Världscuppremiär


Under helgen som gick var det årets första skidalpina världscuptävling i Font Blanca, Andorra. Jag kom till Chamonix eftersom jag ville utveckla mig och köra mer skidalpinism och tävla i världscupen och EM. Men samtidigt visste jag att det jag gjort innan inte var så mycket att komma med här nere i Alperna och jag var rädd att jag skulle göra bort mig totalt i en världscup. Det har gått bättre och bättre vecka efter vecka och jag har utvecklat både kondition och teknik undan för undan och tränat på väldigt bra under sju veckor. Men sista veckan började kroppen skrika efter att få ta det lite lugnare. Tidigare hade jag inga problem med att ge mig ut två gånger om dagen, men nu började jag bli väldigt osugen på att träna utan ville helst ligga i sängen, läsa och äta choklad. Regn fem dagar i sträck gjorde väl inte skidlusten direkt större och det var till och med så illa att jag en dag tyckte att det var ett bättre alternativ att springa 2 minuters intervaller på ett varv runt en parkeringsplats än att gå upp på berget. Men efter en massage, en vilodag och några lätta träningsdagar i Andorra ville kroppen vara med igen. För första gången på länge kände jag mig riktigt pigg och sugen på att tävla och det är skönt när kroppen reagerar så som jag ville och planerat.

På lördagen var det dags för den individuella banan som ska vara mellan 1200 till 1800 höjdmeter uppför totalt, innehålla byten och vissa branta partier där man måste gå/springa med skidorna på säcken. Originalbanan var väldigt fin och innehöll två toppar, en kamvandring och fina åk, men tyvärr så vaknade vi upp till halv snöstorm vilket gjorde det farligt att köra originalbanan. Nu blev starten uppskjuten ett par timmar och arrangören fick lägga en alternativ fyrvarvsbana istället.

Starten gick och jag var faktiskt med i startrusningen och skaffade mig en bra position (På grund av förseningen blev det en masstart med herrar, damer och juniorer). Jag visste inte riktigt var jag låg eftersom det är svårt att se när det är så många samtidigt, men jag chansade runt 10-15 plats. Jag märkte att jag gick starkt i varje varv i uppförsbacken, men sedan tappade lite vid bytena. Även om jag har blivit snabbare i bytena så tappar jag fortfarande på de rutinerade som har hållit på i många år. Tillslut hamnade jag på 13:e plats i min världscupdebut och när jag kom i mål fick jag veta att Emelie hade vunnit och tagit sin och Sveriges första världscupseger i skidalpinism. En bra svenskdag! 

Nästa dag var det dags för vertikalen som bara går ut på att gå så snabbt uppför som man kan. Ungefär det flåsigaste, mjölksyraframkallande man kan tänka sig. Jag var peppad efter lördagens lopp och tänkte att jag försöker hänga på för att hamna på en topp tio placering. Det gick bra halva loppet och det kändes inspirerande att gå i rygg på flera väldigt duktiga tjejer. Men den satsningen visade sig vara för tuff för mig och sista tio minuterna var inte vackra och kändes som om loppet aldrig skulle ta slut. Jag tappade både tid och placeringar och gick tillslut i mål på 14:e plats, helt slut. Emelie gjorde ytterligare ett suveränt lopp och vann en hård spurtduell om andraplatsen.

Innan säsongen är över vill jag komma på en topp tio placering och nu har jag fått prova på vilket tempo som krävs för att lyckas med det och jag ser fram emot resten av världscuptävlingarna och EM.

Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Träning i Coronatider: Så överlever du loppstopp
  • Spring snabbare: Tekniktipsen som ger mer kraft och fart
  • Frisk i vår: Kostexperten tipsar om hur du ska äta
  • Skofighten: Vem bygger värdens snabbaste sko?
  • Skador: Spring bort artrosen
  • 5 nya snygga prylar för löpare
  • Bli smart av löpning
Bli plusmedlem nu
Antal kommentarer: 1

Ida Nilsson

Tack Annette!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Två steg framåt, ett steg bakåt


Det tog inte mer än 19 dagar in på det nya året innan jag var tillbaka hos naprapaten. Det är nog nytt pb med råge skulle jag tro. Jag måste vara alla naprapaters dröm och står nog för halva deras omsättning här i stan. Har nästan haft det på känn, nästan så att jag gått och väntat på ett bakslag med tanke på hur bra det gått de senaste månaderna. Murphys lag. Den där jävla Murphy. Det skulle inte förvåna mig om jag föddes på en måndag.

Förra veckan var en riktigt bra träningsvecka, den bästa på länge. Var riktigt taggad att fortsätta den trenden med ännu mer löpning den här veckan, istället blev det ofrivillig löpvila både igår, idag och kanske även imorn. Det känns som om jag har balanserat ett tag nu på gränsen till vad min kropp klarar av men den här gången är det dock inget som kan härledas direkt till löpningen vilket känns skönt. Igår var det ryggen som sa tut. Jag har haft problem med ryggen till och från sen tidigare men ändå lyckats hålla den i schack och kunnat springa på ändå. Då har det berott på svaghet i säte och höft men det första naprapaten sa idag – med glimten i ögat – var att det här är ett tydligt tecken på man blir äldre för varje dag som går. 

Värken kom smygandes igår eftermiddag. I mitt jobb som lärare står jag ofta i konstiga positioner böjd över elevernas bänkar och efter min sista lektion igår så kände jag att allt inte var bra i ryggslutet. Tänkte inte så mycket mer på det, hade bestämt mig lite tidigare för att skippa vilodagen eftersom benen kändes fräscha och var i full färd med att planera vilken typ av pass jag skulle köra, men väl hemma hade smärtan blivit så pass stark att det bara var å kasta in handduken. Tänkte att det släpper nog till imorn. Blev nog inte direkt bättre av att jag låg i soffan med ryggen böjd som en ostbåge hela kvällen. Imorse när jag vaknade tog jag mig bokstavligen inte upp ur sängen. Ryggen gick inte att böja. Fick panik. Vad är det som händer?, tänkte jag. Efter mycket om och men lyckades jag i alla fall få på mig mig byxor och skor, tryckte i mig en halv karta voltaren och ringde naprapaten direkt. 

Fick tid några timmar senare och han konstaterade vridningar i ländryggen, alltså inget samband med säte och höft, men som tur var inget problem med diskarna. Diskbråck hade vart nästan lika illa som löparknä. Förmodligen har jag stått i nån konstig position som gjort att ryggen krampat. Fick uppmaningen att ta det lite lugnt dom kommande dagarna, inga restriktioner med löpförbud utan bara att det är ”sunt förnuft” som gäller. Lugn jogg nu i veckan och en paracetamol & diklofenak kur på det så borde jag kunna träna på som vanligt till helgen, trodde han. Det lät överkomligt. Just nu känns ryggen helt okej faktiskt tack vare alla ipren, voltaren och alvedon som kickat in, skulle nog ha kunnat springa ikväll men är det nåt jag har lärt mig det senaste året så är det att behålla lugnet och inte få panik över ett par dagars missad träning. Två dagar extra löpvila är inget som kommer påverka mitt lopp i Barcelona. Även om det här är ett steg bakåt så tänker jag att de senaste månaderna har vart två steg framåt. Så istället för att springa så får jag tröstäta en semla och blogga om att inte kunna springa. Det är inte det sämsta.

Dessutom är det så att Runacademy ska starta här i Sundsvall till våren vilket känns riktigt kul, äntligen får även vi i Svallet en renodlad löpargrupp, inte en dag för tidigt. Ibland känns det som om alla hålor i Sverige har minst en löpargrupp förutom just Sundsvall men det ska det bli ändring på nu. Jag ska hjälpa till som ledare så alla ni Sundsvallsbor som springer och vill springa med andra trevliga människor, anmäl er så ses vi till våren. Den 16 mars drar vi igång här i stan. Platsen blir vid Sidsjön och tiden onsdagkvällar. Man behöver inte ha sprungit särskilt mycket sen tidigare, alla är välkomna! Tillsammans ska vi visa att även vi Sundsvallsbor har förstått varför det är så galet kul att springa!

 

 

/Hörs!

Dagens låt: Scarlets walk med Tori Amos är ett av de bästa album som gjorts på 00-talet och förtjänar att dammas av oftare. Första gången jag såg den här videon tänkte jag mest ”what the fuck” innan jag förstod dess storhet. Nu tycker jag att den tillhör en av de bästa och mest artistiska videor som gjorts, när man väl förstår vad den försöker säga så vill man bara gråta en skvätt istället, så vackert är det.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

PR och snuva


Ibland går det fort. I fredags, under morgonpasset, briljerade jag och slog till med ett nytt personligt rekord i Turkish getup – 24 kilo på både höger och vänster hand. Det kändes så otroligt lätt! Det hade aldrig hänt om inte mina träningskompisar Zach och Rikard hade stått bredvid mig och först kört på 24 kilo, men plötsligt bytte till 32 kilo! Jag som då körde på 20 kilo kunde inte ta att de skulle köra på TOLV kilo mer än jag. Det var inte ok. Mitt tidigare pers låg på 22 kilo, och jag insåg att jag var tvungen att gå över det för att komma undan med hedern i behåll. Och faktum är att 24 inte kändes så vansinnigt tungt. Jag fick överlycklig gå och ringa i PR-klockan. Klang och jubeltid!

Jag gillar verkligen att persa i just Turkish getup. För mig är det som att testa hur mycket allround-starkare jag har blivit. Den mäter liksom allt, framför allt stabiliseringen i kroppen. Det känns helt enkelt sjukt bra att klara allt tyngre vikter.

Sen blev jag förkyld i helgen och morgonens träning inskränktes till några solhälsningar på hemmaplan för att hålla ryggen på gott humör. Men snuvan verkar ha begränsat sig till snor och inget annat, så förmodligen kan jag vara med på passet i morgon bitti.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Motiverad


Det här med motivation är intressant. Att resa sig upp ur soffan för att gå och köpa mjölk 200m bort kan ofta vara fruktansvärt jobbigt och ta emot, särskilt om det är mörkt och kallt och blåsigt och allmänt jävligt ute men att ge sig ut och springa 20 000m i samma förhållanden är något man kan se fram emot, t.o.m längta efter att få göra ibland. Jag är av naturen ganska lat. Kan jag skjuta upp nånting till dagen efter så gör jag gärna det. Om jag inte hade haft en tävling inplanerad nu i vår så hade jag nog intagit soffläge varje kväll och käkat chips. Det gör jag förvisso ändå men jag springer först. För när det kommer till min löpning så är jag långt ifrån lat. Ibland förundras jag över hur jag orkar med att springa alla mil. Jag tror att det har å göra med mål. Förutom att jag är lat så är jag samtidigt ganska målinriktad. Och just nu är målet att göra en bra mara. Har jag bestämt mig för nånting så vill jag gärna göra det så bra som möjligt. För det krävs kontinuitet och många mil i benen. Då blir det lätt att motivera sig själv att göra alla pass. Det är en egenskap som jag upptäckt att dagens generation saknar. Långsiktighet och planering. Det finns inga likes i världen som väger upp känslan av att nå ett mål som man strävat efter under en lång tid.  

Motivationen är det som sagt inget fel på, däremot vore det en lögn å påstå att alla pass är njutbara eller roliga. Just nu är löpning roligt typ en gång på tio, resterande pass är mest ett nödvändigt ont som måste göras. Att springa hårda intervaller med blodsmak i munnen och mjölksyra som sprutar ur öronen är inte roligt nånstans, om jag vill ha roligt så går jag ut och dricker öl och snackar skit, det är roligt. Därmed inte sagt att hårda intervaller med blodsmak och mjölksyra är tråkigt, det har sin charm. Men roligt? Nej. 

Imorse var det dock roligt att springa. Eller snarare skönt. Veckans alla nyckelpass var redan avvklarade inklusive långpasset så det var bara ren och skär njutning som stod på schemat. Dels hade jag trevligt sällskap med några andra vassa löpare och dessutom var det fantastiskt vinterväder med en sol som både tittade fram och värmde och inga restriktioner mer än att springa i behaglig fart. Feel-good löpning, det är löpning när den är som bäst.

Det känns som det har hänt nånting med kroppen den här veckan. Helt plötsligt tål den mycket mer än tidigare. Det gör i sin tur att skallen är med på ett helt annat sätt. Jag har sprungit på rätt bra och dessutom fått in tre pass med fart utöver min vanliga mängd och kroppen känns inte mer sliten än tidigare. Plötsligt händer det. Kanske är det mitt år i år. Så här har träningen sett ut i veckan:

Måndag: 4x5km tröskel, totalt 24km
Tisdag: Distans 20km
Onsdaf: Fartlek 20x1min i marafart varje kilomer, totalt 20km
Torsdag: Styrka (bickar å bröst, viktiga muskelgrupper för löpare)
Fredag: 10x1000m i 3.30-fart, totalt 20km med upp/nedjogg
Lördag: Långpanna 34km
Söndag: Lugn distans 22km

Totalt: 140km

Om 1 månad, 27 dagar, 18 timmar och 55 minuter står jag på startlinjen i Barcelona och ska vara i toppform. Det kanske kan gå. Jag är hoppfull men samtidigt känns det lite skrämmande med tanke på att det är full vinter ute och att springa i linne på asfalt känns ganska långt borta. Men jag fortsätter att pinna på och hoppas att det ska gå. Hitills håller min plan. Får jag bara vara hel och frisk så kommer jag inte ha nånting att skylla på om jag misslyckas.

Den mentala trötthet som ibland brukar infinna sig under en tung träningsperiod har också lyst med sin frånvaro. Jag har ett mantra som jag upprepar för mig själv hela tiden. Sub2.50. Sub2.50. Sub2.50. Inatt vaknade jag till vid 3-tiden, reste mig upp ur sängen och mumlade sub2.50 för mig själv innan jag somnade om. Det är nästan lite sjukligt. Egentligen är det ganska fascinerande hur vi motionärer sätter upp godtyckliga mål, ibland tagna helt ur luften och lägger ner timmar varje vecka på att försöka uppnå dem. Det är ju inte så att vi siktar på världsrekord, vi gör det bara för vår egen skull och det är bara vi själva som sätter den pressen på oss. Det är intressant tycker jag. Oavsett om det är milen på en timme eller maran under 3 timmar så beundrar jag alla som har ett mål och gör allt dom kan för att uppnå det.  

/Hörs

Dagens låt: strax före jul valdes Chicago in i rockens Hall of Fame, inte en dag för tidigt. Jag älskar det David Foster gjorde med Chicago på åttiotalet, definitionen av slick västkust, men jag älskar också det lite råare Chicago från tidigt 70-tal. Framförallt älskar jag Terry Kaths gitarrspel. Jimi Hendrix lär ha sagt ”he’s better than me” om Terry när han såg Chicago framföra 25 or 6 to 4.

 

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Tack Stefan! Träningen har gått oförskämt bra hittills, har nästan gått å väntat på ett bakslag och mycket riktigt så kom det igår, men förhoppningsvis så räcker det med en lite lugnare vecka.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Swing it!


Det är hög tid för en liten skola i kettlebellsvingar. Vi måste få ordning på det här nu för kettlebellsvingar är en fantastisk, effektiv, rolig och mångsidig övning som gör dig både stark och snygg, men många gör helt enkelt fel. Lär du dig att göra rätt kommer du att bemästra en övning som stärker upp hela baksidan, jobbar igenom axlarna och ger bålen en rejäl utmaning. Dessutom kommer du att kunna använda den som flåsfest på gymmet och slipper löpbandet.

Vi tar det steg för steg.

Först och främst: starten. Lyft inte upp kettlebellen och stå och svinga den lite tafatt fram och tillbaka mellan benen för att få fart. Nej, sätt upp dig i en kraftfull startposition med kettlebellen någon halvmeter framför dig. Fäll i höften och ta ett stadigt grepp om handtaget med båda händerna. Knäna böjer du bara så mycket du behöver för att kunna ha rak rygg när du når kettlebellen, inte mer.

Nu ska du börja svinga ordentligt direkt, så skicka in kettlebellen mot skrevet. Jag fattar att det kan verka obehagligt för män att skicka en metallkula på ansenliga kilon med hög hastighet in mot juvelerna, men lugn. Händerna ska hamna vid skrevet och kulan kommer då att gå in mellan benen utan att skada något.

Nu gör du ett riktigt mästerjuck och skickar på så sätt upp kulan i bröst- eller ansiktshöjd (eller ännu lägre). Armarna bara håller i kulan, de är i övrigt avslappnade. Spänn till rumpan, låren och magen i toppläget så att du inte lutar bakåt. Du ska bli helt rak, inte mer än så. Dra också bak axlarna i toppläget så att de inte åker fram av kulans tyngd.

Ok, nu kommer ju kulan ner igen. Då styr du helt enkelt in den mellan benen igen, nära skrevet. Var inte rädd för kettlebellen, om du ska kunna utnyttja kraften från höften kan du inte hänga och sladdra med den mellan knäna. Nej, upp med den!

En KB-sving är inte en knäböj. Kraften i svingen kommer från höften, det är den du ska fälla. Inte böja i knäna. Inte, alltså. Är ni med? Bra. Du behöver inte ens tänka på knäna. De kommer att böja sig precis så mycket de behöver ändå. Tänk ”rumpa bak” och ”fäll i höften”.

Stå stadigt hela tiden med tyngd på hela fötterna. Inget sådant där gungande fram och tillbaka så att tårna eller hälen lättar från marken. Har du väldigt mjuka och svampiga sulor – ta av dig barfota.

Det här är en explosiv övning. Kettlebellen ska inte gunga upp och ner, utan skjutsas iväg med kraft. Använd gärna en tydlig andning där du liksom pressar ut luft när du skickar upp kulan med ett ”sch”-ljud. Det kan vara lättare att få rätt känsla då. Du får också lättare att komma ihåg att spänna magen ordentligt i toppläget.

Ok, nu när du gör rätt – dags att ta tag i de stora kettlebellsen. Jag sticker ut näsan nu och säger att ingen kvinna ska svinga mindre än 12 kilo och ingen man ska svinga mindre än 16 kilo. Och det gör man när man är nybörjare. Tänk på att hela paketet hjälper till och det är kraftfulla doningar. Upp med vikterna alltså!

Men händerna dör ju! Ja, kettlebellsvingar är tuffa för händerna och underarmarna, framför allt när du börjar ta lite tyngre vikter. Du får en grym greppstyrketräning, och det behöver de flesta av oss mer av, så bit ihop.

Att du får blåsor i händerna kan också vara svårt att undvika om du svingar mycket. Se till att fila bort hårda valkar som kan vika sig och lossna med en fotfil (oavsett vad du har sett på Instagram – det är INTE coolt att blöda i händerna) och ha aldrig ringar på dig när du svingar.

Blir du svettig i händerna, talka dem så att du inte tappar greppet och det flyger kettlebells över lokalen.

Du har kanske sett folk som svingar sina kettlebells över huvudet, inte bara i brösthöjd. Du kanske också har hört att det är rent vansinne att hålla på så. Hur ligger det då till med det? I den så kallade amerikanska svingen, som man ofta ser inom crossfit, svingas kettlebellen upp över huvudet tills kettlebellen är i linje med öronen, axlarna, höften, knäna, och fötterna. Jag säger så här: Om du inte har tillräcklig rörlighet i axlar och bröstrygg så att du till exempel får en väldig svank i toppläget eller så att det gör ont någonstans – gör det inte! Sitter däremot den ryska svingen som en smäck och du är rörlig och stabil i ett toppläge över huvudet – kör! Att svinga över huvudet är jobbigare och kräver mer kraft från höften, men du kan också göra tyngre ryska svingar, där kulan stannar i brösthöjd, för att nå samma resultat.


Ok, nu har du kört svingar ett tag och vill ha en utmaning. Då bjuder jag på en favorit som också kräver mer explosivitet från höften – kettlebellsvingar med gummiband. Ställ dig på ett stort gummiband och håll andra sidan av bandet tillsammans med kettlebellen så att gummibandet blir som en triangel. Svinga! Gummibandet kommer att bromsa kettlebellen när dem kommer över höfthöjd, så nu är det dags att verkligen jucka med kraft.

 

Lycka till!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Hej då strandkroppen!


Det är inte alltid man öppnar amerikanska Women’s Health och ser ett budskap som får en att känna ”det här känns väldigt sunt och framåt”. Det har varit en hel del ”Drop two sizes”, men nu ändrar de på det! I ledaren i senaste numret av WH säger chefredaktören Amy Keller Laird hej då till liknande rubriker. Hon gör slut med både hur man går ner två storlekar och med bikinikroppen – eller som hon säger – alla kroppar är bikinikroppar.

Sällan har väl något kännts mer nu och rätt. Tack WH USA!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in