Saltsjöbaden Triathlon

Den här veckan har jag stängt in mig på gymmet och rehabat som fan. Det känns som att det går åt rätt håll. Smärtan är i princip helt borta och hindrar mig inte längre i vardagen. Det känns skönt att veta vad det beror på. Har haft kontinuerlig mejl kontakt med naprapaten den här veckan sen mitt besök i måndags och till helgen ska jag göra ett första test för att se om det går att springa. Kanske testar redan imorn fredag. Nu när den knivhuggande smärtan är borta känner jag av den sköna ”efter-marathon-träningsvärken” i lår, vader och ljumskar. Riktigt go’ känsla! Idag när jag promenerade hem från gymmet i sommarkvällen översköljdes jag plötsligt av en extremt stark längtan att springa när när jag såg alla andra människor som var ute och motionerade. Det är svårt att med ord beskriva hur mycket jag längtar efter att få springa just nu. Känner mig som en knarkare på jakt efter heroin. Abstinensen är obeskrivlig. 

Det är lätt att ta löpningen för givet när man är frisk. Av dom 1951,1km som jag sprungit sen nyår är det få kilometrar som jag faktiskt njutit av. Majoriteten av dom har vart slentrianmässig distans. Nu skulle jag kunna ge min högra hand för att få springa en endaste. Varje gång jag vart skadad har jag lovat mig själv att fortsätta förebygga skador med styrketräning, varje gång har jag också vart otroligt peppad på att rehaba för att kunna komma tillbaka så fort som möjligt. Sen står man plötsligt där friskförklarad och tar löpningen för givet precis som man gjorde innan trots att man lovat sig själv att inte göra det misstaget, man struntar i prehaben och tar sig inte ens tid att njuta av att kunna springa, bara samla mil på mil och jaga sekundrar på intervaller. En frisk människa har tusen önskningar, en sjuk människa har bara en.

Den här gången ska jag dock försöka vara klok nog att faktiskt fortsätta förebygga framtida problem, framförallt för att jag för första gången med egna ögon såg hur fel jag belastade högerknät. Det första naprapaten gjorde i måndags var att be mig göra en knäböj och titta på mina knän. Det var ingen vacker syn. Högerknät var vinklat typ 45 grader inåt. Det var en rejäl käftsmäll. En ännu större käftsmäll var det begynnande löparknät som han också konstaterade förutom smärtan i popliteus senan. Jag som alltid trott att jag är så stark att jag inte behöver tramsa på med massa pilleriövningar på gymmet utan vikter. Min inställning har vart att när man går gymmet ska man köra bänkpress, bicepscurl, tunga marklyft och chins. Det har vart en rejäl omställning den här veckan att bara köra utfallssteg, höftlyft, sidoplanka, höga knän på step-up bräda, enbensknäböj, musslan, benspark utan vikt och använda pilatesbollar istället för hantlar och skivstänger. Men det har vart riktigt svettigt bokstavligt talat. 

Jag testade att springa några meter hemma i lägenheten igår, från köket ut i hallen och tillbaka. Det kändes bra. Det har faktiskt känts bra de senaste två dagarna. Ibland smärtar det till när jag går nerför trappor eller reser mig från stillasittande läge men bara för en nano-sekund. Är dock fortfarande nojjig för att det ska säga pang efter 3-4km löpning när jag väl ger mig ut och vara tillbaka på ruta ett. Men om det händer så händer det, förr eller senare måste jag ju våga testa. Så till helgen ska jag springa. 7-8km i lugn fart. Förhoppningsvis i linne och splitshorts. 

/Hörs

Dagens låt: Muse – Dead Inside

En fantastiskt rolig mara helg är över och den motsvarade verkligen alla förväntningar! Känner mig otroligt priviligerad att få vara en del av Team Asics Go Run It. Nu var det inte bara loppet som stod i fokus, det var minst lika kul att få träffa teamkompisarna igen och såklart alla fantastiska människor runt omkring hela gruppen; LG, Jonas, Jenny, Camilla, Herman och Luca. Förutom att träffas innan loppet för fotografering och allmän pepp så träffades vi även igår på Asics butiken hela gänget för att diskutera loppet, blicka framåt mot nya utmaningar och ännu mer fotografering. Och givetvis fira att den första utmaningen blev så pass lyckad som den blev. Ibland måste löpning faktiskt få vara kladdkaka, ballonger och serpentiner och inte bara snor och svett.

För egen del blev årets ASICS Stockholm Marathon en dyrköpt historia. Jag sprang som sagt hela loppet med knäont till och från och kände direkt jag gick i mål att nåt var fel. Såhär med facit i hand borde jag såklart ha brutit redan på Strandvägen men där och då fanns det inte på kartan och som det känns nu rankar jag nog lördagens lopp som det lopp jag är allra mest nöjd med med tanke på mina dåliga erfarenheter från Stockholm tidigare. Men smärtan jag hade igår var ingen vanlig ”efter-marathon-träningsvärk”, under gårdagens fotografering i samband med vår träff haltade jag omkring mest hela tiden med en huggande smärta i knät. Tryckte i mig en halv karta voltaren vilket inte hjälpte ett dugg och tänkte att nu är sommaren förstörd. Såg mig själv ståendes inne på gymmet hela sommaren med crosstrainer och cykel. Kunde knappt gå på hela dagen och att resa sig från sittande läge var en omöjlighet. 

Lyckades få tid hos naprapaten direkt på morgonen idag som tur var. När jag klev in på Teamed imorse var jag inställd på att domen skulle bli en lång rehab period, för smärtan som jag känt sedan målgången har känts helt fel och galen som att nåt är riktigt fel. Efter en undersökning av knät sa han bara ”du kommer kunna springa igen inom loppet av ett par dagar”. What? Som det kändes där och då var det en omöjlighet. Problemet enligt honom var att jag sprungit hela maran med högerknät vinklat inåt vilket skapat en belastning på insidan av knävecket och en muskel som heter popliteus och det är den som orsaker den knvhuggande smärtan och gör att jag inte kan sträcka ut benet utan att det känns som tusen knivhugg. Grundorsaken till det, konstaterade han, är att jag är för svag i röven och dessutom har ett begynnande löparknä. Smärtan från popliteus kan botas genom att man sätter tryck på muskeln och när han gjorde det med sina tummar såg jag stjärnor för ett tag och hade en nära döden upplevelse. Men kort därefter försvann smärtan mer och mer och efteråt kändes det mycket bättre, inte helt bra, men bättre. Nu kan jag gå obehindrat och känner bara av smärtan när jag går i trappor. Fick instruktioner att sätta tryck på muskeln de kommande dagarna för att råda bot på smärtan samt köra lite rehab övningar, dels för löparknä men också för att stärka upp sätesmuskeln. När vi var klara med behandlingen och jag skulle ta på mig byxorna råkade det ramla ur en halv karta voltaren ur ena byxfickan. Riktigt såg hur det svartnade i hans ögon och jag fick ett långt föredrag om hur jävla dumt det är att käka diklofenak, med all rätt förmodligen. Har man behandlat Stefan Holm och andra friidrottscelebriteter vet han nog vad han pratar om. 

Just nu känner jag mig lite lugnare men fortfarande inte helt säker på att det kommer gå så bra som naprapaten beskrev det. Jag tar en dag i taget. Löpning är en hemsk drog när man är skadad. Istället laddar jag mentalt för nästa utmaning för Team Asics Go Run It….ULTRAVASAN 90km! Snacka om utmaning! Jag är egentligen inte så nervös som jag borde vara, målet blir att ta sig runt, tiden oviktig. Har funderat ett tag på att prova på Ultra eftersom jag tror att det skulle passa mig rätt bra – en seg jäkel som är mer uthållig än snabb – det blev lite tidigare än planerat. Så om jag bara blir frisk och kan börja springa så kommer sommaren ägnas åt att förbereda sig för 9mils löpning i terräng. Självklart i nya fräscha Asics Trail kläder

Nu när den första utamningen är avklarad frångår jag mitt tidigare koncept med bra låtar på temat löpning och kör istället dagens låt, det bästa just nu. Och just för stunden är det här det bästa man kan lyssna på här och nu.