Världscuppremiär


Under helgen som gick var det årets första skidalpina världscuptävling i Font Blanca, Andorra. Jag kom till Chamonix eftersom jag ville utveckla mig och köra mer skidalpinism och tävla i världscupen och EM. Men samtidigt visste jag att det jag gjort innan inte var så mycket att komma med här nere i Alperna och jag var rädd att jag skulle göra bort mig totalt i en världscup. Det har gått bättre och bättre vecka efter vecka och jag har utvecklat både kondition och teknik undan för undan och tränat på väldigt bra under sju veckor. Men sista veckan började kroppen skrika efter att få ta det lite lugnare. Tidigare hade jag inga problem med att ge mig ut två gånger om dagen, men nu började jag bli väldigt osugen på att träna utan ville helst ligga i sängen, läsa och äta choklad. Regn fem dagar i sträck gjorde väl inte skidlusten direkt större och det var till och med så illa att jag en dag tyckte att det var ett bättre alternativ att springa 2 minuters intervaller på ett varv runt en parkeringsplats än att gå upp på berget. Men efter en massage, en vilodag och några lätta träningsdagar i Andorra ville kroppen vara med igen. För första gången på länge kände jag mig riktigt pigg och sugen på att tävla och det är skönt när kroppen reagerar så som jag ville och planerat.

På lördagen var det dags för den individuella banan som ska vara mellan 1200 till 1800 höjdmeter uppför totalt, innehålla byten och vissa branta partier där man måste gå/springa med skidorna på säcken. Originalbanan var väldigt fin och innehöll två toppar, en kamvandring och fina åk, men tyvärr så vaknade vi upp till halv snöstorm vilket gjorde det farligt att köra originalbanan. Nu blev starten uppskjuten ett par timmar och arrangören fick lägga en alternativ fyrvarvsbana istället.

Starten gick och jag var faktiskt med i startrusningen och skaffade mig en bra position (På grund av förseningen blev det en masstart med herrar, damer och juniorer). Jag visste inte riktigt var jag låg eftersom det är svårt att se när det är så många samtidigt, men jag chansade runt 10-15 plats. Jag märkte att jag gick starkt i varje varv i uppförsbacken, men sedan tappade lite vid bytena. Även om jag har blivit snabbare i bytena så tappar jag fortfarande på de rutinerade som har hållit på i många år. Tillslut hamnade jag på 13:e plats i min världscupdebut och när jag kom i mål fick jag veta att Emelie hade vunnit och tagit sin och Sveriges första världscupseger i skidalpinism. En bra svenskdag! 

Nästa dag var det dags för vertikalen som bara går ut på att gå så snabbt uppför som man kan. Ungefär det flåsigaste, mjölksyraframkallande man kan tänka sig. Jag var peppad efter lördagens lopp och tänkte att jag försöker hänga på för att hamna på en topp tio placering. Det gick bra halva loppet och det kändes inspirerande att gå i rygg på flera väldigt duktiga tjejer. Men den satsningen visade sig vara för tuff för mig och sista tio minuterna var inte vackra och kändes som om loppet aldrig skulle ta slut. Jag tappade både tid och placeringar och gick tillslut i mål på 14:e plats, helt slut. Emelie gjorde ytterligare ett suveränt lopp och vann en hård spurtduell om andraplatsen.

Innan säsongen är över vill jag komma på en topp tio placering och nu har jag fått prova på vilket tempo som krävs för att lyckas med det och jag ser fram emot resten av världscuptävlingarna och EM.

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera

Antal kommentarer: 1

Ida Nilsson

Tack Annette!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Håll dina nyårslöften för dig själv?


Jag har aldrig varit något vidare fan av nyårslöften. Jag känner inte att december/januari är en inspirerande tid för nystarter, nya mål eller sammanfattningar av året. Men oavsätt om vi gillar att ge nyårslöften eller inte vill de flesta människor ha något mål att sträva efter. Ska man då berätta om sina mål eller löften för andra?

Traditionellt har den svenska mentaliteten varit att vara blygsam av sig och inte skrika ut sina mål högt till alla eftersom det bara är pinsamt om man sedan inte klarar av det man har föresatt sig. Nu är det mer accepterat och till och med normen att elitidrottare ska vara lite kaxiga och offentligt prata om sina mål i media. Det låter liksom lite lamt att säga att man bara ska göra sitt bästa. Många andra människor delar också med sig av sina mål, drömmar och löften via sociala medier. Jag tror att syftet att offentligt prata om sina mål är att skapa lite extra press, men även få pepp från andra.

Intressant nog så läste jag just ett par artiklar som hävdar det motsatta, att vi oftare misslyckas med våra mål när vi pratar högt om dom. I en studie ”When intentions go public” som gjordes av Department of psychology at NYU fann man att när människor pratar högt om sina mål skapas en social verklighet där en del av din identitet redan har uppnått målet och det skapar en massa må bra hormoner. Det låter ju bra och det här är säkert en anledning till att man ska prata högt om sina intentioner. Intressant nog så fann studien vidare att den nya sociala verkligheten, där en del av dig redan känner att du har uppnått en del av målet, inte minskar utan ökar gapet mellan intention och handling. Hjärnan har redan skapat en illusion av att vi är en bit på vägen fast vi faktiskt inte har gjort någon handling alls än för att komma närmare målet.

För många är det sociala accepterandet och uppmärksamheten en viktig drivkraft till att uppnå ett mål. Artikeln slutsats är att när våra mål blir direkt socialt accepterade och vi får pepp och stöd blir det faktiskt svårare att uppnå målen istället för lättare. När vi blir igonerade och skrattade åt när vi uttrycker våra mål eller när vi inte har berättat nånting alls har vi faktikst större chans att lyckas. De flesta jobbar bättre med lite motstånd.

Givetvis tror jag att det är högst individuellt vad som gynnar en person bäst. Öppna eller hemliga mål, mer stöd eller mer motgång. Men jag tycker att det är intressant att fundera på i en tid när allt fler öppet delar med sig av mål och löften, hjälper eller stjälper det dig?

När jag var yngre brukade jag ha mer konkreta mål. Det var enkelt. Jag satt ett mål och gjorde vad som krävdes för att nå dit och om det inte gick hade jag misslyckats. Svart eller vitt. Senare när väldigt många drömmar och mål gick åt helvete på många plan i mitt liv kändes det helt meninslöst att sätta konkreta mål. Jag insåg att hur mycket jag än vill och försöker kan jag inte kontrollera slutresultatet. Istället gav jag ett löfte att älska livet fullt ut, det bra och det dåliga och göra det bästa av varje dag. Jag lyckas inte varje dag, men det är i alla fall ett löfte som jag helt kan styra över och inga yttre omständigheter kan ta ifrån mig.

Nu börjar jag faktiskt känna mig redo för lite mer konkreta mål igen, men de behåller jag för mig själv än så länge. Ni vet om man säger högt vad man önskar när man ser en stjärna falla så slår det inte in.

Avslutningsvis bjuder jag på några rader ur en dikt från Robert Browning som ni kan tänka på om alla nyårslöften hamnar på soptippen.

Vad jag vill bli och inte blev gör mig fri

Vad har vi annars stjärnorna till?

En vecka med premiärtävling, ett terräng EM och ett mini höghöjdsläger.


För precis en vecka sedan körde jag min första skimotävling här i alperna. Det var en liten tävling i Le Tour strax utanför Chamonix och det gick väl inte direkt bra, men nu har jag i alla fall startat säsongen. Jag tappade en stighud i första startrusningen och eftersom det sedan var smalt och svårt att gå om hamnade jag väldigt långt bak i första stigningen upp. I skimo är det ganska mycket som kan gå fel och strula. speciellt när man är ny så det bästa sättet är bara att vara med och tävla så mycket som möjligt och lära sig allt eftersom. Jag blev ändå positivt överaskad när jag kom i mål och hörde att jag kommit trea.

Direkt efterloppet satte jag mig i bilen och körde genom Frankrike ner till Hyéres för att kolla på terräng EM nästa dag. Det var lite längre än jag tänkt mig, speciellt eftersom jag försökte ta en genväg på småväger i mörkret som säkert var en senväg. Till slut kom jag i alla fall fram. Nästa morgon vaknade jag till en underbar soluppgång över hamnen och det var härligt att kunna springa i ett morgonpass i shorts, 4 min/km fart och kunna avsluta med morgondopp och lite yoga på stranden.

Sedan var det dags att gå och kolla på loppen. Jag njöt till fullo av att vara på ett mästerskap igen och titta på alla snabba löpare. Carolina, Sarah och Napoleon sprang väldigt bra i juniorklasserna och var inte alls långt borta från en medalj. Så var det dags för seniorloppet där min bror David skulle springa. På något vis har jag alltid tyckt att det är mer nervöst att se mina syskon tävla än att tävla själv, så det var en del fjärilar i magen innan start. De andra loppen hade haft bra fart hela vägen utan några avvaktande inledningar, men nu var det bara en stor tokrusning direkt från start och David hängde på i tempot och la sig lång fram. Shit det där är snabbt tänkte jag. Många lopp brukar sedan lugna ner sig lite efter en sådan start, men här fortsatte bara alla att trycka på och David positionerade sig runt 10-13 plats. Det var en snabb och torr bana, ingen geggmisär. Spanjorerna, fransmännen och de två turkarna rusade på där framme. Belgare och britter hade inte en chans. David fortsätter att hålla position varv efter varv utan att mattas och blir tillslut tia i mål, bästa nordbo (och även nordeuropé) Även Olle gör ett jättebra lopp och plockar placeringar undan för undan och kommer på 14:e plats.

Jag är väldigt glad att jag kom ner för att titta eftersom det är speciellt att få se sin bror springa sitt bästa lopp hittills i livet. Jag har aldrig sett honom springa så snyggt och avslappnat ett helt lopp tidigare och jag vet hur mycket jobb som ligger bakom den prestationen. Det är inte bara att träna hårt och springa snabba intervaller (vilket givetvis också krävs) men han har lagt massor av timmar på detaljer för att kunna springa som han vill. Tagit bort skräpmil och lagt tiden på saker som aldrig syns i en träningsdagbok.

Nästa morgon testar jag EM banan och kör intervaller, 6×1550 m varvet, innan jag kör tillbaka till Chamonix. Nästa morgon springer jag en distans och går på gymet medan jag väntar på att mina nya skidor ska monteras. Vid lunch blir jag upphämtad av Emelie och Malene från Norge och så bär det av till Cervino i italien. Vi vill träna och sova på lite högre höjd under ett par dagar och första passet blir att gå från 2000 m höjd upp till Refugio Cervino på 3480 m höjd. Vi kommer fram just i tid till en fantastisk solnedgång. Det blir två bra träningsdagar på hög höjd med en topptur upp på Breithorn, 4164 m som höjdpunkt. Det är lyxigt att få bo och träna så högt upp omgiven av berg och med vackra Matterhorn som träningsutsikt.

Nu är det lördag igen och jag har tagit det lugnt idag och kurerar en förkylning. Kanske blev det lite väl mycket flängande med halvkass sömn och mat för min del. Men jag är inte sjuk speciellt ofta och för tillfället är det ändå inget viktigt på ett tag. Jag tänker att det är bra att passa på nu, för sedan behöver jag inte vara sjuk på minst ett halvår igen.

Live low, train high


   Jag har har haft några väldigt bra träningsveckor nu och det känns skönt att kroppen börjar tåla att träna och återhämtningen går bra. Det var många år sedan jag elitränade, men eftersom det inte var mitt eget val att sluta tycker jag att det känns väldigt kul att få en andra chans och att ha en massa tid till att bara träna. De flesta träningspassen är skimopass och de första dagarna tyckte jag det kändes hemskt när jag kom upp mot 2000 meters höjd, men det börjar gå bättre och bättre. Eftersom jag bor på knappt 1300 meters höjd så blir det de omvända mot vad vissa andra förespråkar med live high, train low. Men det är säkert bra med live low, train high också. Hjärtat slår ju och jag bygger kondition.

   Det känns också mycket bra att jag redan har börjat springa intervaller. Förra vintern sprang jag ett par gånger i veckan, men då nästan alltid på ett skoterspår i Abisko i -20 till -30 grader, så det var ingen högre fart på den löpningen. När jag kom ner till Stockholm i början på maj för att hälsa på brosan fick jag direkt under första morgonjoggen höra. Varför springer du sådär, helt sittande och på hela foten? Ja jag kan ju hålla med om att trycka ner foten i en pjäxa varje dag och lufsa runt på ett skoterspår inte direkt bidrar till ett lätt och fint framfots löpsteg. Men visst svider det alltid lite i ett friidrottshjärta att man springer som om det ser ut som om man bajsat på sig.

   Nästa chock fick jag redan samma kväll när jag följde med David till stadion för att värma upp med honom och Fredrik Uhrbom. När jag kommer in på stadion är det ju oundvikligt att inte få lite feeling och David tycker att eftersom han och Fredrik bara ska springa långa intervaller i 3.05 fart så kan ju jag hoppa in och hänga på varannat varv. Eftersom jag inte sprungit ett banpass på sex år, inte minnas när jag sprang i 3.05 fart senast eller att det alltid går snabbare än sagt om tre killar ska köra intervaller så kan jag säga att det kändes ganska mycket åt det obra hållet.

   Efteråt tänkte jag att jag hade hela sommaren på mig att springa intervaller och träna upp mig, men sanningen är att de intervallpass jag fick in i sommar kan jag räkna på en hand. Delvis för att det räckte med att bara springa. Har man sprungit lite innan och börjar springa mer blir man bättre och behöver inte göra det mer komplicerat. Jag sprang även många lopp och eftersom mitt huvud fortfarande var mer elitidrottare än min kropp var jag ganska sänkt efter varje tävling och var tvungen att ta det lugnt till nästa gång det var dags.

   Därför känns det kanon att redan nu fått in tre bra intervallpass löpning och med tränings sällskap. Jag är absolut ingen löpar ensamvarg utan tycker att ett intervall pass som jag gör själv bara handlar om disciplin och något jag betar av, medan ett pass jag gör med andra blir mycket bättre. Dels pushar jag mig själv hårdare, men jag får också mycket mer energi ifrån det efteråt.

   Det ska bli väldigt spännande att se vad det här vinterupplägget kan leda till nästa sommar. Jag är i alla fall vädligt sugen på att komma bättre tränad in till nästa sommars tävlingar.

Jag och silverfiskarna


De kommer fram på nätterna, kryper planlöst omkring på det vitkaklade badrumsgolvet. Ibland kryper de rakt fram i de gråa gångarna mellan de vita kvadratiska plattorna och gör snäva 90 graders svängar. Andra gånger irrar de bara runt i ring på samma vita kakelplatta.

Jag ser aldrig till de på dagarna. Kanske är de upptagna med annat precis som jag eller kanske de sover? På nätterna har de tydligen svårt att sova precis som jag.

Under dagarna håller jag mig sysselsatt, har det oftast ganska bra, tränar, lagar mat, njuter av livet och bergen. Men när klockan blir runt 19.00 på kvällen och jag inte har något fungerande internet, ingen bra bok att läsa för tillfället, utan bara mina egna tankar i ett tyst rum förutom en droppande vattenkran.

Någonstans har jag läst att 90% av alla tankar vi tänker är gamla tankar som vi redan tänkt flera gånger om tidigare. Lite deprimerande att vi inte använder vår hjärna till att skapa lite mer variation i livet.

Jag läser en bok om meditation. (Notera att jag skriver LÄSER OM meditation, inte att jag har ro ATT meditera). I den står det att människor som lever utan artificiellt ljus ofta är vakna ett par timmar mitt på natten mellan ca. kl 02.00-04.00. Den vakna tiden kallas vakan och delar upp sömnen i två perioder. Under vakan upplever människorna en form av trandenscens, ett meditativt tillstånd där de befinner sig i sprickan mellan världarna.

Kanske är det på det sättet jag ska se på de timmarna på natten jag aldrig sover? Det låter ju betydligt intressantare att säga än sanningen, som är att under de där timmarna jag inte sover, mal samma tankar runt, runt i huvudet. Inga plötsliga insikter, nytänkande utan bara ett irrande runt, runt på samma kakelplatta. Det är jag och silverfiskarna!

En stukad fot, en massa höjdmeter och ett intervallpass


Jag har nu varit i Chamonix en vecka och ska tillbringa hela vintern här för att träna och köra skidalpina tävlingar. ( För er som undrar går skidalpinism ut på att gå upp på skidor för berg och sedan åka utför.) Jag har haft en del funderingar på om det är rätt val att tillbringa vintern här. En sida i mig undrar

-Varför ska du flytta på dig igen och du fattar väl att det där kommer att gå skitdåligt.

Den andra sidan svara att jag kan väl göra som jag vill. Jag tycker att det är roligt och det ska bli spännande att försöka lära mig något nytt. Oavsätt hur det går får jag vara i bergen hela vintern och jag kommer att få grym träning.

För en vecka sedan när jag kom inkörande  till Chamonix på kvällen och såg de mörka siluetterna från bergen runtomkring och kände hur det slog lock för öronen kände jag direkt det där pirret i magen. Samma känsla som jag har haft när jag flyttat till Flagstaff, Åre och Abisko. Jag ska få bo i bergen igen!

Emelie erbjöd mig att få bo hemma hos henne tills jag hittade något eget boende. Första morgonen skulle jag följa med Emelie och Kilian på en liten morgonrunda. 800 höjdmeter uppför, lite höjd på det, samt att jag suttit och kört i ett och ett halv dygn och sist men inte minst att jag var sjukt otränad efter att nästan vilat helt i sex veckor gjorde att jag kände mig som en flåsande orörlig klump med konstant maxpuls. Men det var en underbar dag, sista sommardagen skulle det visa sig och när vi kom upp var det en fantastisk utsikt över bergen. Sedan bar det hemåt utför och lite trött och ouppmärksam råkade jag stuka foten. Jag lyckades i alla fall löphaltandes ta mig hem och sedan låg jag på balkongen med foten i högläge och solade och kollade på bergen hela eftermiddagen.

Eftersom det in kommit snö i CXhamonix så bar det sedan iväg till Tgines, som ligger på 2000 meters höjd några timmar från Chamonix. På tre dagar fick vi ihop bra med höjdmeter och vi fick åka några riktigt fina puderåk. Att räkna höjdmeter och timmar är också något som är nytt för en löpare som alltid bara räknat kilometrar eller möjligtvis miles tidigare. Det  kändes riktigt lyxigt att vara på träningsläger igen och bara kunna träna och vila och få möjlighet att få lära sig av de bästa.

Väl hemma igen så bestämde Emelie och jag att vi skulle köra ett intervallpass löpning. Tanken är att jag ska träna mest skidor i vinter, men springa ca tre gånger i veckan. Vi sprang långintervaller på en grusväg som Emelie kallade platt, men som vanliga löpare skulle kalla kuperad. (Tänk Lidingöloppskupering). Det gick fint i alla fall och vi höll bra fart.

Nu har dert kommit snö även i Chamonix och idag har jag slagit nytt pers i skimo långpass, över 3000 höjdmeter i strålande sol. Jag ångrar verkligen inte att jag kom hit!