Enzymer är proteiner som förändrar hastigheten på kemiska processer. För löpare är kanske AMPK, som reglerar en stor del av kroppens metabolism, den mest kända. AMPK ansvarar för flera biokemiska kedjor kopplade till konditionsträning.

Cellens energisensor

Det fullständiga namnet på AMPK är 5′-AMP-aktiverat proteinkinas. AMPK känner av förbrukningen av energi (ATP) och fungerar ungefär som en strömbrytare. När du ökar din energiförbruking slår AMPK på nedbrytande, katabola mekanismer (fettförbränning, nedbrytning av glykogen och glukos, autofagi, mitofagi) och slår av de uppbyggande, anabola mekanismerna (fettsyrasyntes, glykogensyntes, proteinsyntes).

Denna typ av cellsignalering styr kroppens fysiologiska processer. Det är nyckeln till hur du anpassar dig till träning för att bli starkare, snabbare och uthålligare. Löpning är en del av livet och det handlar om hur du använder dina gener, hur du slår på dem och slår av dem i rätt tid, det som också kallas epigenetik.

Hur aktiveras AMPK av träning?

När du tränar använder du kroppens energivaluta ATP (adenosintrifosfat). Energi skapas när en fosfatgrupp bryts loss från ATP. Kvar blir ADP (adenosindifosfat)). För att snabbt återskapa ATP slås två ADP samman till en ny ATP, vilket ger AMP (adenosinmonofosfat) som rest.

När du springer norska intervaller förbrukar du ditt förråd av ATP, vilket ökar mängden AMP. Minskningen av ATP är dock liten jämfört med ökningen av AMP, så cellerna har utvecklat känslighet för AMP via AMPK.

Det är därför intervallerna aktiverar AMPK. Enzymer som bygger upp energilager av fettsyrakedjor och glykogen bromsas. AMPK ser istället till att du bryter ner fett och glykogen för få ATP till dina intervaller. Muskelcellernas upptag av glukos, oberoende av insulin, ökar också. Dessutom aktiverar AMPK den kända ”konditionsgenen” PGC-1a, som har en rad effekter på bland annat mitokondrierna.

AMPK förbättrar kondition och minskar åldrande

Alla dessa effekter gör även AMPK till ett hett ämne inom biomedicinsk forskning. Metformin, som använts sedan 1960-talet mot typ 2-diabetes och sedan medeltiden i folkmedicin, aktiverar AMPK. Metformin ses också som en möjlig medicin mot åldrande. Men det enklaste sättet att aktivera AMPK är helt enkelt att springa intervaller runt 30 sek eller 3-5 minuter. Det är då cellerna byter energisystem, vilket ger en tillfällig brist på ATP som ökar AMP som sätter igång AMPK som anpassar dina celler och gör dig lite bättre.

Som jag skrivit flera gånger är det viktigt att variera mellan hårt och lugnt. Även långa, lugna pass aktiverar AMPK. Långt och lugnt aktiverar dessutom en rad andra enzymer som är lika viktiga för hälsa och prestation.

Foto: Rutgers university

Sedan flera år tillbaka vet man att fysisk aktivitet förbättrar hjärnhälsan, bland annat ökar konditionsträning antalet nervceller i hippocampus, ett område som är viktigt för minne och tänkande. Hos äldre krymper hippocampus med några procent varje år, men fysisk aktivitet minskar – och t o m vänder – denna nedgång.

Bättre kommunikation

Allt fler forskare ser Alzheimer som en störning i samarbetet mellan olika hjärnnätverk. Sedan tidigare vet man att rörlighet ökar kommunikationen mellan olika hjärndelar. Olika hjärndelar aktiveras samtidigt under löpning, vilket förbättrar uppmärksamhet, beslutsfattande och arbetsminne. Hjärnan blir bättre.

Men hur är det med äldre personer som redan upplever dåligt minne och en viss tröghet i tänkandet? Forskarnas hypotes var att orsaken till de äldres problem ligger i hippocampus. Därmed borde träning vara bästa sättet att återställa minnes- och tankefunktioner.

I den nya studien, som publicerades i januari 2021, ingick 34 afroamerikaner i 65-årsåldern (31 kv, 3 m). Ingen hade tränat tidigare. Äldre afroamerikaner är mer drabbade av demens än vita amerikaner och ett av syftena med studien var att förstå orsaken till denna skillnad.

Hälften började med en timmes danslektioner två gånger i veckan, medan den andra hälften fortsatte leva sitt stillasittande liv. De antingen satt eller dansade i 20 veckor.

Ökad flexibilitet

När forskarna jämförde deras hjärnor, såg man att de som dansade hade mer dynamisk och synkroniserad aktivitet i hjärnan. Delar av hjärnan aktiverades samtidigt för att sedan – inom några sekunder – aktiveras tillsammans med andra delar. Det liknar en form av ungdomlig flexibilitet, som om nervcellerna hittar nya vänner lika snabbt som barn på en lekplats. Genom att röra sig blev hjärnor och tankar rörliga. Inget av det såg man i den stillasittande gruppen.

Dansarna presterade också bättre på ett test som visar förmåga att lära sig och behålla information och att tillämpa den logiskt i nya situationer. Denna typ av smidigt tänkande tenderar att minska med åldern, men konditionsträning – och inte minst dans – kan alltså leda till skarpare hjärnor långt upp i åren.

I stort sett alla äldre blev bättre med träning, men sedan tidigare vet man att personer som bär på ”alzheimergenen” ABCA7 inte förbättrar sina hjärnor med denna typ träning. För dem kanske det krävs fler träningstillfällen per vecka, intensivare träning eller längre pass.

Född till dansare

Dans är gemensamt för alla kulturer, från Sanfolkets nattliga hypnotiska dans, till 1800-talets timslånga baler och vår tids ravefester. Det är roligt, men det kräver uthållighet. Efter timmar av rytmisk dans frigörs endokannabonider som vid Runners high. Alla sinnen blir starkare. Det är ännu en likhet med löpning.

Sanfolket ser dans som ett sätt att få en djupare kontakt med sig själv och naturen. Att spåra ett byte är som att dansa, för kroppen är glad. Dans och jakt är att vara ett med gud, säger !Nqate i filmen The Great Dance: A Hunter’s Story.

Årets sista vintervallpass

Idag sprang jag kanske årets sista vintervallpass i skogen. Det gick som en dans. Trail är dans. Särskilt nedför. Det är knappt benen hänger med i svängarna.

Foto: Jorge Fernández Salas / Unsplash

Den lugna tröskeln kallas för C1max (Complex 1 max). För en motionär ligger C1max på 45–55 procent av VO2max. Det motsvarar en upplevd ansträngning kring 10–11 på Borgskalan. Det är inte ens ganska ansträngande.

Lugn löpning gör dig bättre

Men hur blir du bättre av att springa så lugnt? Jo, muskelceller ”väljer” hela tiden mellan att maximera eller effektivisera sin energiproduktion. Om du springer på C1max väljer cellerna fett som bränsle, vilket sparar på glykogen så att du kan springa länge. Att ligga på C1max är förmodligen människans optimala hastighet. Det är ungefär så snabbt som jägare på savannen förflyttar sig.

Energieffektiv löpning.

Om du springer snabbare än C1max överger du ditt mest effektiva produktionsläge. Det är en risk ur ett evolutionärt perspektiv. Det är värt risken om bytet är inom räckhåll, men det är knappast försvarbart att slösa energi för vanlig förflyttning. 

För dig som löpare betyder det inte att du ska låta bli att springa fort. Du behöver jaga ibland som om bytet är inom räckhåll. Norska intervaller ökar din syreupptagningsförmåga. Din motor blir starkare. Det gör dig bättre så länge du återhämtar dig. Men om du bara springer hårt, kommer du sannolikt att tappa effektivitet. Förmodligen är löpning nära C1max det bästa sättet att slipa dina mitokondrier och göra dem extremt effektiva.

C1max maximerar flödet i mitokondrierna

Mitokondrier är cellens batteri. Det är där mat och syre skapar huvuddelen av all energi som kroppen behöver i form av ATP. Det sker i två processer: i citronsyracykeln och elektrontransportkedjan.

I citronsyracykeln skapas en del energi, men framför allt frigörs elektroner som forslas vidare till elektrontransportkedjans fem komplex. I komplex 1 används elektronerna för att pumpa protoner från insidan av mitokondriens inre membran till utsidan. Tillsammans med komplex 3 och 4 – som också pumpar ut protoner – byggs det upp en skillnad av protoner mellan in- och utsida. Denna damm av protoner faller sedan tillbaka till insidan. Energin från detta ”vattenkraftverk” driver ATP-syntas, en molekylär turbin som sätter samman nya ATP. Det är så du skapar nästan all energi du behöver när du springer.

Under intensiv träning klarar inte komplex 1 av att hantera alla elektroner. De flödar förbi till nästa komplex. Det ökar det totala flödet av protoner till priset av minskad effektivitet. När du springer långsamt använder komplex 1 i stället protoner direkt från citronsyracykeln, vilket är både effektivt och resurssnålt (C1max). Ju mer du tränar på det, desto flödeseffektivare blir dina mitokondrier och du orkar springa längre.

Foto: Jed Villejo / Unsplash

Löpning är inte:

• tråkigt. Om du tycker det är tråkigt att springa är det för att du vill göra något annat. Ta reda på vad det är du vill först. 

• dåligt för knäna. Dina knän blir starkare av löpning. När du använder din kropp pumpas ledvätska genom leder och brosk. Löpare har bättre knän än icke-löpare.
• mjölksyra. Det skapas inte ens mjölksyra när du springer. Det skapas laktat i musklerna. Laktat gör att du orkar mer. Laktat minskar dessutom försurningen. Att ge laktat skulden för sura muskler är som att ge brandmännen skulden för eldsvådor eftersom de alltid tycks vara där det brinner.

• utrustning. Du är redan utrustad. Om du jämför svenska löpare med löpare från andra epoker och kulturer är det den svenska löparen som ser underlig ut. För alla andra har löpning varit en del av livet. Man har inte olika kläder ute eller inne, när man går eller springer. Löpning är inte prylar, inte ens en sko. I väst är löpning en vara och en tjänst, men det är inte löpningens innersta väsen. Du är inte mindre löpare för att du springer barfota i avklippta jeans. En löpare springer. Det är allt.

• ett tvång. Det är ingen som tvingar dig att springa. Du kanske känner krav från omgivningen, men det är du som bestämmer över ditt eget liv.
• dåligt för hjärtat. När du springer blir hjärtat starkare. Ett starkt hjärta orkar mer än ett svagt hjärta.
• skadligt för dina muskler. Det beror på hur de tränar och äter. Om du äter proteiner efter styrketräning kan musklerna växa även om du sprungit på förmiddagen.

Löpning är en upplevelse

Jag har träffat löpare som måste lägga ut sina pass på sociala media. Annars har det aldrig hänt. Jag har träffat löpare som inte kan springa utan klocka. De säger att det är bortkastad tid eller att de ”inte vet hur de ska springa”. Jo du vet, svarar jag. Det är du som springer, inte klockan. Klockan känner av tid, puls och sträcka, men du känner också av tiden, pulsen och sträckan. Dessutom känner du av underlag, nattens sömn, frukosten och ett leende längs vägen. Allt påverkar din upplevelse av ansträngning. Jag kanske vet något om löpning ändå. Löpning är en upplevelse och upplevelsen är löpning.

Foto: Eugene Zhyvchik / Unsplash

En ny studie visar hur och varför du ser ut och fungerar som du gör när du springer. Det är en komplex historia. Muskler i dina axlar och armar stabiliserar huvudet och håller upp kroppen. Det är därför du måste svänga på armarna när du springer. Armarna sitter ihop med resten av dig, från fötter till huvud.

Därför kan Zlatan spela fotboll

De flesta forskare fokuserar på löparnas underkropp, men den kände antropologen och evolutionsbiologen Dan Lieberman är mer intresserad av överkroppen. För löpare är ett stabilt huvud viktigt. Kroppen utsätts för starka krafter när du springer och huvudet på toppen är sist i kedjan. Det ser du när du springer bakom Zlatan. Trots att Zlatans hästsvans studsar runt och målar en perfekt åtta i luften, har han full kontroll på huvud och överkropp. Zlatan kan hålla fast blicken. Han ser med- och motspelare medan han springer och kan slå en perfekt passning.

Grisar och schimpanser kan inte spela fotboll, för deras huvuden hoppar runt som Zlatans hästsvans. De kan inte fixera blicken. Människan, samt fyrfota löpare som hästen och fyrfota jägare som vargar och lejon, kan låsa blicken som ett lasersikte. Det beror på att alla dessa djur, inklusive människan, har utvecklat nackligament som knyter fast skallen i nacken.

Människor ramlar

Ett problem för människan är att vi bara har hälften så många ben att stå på som nästan alla andra djur. Du ramlar hela tiden. För att inte falla medan du springer svänger du med armarna. Dan Lieberman tror att armsvängningen hjälpte människan att stabilisera huvudet. Men i så fall måste musklerna i underarmarna och axlarna samordnas, trots att de inte sitter fast i varandra.

För att testa den teorin vägde han löpares armar och huvuden. Sedan laborerade han med olika vikter för att se hur musklerna svarade.

I den nya studien mättes muskelaktivitet hos 13 män och kvinnor som gick och sprang på löpband. Medan de var på löpbandet fick först vikter att bära, sedan tunga ansiktsmasker. Därefter jämfördes allas muskler och hur de svarat på vikterna.

Armar som vingar

När personerna gick hände ingenting, men under löpning aktiverades musklerna tillsammans och de blev mer synkroniserade när personerna sprang med olika vikter. Därmed bekräftade experimentet Liebermans teori.

Det är därför du ser ut som du gör när du springer. Du försöker hålla dig på benen genom att flaxa med armarna. När du springer utför ett brant berg, måste du flaxa som en stor fågel som går ner för landning, för att inte falla omkull. Det kunde jag se under Höga Kusten Winter Trail.

Foto: Alex McCarthy / Unsplash

Förra veckan presenterades en ny studie som kanske modifierar dina värderingar om lugn och hård träning. Den nya studien visar att båda typerna av träning har fördelar, men att effekterna på blodtryck, kroppsfett och metabolism tycks vara större efter en halvtimmes lugn träning än efter en kort intervallträning.

Att göra rätt jämförelse

Tidigare studier som jämfört hård och lugn träning har utgått från samma frekvens. Man har alltså jämfört tre hårda med tre lugna pass i veckan. Men riktlinjerna för hög- och lågintensiv träning skiljer sig åt. För högintensiv träning räcker tre pass i veckan, vilket innebär fyra inaktiva dagar per vecka. För lugn träning är gränsen fem pass i veckan och minst 30 minuter varje gång.

Alltså borde man jämföra tre högintensiva pass i veckan med fem lugna pass per vecka. För att testa detta rekryterade forskarna 23 inaktiva män. Först kontrollerades kondition, blodtryck och metabolism. Hälften av männen fick sedan ett träningsprogram med tre intervaller i veckan. Den andra hälften ett program med lugn cykling i 30-40 minuter fem gånger i veckan. I snitt tränade den intensiva gruppen mindre än en timme per vecka, medan den lugna gruppen tränade minst 2,5 timmar per vecka.

Antal inaktiva dagar avgörande

Efter sex veckors träning testades männen igen. I stort sett alla var i bättre form. Men endast den lugna gruppen hade tappat signifikant andel kroppsfett, förbättrat blodtryck och metabolism. Alla hade bra blodsockerkontroll de dagar de tränade, vilket betyder tre gånger i veckan för den högintensiva gruppen och fem för den lugna gruppen. Under de inaktiva dagarna ökade däremot blodsockernivåerna. Den stora skillnaden var att den intensiva gruppen hade dubbelt så många inaktiva dagar jämfört med den lugna gruppen.

Intervaller och lugn träning påverkar oss på olika sätt. Därmed bör man variera sin träning. Istället för det ena eller andra, är det förmodligen bäst att träna omkring 80 procent lugna pass och 20 procent hårda pass. I detta fall hade det motsvarat knappt fyra lugna pass och ett hårt pass, med en vilodag efter det hårda passet.

Den stora mängden träning är lugn och måttlig. Det ger bättre återhämtning och minskad risk för skador. Det viktiga är kanske inte att slå personbästa en gång i veckan, utan att känna sig bra vecka efter vecka. Om du känner dig bra är du på rätt väg, och om du är på rätt väg blir du bättre så länge du själv är villig att gå vidare.

Foto: Keefikus / Unsplash

Fysisk aktivitet har varit människans viktigaste framgångsfaktor. För att upprätthålla detta fördelaktiga beteende, har evolutionen rört ihop en blandning av kroppsegna droger som dopamin och serotonin, endorfiner och endokannabinoider. De drar ut dig och de drar hem dig. De drar upp dig, men de kan också dra ner dig. Det är viktigt med balans.

Dopamin – belöning

Dopamin är kopplat till belöningssystemet. Det belönar en process, inte ett slutresultat. Om du bygger ditt liv på att nå ett mål, tappar du dopamin och lust när målet är uppfyllt. På lång sikt är det bättre att fokusera på processen. När du befinner dig i balans mellan utmaning och kompetens är din uppmärksamhet och mönsterigenkänning som bäst. Utmaningen finns inom gränsen för dina färdigheter. Hjärnan pumpar ut dopamin. Du är intresserad och spänd, men inte rädd. Din hjärna har gjort dig redo för framtiden och för att hantera det okända.

Om du är vältränad har du mer dopamin än om du är otränad, vilket ofta leder till rastlöshet hos vältränade under påtvingad vila. För en otränad person krävs det fysisk aktivitet för att bygga upp dopaminsystemet. Det tar omkring 66 dagar.

Dopamin är starkt kopplat till rörelse. Innan du utför en rörelse gör hjärnan en prognos över hur mycket ansträngning som krävs i förhållande till den belöning som rörelsen ger. För att detta värderingssystem ska fungera krävs dopamin. Om dopaminnivåerna är låga och personen rör sig, upplever personen ingen belöning. Därmed antar hjärnan att det inte är meningsfullt att röra sig. Den utmärkta filmen Awakening, baserad på författaren och neurologen Oliver Sacks liv, visar det på ett bra sätt.

Serotonin – mående

Löpning och att vara ute i solen ökar mängden serotonin i hjärnan. Serotonin aktiverar i sin tur genen för tillväxtfaktorn BDNF, som ger återkoppling i form av fler serotoninproducerande nervceller. På samma sätt ökar antidepressiv SSRI-medicin tillgången på serotonin och BDNF.

BDNF är ett slags tillväxtämne som bygger om och förbättrar hjärnan. I en studie såg man att risken för Alzheimer halverades hos personer med mycket BDNF.

Endorfiner – smärtlindring

Endorfiner är kroppens eget morfin. Det är en opioid som dämpar smärta så att du kan fortsätta springa. Det har en klar överlevnadsfördel på savannen. Efter jakt (och löpning) kommer smärta. Endorfiner tros också vara inblandade i euforiska upplevelser och Runners high, men det senare beror i huvudsak på ett annat ämne.

Endokannabinoider – nirvana

Under historiens gång har människor gång på gång tvingats ge det yttersta för att överleva. Antropologer har följt jägare som spårat byten i flera timmar. När det jagade djuret tycks undkomma ger jägarna allt i en sista förtvivlad ansträngning för att inte förlora bytet. För att klara detta frigör kroppen endokannabinoider, den verksamma beståndsdelen i marijuana. Det kallas Runners high. Alla sinnen skärps och upplevelsen av trötthet dämpas. De tar jägare och ibland också löpare över gränsen. Jag har upplevt det en gång. Det var en märklig upplevelse.

Kroppsegna tankar

Men löpning är inte bara molekyler. Träning är en sorts distraktion som ger dig tid att bryta dig loss ur negativa tankar som går runt i cirklar och föder sig själva med ny, negativ energi. Träning är meditation, mindfulness och KBT. Löpningen ger dig tid att se tankarna som tankar. Du kan tänka på hur det känns när dina fötter träffar marken eller fokusera på olika kroppsdelar. Du kan fokusera på andningen eller vinden som smeker ansiktet. När tankarna kommer accepterar du dem som de är. Sedan lämnar du tankarna efter dig som fotspår i snön.

Foto: Daniel Reche / Pixabay

Ordet inflammation betyder antändning (samma ord som flamma). Kroppen fattar eld vid skada eller infektion. Det är en brand som dödar inkräktare. Det är bra. Problemet är inflammation som är kronisk. Kronisk inflammation är som en pyrande eld. Blodkärlens väggar, brosk i leder och nervceller i hjärnan, bryts ner.

Akut och kronisk inflammation

När du blivit smittad av ett förkylningsvirus känner du dig svullen, snorig och trött. Det beror på att ditt immunförsvar bekämpar virus. När en främmande inkräktare tagit sig in i kroppen, fylls blodet av alarmistiska, inflammatoriska cytokiner. Blodkärlen utvidgas och försvarare strömmar till infektionen. Det ger upphov till rodnad, svullnad, värme och smärta – inflammation. I nästa steg aktiveras det specifika systemet, som tillverkar specialiserade förband.

Akut inflammation är alltså något bra, medan den kroniska inflammationen – som kan kopplas till stillasittande, övervikt, rött kött, sömnbrist och långvarig stress – är skadlig. Den kroniska varianten är tyst och osynlig. Det kan pågå i åratal innan du märker av det. Både kroniska och autoimmuna sjukdomar kan idag kopplas till kronisk inflammation. Det finns också en koppling till diabetes typ 2, fetma och depression.

Men hur kan risken för inflammationer öka om jag sitter och jobbar?

Antiinflammatorisk träning

Jo, det kanske inte är sittandet i sig utan att en sittande livsstil i sin tur kan kopplas till låg aktivitet, stress och övervikt. Stress frigör kortisol – ett hormon för flykt, kamp och träning. Kortisol ser till att det finns energi genom att skapa sug efter fett och socker. Det lagras i det lättillgängliga bukfettet. Stress förbereder kroppen för aktivitet, men om du sitter mycket ökar istället mängden bukfett.

En sittande person har oftast högre fettprocent än en rörlig person. Fettet är ett livsviktigt organ. Det finns olika typer: brunt fett, underhudsfett och bukfett. Brunt fett är utmärkt, medan ett överskott på bukfett (visceralt fett) kan självantända och pyra. Det beror på att fettdropparna i fettcellerna sväller som ballonger när de växer. Det övriga innehållet i fettcellen trängs upp mot cellväggarna, så att cellen fungerar och kommunicerar allt sämre. Skadorna sprider cytokiner som håller liv i den kroniska brasan.

Låt det brinna

När du tränar frigörs också adrenalin och kortisol. Du andas som om du blivit skrämd. Kroppen gör sig redo för flykt, kamp och inflammation. Det är en positiv stress. Kroppen gör sig redo att förhindra och reparera skador. Efter inflammationen sätts omfattande antiinflammatoriska åtgärder in för att släcka branden. Kroppen överreagerar och efteråt är du i lite bättre form än innan.

Det finns alltså ett fungerande botemedel mot kronisk inflammation – rörelse. Om du rör dig då och då kan inte fettcellerna blåsa upp sig lika mycket eftersom rörelse förbrukar energi. Muskler skapas av rörelse, medan fett skapas av icke-rörelse. När du aktiverar dina muskler motverkas de inflammatoriska signalerna.

20 minuter räcker långt

En studie från University of California bekräftar betydelsen av rörelse. Forskarna mätte en av de proinflammatoriska cytokinerna, TNF, hos 47 personer som gick på ett löpband i 20 minuter. De tog blodprover både före och omedelbart efter träningspasset. Det visade sig att TNF minskade med 5 procent efter en kort promenad

Det räcker alltså långt med jogging eller en rask promenad. Det viktiga är att aktivera sig, helst ett par timmar i veckan. Det är antiinflammatorisk träning.

Foto: Ryan McGuire / Pixabay

Varför blir vi svagare med åren? Vad är orsaken? Av någon anledning blir musklerna sämre på att göra sitt jobb. Ett forskarteam tittade på frågeställningen ur en ovanlig vinkel: likheterna mellan musklernas åldrande och degenerativa muskelsjukdomar. De upptäckte ansamlingar av proteiner i musklerna under naturlig åldrande, vilket skadar musklernas funktion. Det är därför du blir svagare med åren.

Plack skadar cellerna

Genom att blockera denna process går det att bromsa försämring, tror forskarna, som publicerade sina resultat i Cell Reports i januari 2021.

”During age-associated muscle diseases, such as inclusion body myositis, our cells struggle to maintain correct protein folding, leading these misfolded proteins to precipitate and forming toxic protein aggregates within the muscles,” säger studiens huvudförfattare Johan Auwerx. ”The most prominent component of these protein aggregates is beta-amyloid, just like in the amyloid plaques in the brains of patients with Alzheimer’s disease.”

I hjärnor som drabbats av Alzheimers sjukdom finns ansamlingar av beta-amyloid, ett plack som klumpar ihop nervcellerna. När forskarna tittade på åldrande muskler hos olika djur såg de samma sorts plack. Dessutom försämrade placket mitokondriernas (cellens kraftverk) funktion. Det är första gången som forskare visat på en koppling mellan plack, muskler och skador i mitokondrierna.

Går det att städa bort plack?

När forskarna gav rundmaskar och möss tillskottet nikotinamid ribosid aktiverades mitokondriernas försvarssystem. Cellens urgamla städ- och underhållsfunktioner som autofagi och proteostas fungerade bättre, vilket minskade mängden plack och förbättrade djurens hälsa och livslängd.

Forskarna tror att tillskottet ökar nivåerna av NAD+ (nikotinamidadenindinukleotid), en biomolekyl som är nödvändig för att upprätthålla cellulär och mitokondriell funktion. NAD+ har en rad viktiga cellulära funktioner, inte minst som bärare av elektroner/protoner i mitokondriernas elektrontransportkedja.

Forskarna tittade sedan på mänsklig muskelvävnad från äldre försökspersoner och från personer med en muskelsjukdom. Även där förbättrade NAD+ cellernas funktion.

Det är ett känt faktum att NAD+ minskar med åren, eftersom både antalet skadade celler och kronisk inflammation – som ju tenderar öka med åren – kräver reparationsarbete som förbrukar stora mängder NAD+.

Så här ökar du mängden NAD+

Det råder delade meningar om huruvida tillskott ökar mängden NAD+ inuti cellen. Men det finns en sak som garanterat ökar NAD+, nämligen löpning. När du springer fyller du cellerna med NAD+, som sedan aktiverar cellernas städ- och reparationspatruller. När du anstränger dig tas protoner (H) från NADH till pyruvat (som därmed reduceras till laktat), vilket återskapar NAD+. Löpning sätter självklart även fart på elektrontransportkedjan som oxiderar NADH (tar protonen H) och regenererar NAD+.

Foto: Wokandapix / Pixabay

Forskning har sedan tidigare påvisat ett samband mellan självrapporterad fysisk aktivitet och minskad förekomst av hjärt-kärlsjukdom. Det råder dock osäkerhet om hur kopplingen ser ut, särskilt för de som tränar mest. För att ta reda på det samlade forskarna data från över 90000 personer. De fick bära en accelerometer för att mäta fysisk aktivitet. Det är den största studie som gjorts där man faktiskt mätt graden av fysisk aktivitet kopplat till risken för hjärtsjukdom.

Träning ger friskare hjärta

När forskarna följde upp personerna några år senare visade det sig att risken för att drabbas av hjärt-kärlsjukdom var mindre ju mer fysiskt aktiva personerna var. För de som tränade mest var risken mindre än hälften. Studiens huvudförfattare, professor Terry Dwyer, säger att fysisk aktivitet sannolikt kommer att vara en viktig metod för att förebygga hjärt-kärlsjukdom. Eftersom mer är bättre borde man betona vikten av att träna på alla nivåer.

En av forskarna, Dr Rema Ramakrishnan (visst vill man säga det namnet om och om igen …), säger: ”We are confident about the study findings because physical activity was objectively assessed by a more valid tool that can capture frequency, intensity, and duration of physical activity rather than self-reported by the participants …”

Inte farligt att träna

Forskarnas resultat motbevisar de påståenden som nådde tidningsrubrikerna för fem år sedan. Den amerikanska kardiologen James O’Keefe påstod att mer än 2,5 timmars träning i veckan var farligt för hjärtat. Sedan backade O’Keefe från det påståendet, men det blev såklart inga rubriker om det.

Mer träning tycks alltså vara bättre än mindre träning. Det är inte så konstigt. Träning stärker hjärtat och ett vältränat hjärta fungerar bättre, men mer kan naturligtvis också vara skadligt. Det beror på. Det är ingen bra idé att träna mer – om du redan tränar mycket – för att bli bättre, om du samtidigt slarvar med vila, sömn och återhämtning. Om du blir sämre trots ökad träning beror det sannolikt på det senare, inte på att du tränar för lite. Då kanske du ska dra ner eller ändra på din träning och i första hand se till att din träning kommer i balans med resten av ditt liv.

Foto: Gary Butterfield / Unsplash

Mina favoritintervaller är backe, 10-20-30, långa och norska intervaller. Ungefär 20 procent av min träning är intervaller och hälften av dem norska intervaller. Jag vet inte varför jag springer dem så ofta. Det kanske är en vana. Fördelen med de norska fyrorna är att det finns flera studier som visar hur de på olika sätt påverkar kondition och hälsa

Studie 1: Förlänger liv och hälsa

För några år sedan rekryterades drygt 1500 äldre män och kvinnor för en studie om träning och åldrande. Forskarna kollade först deras kondition och subjektiva upplevelse av livskvalitet. Sedan fördelades deltagarna på tre grupper: En kontrollgrupp gick med på att följa de gängse riktlinjerna för äldres träning. De rörde sig i en halvtimme (oftast promenader) nästan varje dag. En annan grupp tränade måttligt 50 minuter två gånger i veckan. Den tredje gruppen startade ett träningsprogram (cykel eller löpning) med norska intervaller två gånger i veckan.

Fem år senare hade 4,6 procent av deltagarna dött, ett lägre antal än jämngamla som inte tränade. Risken att dö var dock tre procent lägre risk för de som kört intervaller jämfört med de som tränat måttlig. De hade också bättre kondition och upplevde mest livskvalitet.

Studie 2: Förbättrar hjärtats funktion

I en annan norsk studie jämfördes möss med hjärtsvikt med friska möss. De friska mössen pumpade ut 75 procent av blodet per hjärtslag, medan de sjuka bara pumpade ut 20 procent. Efter 6-8 veckors med norska intervaller för möss, ökade dock de hjärtsjuka mössen sin pumpkapacitet till 35 procent. Efter träningsperioden hade de hjärtsjuka mössen till och med bättre kondition än friska, otränade möss.

I studien ingick också en grupp råttor som tränade måttligt. Denna hade också flera hälsoförbättringar. Det gick dock att framkalla ventrikelflimmer hos 5 av 8 råttor i den måttliga gruppen jämfört med endast 1 av 9 i intervallgruppen, och deras pumpkapacitet förbättrades bara med hälften jämfört med intervallråttorna. De flesta förbättringar var alltså större med intervallträning.

Studie 3: Förbättrar minnet

I en kanadensisk studie testades 64 stillasittande män och kvinnor mellan 60 och 88 år med avseende på kondition och minne, framför allt förmågan att återkalla rätt minne. Det är en typ av minne som ofta blir sämre med åren och kan vara början på en kognitiv nedsättning som slutar med demens (Ingen panik. Alla glömmer saker som var man parkerade bilen ibland).

Deltagarna fördelades på tre grupper: en grupp stretchade, en tränade lugnt på löpband tre gånger i veckan i 50 minuter, och en grupp körde norska intervaller tre gånger i veckan.

Efter 12 veckor testades deltagarna. De som kört norska intervaller hade betydande förbättringar av både fysisk uthållighet och minne. Ju bättre kondition, desto bättre minne. Dessutom förbättrades exekutiva funktioner för träningsgrupperna men inte i kontrollgruppen som stretchade.

Studie 4: Bättre celler

Till sist visar en studie från 2017 att norska intervaller programmerar om cellerna.

I studien ingick 72 personer (män och kvinnor) i åldrarna 18-30 år eller 65-80 år. Under 12 veckor fördelades de slumpvis ut på tre olika träningsprogram: En grupp tränade styrka, en annan grupp tränade norska intervaller tre gånger i veckan, en tredje grupp kombinerade träningscykel och styrka, och en fjärde kontrollgrupp tränade inte alls.

Därefter tog forskarna prover från lårmusklerna och jämförde molekyler. Det visade sig att styrketräning var effektivt för att bygga upp muskelmassa, medan intervallerna påverkade cellerna mest.

I den yngre gruppen ökade mängden nya, friska mitokondrier med 49 procent, men hos de äldre var ökningen hela 69(!) procent. Hos de yngre som körde norska intervaller förändrades aktivitetsnivåerna i 274 gener, jämfört med hela 400 gener i den äldre gruppen. För de grupper som tränade blandat och styrketräning var förändringarna inte lika stora, men där hade fler genuttryck ändrats hos de yngre.

Varför fungerar norska intervaller?

I en metastudie från 2012 kom forskarna fram till att intervaller runt 30 sekunder eller 4 minuter tycks vara mest effektiva. Vid dessa tidpunkter uppstår brist på ATP. I cellerna förmedlas information om energibrist av enzymet AMPK, som i sin tur aktiverar den centrala ”konditionsgenen” PCG-1a. Denna gen ligger bland annat bakom ökningen av mitokondriemassa.

Det är logisk att energibrist ser till att cellen ökar tillgången på energi i framtiden. Intervaller ökar även cellernas tillgång av NAD+, en viktig kofaktor som minskar med åldern. NAD+ aktiverar bland annat sirtuinen SIRT1 som i sin tur stärker signalen till PGC-1a. Sirtuiner ser dessutom till att din epigenetiska information är korrekt. Om några år kanske det senare visa sig vara den största hälsovinsten med norska intervaller.

Jag gillar snölöpning. Här kommer min lista av fördelar med snölöpning:

1. Du kan se spåren du lämnar efter dig. Du kan springa vart som helst i skogen och hitta tillbaka.

2. Du kan springa genom täta skogar utan att få spindelväv i ansiktet.

3. Du tränar nya muskler. Du måste lyfta fötterna. Alla steg är olika, för snön ligger aldrig på samma sätt.

4. Ljudet från snön när skon sjunker ner och skjuter ifrån liknar inget annat ljud och olika typer av snö ger olika ljud.

5. Snö faller lättare än regn. När det är mörkt lyser pannlampan upp en bubbla med miljontals glittrande snöflingor. Det är som att springa i en omskakad snöglob.

6. Varma sommardagar kan du inte dra av dig skinnet och springa i skelettet. När det är kallt kan du alltid klä på ett extra lager.

7. En stjärnklar natt kan du pröva att slå av pannlampan. Njut av stillheten och mörkrets ljus. Snön reflekterar ljus från stjärnorna, månen och lampor. Det känns som att du springer på en av Vintergatans armar. Snökristaller krasar under skorna. Dina fotsteg ekar i universum.

8. Det finns inga flugor som vill suga upp din svett. Det finns inga myggor som vill suga ditt blod. Björnarna sover.

9. När du kommer hem väntar en varm dusch, en varm bastu, varm choklad, en varm brasa och kanske en varm hund, katt eller famn.