Saltsjöbaden Triathlon
Visste formen inte riktigt var där men trodde och hoppades på att under ett kortare lopp skulle det vara mindre betydelsfullt. Det är väldigt lätt tappa respekten för en sprint när man fokuserar på längre distanser. Har kört hyfsat hårda pass på senare tid men det var väldigt länge sedan jag tävlade på den intensiteten. Blev väldigt snabbt medveten om vilka stressfaktorer som ingår i kortare lopp och kan ärligt erkänna jag hade stora problem handskas med dem.
Precis som med så många andra tävlingar dessa veckor så var det tveksamt om vattentemperaturen var lämplig för motionärer att simma i. Förbundet har nyligen justerat deras rekommendation för när simning är tillåten och när våtdräkt är obligatorisk. Personligen kan jag tycka 12-13 grader är aningens kallt för att man ska kunna tävla på hög intensitet. Vet man kan simträna i det men när man ska gå för full maskin och blanda in trängsel så blir det inte särskillt kul. Adrenalinet och kylan förvirrar åtminstone min hjärna och jag får ett svårkontrollerat stresspåslag. Vara i usel simform hjälpte inte heller. 750 meter kändes som en evighet och tackade min lyckliga stjärna när jag nådde land som 10:e man. Tyvärr var målsätningen om att nå pallen slut redan här. De 4-5 gubbar som låg bland dem som kom upp före mig är för bra cyklister & löpare för jag skulle kunna hämta in försprånget.
Upp från vattnet kan jag ha sagt ett eller två fula ord.
Hade en förhoppning cyklingen skulle kännas bra men efter att ha varit nerkyld hade jag svårare än någonsin hitta mina cykelben. Alla försök trycka på ordentligt resulterade i rusande puls och andningsbesvär. Fick fogligt sänka mina ambitioner och fokusera på inte tappa sikte på Fredrik Granström som på en lånad cykel körde om mig. Mådde bättre mot slutet och började få ordning på kroppen igen. Hade ok tryck sista biten men var osäker löpningen skulle lira då kramper fortfarande spökade i vader & lår.
I växlingen till löp fick jag dubbelsidig vadkramp när skorna skulle på. Som tur var släppte det nästan omedelbart när jag fick börja röra på mina långa storkben. Första kilometern känns alltid åt helvete innan musklerna ställt om sig men efter det hade jag nog min bästa löpning på denna distans någonsin. Kände kraften pulsera i benen och kunde kontrollerat ligga i 3:40:isch min/km. Tyvärr var närmaste man ur sikte och jag kunde bara springa för det som fanns kvar av min heder. Något beskedlig kom jag in som 5:e man. Före mig kom Magnus Olander, Donato Campanini, Jonatan Bejmar & för dagens suveräna Oskar Djärv.
Någon sprint i mål blev det inte denna gång. Ville helst vara osynlig.
Magnus Olander bästa tvåbarnspappa för dagen.
När jag tittar på resultaten finner jag mina tider på cykel & löp helt klart godkända men ligga 1.5-3 minuter bakom täten efter 750 meter simning är precis som Fredrik Robertsson så vackert formulerade sig ”IG”.
Som jag sagt tidigare, ”man är aldrig bättre än sitt senaste resultat”. En sprint är ett väldigt effektivt sätt ta reda på var man ligger utan behöva kasta om för mycket i schemat. Vetskapen nu att löpningen är i fas men cykel och framför allt simningen kräver fokus är väldigt tydligt.
För er som undrar til nästa år så var Saltjöbaden Triathlon utan konkurens det bäst arrangerade loppet jag gjort på svensk mark. Äntligen en arrangör som vågar ta ut svängarna och ge deltagare & åskådare en fantastisk dag. Tack för det och detta blir en klassiker varje år!
Ungarna var tröttare än sin gamla far efter hoppat i hoppborgen i 2h
Nu ska jag ut på cykeln och trampa ur frustration & slagg!
Nelker