Blog

Deltagarna som sprang STHLM Urban Trail intygar att det gav en löparupplevelse utöver det vanliga. – Kanontrevligt lopp, skön stämning utan hets med kul variation löd Veronica Warneskogs omdöme. Veronica var en av runt 2000 löpare som slöt upp på söndagsmorgonen för att uppleva det nya loppet som inte bara gav udda passager utan också backträning upp till Skansen och trappträning i några av kulturbyggnaderna i Stockholms City. – Det är inte alltid en löprunda ger kulturpoäng i Stockholms innerstad, så det var verkligen något nytt säger Veronica.

Helt utan tidsstress, då loppet inte har någon tidtagning, fick löparna passera åtta olika stopp på den 10 km långa banan. Först ut var Skansen där man möttes av ett dansande par och andra tidsenligt klädda personer. Därefter sprang man vidare till, och in på Dramaten. Just passagen genom Dramaten uppskattades kanske mest av löparna av de olika inslagen längs banan.

Från Dramaten gick löpturen vidare in på gymkedjans SATS centrala lokaler och genom livsmedelsbutiken Paradiset, följt av shoppinggallerian Mood Stockholm. En sväng in om en biografsalong på Rigoletto blev det också och på Musikaliska fick löparna passera förbi en konsert.

Stoppet vid Hotel C Stockholm med sin isbar var också en unik löparupplevelse, där man förutom isbarens kyla fick springa igenom ett hotellrum med “gäster” i sängen. Efter en mils löpning utan stress, men med många nya löpande upplevelser nåddes målgången på Blasieholmskajen med vacker utsikt över Kungliga Slottet.

Runt 2000 löpare sprang premiärloppet i Stockholm. Loppet ingår i serien Urban Trail och har tidigare arrangerats i andra städer runt om i Europa. Premiärloppet i Stockholm får anses som en succé, i alla fall om man frågar löparna som deltog.

Johan är en riktig kämpe, och det blev ödesdigert när han kämpade mot kroppens signaler. På väg mot toppen i det tuffa och högt respekterade 125-kilometersloppet på Gran Canaria gick lårbenshalsen av helt. Något som inte ska drabba en 25-årig stark kille. Efter ett otal operationer har Johan jobbat sig tillbaka och i helgen tog han en imponerande andraplats i Kia Fjällmaraton. För Runner’s World berättar han om vad som hände för drygt två år sedan – och den tuffa vägen tillbaka.

Stort grattis till suverän andraplats plats i Fjällmaran, hur var loppet för dig?
– Tack tack. Jag trodde jag skulle ha en mycket skönare känsla från start. Jag hade vilat bra dagarna innan, efter att jag sprungit ”vertikalen” med bra känsla på tisdagen innan lördagens lopp. (Vertikalen är ett lopp som ingår i Fjällmaraton veckan där man springer 1000 vertikala meter, från torget i Åre upp till toppen på Åreskutan) Men på Fjällmaraton kändes det inte alls bra. Jag tog det försiktigt i början, för jag har haft tendens att få kramp på insidan av låren när jag sprungit långt. Så jag ville inte starta för tufft och riskera få krampen. Trots den lugna farten kändes det aldrig riktigt bra. Det började regna och jag blev lite kall. Kanske skulle jag sprungit tuffare och då undvikit att bli kall. Sen kraschade jag när det började gå utför och då tog jag det ännu försiktigare. Men sen gick det ganska bra ändå tillslut har jag kommit på nu, med lite perspektiv till loppet.

Känslan måste väl ändå varit skön när du kom i mål på en stark andraplats?
– Ja, men det var blandade känslor för det var så negativt på något vis under loppet och det höll i sig in till mål. Jag hittade aldrig känslan. Jag hade förväntat mig ett lopp där jag skulle känna mig stark med bra känsla, men så blev det inte. På passen innan loppet har jag haft en fantastik känsla utför, men nu kände jag mig bara stapplig och det kändes som jag joggade istället för att ha bra fart. Så den direkta känslan vid målgången var inte så bra, utan bara ”vilket dåligt lopp jag gjorde”. Men nu, med lite perspektiv, tycker jag det är roligare och inser att det kanske inte var så dåligt ändå.

Den här rädslan för att få kramp på insidan av låren, hänger den på något vis ihop med den traumatiska skadan du råkade utför i mars 2015?
– Ja det tror jag. Jag började med löpning från noll 2011. Då hade jag egentligen aldrig sprungit utan åkt skidor. När jag började sprang jag direkt Gävle Halvmarathon på våren och då tyckte jag det skulle vara kul och testas Fjällmaran även om jag aldrig varit i närheten av att springa så långt. Då fick jag kramp just på insidan av låren med 4 km kvar, men lyckades ändå ta mig i mål. – Men sen efter det har jag varit starkare och aldrig upplevt det mer och jag har aldrig varit orolig för att det ska komma förrän nu efter efter skadan. Så jag tror absolut skadan gjort mig svagare. Men det blir bättre och bättre, för jag fick ju aldrig krampen på riktigt under loppet.
(I sitt debutlopp på Fjällmaran hade Johan 4 timmar och 27 minuter)

För de läsare som inte känner till dig skada, kan du berätta bakgrunden och vad som hände?
– Det var 2015. Egentligen har jag haft jättemycket skadeproblem sedan jag startade min löpning 2011. Jag kör på och har väl aldrig anpassa träningen till att jag var så ny i löpning. Men från hösten 2014 hade jag kommit in i det och för en gångs skulle flöt det på oerhört bra utan några krämpor. Det stora målet var Transgrancanarias 125 km lopp. Så jag tränade riktigt hårt och det flöt på bra. Jag och min träningskompis Elov Olsson åkte till Gran Canaria fem veckor innan loppet. På plats fortsatte träningen gå riktigt bra och vi testade på olika delar av banan. Jag har aldrig känt mig så bra som det kändes då. Jag var snabb, stark och uthållig och löptekniken uppför och utför satt där.

Men sen med en vecka kvar till loppet, när jag började trappa ner mot loppet och inte skulle göra så speciellt mycket mer, började jag få lite känning. Jag kommer inte ihåg exakt hur det kändes, men det var lite ont i ljumsk-trakten. Jag tänkte inte speciellt mycket på det. Men sen efter ett sista lättare fartpass inför loppet fick jag mer ont. Då gjorde det rätt ont, men jag tänkte att det inte var någon fara även om jag var lite orolig. Många peppade mig från olika håll och sa att det skulle bli bra till loppet nu när jag ändå skulle ta det lugnt. Det hängde säkert ihop med nerverna inför loppet. Så jag började tänka att det ändå kanske var just att jag var nervös. Så jag startade loppet och det gick uppför i början och det funkade ändå ganska bra även om det hela tiden gjorde lite mer ont. Så efter tre timmar började det bli svårt springa utför och jag beslutade mig för att bryta vid Téror efter 56 km. Men sen när jag väl kom dit, tänkte jag att jag kunde köra en bit till eftersom det ändå skulle vara uppför och uppförslöpningen funkade bäst, och då skulle jag kunna visa hur stark jag verkligen var innan jag skulle bryta. Jag låg 16-17 minuter efter täten där och körde vidare uppför. Jag hade riktigt ont, men ville ta dom är 12 km med 1200 höjdmeter innan jag skulle kliva av. Så jag körde på hårt och tog mig upp till 3:e platsen bara 1 minut efter ledaren. Sen med 1 km kvar till jag skulle kliva av small benet av bara. Så jag låg bara där på marken helt plötsligt, men då gjorde det inte ont längre.

Men förstod du då att benet var helt av?
– Ja det första jag tänkte var att benet gick av. Jag kunde ju inte röra mig och benet var åt fel håll liksom. Det tog en stund innan någon kom, men sen kom den slutlige vinnaren av loppet förbi och han stannade och frågade hur det var. Men jag sa till honom att han skulle springa vidare och be någon om hjälp när han kom fram till något ställe med funktionärer. Funktionärerna var inte så långt bort och dom hade bra väg fram till mig. Undertiden fick jag användning för den obligatoriska utrustningens räddningsfilt. Jag tycker det är jobbigt att bära med sig all obligatorisk utrustning på loppet, men nu vet jag verkligen varför man måste ha med det.

Hur blev du omhändertagen där då, förstod man hur allvarligt det var?
– Nej, dom förstod inte att benet var av utan man trodde det var något muskelfäste som släppt. Det händer liksom inte att benet går av. Ambulansen kom ändå ganska fort så jag kom iväg till ett privat sjukhus i Las Palmas, men det tog tid på dom slingriga vägarna. Sen tog det lång tid innan jag fick röntgen. Efter röntgen hörde jag att dom sa nått runt fraktur och då förstod jag att det var av. Tyvärr fanns ingen doktor som kunde göra någon operation och vi pratade med SOS International men jag kunde inte flygas hem. Men jag fick jättestor hjälp hemifrån av Peter Fredricson, men fick alltså inget plan hem. Operationen blev inte förrän på måndag eftermiddag och skadan kom på lördags morgon. Så det var det värsta jag varit med om att bara ligga där orörlig och bli tvättad av andra. Jag var ju dessutom jätte skitig av Sahara-sanden som blåst in över loppet.

Hur gick operationen, och vad fick du för besked?
– Enligt läkaren som genomförde operationen gick den jätte bra. Läkaren där sa att vi syns nästa år på loppet och att jag skulle vara igång med löpningen redan till hösten. Han hade satt in någras skruvar och allt hade gått som dom ville. Men jag fick inte röra mig. Även om det kändes konstigt skulle jag nog kunna stått på benet redan men det var tur att jag inte gjorde det då. Tillsist fick jag åka med ett SOS plan hem till Sverige och dom gjorde direkt röntgen på Gävle sjukhus. Dagen efter röntgen ringde dom från sjukhuset att jag måste åka in för det såg riktigt dåligt ut på röntgen. Den svenska läkaren sa att han aldrig sett en så dålig operation. Jag trodde inte riktigt på det eftersom alla i Spanien hade varit så positiva.

Dom hade gjort helt fel metod utifrån att det
var lårbenshalsen som var av. Inget satt som det skulle och benet låg 1 cm fel. Då visste ingen om det någonsin skulle bli bra. För hålen dom borrat för spikar och skruvar var så stora att det nu inte fanns så mycket kvar att fästa i. Sen, att det tog så lång tid från brottet till operationen gjorde att många viktiga blodkärl inte kunder räddas. Men dom bröt upp allt och satte in nya skruvar och vi fick hoppas att det ändå skulle läka bra. Efter det fick jag vänta 8 veckor på besked hur det läkte, och om jag skulle bli tvungen att operera in en höftprotes. Då var det inte så muntert, men läk processen gick bra och jag kan ju springa igen.

Hur har vägen tillbaks varit?
– Det har bitvis varit tufft. Jag har fått operera om mig några gånger på vägen för att ta ut skruvarna och någon skruv som har vandrat ut. Det har inneburit nya perioder av inaktivitet. Det som drivit mig hela tiden har varit att jag vill tillbaks till löpningen. För mig är det lätt att det blir en grej som gäller och sedan 2011 har det varit löpning. Men visst har jag känt mig rätt vilsen ibland. Funderat på vad jag skulle kunna ersätta löpningen med om det inte läker och om det skulle bli höftprotes. Det har handlat om att börja med gåsteg och bygga upp musklerna igen. Det har verkligen gått upp och ner på vägen tillbaks.

Har du haft någon rehabplan att följa?
– Nej inte direkt inledningsvis, men efter den senaste operationen tog jag kontakt med en sjukgymnast jag gått till förr. Då tog vi tag i allt mer från grunden, men det är fortfarande så att jag saknar muskler i rumpan. Nu handlar det fortfarande mycket om att musklerna som saknas ska förstå att dom faktiskt finns där. – Men löpning är roligast, så jag skulle kunna behöva jobba mycket mer med det än jag gör. Det är lätt att man släpper det när man väl kan börja springa lite bra.

Ohört starkt att kämpa dig tillbaks, vad har du för framtida mål?
– Det är att bli så bra som möjligt och i alla fall kunna leva lite grann på löpningen. Det är det jag drömmer om, att bara kunna fokusera på träningen. Att kunna träna och tävla så mycket som jag vill. Det har gått lite upp och ner med svackor ibland när det inte känns så bra, men jag måste ge det tid och stegra träningen långsamt, men det är svårt. Jag vill ju köra på, men nu är det bra om jag kan ha 10 mil på en vecka som är mycket för mig nu.

Har du några närliggande mål nu efter Fjällmaran?
– Ja, planen är att springa 45 km sträckan på Ultravasan. Det kommer inte vara några problem att klara sträckan, men jag får inse att jag inte riktigt har farten än för att kunna konkurrera. Men jag siktar ändå på en topp 6 placering där.

Runner´s World tackar för intervjun och hoppas Johan kan få leva ut drömmen och springa så mycket som han vill!

Kia Fjällmarathon vanns på herrsidan av Andreas Svanebo på 3 timmar och 33 minuter och Johan hade 3 timmar och 38 minuter på sin andraplats. På damsidan segrade RW´s bloggare Ida Nilsson på 4 timmar och 12 minuter, bara 1 vecka efter segern i 67 km sträckan i Swiss Alpine Marathon.

Här samlar vi några av passen och kanske vill du testa på något i din träning. Riktig mjölksyra via 800-meterslöparen Hanna Hermanssons sista tuffa pass innan VM, eller kanske ett 25 km-pass som maratonlöparen Micke Ekvall körde några veckor innan VM.

Högbys maratonlöpare David Nilsson på bilden ovan körde ett klassiskt elitpass inför maratonlöpning på Skryllemilen i Skåne. 30 km totalt på 10 km-slingan där varje varv gick fortare än det tidigare. Detta pass kan man köra om man inriktar sig mot maraton, men det gäller att man har en bra dag och man är motiverad att höja farten trots den tilltagande tröttheten. Om man vill modifiera passet något kan den runda man springer vara kortare. Så kanske ett pass för dig är 3 varv på en 5 km-slinga där det går fortare varje varv?

Turebergs 800-meterstjej Hanna Hermansson körde tillsammans med sin träningskompis Isabella Andersson ett riktigt mjölksyrapass med nio dagar kvar till VM-starten. Passet bestod av två så kallade ”splittade” 800-metersintervaller. Det innebär att hon delade upp sin tävlingsdistans som är 800 meter i två intervalldelar. Först sprang Hanna 500 m + 300 m, sen blev uppdelningen 600 m + 200 m. Mellan varje del tog hon 1-2 minuter vila men sen mellan varje splittad 800-meters var det hela 15 minuters vila för att verkligen kunna gå på tufft. Hannas tider kan vi inte kopiera då de ”splittade” 800 meterna gick på 1.55 resp 1.59. Men vill du testa på det här är det alltså full fart med mjölksyra i benen som gäller.

Noc Outs maratontjej Lisa Ring gjorde sitt bästa pass innan VM-maran när hon sprang 4 x 4 km i tävlingsfart. Just att dela upp en längre sträcka, som i Lisas fall var 16 km, i något kortare delar gör det lättare att komma igenom passet både fysiskt och mentalt. Om du ska modifiera passet utifrån tid skulle Lisas pass kunna översättas till 4 x 15 minuters löpning i tufft tempo men inte riktigt ditt allra snabbaste. Ta 1-2 minuters vila mellan varje fartdel.

Ett bra fartpass med två delar som vårt hopp på tjejsidan på 1500 meter Meraf Bahta från Hälle körde innehöll 3 x 5 minuter i tuff fart men inte ”allt ut”. Lite joggvila mellan 5 minutersdelarna och inte tuffare än att det fanns kraft till en fartdel till i passet. För nästan direkt efter 5-minutersfartdelarna la Meraf på 400 meter och 300 meter i riktigt hög fart. Här ska det verkligen gå fort, men vll du testa det här passet anpassar du givetvis till dig.

För VM hoppen handlar det om att dra ner på träningen på slutet, och ett formpass med 4 dagar kvar till maratonloppet körde Hässelbys Louise Wiker. Det bestod av en lite längre löpning, 2000 meter i bekvämt snabb fart. För Louise del handlade det om 3.30 min/km. Klart snabbare än hennes planerade maratonfart, samtidigt inte snabbare än att det kändes bra och flöt på bra. 2 minuters vila följde och därefter ännu lite snabbare fart när 5 x 300 meter genomfördes. Vilan här var jogg/gång på runt 50-60 sekunder.
Om man vill testa på passet handlar det alltså enkelt översatt till 7 minuter i tuff men kontrollerad fart, lite vila och sedan 5 x 55-60 sekunder i även här snabb men kontrollerad fart. Bra för känslan och för många skulle detta pass även puffa på konditionen.

En intevallstege var hinderlöparen Emil Blomberg från Hässelby sista tuffa pass innan VM. 1600-1200-800-400 meter där vilan var 400 meters jogg mellan varje intervall. Ju kortare intervall ju högre fart. Ett härligt pass att genomföra då det hela tiden blir kortare och kortare, vilket ofta upplevs mentalt bra! Men för den skull givetvis riktigt tufft.
Vill man i stället köra på tid skulle passet kunna genomföras som en minutstege där man går från 5 minuter ner till 1 minut. Så enkelt upplagt 5-4-3-2-1 minut intervall med 2 minuters joggvila mellan varje intervalldel och ju kortare intervallsträcka desto högre fart.

Vår nyblivna svenska rekordhållare på 800 meter, Sävedalens Andreas Kramer, använde en backe för att jobba upp sista formen mot VM. Så här var passet konkret och enkelt; 8 x 40 sekunders löpning uppför i ett motlut som tillåter bra tryck i steget hela vägen upp. Vila med lugn jogg nerför backen. Det här passet kan du testa på med knappt en vecka kvar till något lopp där du själv vill vara i bästa form!

25 km var Strömstads Micke Ekvalls sista tuffa pass innan London-VM där han springer maraton. Först 10 km på 40 minuter och därefter 15 km direkt på det där han höll ett snitt på 3.08 min/km. Vill du testa på det här passet måste det nog modifieras i fart … och kanske även i distans, men det handlar alltså om ett långpass där du har en inledning i relativt bekväm distansfart och därefter en del av passet där du verkligen springer på tufft. Ditt upplägg kanske är 5 km lugnt som inledning och därefter 7-8 km i riktigt hög fart. Tufft, men ger mycket tillbaka.

Lycka till på ditt VM-pass!

Det mesta av den grundläggande träningen hoppas vi att du redan fått in i sommar, framförallt för er som springer i Stockholm då det bara handlar om runt två veckors träning till innan det är dags för loppet. Här kommer några enkla tips som du kan ta till dig beroende på hur din träning sett ut i sommar, och har du inte fått till någon träning alls, ja då har vi också en enkel ”quick fix”-formel!

Koordinationslopp för distanslöparen
Om din löpning i sommar mest bestått av distansrundor i lugn fart och ingen kvalitativ träning, kan det vara bra att få upp lite fart i benen. Ett enkelt sätt att få fart och formkänsla kan vara att nu under de sista veckorna lägga in något som kallas koordinationslopp i samband med dina fortsatta distansrundor. Koordinationsloppen kan du lägga till genom ett litet stopp i din distanslöpning, eller efter avslutad distans. Koordinationslopp är en kortare löpning på runt 60-100 meter, eller runt 15-20 sekunder där du som löpare springer fortare än normalt men inte max och med bra teknisk löpning. Målet är att koordinationsloppen utan ansträngning ska få lite “fart på benen” och trigga de snabba muskelfibrerna, samtidigt som du kan jobba med ett bra steg. Spring 3-5 stycken koordinationslopp och vila med lätt jogg eller gång tillbaks till startpunkten mellan varje koordination. Lägg in det nu under några av dina vanliga pass fram till loppet, men se till att inte springa snabbare än vad din kropp vill. Inte läge för några skador nu!

Kortbacke och längre vila för kvalitetslöparen
För dig som tränat varierat i sommar, med en blandning av både tuffare kvalitativ löpning och längre eller kortare distanslöpningar handlar allt om att nu maximera din form. Helt enkelt skapa en formtopp som gör att du kan plocka ut all den träning du lagt in under sommaren. Formtoppningen är givetvis individuell, men dels handlar det om att våga minska lite på träningsmängden med två veckor kvar till loppet, dels handlar det från och med nu om att jobba med lite mer fart i träningen. Enklast att skapa bra fart är att lägga in lite mer vila i de kvalitativa träningspassen. Kör du intervaller där du normalt sätt lägger in en minuts vila mellan intervallbitarna kan du nu öka upp vilan till det dubbla för att på så vis kunna hålla högre fart och känna dig lättare i steget. Ett annat sätt att utöka vilan kan även vara att dela in intervallerna i serier. Om du springer tio stycken en-minutersintervaller, kan du i stället springa fem stycken intervaller och sen en längre vila innan du tar de avslutande fem intervallerna. 
Ett pass som skapar form om man har en bra grund att stå på är kortare backlöpningar i lite brantare motlut. Så ett formpass som ger ett spänstigt steg skulle kunna vara tio stycken branta backar som tar 15 sekunder i uppförslöpningen. För att klara hålla fint och spänstigt steg blir vilan gång nerför backen eller mycket lugn jogg och tio sekunders stående vila nedanför backen innan du startar på nytt. Med bara 15 sekunders backe kan du ha bra tryck, spänst och frånskjut i steget. Du ska dock ha med dig att ökad fart på både backar och intervaller innebär en lite ökad risk för skador, så lyssna alltid på kroppens signaler och se till att håll dig hel och frisk fram till starten!

En-minuterslöpningar för dig som startar nu
För er löpare som inser att löparskorna inte kommit fram i sommar, handlar det nu om att ändå vänja in kroppen lite till löpning de sista veckorna som återstår. Du hinner förbättra din kondition ett litet snäpp, men framförallt hinner du faktiskt vänja dina muskler vid löpningens belastning. Genom att vänja musklerna vid löpning kommer Midnattsloppet bli en behagligare upplevelse än om du fortsätter vila ända fram till loppet. Det är dock viktigt för dig att inte starta upp tufft nu, och riskera någon skada som medför att du inte kommer till start. 
Bäst och mest skonsamt för din kropp blir att starta upp med löpning blandat med gång. 
Starta med ett 15 minuters pass, där du springer 1 minut i LUGNT tempo, går en minut i rask tempo och sedan upprepar din en-minuts löpning åtta gånger. Spring inte längre men sikta alltså på 15 minuters totaltid på ditt första pass. Sedan tar du två vilodagar innan nästa pass där du återigen springer en minuts lugna löpsträckor kombinerat med en minuts rask gång, men utökar till 21 minuters totalt träningstid. Då blir ditt pass elva stycken en-minuters löpningar. 
Sen fortsätter du din progression i total träningstid med ett löpträningspass var tredje dag där du fortsätter med ”bara” en minuts lugna löpningar. Siktar på att vid varje pass utöka total träningstiden med fyra till sex minuter. På så vis hinner du vänja musklerna vid löpningens belastning, och din träningstid kommer hinna bli ganska bra – förhoppningsvis utan att du riskerar uppstarts skador.

Så oavsett vilken av Midnattslopplöparna du kan räkna dig till, kan du förbättra dig från nu och fram till loppet.

Runner´s World önskar lycka till med träningen och vi återkommer med fler tips ännu närmare loppet. För även sista dagarna kan du optimera dig genom bra mental fokusering. Men tills dess, träna på och optimera din form utifrån dig själv!

Swiss Alpine Marathon erbjuder flera distansen, så det finns något för alla vilket gör att många kan uppleva den härliga omgivningen och alpnaturen runt Davos. Men förutom att många motionärer söker sig till loppet för utmaningen och naturupplevelsen finns det fina svenska traditioner på elitsidan. Under 8 år i rad, 2007-2014, vann ultrastjärna Jonas Buud den långa 78 km distansen. Just 78 km distansen anses nog som huvuddistansen för eliten och det var här Runner´s Worlds bloggare och världslöparstjärna inom gebitet Högbys Ida Nilsson vann årets upplaga. Hon sprang 78 km sträckan, där man tar sig både uppför och nerför 2600 höjdmeter, på 7 timmar och 5 minuter. Med den insatsen var Ida otroliga 65 minuter före tvåan i loppet. Ida berättade att hon gick ut fort, och fick sota lite för det på slutet, men sett till tiden och avståndet till konkurrenterna var det inget som märktes. Ida blev den andra svenska vinnaren på distansen på damsidan, då Lena Gavelin vann 2009.

Idas seger var dock inte den enda segern i 2017 års Swiss Alpine Marathon, utan på damsidan blev det även segerpokal till Mimmi Kotka som vann 47 km sträckan på 4:31 och här var Runner´s Worlds löpskolningsexpert Petra Kindlund trea lite drygt kvarten efter Mimmi.


Även en svensk herre fick kliva överst på prispallen, och det var Turebergs Napoleon Solomon som körde ett träningspass på 23 km distansen inför VM i friidrott i London där han runt en vecka efter loppet i Swiss ska representera på 3000 meter hinder. Napoleon hade strax över 1,5 timme i löptid och var drygt 5 minuter före tvåan.

Men det var alltså inte bara delar ur svenska eliten som var på plats, utan ett riktigt stort gäng svenskar sprang och fick uppleva både utmaningen och omgivningarna som dom olika distanserna i loppet erbjuder. (Springtime Travel har en resa till loppet om du är nyfiken att testa på ett kommande år)