Blogg

Res till Palma med mig!


I mars är det dags för mig att för första gången åka som instruktör på träningsresa. Vi på Women’s health ska ta med oss kalastränare som Tanja Djelevic, Maria Olofsson, Magnus Hagström och vi i redaktionen (Sofie, Jenny, Marie och jag) och åker en vecka till Palma på Mallorca för en träningsvecka som heter duga. Det blir också god mat, slappa dagar på stranden och annat sånt där som man gillar jättemycket.

Så in och boka och åk med mig till Palma! Jag vill verkligen att just du följer med!


Nr 3 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Vårens bästa löparskor. 23 nya modeller – hitta rätt sko för dig
  • Löpträningen som gav Guld  i skridsko-VM. Möt Nils Van Der Poel
  • Världens bästa träningspass
  • Kriget mot skavsåren – och hur vi kan vinna det
  • Därför skyddar löpning mot depression
  • 3 sätt att bli snabbare
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Jag är löpare: Anna Kinberg Batra

Jag är löpare: Anna Kinberg Batra


Jag var en pluggis när jag växte upp, har aldrig varit någon sporttjej – även om jag både red, åkte skridskor och simmade. Jag gick med i MUF redan på högstadiet, men det var först i tjugoårsåldern som jag började satsa riktigt seriöst på politiken.

Jag började springa för fem år sedan, har tränat regelbundet sedan jag fick barn. Att jag började träna var mest av praktiska skäl, för att få igång kroppen igen. Jag började med gym, men så tänkte jag att jag skulle börja springa – fast jag egentligen var övertygad om att jag inte kunde.

Men jag tyckte det verkade vara en sådan enkel motionsform; att bara sätta på sig löparskorna och ge sig ut. Det var absolut en jättetröskel i början, men jag är ganska envis. Jag bestämde mig för att ta mig över den.

Småbarnsåren var rätt tuffa, och det var också då jag började få tunga politiska uppdrag. Jag behövde helt enkelt komma i form för att klara av det.

Jag försöker komma ut två gånger i veckan, och hinner jag inte mitt i veckan så får det bli två gånger på helgen i stället. I stort sett har jag två rundor hemma, en som är strax under milen och en som är uppåt tolv kilometer.

Jag tycker om att springa på morgnarna, men det blir mest om jag är ensam hemma eller på resa. Som småbarnsförälder vänjer du dig vid att vakna tidigt.

Jag har alltid löparskorna med mig när jag reser, det är väldigt roligt att upptäcka en ny stad under en joggingtur. För en tid sedan var jag på Sicilien. Jag bodde på ett hotell mitt i staden och tog sikte på vulkanen Etna. Det var mysigt att möta folk som var på väg till sina jobb, eller bara var ute med hunden.

Jag springer mest i ett och samma tempo – huvudsyftet för mig är att få motion och att rensa tankarna. Jag springer ofta till musik på en Spotify-lista. Det ska vara glatt, gärna disco och schlager, det kan absolut vara 80-tal. Nyligen hade jag och en väninna i min ålder en diskussion om musik, där vi var överens om att Alcazar har perfekta låtar för löpning.

Jag har en skogsrunda som jag ofta springer. Den är ganska kuperad, då måste det svänga bra i lurarna för att jag ska orka ta mig uppför den sista, sega uppförsbacken. Det är också en runda som är väldigt bra när jag ska lösa problem, knäckfrågor av olika slag. Jag tror backarna hjälper till där, man får bita ihop och kämpa lite extra.

Jag har sprungit Tjejmilen tre gånger, men bara två gånger i klassen med tidtagning. Nu senast sprang jag på 1.01. Men jag har ingen brådska när jag springer Tjejmilen, det finns så mycket att titta på runtomkring.

Löpningen har fått allt större betydelse för mig. Jag vet inte om den gör mig till en bättre politiker, men förr brukade jag alltid bli sjuk på hösten. Det är mindre av det nu, jag tror löpningen har förbättrat immunförsvaret. Jag sover också bättre, och orkar man mer fysiskt orkar man också mer psykiskt.

Jag trodde ett tag att det bara var elitlöpare som sprang i funktionskläder, men har man prövat en gång så går man inte tillbaka till t-shirts i bomull. Vad gäller löparskorna så är det viktigt att de är bekväma. Och så brukar jag springa i en stor keps som skyddar mot solen och håller ordning på håret. Jag bryr mig inte om folk tittar på mig när jag springer, jag är rätt van att bli igenkänd. När jag springer är det bara jag och musiken. De runt omkring får tycka vad de vill.

Viktigast politiskt just nu? Dels går partiet igenom en förnyelseprocess, vi förlorade ju valet och måste lägga om kursen. Och så lever vi i en orolig och krävande omvärld, samtidigt som det är ett väldigt hätskt klimat i debatten. Det oroar mig lite – vi löser inte flyktingsituationen i Europa eller världsekonomin genom att alla bara skriker åt varandra.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Världscuppremiär


Under helgen som gick var det årets första skidalpina världscuptävling i Font Blanca, Andorra. Jag kom till Chamonix eftersom jag ville utveckla mig och köra mer skidalpinism och tävla i världscupen och EM. Men samtidigt visste jag att det jag gjort innan inte var så mycket att komma med här nere i Alperna och jag var rädd att jag skulle göra bort mig totalt i en världscup. Det har gått bättre och bättre vecka efter vecka och jag har utvecklat både kondition och teknik undan för undan och tränat på väldigt bra under sju veckor. Men sista veckan började kroppen skrika efter att få ta det lite lugnare. Tidigare hade jag inga problem med att ge mig ut två gånger om dagen, men nu började jag bli väldigt osugen på att träna utan ville helst ligga i sängen, läsa och äta choklad. Regn fem dagar i sträck gjorde väl inte skidlusten direkt större och det var till och med så illa att jag en dag tyckte att det var ett bättre alternativ att springa 2 minuters intervaller på ett varv runt en parkeringsplats än att gå upp på berget. Men efter en massage, en vilodag och några lätta träningsdagar i Andorra ville kroppen vara med igen. För första gången på länge kände jag mig riktigt pigg och sugen på att tävla och det är skönt när kroppen reagerar så som jag ville och planerat.

På lördagen var det dags för den individuella banan som ska vara mellan 1200 till 1800 höjdmeter uppför totalt, innehålla byten och vissa branta partier där man måste gå/springa med skidorna på säcken. Originalbanan var väldigt fin och innehöll två toppar, en kamvandring och fina åk, men tyvärr så vaknade vi upp till halv snöstorm vilket gjorde det farligt att köra originalbanan. Nu blev starten uppskjuten ett par timmar och arrangören fick lägga en alternativ fyrvarvsbana istället.

Starten gick och jag var faktiskt med i startrusningen och skaffade mig en bra position (På grund av förseningen blev det en masstart med herrar, damer och juniorer). Jag visste inte riktigt var jag låg eftersom det är svårt att se när det är så många samtidigt, men jag chansade runt 10-15 plats. Jag märkte att jag gick starkt i varje varv i uppförsbacken, men sedan tappade lite vid bytena. Även om jag har blivit snabbare i bytena så tappar jag fortfarande på de rutinerade som har hållit på i många år. Tillslut hamnade jag på 13:e plats i min världscupdebut och när jag kom i mål fick jag veta att Emelie hade vunnit och tagit sin och Sveriges första världscupseger i skidalpinism. En bra svenskdag! 

Nästa dag var det dags för vertikalen som bara går ut på att gå så snabbt uppför som man kan. Ungefär det flåsigaste, mjölksyraframkallande man kan tänka sig. Jag var peppad efter lördagens lopp och tänkte att jag försöker hänga på för att hamna på en topp tio placering. Det gick bra halva loppet och det kändes inspirerande att gå i rygg på flera väldigt duktiga tjejer. Men den satsningen visade sig vara för tuff för mig och sista tio minuterna var inte vackra och kändes som om loppet aldrig skulle ta slut. Jag tappade både tid och placeringar och gick tillslut i mål på 14:e plats, helt slut. Emelie gjorde ytterligare ett suveränt lopp och vann en hård spurtduell om andraplatsen.

Innan säsongen är över vill jag komma på en topp tio placering och nu har jag fått prova på vilket tempo som krävs för att lyckas med det och jag ser fram emot resten av världscuptävlingarna och EM.


Antal kommentarer: 1

Ida Nilsson

Tack Annette!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Två steg framåt, ett steg bakåt


Det tog inte mer än 19 dagar in på det nya året innan jag var tillbaka hos naprapaten. Det är nog nytt pb med råge skulle jag tro. Jag måste vara alla naprapaters dröm och står nog för halva deras omsättning här i stan. Har nästan haft det på känn, nästan så att jag gått och väntat på ett bakslag med tanke på hur bra det gått de senaste månaderna. Murphys lag. Den där jävla Murphy. Det skulle inte förvåna mig om jag föddes på en måndag.

Förra veckan var en riktigt bra träningsvecka, den bästa på länge. Var riktigt taggad att fortsätta den trenden med ännu mer löpning den här veckan, istället blev det ofrivillig löpvila både igår, idag och kanske även imorn. Det känns som om jag har balanserat ett tag nu på gränsen till vad min kropp klarar av men den här gången är det dock inget som kan härledas direkt till löpningen vilket känns skönt. Igår var det ryggen som sa tut. Jag har haft problem med ryggen till och från sen tidigare men ändå lyckats hålla den i schack och kunnat springa på ändå. Då har det berott på svaghet i säte och höft men det första naprapaten sa idag – med glimten i ögat – var att det här är ett tydligt tecken på man blir äldre för varje dag som går. 

Värken kom smygandes igår eftermiddag. I mitt jobb som lärare står jag ofta i konstiga positioner böjd över elevernas bänkar och efter min sista lektion igår så kände jag att allt inte var bra i ryggslutet. Tänkte inte så mycket mer på det, hade bestämt mig lite tidigare för att skippa vilodagen eftersom benen kändes fräscha och var i full färd med att planera vilken typ av pass jag skulle köra, men väl hemma hade smärtan blivit så pass stark att det bara var å kasta in handduken. Tänkte att det släpper nog till imorn. Blev nog inte direkt bättre av att jag låg i soffan med ryggen böjd som en ostbåge hela kvällen. Imorse när jag vaknade tog jag mig bokstavligen inte upp ur sängen. Ryggen gick inte att böja. Fick panik. Vad är det som händer?, tänkte jag. Efter mycket om och men lyckades jag i alla fall få på mig mig byxor och skor, tryckte i mig en halv karta voltaren och ringde naprapaten direkt. 

Fick tid några timmar senare och han konstaterade vridningar i ländryggen, alltså inget samband med säte och höft, men som tur var inget problem med diskarna. Diskbråck hade vart nästan lika illa som löparknä. Förmodligen har jag stått i nån konstig position som gjort att ryggen krampat. Fick uppmaningen att ta det lite lugnt dom kommande dagarna, inga restriktioner med löpförbud utan bara att det är ”sunt förnuft” som gäller. Lugn jogg nu i veckan och en paracetamol & diklofenak kur på det så borde jag kunna träna på som vanligt till helgen, trodde han. Det lät överkomligt. Just nu känns ryggen helt okej faktiskt tack vare alla ipren, voltaren och alvedon som kickat in, skulle nog ha kunnat springa ikväll men är det nåt jag har lärt mig det senaste året så är det att behålla lugnet och inte få panik över ett par dagars missad träning. Två dagar extra löpvila är inget som kommer påverka mitt lopp i Barcelona. Även om det här är ett steg bakåt så tänker jag att de senaste månaderna har vart två steg framåt. Så istället för att springa så får jag tröstäta en semla och blogga om att inte kunna springa. Det är inte det sämsta.

Dessutom är det så att Runacademy ska starta här i Sundsvall till våren vilket känns riktigt kul, äntligen får även vi i Svallet en renodlad löpargrupp, inte en dag för tidigt. Ibland känns det som om alla hålor i Sverige har minst en löpargrupp förutom just Sundsvall men det ska det bli ändring på nu. Jag ska hjälpa till som ledare så alla ni Sundsvallsbor som springer och vill springa med andra trevliga människor, anmäl er så ses vi till våren. Den 16 mars drar vi igång här i stan. Platsen blir vid Sidsjön och tiden onsdagkvällar. Man behöver inte ha sprungit särskilt mycket sen tidigare, alla är välkomna! Tillsammans ska vi visa att även vi Sundsvallsbor har förstått varför det är så galet kul att springa!

 

 

/Hörs!

Dagens låt: Scarlets walk med Tori Amos är ett av de bästa album som gjorts på 00-talet och förtjänar att dammas av oftare. Första gången jag såg den här videon tänkte jag mest ”what the fuck” innan jag förstod dess storhet. Nu tycker jag att den tillhör en av de bästa och mest artistiska videor som gjorts, när man väl förstår vad den försöker säga så vill man bara gråta en skvätt istället, så vackert är det.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

PR och snuva


Ibland går det fort. I fredags, under morgonpasset, briljerade jag och slog till med ett nytt personligt rekord i Turkish getup – 24 kilo på både höger och vänster hand. Det kändes så otroligt lätt! Det hade aldrig hänt om inte mina träningskompisar Zach och Rikard hade stått bredvid mig och först kört på 24 kilo, men plötsligt bytte till 32 kilo! Jag som då körde på 20 kilo kunde inte ta att de skulle köra på TOLV kilo mer än jag. Det var inte ok. Mitt tidigare pers låg på 22 kilo, och jag insåg att jag var tvungen att gå över det för att komma undan med hedern i behåll. Och faktum är att 24 inte kändes så vansinnigt tungt. Jag fick överlycklig gå och ringa i PR-klockan. Klang och jubeltid!

Jag gillar verkligen att persa i just Turkish getup. För mig är det som att testa hur mycket allround-starkare jag har blivit. Den mäter liksom allt, framför allt stabiliseringen i kroppen. Det känns helt enkelt sjukt bra att klara allt tyngre vikter.

Sen blev jag förkyld i helgen och morgonens träning inskränktes till några solhälsningar på hemmaplan för att hålla ryggen på gott humör. Men snuvan verkar ha begränsat sig till snor och inget annat, så förmodligen kan jag vara med på passet i morgon bitti.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Motiverad


Det här med motivation är intressant. Att resa sig upp ur soffan för att gå och köpa mjölk 200m bort kan ofta vara fruktansvärt jobbigt och ta emot, särskilt om det är mörkt och kallt och blåsigt och allmänt jävligt ute men att ge sig ut och springa 20 000m i samma förhållanden är något man kan se fram emot, t.o.m längta efter att få göra ibland. Jag är av naturen ganska lat. Kan jag skjuta upp nånting till dagen efter så gör jag gärna det. Om jag inte hade haft en tävling inplanerad nu i vår så hade jag nog intagit soffläge varje kväll och käkat chips. Det gör jag förvisso ändå men jag springer först. För när det kommer till min löpning så är jag långt ifrån lat. Ibland förundras jag över hur jag orkar med att springa alla mil. Jag tror att det har å göra med mål. Förutom att jag är lat så är jag samtidigt ganska målinriktad. Och just nu är målet att göra en bra mara. Har jag bestämt mig för nånting så vill jag gärna göra det så bra som möjligt. För det krävs kontinuitet och många mil i benen. Då blir det lätt att motivera sig själv att göra alla pass. Det är en egenskap som jag upptäckt att dagens generation saknar. Långsiktighet och planering. Det finns inga likes i världen som väger upp känslan av att nå ett mål som man strävat efter under en lång tid.  

Motivationen är det som sagt inget fel på, däremot vore det en lögn å påstå att alla pass är njutbara eller roliga. Just nu är löpning roligt typ en gång på tio, resterande pass är mest ett nödvändigt ont som måste göras. Att springa hårda intervaller med blodsmak i munnen och mjölksyra som sprutar ur öronen är inte roligt nånstans, om jag vill ha roligt så går jag ut och dricker öl och snackar skit, det är roligt. Därmed inte sagt att hårda intervaller med blodsmak och mjölksyra är tråkigt, det har sin charm. Men roligt? Nej. 

Imorse var det dock roligt att springa. Eller snarare skönt. Veckans alla nyckelpass var redan avvklarade inklusive långpasset så det var bara ren och skär njutning som stod på schemat. Dels hade jag trevligt sällskap med några andra vassa löpare och dessutom var det fantastiskt vinterväder med en sol som både tittade fram och värmde och inga restriktioner mer än att springa i behaglig fart. Feel-good löpning, det är löpning när den är som bäst.

Det känns som det har hänt nånting med kroppen den här veckan. Helt plötsligt tål den mycket mer än tidigare. Det gör i sin tur att skallen är med på ett helt annat sätt. Jag har sprungit på rätt bra och dessutom fått in tre pass med fart utöver min vanliga mängd och kroppen känns inte mer sliten än tidigare. Plötsligt händer det. Kanske är det mitt år i år. Så här har träningen sett ut i veckan:

Måndag: 4x5km tröskel, totalt 24km
Tisdag: Distans 20km
Onsdaf: Fartlek 20x1min i marafart varje kilomer, totalt 20km
Torsdag: Styrka (bickar å bröst, viktiga muskelgrupper för löpare)
Fredag: 10x1000m i 3.30-fart, totalt 20km med upp/nedjogg
Lördag: Långpanna 34km
Söndag: Lugn distans 22km

Totalt: 140km

Om 1 månad, 27 dagar, 18 timmar och 55 minuter står jag på startlinjen i Barcelona och ska vara i toppform. Det kanske kan gå. Jag är hoppfull men samtidigt känns det lite skrämmande med tanke på att det är full vinter ute och att springa i linne på asfalt känns ganska långt borta. Men jag fortsätter att pinna på och hoppas att det ska gå. Hitills håller min plan. Får jag bara vara hel och frisk så kommer jag inte ha nånting att skylla på om jag misslyckas.

Den mentala trötthet som ibland brukar infinna sig under en tung träningsperiod har också lyst med sin frånvaro. Jag har ett mantra som jag upprepar för mig själv hela tiden. Sub2.50. Sub2.50. Sub2.50. Inatt vaknade jag till vid 3-tiden, reste mig upp ur sängen och mumlade sub2.50 för mig själv innan jag somnade om. Det är nästan lite sjukligt. Egentligen är det ganska fascinerande hur vi motionärer sätter upp godtyckliga mål, ibland tagna helt ur luften och lägger ner timmar varje vecka på att försöka uppnå dem. Det är ju inte så att vi siktar på världsrekord, vi gör det bara för vår egen skull och det är bara vi själva som sätter den pressen på oss. Det är intressant tycker jag. Oavsett om det är milen på en timme eller maran under 3 timmar så beundrar jag alla som har ett mål och gör allt dom kan för att uppnå det.  

/Hörs

Dagens låt: strax före jul valdes Chicago in i rockens Hall of Fame, inte en dag för tidigt. Jag älskar det David Foster gjorde med Chicago på åttiotalet, definitionen av slick västkust, men jag älskar också det lite råare Chicago från tidigt 70-tal. Framförallt älskar jag Terry Kaths gitarrspel. Jimi Hendrix lär ha sagt ”he’s better than me” om Terry när han såg Chicago framföra 25 or 6 to 4.

 


Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Tack Stefan! Träningen har gått oförskämt bra hittills, har nästan gått å väntat på ett bakslag och mycket riktigt så kom det igår, men förhoppningsvis så räcker det med en lite lugnare vecka.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*