Världscuppremiär
Under helgen som gick var det årets första skidalpina världscuptävling i Font Blanca, Andorra. Jag kom till Chamonix eftersom jag ville utveckla mig och köra mer skidalpinism och tävla i världscupen och EM. Men samtidigt visste jag att det jag gjort innan inte var så mycket att komma med här nere i Alperna och jag var rädd att jag skulle göra bort mig totalt i en världscup. Det har gått bättre och bättre vecka efter vecka och jag har utvecklat både kondition och teknik undan för undan och tränat på väldigt bra under sju veckor. Men sista veckan började kroppen skrika efter att få ta det lite lugnare. Tidigare hade jag inga problem med att ge mig ut två gånger om dagen, men nu började jag bli väldigt osugen på att träna utan ville helst ligga i sängen, läsa och äta choklad. Regn fem dagar i sträck gjorde väl inte skidlusten direkt större och det var till och med så illa att jag en dag tyckte att det var ett bättre alternativ att springa 2 minuters intervaller på ett varv runt en parkeringsplats än att gå upp på berget. Men efter en massage, en vilodag och några lätta träningsdagar i Andorra ville kroppen vara med igen. För första gången på länge kände jag mig riktigt pigg och sugen på att tävla och det är skönt när kroppen reagerar så som jag ville och planerat.
På lördagen var det dags för den individuella banan som ska vara mellan 1200 till 1800 höjdmeter uppför totalt, innehålla byten och vissa branta partier där man måste gå/springa med skidorna på säcken. Originalbanan var väldigt fin och innehöll två toppar, en kamvandring och fina åk, men tyvärr så vaknade vi upp till halv snöstorm vilket gjorde det farligt att köra originalbanan. Nu blev starten uppskjuten ett par timmar och arrangören fick lägga en alternativ fyrvarvsbana istället.
Starten gick och jag var faktiskt med i startrusningen och skaffade mig en bra position (På grund av förseningen blev det en masstart med herrar, damer och juniorer). Jag visste inte riktigt var jag låg eftersom det är svårt att se när det är så många samtidigt, men jag chansade runt 10-15 plats. Jag märkte att jag gick starkt i varje varv i uppförsbacken, men sedan tappade lite vid bytena. Även om jag har blivit snabbare i bytena så tappar jag fortfarande på de rutinerade som har hållit på i många år. Tillslut hamnade jag på 13:e plats i min världscupdebut och när jag kom i mål fick jag veta att Emelie hade vunnit och tagit sin och Sveriges första världscupseger i skidalpinism. En bra svenskdag!
Nästa dag var det dags för vertikalen som bara går ut på att gå så snabbt uppför som man kan. Ungefär det flåsigaste, mjölksyraframkallande man kan tänka sig. Jag var peppad efter lördagens lopp och tänkte att jag försöker hänga på för att hamna på en topp tio placering. Det gick bra halva loppet och det kändes inspirerande att gå i rygg på flera väldigt duktiga tjejer. Men den satsningen visade sig vara för tuff för mig och sista tio minuterna var inte vackra och kändes som om loppet aldrig skulle ta slut. Jag tappade både tid och placeringar och gick tillslut i mål på 14:e plats, helt slut. Emelie gjorde ytterligare ett suveränt lopp och vann en hård spurtduell om andraplatsen.
Innan säsongen är över vill jag komma på en topp tio placering och nu har jag fått prova på vilket tempo som krävs för att lyckas med det och jag ser fram emot resten av världscuptävlingarna och EM.
Antal kommentarer: 1
Ida Nilsson
Tack Annette!