dagarna efter när man försöker gå i trappor. Eventuellt blir det nån kort jogg till beroende på hur benen känns, annars så är det söndag som gäller. Klockan 9.30 smäller det och mitt startnummer är 1195 om nån är intresserad av att se hur det går.

/Hörs

Septembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kickstart i höst, roligaste passen, hetaste prylarna
  • Lidingöspecial
  • Plogga, svensk idé blev internationell succé
  • Höstens nya skor, Vi har testat 13 modeller
  • Forskning: Hjärnan älskar löpning
  • Träning: Hoppa dig i form
  • Smart mat

 

Prenumerera

Kreti och pleti


Alltså vad hände egentligen? Helt plötsligt tog vintern slut. Ishalka blev till asfalt och snöfall blev till strålande sol. Det gick så fort att jag fortfarande inte riktigt har hunnit förstå att det är vår nu. Hallelujah, jag överlevde den här vintern också, check! För det är lite så det känns varje år när man gått och längtat i flera månader efter det där ljuset i tunneln borta vid horisonten. Nu är vi äntligen där! Vi tog oss ur mörkret även i år.

Jag romantiserar ofta våren och inbillar mig att löpningen kommer bli så fantastisk nu när man äntligen slipper tre lager kläder, dubbade skor och stelfruset snor i ansiktet till förmån för ljusa dagar och kortbrallor. Och visst är det rätt najs med nysopade gator och doften av jord och asfalt men helt ärligt så föredrar jag faktiskt att springa på vintern, helt enkelt därför att det är som livet i stort – grått, mörkt och ganska trist. Framförallt så slipper man svettas så jävla mycket, jag fryser mycket hellre. Och med förra sommarens vidriga värmebölja färskt i minnet så tar jag vinterlöpning före sommar alla dagar i veckan.

En sak som stör mig med våren är att jag nu måste trängas med massa andra människor som helt plötsligt vaknat ur sin vinterdvala och fått för sig att det ska springas bara för att fåglarna kvittrar och solen skiner. Ungefär som gymmen i januari då alla ska börja träna och sen droppar av en efter en allt eftersom. Vars var ni i januari när det var två meter snö? Vars var ni i februari då kvicksilvret visade -30 grader? Själv var jag ute i mörkret och tuggade distans med snö upp till knäna. Min polare Mattias brukar ofta beskriva mig som elitistiskt oavsett vad det gäller. Jag vet inte alls vart han har fått det ifrån, det stämmer inte alls. Jag är bara 49% elitistisk och 51% snobb.

Våren har en tendens till att locka ut, inte bara folk som springer, utan även alla hundägare. Dom hade gärna kunnat få stanna inne. Senast idag fick jag ett psykbryt på massa hundägare när jag var ute och sprang. När jag kom springandes vid Mittuniversitetet såg jag i ögonvrån ett gäng hundägare som alla hade sina hundar okopplade och precis när jag sprang förbi så började dom skälla, skrika, hoppa och nafsa efter mig. Som tur var var det bara småhundar men det hindrade inte mig från att stanna och skrika alla möjliga fula ord och idiotförklara dem medan salivet sprutade åt alla håll. Och det är långt ifrån en engångsföreteelse, jag tycker att det nästan är mer regel än undantag den här tiden på året. Hundägare; håll er jävla hundar kopplade eller stanna inne, hur svårt ska det vara? Tyvärr är det inte bara hundägare jag får psykbryt på, för nån vecka sen mötte jag en gammal gubbe som var ute och promenerade. Vägen var rätt blöt och isig, han visade ganska tydligt att han inte tänkte väja så jag hoppade ut i den geggiga väggrenen för att springa förbi honom. Precis när vi möttes så nuddade vi varandra och precis då trycker gubbjäveln till med axeln så att jag tappar balansen. Vilken idiot! Jag började såklart skrika och undra vafan han höll på med varpå han svarade att jag ”borde se mig för”. Vi stod säkert och skrek på varandra i flera minuter. Våren har en tendens till att locka fram både kreti och pleti, ytterligare en anledning till varför vintern är bättre för då slipper man träffa på dessa idioter.

Nu låter det kanske som att jag avskyr allt vad våren innebär. Så är det såklart inte, men måste jag välja så föredrar jag höst och vinter när det kommer till löpning. En positiv sak med våren är ju att det innebär tävlingar och lopp. För egen del är det bara två veckor kvar tills det är dags för årets första mara. Jag är ganska övertygad om att det inte kommer bli nåt PB även fast jag tränat på hyggligt under hela vintern, men mentalt skrämmer det mig att maxa 42,2km och är det nåt som är viktigt inför en mara så är det vilket mindset man går in i loppet med. Hövvet måste vara med lika mycket som benen och just nu är det nog det som kommer att vara den begränsande faktorn.

Igår körde jag och brorsan det sista långpasset innan Hamburg som innehöll 4x5km i marafart. Det var jobbigare än jag hade räknat med, initialt hade vi tänkt 5x5km men det fanns inte på kartan igår. Femmorna gick ändå på 19.42, 19.38, 19.45 och 19.30 med 1km joggvila däremellan. Hade det vart för en månad sen hade jag vart helnöjd men nu med två veckor kvar så borde känslan ha vart betydligt bättre än vad den var igår. Nu är i alla fall träningen gjord. Kommer börja trappa ner redan under veckan som kommer i hopp om att benen ska vara riktigt fräscha till den 28 april. Även om jag tycker att jag inte har tränat lika bra och hårt i år som tidigare år så har jag ändå snittat 12,3 mil/v sen januari och ju äldre jag blir, desto mer sliten blir jag av mängd, för att inte tala om återhämtningen som tar betydligt längre tid. Men jag ska i alla fall ge det en chans!

/Hörs

Pannben & pungskav


I helgen skulle jag ha åkt till Stockholm för att springa långpass med brorsan. 34-35km med 4x5km marafart insprängt stod på agendan. Det är ett sånt där pass som brukar framkalla rätt mycket ågren dagarna innan. Därför kändes det skönt att jag inte skulle behöva genomlida det ensam. Jag är en riktig ”loner” när det kommer till löpning, springer helst själv i min egen lilla bubbla, den enda jag egentligen kan springa tillsammans med är väl egentligen brorsan för vi behöver inte prata med varandra även fast vi springer ihop. Vi springer på, säger nåt ord ibland, annars så koncentrerar vi oss på det viktigaste, nämligen att springa.

Hade verkligen sett fram emot att få lite draghjälp för formen har känts bedrövligt dålig dom senaste veckorna. Motivationen har heller inte vart den bästa och dessutom har självförtroendet sjunkit som en sten när det inte gått som planerat. Förutom nåt enstaka pass med några kilometers fartökningar så har jag knappt sprungit nåt annat än distans utomhus det senaste halvåret. Säga vad man vill om löpbandens förträfflighet när det är tjugo minus och tre meter snö men det går inte att jämföra med att springa på asfalt. Benen har känts otroligt stolpiga dom gånger jag försökt höja farten utomhus.

Därför var jag nära att nästan kasta in handduken när brorsan meddelade att han blivit sjuk på torsdagen. Ridå ner. Långpasset i Sthlm skulle ju vara min biljett till att hitta självförtroende, motivation och form. Nu skulle det helt plötsligt inte bli av. Det enda som kändes någorlunda bra var att jag inte hunnit sätta mig på tåget i alla fall.

En del av mig ville ta den enkla vägen ut och ställa in allt, både långpass, träning och marathon. Det skulle vara det enklaste. Skylla ifrån sig och komma med någon lam ursäkt. Lite hederlig gammal självömkan har aldrig vart fel. Ganska snabbt insåg jag dock att det inte är min stil och tog mig själv i kragen. På lördagsmorgonen stack jag så ut i blåsten här hemma i Sundsvall, väl medveten om att fartökningarna i marafart dagarna innan hade känts som självmordsfart. Nu skulle jag alltså köra fyra stycken femmor i samma fart helt själv och dessutom helst 35km totalt. Men det gäller bara att bestämma sig, svårare än så är det egentligen inte. Jag bestämde mig ganska tidigt för att benen kändes bra och att marafart inte är speciellt jobbigt. Det här har jag gjort tusen gånger tidigare. En efter en betade jag så av dom och när jag var klar hade jag klockat femmorna på mellan 19.30-40 och totalt samlat ihop 34km. Det är så man bygger självförtroende och pannben. Att trotsa sina farhågor och bara bestämma sig för att göra.

Nu ikväll boostade jag självförtroendet ytterligare lite med ett tempopass på 18km i marafart som för kvällen landade på 3.54 i snitt. Kändes som att stjäla godis från en tvååring. Hur lätt som helst. Nu börjar jag faktiskt tro på att Hamburg Marathon om 3 veckor inte nödvändigtvis kommer gå åt helvette. Förhoppningsvis slipper jag skämma ut mig och i den bästa av världar så kanske jag till och med kan göra ett bra lopp.

Det enda minuset just nu är att jag dragit på mig en åkomma som jag aldrig vart med om tidigare. På nåt sätt har jag lyckats dra på mig ett pungskav som inte är från denna jord. Då snackar vi inte nån jägarbränna, infanterield eller skavsår vid ljumsken utan ett riktigt nasty skavsår på självaste kronjuvelerna. Och alla killar vet ju att det är mer eller mindre omöjligt att gå, än mindre springa om paketet inte ligger bra. Det uppkom redan på långpasset i lördags men har förvärrats dom senaste dagarna. Förmodligen är det kalsongerna som har legat och skavt på nåt konstigt sätt. Idag gjorde det så fruktansvärt ont att jag var tvungen att gå hem från jobbet och plåstra om skiten, kunde inte gå normalt i korridorerna på skolan. Gick på apoteket och frågade vad fan jag skulle ta mig till och såg flera dagars ofrivillig vila framför mig. Kom därifrån med babypuder, olika salvor och specialplåster. Det verkar ha hjälpt för ikväll när jag körde mitt tempopass så kunde jag köra det utan större problem. Känns som det här kan bli ytterligare en grej att lägga till tävlingsförberedelserna; det räcker tydligen inte med att behöva tejpa fötter, smörja in armhålor och plåstra bröstvårtorna, nu ska man dessutom behöva tejpa pungen också. Jaja, så länge jag kan springa utan att det gör ont så för man väl stå ut med skiten…

Det viktigaste just nu är i alla fall att självförtroendet är tillbaka och att marafarten börjar kännas bra. Om drygt 3 veckor smäller det så det var verkligen på tiden att det vände.

/Hörs

Tålamod


Ursäkta den långa frånvaron härifrån men efter min förkylning för ett par veckor sen så tappade jag verkligen allt; motivation, form och tålamod. Tre ganska viktiga förutsättningar när man tränar inför en mara. Inte likt mig men så var det. Jag tror det blev fem dagars ofrivillig löpvila allt som allt – fem dagar är ju egentligen ingenting men för mig kändes det som en evighet och när jag väl var på benen igen så kändes det som om jag hade tappat allt. Förmodligen var jag nog inte helt hundra när jag väl drog igång igen för under de första passen så kändes en mil som en oändligt lång sträcka och jag var även tvungen att ta gång pauser för att överhuvudtaget orka med en timmes distans. Panik! Ridå ner. Alla mil under januari och februari kändes plötsligt förgäves, nästan så att jag hamnade i nån existensiell löparkris och började ifrågasätta varför jag sprang överhuvudtaget.

Innan förkylningen rev jag av ett 36km långpass mitt i veckan utan större problem och var tillräckligt fräsch för att köra tröskel dagen efter. Det fanns inte på kartan nu. När jag väl tog mig igenom mitt första långpass så var det med blodsmak i munnen, stumma lår av all mjölksyra och en tacksamhet över att ha överlevt två och en halv timmes plåga. Och självklart så gjorde paniken att jag gick i den klassiska nybörjarfällan att försöka träna ikapp dom missade dagarna. Inom loppet av en vecka sprang jag tre långpass med resultatet att kroppen såklart inte orkade med några fartpass att tala om vilket i sin tur ledde till ännu sämre självförtroende. Att behöva sänka farten eller till och med kasta in handduken under ett planerat tröskelpass tär verkligen på självkänslan.

Nu har jag i alla fall hittat tillbaka någorlunda till den nivå som jag vet att jag kan hålla men jag är fortfarande lite för bekväm av mig har jag upptäckt och saknar den där sista biten av motivation som ju är avgörande för om det ska bli pers eller inte.

Löpning handlar om att ha tålamod, att tänka långsiktigt och systematiskt och ta ett steg i taget, något jag brukar vara jävligt bra på, men just nu känns det ganska hopplöst. Självklart beror det inte enbart på förkylningen och dom missade träningsdagarna, det här är nog nånting som har smugit sig på successivt under hela vintern. Jag har helt enkelt inte samma driv längre tror jag. Jakten på nya personbästan kittlar mig inte lika mycket nu som förr. Det viktigaste just nu är att kunna dricka öl och äta chips och fortfarande se mig själv i spegeln utan att skämmas.

Jag har inte gett upp hoppet helt men med tanke på att det bara är fem veckor kvar till Hamburg så borde jag vara i betydligt bättre form. Vid det här laget så borde jag orka med en halvmara i marafart men det vetifan om jag gör just nu, har inte vågat testa just för att jag är rädd att misslyckas. Men är det nånting jag har lärt mig så är det att det kan vända rätt fort, grunden finns absolut för att göra ett bra lopp. Dessutom börjar våren komma även till oss här i norr och det är såklart en enorm boost, kanske är det det som behövs för att tagga till ordentligt nu dom sista veckorna. Att få känna smaken av asfalt under fötterna, solens strålar som värmer ansiktet, lukten av gräs och ljudet av snö som smälter, det är riktigt jävla najs alltså.

Kanske låter jag alldeles för negativ, det är absolut inte så att jag har slutat springa eller gett upp på förhand. Nästa helg åker jag till Stockholm bara för att få till ett långpass på asfalt. Löpband och metalldubb i all ära, men det går inte att jämföra med the real deal. Ett tag funderade jag på om man skulle springa Premiärmilen som ju går av stapeln samma helg, men nä, just nu är det viktigare att få till ett långpass med fartökningar än att springa en mil med nummerlapp. Planen är att spränga in 4x5km marafart i långpasset och jag har redan börjat gruva mig för det. Men om jag överlever det så vet jag att jag är på rätt väg.

På ett sätt kanske det faktiskt är bra att åka ner till Tyskland utan större förväntningar för kanske kan det ta bort en del av anspänningen. Det normala brukar ju annars vara att jag åker utomlands på våren för att springa med en enda sak i skallen, nämligen att persa. Och då har misslyckandet blivit ännu större när det gått åt helvette. Jag vet inte, kanske är det här bara ett sätt för mig att intala mig själv att det är okej att misslyckas. Hur som helst, jag kommer i alla fall att försöka springa så bra som jag bara kan, sen får vi se om det räcker. Jag har i alla fall inga krav på mig själv den här gången och det känns faktiskt rätt bra.

Självömkan


Nu är det mindre än 2 månader kvar till Hamburg Marathon och jag börjar få lite panik. Vinterns träning har gått okej men inte så mycket mer än så. Just nu är jag definitivt inte redo för att maxa 42,2km, det är nästan så att jag mår dåligt av den tanken. Att springa en mara känns faktiskt ganska skrämmande i dagsläget trots att jag har gjort det arton gånger tidigare. Det är som att jag går och väntar på att allt ska lossna men att det aldrig gör det. Jag är fortfarande kvar i nån grundfas där jag intalar mig själv att jag just nu tränar för att kunna träna hårt så småningom, det är bara det att det redan är mars nu och hög tid att redan vara bra grundtränad.

Har inte vart i närheten av lika mycket och bra träning som tidigare år. Dessutom har jag i skrivande stund åkt på nån jävla förkylning vilket inneburit 0 löpta kilometrar den här helgen och upphov till ännu mera panik men också en hel del självömkan. Jag som aldrig är sjuk. Eller sjuk är väl att ta i. Det är inte så att jag har feber och är sängliggandes, jag har taggtråd i halsen och en rätt så grötig röst men löpning har vart uteslutet och jag har tyckt synd om mig själva hela helgen. Det är så j-a typiskt att bli sjuk lagom till att vi har sportlov. Direkt man sänker garden så åker man på en knock-out. Dom senaste åren har jag jobbat på sportloven och aldrig behövt sänka garden och heller inte blivit sjuk. Det här lovet sa jag nej till att jobba och med facit i hand så borde jag kanske inte ha gjort det för då kanske jag hade sluppit den här ofrivilliga vilan.

Nu är det inte så att jag har legat på soffan och käkat ferraribilar varje kväll den här vintern, jag har faktiskt sprungit en del, 1100km hittills i år närmare bestämt men jag har haft svårt för att motivera mig att göra dom där grisiga passen med dreggel runt munnen och huvudet på sned. Övervåningen har vart betydligt mer lockande än att gå ner i källaren trots att jag vet att det är där som magin sker. Ibland har jag kommit på mig själv med att bli allt för bekväm under intervallerna och tänkt att jag håller på att tappa min drivkraft att bli bättre. Faktum är att min största drivkraft just nu är att kunna äta chips och dricka öl på helgerna och fortfarande komma i mina skinny Levis jeans och mina slimfit Ralph Lauren skjortor. I torsdags när jag körde 4x5km tröskel sprang jag mest och tänkte att jag orkar fan inte det här, det här är alldeles för jobbigt och hamnade i nån sorts existentiell löparkris. Är jag slut som löpare nu?, vet jag att jag tänkte. 4x5km ska förvisso vara jobbigt men inte så outhärdligt jobbigt som jag tyckte att det var då. Dagen efter vaknade jag upp med min förkylning så kanske var det delvis en förklaring till varför jag blev spyfärdig av tröskelfart. Fick tillbaka en liten bit av självförtroendet då.

Ibland funderar jag på hur länge jag kommer orka träna för att prestera bättre tider. Det är ju inte så att man blir yngre med åren, tvärtom. I fredags fyllde en av mina bästa kompisar 40år och det fick mig att inse att det snart är min tur. Jag har så jävla svårt att se mig själv fylla 40. 40, då är man ju en gammal gubbe. Jag ser ju mig själv fortfarande som max 30 och även det är ju rätt gammalt, i alla fall om man frågar kidsen på skolan. Till viss del har jag inte riktigt samma driv och motivation som för 3-4 år sen. En del av det beror säkert på att jag fixat mina mål, sub80 på halvmaran och sub2.50 på maran. Jag vet att jag har bättre tider i mig men då kommer jag att måsta träna ännu hårdare och priset för dom där extra sekunderna blir bara högre och högre för varje år. Å andra sidan så tror jag att det kanske inte bara är negativt med att inte träna så mycket som jag gjorde för ett par år sen. Då var jag ju alltid skadad varje år och det är jag inte längre så kanske är det jag som har gått och blivit lite smartare.

Förhoppningsvis är halsen tillräckligt bra imorgon så att jag kan springa igen. Om det överhuvudtaget ska finnas en chans att leverera i Hamburg så är det dags att steppa upp träningen ordentligt nu och då är det ju en fördel om man faktiskt kan springa. Vi har mer eller mindre haft barmark här dom senaste veckorna vilket har vart helt jävla underbart men imorse var det rullgardin ner. Snö, snö och ännu mera snö. På ett sätt var jag glad över att jag inte kunde springa för det lockade inte att pulsa runt på oplogade vägar och svära för mig själv. Jag hade inte bara hunnit plockat fram mina Pegsus Turbo utan även skinnpajen och mina vita sneakers. Det är bara att ställa in dom i garderoben igen och plocka fram understället och dom fodrade tightsen för hallelujah, vintern är tillbaka! Woho!

Aldrig mera Icebug!


Under mina år som löpare har det gått åt en hel del skor, konstigt vore väl annars. När det gäller märken så har jag nog provat dom flesta. Asics, Nike, Saucony, Adidas, Salming, Reebok, Karhu, New Balance, Brooks, Salomon, listan kan göras lång. Ibland har jag köpt en modell som absolut inte funkat, tex Adidas Hagio som jag gav upp på redan efter fyra-fem mil, eller Salomons asfaltssko som lanserades för nåt år sen, den kasserade jag redan efter första rundan. Samtidigt har jag blivit positivt överraskad åt andra hållet också av vissa modeller, Karhu Fulcum Ride är ett sådant exempel som jag sprang i tills sulan lossnade. Oavsett märke och modell så tycker jag att dom flesta märken håller bra kvalitét, sen passar inte alla modeller just mina fötter. Ett märke som jag dock aldrig mer kommer att köpa är Icebug. Inte för att jag inte gillar deras skor utan pga deras bedrövligt dåliga kvalitet. Betalar man 1800kr för ett par skor så ska man kunna förvänta sig att dom håller mer än ett par månader innan dom bokstavligt talat går sönder.

Jag hörde att Elitpodden raljerade lite över dubbade skor på vintern i nåt avsnitt och tyckte att man borde våga testa att springa inomhus istället om det nu är så dåligt underlag ute att det inte funkar att springa med vanliga pjux. Välkommen upp till Norrland säger jag då till alla er 08:or. Här har vi varken inomhushallar eller sopsaltade cykelvägar. Vi har för det mesta isgator, blixthalka och två meter snö. Tro det eller ej men det finns faktiskt civilisationer utanför tullarna och även vi gillar att springa. För oss är dubb det enda alternativet om vi inte vill riskera att bryta lårbenshalsen varje gång vi ska springa utomhus. Jag älskar dubbade skor, skulle aldrig fixa en vinter utan. Dessutom kan jag hålla samma fart nu på vintern som på sommaren och även ta en 90-graders kurva med blankis utan att behöva bromsa in. Att inte springa med dubb när det ser ut så här vore lika idiotiskt som att köra med sommardäck på vintern.

Dom senaste vintrarna har jag sprungit med ett par dubbade Asics Fujisetsu. Förra vintern när jag insåg att jag behövde ett par nya dubbade skor så insåg jag också att Asics inte längre tillverkade min modell. Fujisetsu finns fortfarande på marknaden men bara i Goretex variant och det gick bort för min del så istället föll valet på ett par Icebug Oribi – den lättaste skon med dubb på marknaden, enligt dom själva. Det lät ju nice. Det som däremot inte lät lika nice var prislappen på 1800 balubas men okej, det var bara till att öppna lädret och pynta.

Efter första rundan var jag såld. Dom var lätta, sköna och hade ett jävulst bra grepp på blankis jämfört med mina tre år gamla Asics. Att springa på asfalt funkade helt okej det också. Jag gillade dom så pass mycket att jag ofta valde dom före vanliga skor även när snön hade lagt sig och när det egentligen inte behövdes dubb. Men lagom till att snön började smälta och isen gjorde sitt intåg på gatorna igen så gick dom sönder. 90 mil och 4 månaders användning, mer än så höll dom inte.

Jävlar vad jag svor då. Mejlade Icebug som tyckte jag skulle reklamera och lovade att skorna ska hålla mer än så. Velade fram och tillbaka om jag skulle köpa Asics goretex variant ändå men till slut föll valet på ett par nya Icebug Oribi. Det kanske var ett måndags ex jag hade fått intalade jag mig själv. Sagt och gjort, ett par nya Oribi beställdes men som tur var så behövde jag inte använda dom särskilt mycket eftersom snön sen försvann och skorna förpassades till garderoben i väntan på denna vinter.

Den här gången höll det nya paret bara 40mil innan exakt samma sak inträffade. Samma reva, samma ställe. Det är så jävla dåligt att jag saknar ord. 40 mil och sen kaput!

För mig är 1800kr mycket pengar och om jag lägger det på ett par skor – oavsett märke – så förväntar jag mig att dom ska hålla mer än 40 mil, såvida det inte är nån extrem lättvikts- eller tävlingssko som jag på förhand vet har en kort livslängd. Men ett par Icebugs ska fan hålla bättre än så. Har dom ingen kvalitetskontroll i Jonsered eller vart dom nu huserar? Eller låter dom stackars barn i Sydasien sy deras skor? Alla vet väl att barn inte har nån känsla för kvalitét.

Skämt åsido, det här var sista gången jag sponsrar Icebug med mina surt förvärvade slantar. Det är svårt att beskriva hur j-a upprörd jag är över deras undermåliga kvalitét. En gång okej, men två gånger? Sannolikheten att det skulle vara fel på båda mina par känns ju rätt liten, då ligger det ju närmre till hands att dra slutsatsen att det bara är för jävla dålig kvalitét överlag. Och att då ha mage att ta 1800 kr för skit skulle väl göra vem som helst upprörd. Jag vet att det är många som springer med Icebugs på vintern och man får väl hoppas att det bara är Oribi modellen som är kass, det är den enda sko jag kan referera till.

Som motvikt kan jag nämna att mina Asics Fujisetsu med 4 år på nacken fortfarande håller finfint efter mer än 2000km. Visst, dubben är lite nersliten och greppet är inte längre lika bra och som med alla Asics skor så har dom spruckit lite i hälen men det måste man ju ändå kunna tolerera efter 200mils användning. Som tur är har jag inte haft mage att slänga dom även fast jag redan för 2 år sen tänkte pensionera dom och just nu är dom min räddning. Jag vågar nästa sätta en slant på att dom kommer hålla ytterligare 100mil.


Träningen går för övrigt rätt bra. Kroppen börjar tåla en hel del mängd och att riva av 35km känns oförskämt lätt, blir aldrig uttråkad av det vilket är ett bra tecken. Jag har fått till bra kontinuitet den senaste månaden, 14 mil i veckan, inga skador eller sjukdomar, långpass varje vecka och fartpassen börjar kännas bra dom också. Möjligen skulle jag behöva vila lite mer men det som vanligt det absolut svåraste. Med tanke på att jag började det här året med en gubbvad, dålig motivation och att vädergudarna dessutom bjöd på en ny snösmocka varje helg fram till nu med undermåligt plogade vägar resten av veckorna som resultat så får jag ändå vara nöjd.

/Hörs