Det var sex dagar som skapade en väldigt speciell stämning, både på plats och bland alla dem som följde på håll. Viadal Ultra, Sveriges första sexdagarstävling sedan 2009, avslutades för en dryg vecka sedan. Det blev flera åldersrekord, gränser som flyttats fram och ett arrangemang som blev en stor succé.

Har man som undertecknad varit inne i det som kom att kallas för Viadalbubblan är det svårt att sammanfatta det som skedde i ord. En sexdagarstävling innehåller så många olika dimensioner och handlar om så mycket mer än bara resultat och tävling.

På Lotta och Peter Thörns gård Viadal utanför Förslöv har det skapats en bana på 676,5 meter. De har byggt om grisstall till sovplatser för löpare (och samlingssal vid andra evenemang) och under månader av arbete anlagt en anläggning som specialanpassats för ultralöpning. En sådan arena på privat mark är världsunik.

Tillsammans med Jan-Erik Ramström var Lotta Thörn tävlingsledare för den officiella premiären, Viadal Ultra Six Days.

– En stor fördel är att vi kan anpassa allt efter våra egna behov. Vi fick till exempel lite väl mycket blåst in i tidtagningstältet under årets sexdagars så nästa år satsar vi på att ha byggt ett litet tidtagningsshus som kan inrymma all teknik och bli tävlingsledarnas administrativa bas. Med en egen anläggning och eget tidtagningssystem finns det egentligen inga direkta gränser för hur många och vilken typ av lopp vi kan anordna och vi kan hela tiden utveckla och förbättra när vi ser behov av det, berättar Lotta Thörn, som har utemiljön som nästa stora projekt.

Lotta ser också fram emot att vara värd för löparläger. Men den här gången fanns 35 sexdagarslöpare med support och funktionärer på plats. Att 33 eller 34 av deltagarna var svenskar (Diana Kämpe har både svenskt och danskt medborgarskap), varav 26 stycken gjorde debut på sexdagars, är också häpnadsväckande.

Ett knappt 20-tal av dem hade var sitt bås inne i löparladan, ett 10-tal tältade och 7 deltagare hade gjort det bekvämt för sig genom husbil eller husvagn. Omkring en tredjedel hade egen support under hela eller delar av veckan, medan de övriga själva fick ställa väckarklockan och hålla koll på sitt energiintag.

Att det inte skulle gå nöd varken på löparna eller support stod klart tidigt, då det funktionärsteam som bestod av frivilliga såg till att det både serverades frukost, lunch, middag och däremellan både hembakt bröd och annat gott, beroende på vad mage och humör ville ha. Dessutom tejpades ömma vader, deltagare hyllades med hattar vid olika passeringar och banan hölls ren från löv.

– Varenda funktionär bidrog på sitt unika sätt för att skapa en fantastisk tävling. Vårt mål var att löparna skulle kunna fokusera på sin löpning och känna sig omhändertagna, och det tror jag vi lyckades med! säger Lotta Thörn.

Världsrekordförsök av Johnny Hällneby

Men hur gick det då? I en sexdagarstävling finns det ett stort antal “tävlingar”, både enskilda löpare som försöker uppnå sina mål och kamper mot rekord och mellan löpare. De som följde tävlingen analyserade vilka sovstrategier som i slutänden skulle löna sig bäst i förhållande till löp- och gångtempo.

Den allra tuffaste ambitionen hade den manlige svenske rekordhållaren Johnny Hällneby, han ville springa längre än någon annan människa tidigare har gjort under sex dygn. Att slå världsrekord skulle innebära i genomsnitt 173 km per dygn. Första dygnet avverkade han över 20 mil och efter att ha tagit den enda planerade längre sömnen under den andra natten var allt enligt plan även med 351 km efter 48 timmar.

– Det kändes magiskt. Jag var skitnöjd. Det gick väldigt bra i två och ett halvt dygn. Vi låg helt enligt plan när ovädret kom, säger Johnny Hällneby om de första två dygnen.

För på onsdagen började det blåsa alltmer och framåt kvällen började också regnet att falla samtidigt som blåsten bara tilltog. Men ska man slå världsrekord finns det nästan inga marginaler. Och när midnatt närmade sig den tredje natten började det stå klart att världsrekordet skulle glida Johnny ur händerna.

– Jag blev oerhört stressad av ovädret. Det tar energi att springa i storm och regn. Och slösa på energi hade jag inte haft råd med för att slå världsrekord. Så jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Och i det så kom ett illamående också. Då blev det för många variabler för mig att hantera, funderar Johnny.

Supporten Ellen Karnerud och Martin Lundström ställde då först om till att öka på Johnnys eget svenska rekord och nå över 90 mil. Men en lätt feber inför den fjärde natten gjorde att de istället fick hantera den genom ännu mer vila. Och sedan såg vi en helt annan Johnny på banan, som också fick tid att prata och skämta, samtidigt som han genom att hela tiden vara i rörelse såg till att ingen annan kunde komma i fatt.

Johnny vann i alla fall tävlingen till slut, även om 737,464 km var något helt annat än han hade räknat med.

Starka damer

Innan vi kommer in på mer om herrarna ska vi gå in på damerna. Efter att ett par snabbt öppnande herrar började falla tillbaka under det andra dygnet var det ett tag varannan man, varannan kvinna på topp tio.

Efter 48 timmar var Sara Lindström totaltvåa och Lisa Amundsson totaltrea, med Pernilla Otto på femteplatsen efter en förhållandevis lugn öppning. Lisa var i det skedet faktiskt före den passering som tyskan Silke Gielen hade när hon bara någon vecka tidigare hade slagit världsrekord i D60-klassen med 718,36 km.

Halvvägs låg Sara fortfarande 15 km före Kristina Palténs passering när hon slog svenskt rekord och även Pernilla hade då en teoretisk chans, även om Kristina kom någon kilometer längre under andra halvan än den första.

Diana Kämpe avslutade till slut när två dygn återstod. Då var Sara Lindström endast ett varv före Pernilla Otto och där bakom hade 25-åriga Leonora Johnsson just gått upp på tredje plats och passerat 36 år äldre Lisa Amundsson. Lisa hade inte kunnat springa efter det andra dygnet då hon hade kommit att luta alltmer och därmed fått problem med ryggen som gav sig tillkänna om hon sprang.

– Efteråt hade jag inte ens ont i benen. Det har aldrig hänt tidigare, men beror nog på att jag inte kunde springa så mycket som jag ville. 582,6 km utan träningsvärk är starka ben, säger Lisa, som har siktet inställt på världsrekordet nästa år istället.

I toppen var det nu Sara och Pernilla som växlade på de två första placeringarna. Även om det svenska rekordet verkade allt svårare att uppnå för de båda sexdagarsdebutanterna såg många fram emot en spännande avslutning.

– Jag är egentligen inte van att tävla mot någon annan, så det var stunder när vi höll på som jag kände att det här är nog inte min grej. Både hon och jag, tror jag, höll på med något litet spel, att man gick ut när den andre sov och tog några varv och så där, berättar Pernilla efter målgången.

På lördagsmorgonen, med bara 18 timmar kvar av tävlingen, höll det inte längre för Sara Lindström. Hon hade inte klarat att sova något under natten och hade frossa som gjorde att hon skakade. En ambulans kom och tog henne till sjukhus för prover och observation och stämningen blev dämpad bland både löpare och dem runtomkring.

– Jag fick problem med andningen och kunde inte andas och började efter det att skaka. Men jag hade min egen plan och samlade kilometer som jag planerade per dygn och hade ingen koll på Pernillas sovtider, det bara blev så, berättar Sara Lindström.

Sara blev kvar på sjukhuset för observation till måndag eftermiddag, även om inga prover visade något särskilt avvikande sett till att hon kom från en sexdagarstävling.

– Överansträngning kanske, jag ville för mycket. Mitt pannben är min bästa och värsta tillgång, funderar Sara några dagar efteråt.

När positiva besked från sjukhuset nådde löparna vände stämningen återigen tillbaka till en förväntan inför det avslutande dygnet. Damsegern var aldrig längre hotad och Pernilla Ottos slutresultat på 671,202 km är det bästa debutresultatet någonsin av en svensk kvinna på sexdagars.

– Jag har haft väldigt svårt att ta in det. Det är väl första tävlingen jag vinner, säger Pernilla Otto direkt efter tävlingen och ger en liten bild av hur hon upplevde delar av de sex dygnen.

– Jag har varit så förvirrad. Ibland har jag inte känt igen var jag är någonstans. Så jag har fått stanna upp och kolla att jag sprang åt rätt håll. Det har varit lite utomjordiskt nästan.

Pernilla Otto belönades med 3 000 kronor och en tavla av en lokal konstnär med löpare på Viadal som motiv som nu får pryda väggen där hemma.

Fascinerande med sexdagars är också den stora spännvidden i ålder. Leonora Johnsson är ännu inte fyllda 26 och är över 50 år yngre än den äldsta deltagare, Ann-Sofie Sundholm. Men sin ålder till trots la Leonora upp loppet på ett sätt som gjorde att hon hela tiden avancerade i resultatlistan, med långa sovpauser men högt tempo när hon var i rörelse. Hon slutade tvåa i damklassen på 615,994 km.

Med gott om krafter kvar i benen, men utan att kunna använda dem till att springa, slutade Lisa Amundsson alltså sexa på 582,609 km, vilket ändå är nia i världen i D60 genom alla tider och numera sexa bland alla kvinnor genom tiderna i Sverige.

Leonoras mor Regina Johnsson hade en liknande sovtaktik som dottern och avancerade upp till fjärde plats med 543,123, en dryg kilometer längre än vad Sara Lindström stannade på innan hon fick lämna. Sexa blev Anna-Maria Trollsfjord på 522,441 km.

Varvrekord och pingvinstänger

Åter då till herrklassen. Youssef Alkhous firade sin 30-årsdag på tisdagen och med sitt höga löptempo låg han då fortfarande bra till. När först en hälsena oroväckande mycket började likna en tidigare skada och kompensationen sedan gjorde att knät i det andra benet smärtade alltmer kände han att han inte vågade fortsätta, annat än några promenadvarv då och då.

Likväl tog han fram de snabba benen när han på lördagen slog varvrekord i ett tempo motsvarande 3:10 min/km och sprang senare även ett varv baklänges. Resten av tiden hejade han på de övriga och bidrog med sin positiva attityd till den goda stämningen. Målet att komma in i ultrafamiljen lyckades han således väl med.

Emir Halalkic fick problem under det andra dygnet och kunde inte längre ta sig fram i den hastighet han önskade. Liksom för Johnny fick både hans tävling och Emir själv två olika ansikten, då den inledningsvis oerhört fokuserade Kvillelöparen visade en både underhållande och eftertänksam sida när resultatet inte längre var viktigt.

Istället var det Tommy Carlsson som alltmer framstod som den som skulle kunna nå längst bakom Johnny. När Tommy passerade 545 km och därmed satte distansrekord belönade han sig med en efterlängtad pingvinstång, något som han därefter intog en av varje mil.

Pingvinstängerna gav uppenbarligen en bra boost. Han som sprungit längst av alla svenskar i ultratävlingar 2018, 2019 och 2020 var den ende, utöver Johnny Hällneby, att nå över 700 km. Med 707,394 km tog han en solklar andraplats och reste hem utan särskilt många pingvinstänger kvar till nästa utmaning, TEC 200 miles i mitten av oktober.

Roger Kjellsson kom trea med 647,777 km, Peter Bengtsson fyra på 613,995 km och Emir Halalkic kom ändå till slut över 600 km och stannade på 603,528 km.

Utöver alla personliga rekord och distansrekord slogs även i herrklassen ett par svenska åldersrekord. Bertil Palmqvist fyller 75 i november och tävlar enligt svenska riktlinjer i M75, men enligt internationella i M70. Bertil nådde 408,739 km och slog därmed Sveriges i särklass meste sexdagarslöpare, K-G Nyström, och satte nordiskt rekord i M75. Bertil slog med passeringen 155,605 också K-G:s tidigare svenska åldersrekord i M75 på 48-timmars.

Samtliga svenska rekord under Viadal Ultra

Åldersrekord på 100 miles är ej medräknade, då dessa inte alltid noteras under längre lopp.

48-timmars D50: Pernilla Otto, 261,823 km
48-timmars D60: Lisa Amundsson, 267,911 km
48-timmars M75: Bertil Palmqvist, 155,605 km
6-dagars D60: Lisa Amundsson, 582,609 km
6-dagars D75: Ann-Sofie Sundholm, 163,099 km
6-dagars M75: Bertil Palmqvist, 408,739 km