Någonting har hänt i Tokyo. Vi vet inte exakt vad men ingen sitter säkert. Alla kan försvinna och idag fick vi i Sverige ett smärtsamt uppvaknande om att skallgångskedjan aldrig är mer än ett försöksheat bort.
Höga på livet såg vi på medan Sveriges just nu favorit till Sollentuna-bo återigen äntrade de röda banorna i Tokyo. Kameran stannade till på vår europarekordhållare och på arbetsplatser runt om i landet planerade folk in ett 14 minuter långt toabesök.
Starten gick och till en början var det inget att höja ögonbrynen för. Småsömningt och torrt, som ett försöksheat ska vara.
Men halvvägs in klev Andreas Almgren fram. Söndagens kyla smälte bort och han höjde farten. Likt en första termin på universitetet började de andra också droppa av, allt enligt plan.
Efter ett tag tog Nico Young över och farten höjdes ytterligare. Några till tyckte det var för tufft och gav upp men tyvärr inte tillräckligt många. För det var här Almgrens öde började förseglas.
Den reducerade 10 000 meterstanken sinade och när upploppet startade var det tomgång. Almgren föll tillbaka till nionde plats och världstvåan slogs ut. Chockade kunde vi bara se på och konstatera att det var en placering utanför finalen. Vad var det som hände?? Egentligen inget konstigt.
Inte unikt
Att det sker vårt svenska hopp är jobbigt men inget unikt. Vi har bara fått uppleva den trend som verkar satt sig hos de flesta topprankade löpare i år. På Tokyos banor regerar inte favoriterna. Redan i det andra försöksheatet rök Niels Laros, nederländaren haltade till och klev av. Borta snabbare än vad Jakob Ingebrigtsen kan säga hälsena på latin.
Det här är inte Laros första miss. I 1500 metersfinalen var hetare än temperaturen och brann bort på upploppet.
Även på 3000 meter hinder blev det skräll. Soufiane El Bakkali verkade vilja lära sig hur man förlorar och fick sig en jobbig läxa när Geordie Beamish sprang om. En av VM:s största favoriter fick se se guldet försvinna några meter från mål. Marrocko i chock, Nya Zeeland likaså.
Damerna måste blivit inspirerade. För i en final, som på grund av alla fall påminde mer om Risbergsbackarna än ett hinderlopp, knep Faith Cherotich guldet före favoriten Winfred Yavi.
Och nu har vi inte ens nämnt 1500 metersfinalen. Isac Nader från Portugal vann. En kille som inför “bara” hade ett brons från inomhus- EM på meritlistan. Det är en lång distansrunda därifrån till ett VM- guld.
När allt verkar storma finns det dock en person vi kan lita på. Löpningens stöttesten. Hur mycket det en blåser vet vi att hon kommer ställa upp, springa snabbt och lee. Faith Kipyegon. Hon faller inte för dessa nymodigheter, att förlora är inte för henne.
Kommer inte gå tillbaka
På söndagen går herrarnas final på 5000 meter. Vi kommer att återkomma till den, just nu kan vi konstatera att Norge fick en stolpe in när Jakob Ingebrigtsen snodde åt sig den sista finalplatsen i sitt heat.
Cole Hocker såg fin ut, Jimmy Gressier bekväm ut och Grant Fischer som att han kom från en föreläsning på KTH. Historien om Tokyo har ju dock lärt oss att namnet på nummerlappen lätt brinner bort efter några varv på löparbanan.
Men, tillbaka till Andreas Almgren. För er som är oroliga för att era barn kommer komma hem från skolan och tro att skadehelvete och oturen är tillbaka har jag lugnade besked. Inget kommer att vara som det en gång varit. Trots dagens miss (eller fiasko) kan Andreas Almgren sitta säkert i båten. Ett VM- brons på 10 000 meter har tagit honom till odödligheten, från den platsen finns ingen returbiljett.
Kaffe – eller rättare sagt koffein – har en så pass uppiggande effekt att det länge var dopingklassat. Men för att få en positiv effekt på prestationsförmågan gäller det att både ha rätt gener, tajma intaget – och att dosera rätt.
Enligt mig är den bästa koppen morgonkaffet – jag går upp tidigare för att kunna dricka en latte i lugn och ro innan dagen startar. Jag vet att många håller med mig om att morgonkaffet är en viktig (ibland livsnödvändig) del av dagen. Det är heller inte förvånande att Sverige och Finland är de länder där det dricks mest kaffe i världen – en förklaring kan vara den långa mörka vintern som vi kämpar med.
Men att kaffe är uppiggande är ingen nyhet. Att koffeinet som finns i kaffe kan leda till förbättrad prestation tror jag också att du som löpare har hört. Redan på 1960-talet började forskarna intressera sig för hur koffein kan påverka prestationsförmågan och än i dag kommer ny forskning i ämnet.
Hur mycket koffein ingår i en kopp kaffe? Se det beror på …
Koffein var dopingklassat fram till 2004 då det blev borttaget från WADA:s dopinglista, så det är fritt fram att använda koffein i samband med tävling. Men det är inte alldeles självklart att drycken kaffe kan förbättra din idrottsprestation.
En kopp kaffe – olika mycket koffein
Det är som sagt inte kaffet i sig som kan vara prestationshöjande – kaffe kan ju även vara koffeinfritt. Det är också svårt att bedöma exakt hur mycket koffein som finns i din kaffekopp. Det har bland annat några forskare visat i en studie. De bestämde sig för att kontrollera mängden koffein i en kopp kaffe från ett kafé. De beställde samma typ av kaffe med samma typ av kaffeböna från samma kafé vid flera tillfällen – men trots det varierade mängden koffein i varje kopp kaffe.
Om du vill ha exakt kontroll på hur mycket koffein du får i dig finns det alternativ till att dricka kaffe. Utöver koffeintabletter innehåller bland annat vissa energidrycker och olika sportmatsprodukter som gels och tuggummi koffein. På dessa produkter står det dessutom tydligt hur mycket koffein de innehåller, vilket alltså inte är lika självklart när det gäller en kopp kaffe.
Påverkar det centrala nervsystemet
En av de främsta anledningarna till att koffein kan förbättra prestationsförmågan – på de flesta distanserna – är att koffeinet påverkar det centrala nervsystemet. Det dämpar trötthetssignaler vilket gör att man upplever att man orkar mer och eventuellt kan få några procent prestationsförbättring.
Koffein kan även hjälpa de kognitiva funktionerna. Det kan däremot inte kompensera förlorad träning eller missade måltider.
Dina gener styr hur du påverkas av koffein.
Men alla påverkas inte av koffein, och när vissa får positiva effekter på bland annat prestationsförmågan så kan andra få negativa. Detta tror forskarna beror på din genuppsättning.
Negativa biverkningar inkluderar bland annat sömnsvårigheter, mag- och tarmproblem, hjärtklappning, huvudvärk och illamående. Koffein är också beroendeframkallande.
En vanlig missuppfattning är att koffein är urindrivande och kan leda till vätskebrist. Däremot påverkar koffeinet njurarna, vilket i sig leder till att man behöver kissa snabbare.
Så kan du använda koffein …
I många studier använder forskarna 3–6 mg koffein per kilo kroppsvikt. Förbättringar kan även ses med mindre doser än så – men man har inte sett förbättrad effekt med högre doser. Därför bör du alltid starta med en låg dos.
Har du känslig mage kan det också vara lämpligt att börja med en lägre dos (eller inte ta det alls). Man kan även ta lägre doser under lopp (100–300 mg var 60–120 minut) för att orka bibehålla farten.
Man bör ta koffeinet 30–60 minuter innan aktivitet eller innan det tuffa partiet i ett lopp. Kombinerar man koffeinet med kolhydrater får man ännu bättre effekt. Däremot behöver man inte undvika kaffe (eller koffein) dagarna eller timmarna innan användning.
… men testa först
Om du vill använda koffein vid en tävling bör du prova det på träning först så att du vet att du inte kommer uppleva några negativa biverkningar. Detta gäller även om du får i dig koffein i vardagen – till exempel från kaffe.
Med tanke på att koffeinets uppiggande effekt kan försämra din sömn så rekommenderar jag att du inte tar koffein på kvällslöpningen. Inte minst eftersom sömnen är oerhört viktig för din återhämtning. Tänk på att man kan påverkas av koffein ända upp till sju timmar efter intaget.
Kaffe med koffein kan alltså förbättra din löpning och prestationsförmåga – förutsatt att du inte upplever de negativa bieffekterna som koffein kan orsaka. Men om du vill säkerställa att du får i dig den rekommenderade mängden koffein så är inte kaffe ditt bästa val.
När det gällde som mest saknade lillgrabben intelligens, mästaren en fot och vår svensk en sekund. Isac Nader vann och Jake Wightman kom tillbaka. Vi andra, vi konstaterar att det råder fortsatt kaos på herrarnas 1 500 meter. Och jag älskar det.
Egentligen borde vi inte vara chockade. De senaste tre åren har inte bjudit på annat än ordningsstörningar. Ändå var vi många, inklusive jag själv, som trodde på förändring inför finalen på 1 500 meter. Att Niels Laros skulle plocka upp den där kronan nu och skapa ordning och lag, men vi (jag) fick fel.
Under hela säsongen har nederländaren Laros sprungit smart och behärskat men när det gällde som mest var det som att huvudet tömdes. Laros förvandlades till en brunstig guldkåt tjur som försökte spela schack med matematiker.
Han gick upp i täten och satte upp en relativt långsam fart, fick fram Cheruiyot och bestämde sig sedan för att ta ytterspåret. Den kyla han haft under resten av säsongen försvann i Tokyos hetta och sakta men säkert smälte han bort.
Med 500 meter kvar försvann också en annan. Josh Kerr haltade till och så var även han borta. Status på honom är lika oklar just nu efter loppet som Laros taktik inför det.
Allt är logiskt
Det är väl dock inte så konstigt att just Laros blir guldkåt och Josh Kerr skadar sig. Allt följer egentligen bara denna ologiskt logiska säsong där vi snart får gå skallgångskedja efter favoriterna. Alla verkar försvinna på något sätt.
Alla utom möjligen två. När klockan ringde fanns fortfarande Jake Wightman och Timothy Cheryout kvar, tillsammans med den snart helt stekta Laros.
Wightman gick på rutin. Attackerade med samma manual som i Eugene för tre år sedan. Kom förbi innan kurvan och stormade med ett ödmjukt långfinger mot mål. Vem hade trott på det här? Han var på väg att ta tillbaka sin titel.
Cheruiyot försökte stoppa honom, Laros väggade – men Nader vaknade.
För återigen blev vi chockade. Den här gången var det inte en skotte eller amerikan som kom på slutet utan en portugis. Isac Nader kastade sig förbi Wightman och vann med två hundradelar. Killen som inför säsongen hade ett EM-brons på meritlistan och som sprang i anonymiteten var nu bäst i världen.
Och om det är möjligt tror jag att jag älskar den här distansen än mer nu. För återigen har vi fått det bekräftat, vi vet aldrig vad som kommer att ske när det är dags för final på 1 500 meter.
Svensken då?
Bakom dessa herrar, där för övrigt Reynold Cheruiyot tog brons, kom en svensk. Samuel Pihlström blev elva och vi kan konstatera att han är med. Till skillnad från tidigare år sprangs det långsamt denna gång. Naders segertid blev 3.34, en sekund efter honom kom “Pilen”.
En sekund upp till guld, lika mycket till medalj.
I dagens svenska löptillstånd känns allt möjligt för framtiden. I dagens tillstånd på 1 500 meter känns allt ännu mera möjligt. Efter ytterligare en kaotisk final känner jag därför bara en sak. Jag längtar redan till Peking 2027. För även om Nader är bäst i världen i år är det återigen bevisat att ingen äger denna distans.
Lillgrabben Niels Laros har blivit stor. Hur stor? Det återstår att se. Först måste han välta de gamla mästarna, neutralisera ett gäng jokrar – och besegra en svensk. Det här är ingen vanlig 1 500-metersfinal, det här är alla dårars dag. Vem ska ta över tronen?
För lite drygt ett år sedan såg vi på när kronan till slut föll från Jakob Ingebrigtsens huvud. Inför smockfulla Stade de France möttes han och antagonisten Josh Kerr i ett slag som båda förlorade. Cole Hocker var starkast och gav OS-finalen en underbart märklig eftersmak. Den där kronan som föll ned, den var till för alla nu.
I dag är det dags igen. VM-final på 1 500 meter och den där underbart märkliga eftersmaken sitter fortfarande i för det här är en final med stora hål.
Redan i de amerikanska uttagningarna försvann Yared Nguse och Hobbs Kessler. I vintras sprang de båda under världsrekordet på en engelsk mil och för ett år sedan var de båda topp fyra på OS.
Lägg därtill att Norges näst mest omskrivna löpare, Narve Gilje Nordås, rök i semin. Nederländernas dito, Stefan Nillesen gjorde det samma och redan i försöken försvann världsettan Azedine Habz och världstvåan Kipsang Koech. ”Big in Japan” var inte för dem.
Två olympiska hål
Men det där sex löparna får ändå ses som småkrut i förhållande till de två kanoner till OS-mästare som också försvunnit: Jakob Ingebrigtsen och Cole Hocker.
Ingebrigtsens år är allt annat än perfekt. Även om han i vintras satte världsrekord på en engelsk mil började problemen hopa sig rätt snart efter det. Först kom hälsenan, sen rättegången mot pappan. Nu tog han sig inte vidare från försöken.
Den hårfagre Cole Hocker tråcklade sig visserligen vidare från den första omgången men i semin gjorde han sämre beslut än vad Michael Johnson gjorde med Grand Slam Track. Amerikanen tvingades därför byta sport en stund för att brotta ned Tysklands Robert Farken. På grund av det diskades Hocker en liten stund efter målgång.
Så därför står vi nu här med en final med två stora olympiska hål och undrar vad vi fått ha kvar? Jo, en supertalang från Oosterhout, tre världsmästare – och så en svensk från Landvetter.
Kan ge alla mardrömmar
Efter förra årets OS-final röktes det fredspipa. Ingen har kastat någon skit på någon i media det här året och medan Jakob Ingebrigtsen ägnat sig åt rehab har den regerande mästaren, Josh Kerr, levt i skuggorna. Han hoppade på Grand Slam Track-tåget men som vi vet kom det ingenstans förutom till glömskan.
Visserligen är det inget nytt för honom. Han brukar hålla sig borta från arenornas rundbana, ligger ofta och tränar när de andra tävlar. Själv tyckte jag han såg fin ut i försöken men desto tyngre i semin. Alla får göra vad de vill med den informationen, men jag har inte räknat bort Josh Kerr. För mig var han aldrig bara ”the next guy”.
Jake Wightman då? Killen som chockade Norge för första gången har tagit sig till final igen. Hans avslutningar bör få alla i fältet att drömma mardrömmar. Får han till det igen vore det ett perfekt långfinger åt de som hävdar att hans karriär börjat springa ifrån honom.
Den tredje mästaren är Timothy Cheryout. Den framstupalöpande kenyanen som alltid verkar vara med. Under de senaste åtta åren har han i princip levt under 3.30.
Sen finns också de kreddigas val. Tysken Robert Farken som kan avsluta snabbt och portugisen Isac Naader som känns spännande. De anglofila vill också att vi nämner Neil Gourley så nu har vi gjort det. Något mer? Jo, det finns fler dårar!
Som den där svensken. Samuel Pihlström gjorde något vi för ett decennium sedan inte trodde på när han knep en finalplats. I och med att favoriterna fallit öppnar det också upp en möjlighet för “Pilen” att flyga fram i något av hålen.
Hur långt det kan räcka? Bara Gud och spelbolagen vet. Pihlströms kick är bra men inte unik i fältet. Hans taktiska hjärna är stor och med bra placering under loppet kan vi få drömma om en topp sex placering. Unikt hade det varit – kanske till och med enormt.
Favoriten
Men till sist måste vi ändå nämna killen vars tid verkar vara här. Niels Laros, den nederländska supertalangen. Han har knappt fyllt 20 år men är redan rutinerad. Var med i finalen i Paris-OS, var med i finalen i Budapest-VM och är den första – och hittills enda – junioren att springa 1 500 meter under 3.30.
Det som är Laros styrka är hans smarthet. Killen har IQ, i alla fall när det kommer till löpning. Han vet när han ska lägga in växel 5 och när han ska spela ut det sista kortet. I mer eller mindre varje lopp den här säsongen har han visat det och därför har han kunnat glida ifrån de övriga på upploppet.
Det är dock inga duvungar han möter, det är rutinerade vargar med ess i rockärmen. Tidsmässigt ger han dem inte några mardrömmar men intelligensmässigt är han på en annan nivå.
De andra vet också om att löparvärlden de senaste åren gått och väntat på att just Laros ska ta över. För 1 500 meter är fortfarande distansen D, till för de stora grabbarna. I dag kommer vi att få veta hur stor denna 20-åring är. I eftermiddag avgörs dårarnas final.
Tänk dig den populära vinmaran Medoc Marathon, fast med humle i stället för tanniner i vätskekontrollerna. I Beerlovers Marathon i Liége, Belgien, bjuds alla utklädda löpare på inhemska ölsorter under hela maratonloppet.
Äventyret börjar redan på flygplatsen i Bryssel. Eftersom Beerlovers Marathon går i Valloniens huvudstad Liége så krävs det tåg till östra Belgien. Stålmetropolen vid floden Maas kanske inte har samma karisma som de mer kända belgiska skönheterna Antwerpen, Brügge och Gent, men det är ändå något speciellt med Liége. Staden har en förförisk charm som möter alla besökare redan på den glastäckta järnvägsstationen.
Tillsammans med flera andra skandinaviska maratonlöpare checkar jag in på hotellet som är beläget bara ett par minuter från järnvägsstationen. Eftersom klockan ännu bara visar eftermiddag så är det fria aktiviteter resten av fredagen tills det är dags för gemensam middag senare på kvällen. Och för dem som så önskar; en chans att bekanta sig med de drycker som ska serveras under maratonloppet ett och ett halvt dygn senare.
Vi masar oss längs Maas
Efter en god natts sömn får vi under lördagens morgonjogg bekanta oss med floden Maas som rinner igenom centrum av Liége. Drygt halvvägs in i tävlingen springer man utmed detta parti av banan, men eftersom det pågår ett tidskrävande arbete med att bygga om spårvagnsnätet i staden så har bansträckningen i övrigt varierat år från år.
Resten av lördagen handlar om att samla kraft, och kanske även dricka ”craft”. För naturligtvis erbjuds det även ”belgisk sportdryck” på den efterföljande nummerlappsutdelningen senare på kvällen. Beerlovers Marathon har nämligen få motsvarigheter i löparkalendern, här går man all-in även på pastapartyt.
Fyra svenska löpare som har tagit förbudstidstemat på högsta allvar.
Årets tema är den amerikanska förbudstiden under 1920- och 1930-talet. Av den anledningen krävs ett lösenord för att överhuvudtaget bli insläppt på det genuina mässområdet som ligger insprängt mitt bland myllret av trånga gator i hjärtat av Liége.
Vakter klädda i tidsenliga kläder synar myndigt alla löpare som vill ta sig in på expon och släpper in dessa först när de har angivit rätt lösenord. Därefter börjar pastapartyt på allvar.
Rätt lösenord krävs för att få njuta av pastapartyt med tillhörande brygder.
En buffé av kolhydrater väntar på att förtäras och omvandlas till energi hos alla löpare som har slagit sig ner bland långborden. Och vill man testa de drycker som ska serveras under loppet påföljande dag så är det ”open bar” på pastapartyt med samtliga 16 deltagande bryggerier.
Stämningen stiger och en del tillresta löpare verkar inte ha några planer alls på att gå tillbaka till hotellet för att få åtta timmars sömn före tävlingen. Ska de överhuvudtaget komma till start nästa morgon? Den överväldigande majoriteten löpare inser emellertid att det lurar en ny dag bara runt hörnet och har karaktär nog att vandra tillbaka till sina respektive hotell.
Populära vätskekontroller
Efter en stadig frukost återvänder vi till samma plats påföljande morgon eftersom det här även är start- och målområdet. Överraskande nog så verkar det dessutom inte vara något manfall bland de löpare som har laddat hårdast kvällen före loppet. Samtliga verkar vara på benen.
Nu återstår bara 42 kilometer i kuperad terräng på varierande väglag. Precis som i Medoc Marathon så uppmuntras kostymering i Beerlovers Marathon. Utstyrslarna är av de mest varierande slag, men de allra flesta verkar ha läst instruktionerna ordentligt och håller sig till 1930-talstemat.
Starten har gått – nu väntar 42 kilometer … och öl!
I startfållan ses bland annat ett tiotal löpare iförda tidstypiska västar bärandes på hemmagjorda skyltar vars budskap ändå får sägas vara rimligt för just denna tävling: ”We want beer!”
Ska de få sin vilja igenom? Ja, men det dröjer ytterligare några kilometer. Den första vätskekontrollen kommer inte förrän i utkanten av staden efter en lång radda med tuffa höjdkurvor.
Eftersom väderkartan visar högtryck så är detta stopp extra populärt bland löparna. Det gör att de som kommer sist till kontrollen får hålla till godo med den dryck som är mer synonym med maratonlopp – vatten.
Även den påföljande vätskekontrollen verkar vara extremt omtyckt bland de löpare som vill testa de flytande produkter som mer än något annat har satt Belgien på kartan. Drycker som till och med är mer berömda än nationalikonerna Tintin och Kevin de Bruyne.
Med facit i hand dröjer det ända till den tredje vätskekontrollen innan det finns tillräckligt med öl för hela startfältet. Just då är den emellertid extra välkommen eftersom banan har varit tuffare än väntat.
En kuperad historia
De tunga gatstensklädda backarna i centrum av staden har, förutom de lättsprungna cykelvägarna utmed floden Maas och dess biflöden, mynnat ut i smala kuperade stigar söder om Liége. På vissa sträckor är det för trångt att passera andra så det har utvecklats ett lämmeltåg av stånkande löpare. Banan är i dessa partier långt ifrån optimal för maratonlöpning – men det är något som man brukar glömma bort redan i nästa humlestinna vätskekontroll.
Det är backigt och underlaget består delvis av gatsten – men vad gör det när man får öl?
Beerlovers Marathon fortsätter att bjuda på utmaningar under stora delar av loppet. Men det finns åtminstone en vertikal lutning som uppskattas av löparna, om än med skräckblandad förtjusning: Montagne de Bueren.
Den berömda trappan innehåller totalt 374 trappsteg och är en utmaning som påverkar olika muskelgrupper beroende på om det är ett udda eller jämnt år. Loppet byter nämligen riktning vartannat år.
Vartannat år springer man nedför, vartannat år uppför Montagne de Bueren. Nästa år blir det nedför igen.
Just det här året kommer trappan i slutet av loppet och när löparna har tagit sig nedför det allra sista steget så väntar flytande belöning i form av IPA från ett lokalt bryggeri i Liége.
Tre kilometer kvar – och tre vätskekontroller
Nu återstår bara tre kilometer av tävlingen och faktum är att det är exakt lika många vätskekontroller kvar. Man hinner därmed knappt haka fast sin medhavda plastmugg förrän det är dags att hala fram den igen.
Efter ytterligare några smala trappor stiger sorlet. Det är inte långt kvar men det återstår ännu några hårnålskurvor innan den efterlängtade upploppsrakan uppenbarar sig.
Självklart är det även ett post-race-party efter tävlingen, en högtidsstund som ingen verkar ha bråttom att lämna, tvärtom. Vad som serveras i målområdet? Du har nog redan räknat ut svaret …
Beerlovers Marathon 2026: 17 maj Tema: Klä ut dig på ett sätt som är representativt för ditt land Läs mer:beerloversmarathon.be
Lördag 27 september är det dags för Lidingöloppets klassiska 30 kilometer. Veckan före start handlar inte minst om att komma så fysiskt och mentalt laddad som möjligt till loppet. Här är våra bästa tips! Hur man når sin bästa form för Lidingöloppets 30 kilometer kan se ganska olika ut. Dels beror det på löpartyp, dels på din träningsbakgrund och tidsmål. Därför kommer här några olika upplägg för tävlingsveckans träning. Du väljer en variant eller tar ut något moment som du vet kommer puffa dig till din bästa form, fysiskt och mentalt. Oavsett hur sommarens träning gått så gäller det nu…
Som prenumerant på Runner’s World får du tillgång till en rad förmåner, bättre priser i vår shop och möjlighet att läsa tidningen digitalt när du loggar in.
Vad gör man dagen efter ett VM-brons? Jo, skickar ut en 24-åring från Landvetter. Good luck, have fun. “Pilen” flög, sköt ned ytterligare en norrman och landade i en final som blottat stora hål.
Det var som att universum ville honom illa. Det är i alla fall min förklaring när Samuel Pihlström lottades i den första semifinalen. Här fanns Niels Laros, killen som skriver 2.0 på löpningens högskoleprov, samt den regerande mästaren Josh Kerr och så Jake Wightman och Timothy Cheryout. När de två sprang under 3.30 för första gången var Samuel Pihlström fortfarande vilse i orienteringsskogen.
Lägg därtill Narve Gilje Nordås, Andrew Coscordan och Ethan Strand och du förstår att det här är ett gäng du inte vill möta i en mörk gränd.
Men om loppet var ett möte i en mörk gränd kan vi bara konstatera att Samuel Pihlström fortfarande lever och kan springa vidare. Dessutom har han tagit ned en av bjässarna på vägen.
Pihlström sprang smart, placerade sig bra och var med i loppet med 200 meter kvar. Insidan och krysset är två saker som alltid ska vara lediga. Nu var det inte så men det räckte ändå, en mästare har alltid tur.
Pilen flög fram med de andra de sista 100 meterna och fällde sig till final. Narve Gilje Nordås gick på utsidan men hann aldrig fram.
Skriker om Bragdguldet
Redan i försöken föll stjärnorna tätt över Tokyos morgonhimmel. Jakob Ingebrigtsen var inte ens nära, Azedinne Habz försvann och Kipsang Koech likaså.
I semifinalen fortsatte det med Nordås, Stefan Nillessen och olympiamästaren Cole Hocker. Amerikanen stängde bort sig själv och försökte tackla sig fram. Nu är han diskad och ute. Tack och godnatt.
Vi kommer att komma tillbaka till finalen om någon dag, just nu måste vi bara få njuta ett litet tag. För när en svettig Samuel Pihlström skriker ut sin glädje efter en stunds resultat-väntan blir det en bild på vad som måste vara svensk löpnings bästa dygn.
För sex år sedan sprang Kalle Berglund VM-final på samma sträcka. Då hade vi precis lärt oss om tröskelträning, tyckte 3.36 var bra och trodde att vi nått den högsta topp vi kunde. Vissa löpare skrek till och med om att Kalle skulle få bragdguldet.
Nu, en finalcykel senare, skriker fortfarande löparvärlden om Bragdguld. Andreas Almgren har tagit ett VM-brons och Samuel Pihlström har gått till en ny VM-final.
Har fällt jättar
Skillnaden nu mot då är att Sverige är med. Almgrens VM-brons må vara stort men samtidigt fullständigt logiskt. Samuel Pihlströms final är bra men långt ifrån en stolpe in. Killen hör hemma här, på vägen har han fällt jättar. Som grädde på moset har också Suldan Hassan tagit sig in bland de femton bästa och Ebba Tulu Chala bland de 25 bästa på maraton.
Det kanske tydligaste tecknet på den nya nivån är att Sverige, i alla fall i det här mästerskapet, gått om läromästarna från väst. Andreas Almgren hade inga problem med att brotta ned EM-silvermedaljören Awet Nftalem Kibrab på 10 000 meter.
Och Samuel Pihlström har på två dagar först varit med och dräpt Jakob Ingebrigtsen VM-drömmar och sen gjort detsamma med hans före detta träningskompis, Narve Gilje Nordås. Två krossar inför öppen ridå. Sverige-Norge 3-0.
Det kan därför vara lätt att tro att vi nått peaken, att det är klappat och klart nu. Men det som känns bäst att skriva är att vi kanske inte gjort det. Andreas Almgren ska springa 5 000 meter, Andreas Kramer ska gå in i mästerskapet och vi ska också återkomma till den där 1 500-metersfinalen. Låt oss därför få drömma en liten stund till för just nu känns faktiskt allt möjligt. Vår tid är här nu.
Han var kylan i Tokyos hetta och gav fingret till sin egen historia. På 25 varv skrev Andreas Almgren om berättelsen om sig själv, allt är förlåtet nu.
Visst trodde vi kanske, visst hoppades vi. Men att såna här drömmar slår in, det sker ju inte. En svensk tar inte en VM-medalj på 10 000 meter. Andra kan, men inte vi. Det säger i alla fall historien.
Vid 14.30 i dag stod 30 utvalda män uppradade som gladiatorer vid starten för 10 000 meter – 25 varv och 29 minuter senare var killen i det blågula linnet förlåten för allt.
För att hålla någon form av ordning i denna känslostorm måste vi därför ta det från början. Alla utvalda gladiatorer hade en gemensam vetskap. Fukten och värmen får inte bli ens fiende, i alla fall inte under den kommande halvtimmen.
Direkt efter startskottet blev det dock klart att ingen av löparna verkade vilja göra något annat än att njuta av värmen. Halvvägs in i loppet var VM-finalen fortfarande en solsemester.
Med ungefär tre kilometer kvar var det däremot slut på sällskapsresan. Fältet började kännas “tonårspirrigt” och Andreas Almgren gick upp i täten. Hans keps var borta och svenska folkets puls steg, har det gått för långsamt? Är det för tidigt? Kommer han klara en spurt?
“Loppet speglar hans karriär”
Men om Sveriges vilopuls närmade sig en ultraljudsfrekvens verkade Almgrens göra det motsatta. Hans kyla genom hela loppet hade fått Björn Borg att framstå som en fotbollshuligan.
Lugnt och behärskat tog han sig framåt. Skruvade på farten men ingenting hände. Dags för panik och undantagstillstånd? Lugn, lugn. Almgren tuggar på.
Det var som att ingenting kunde beröra honom. När Yomif Kejelcha gick in framför honom med ett varv kvar såg han lika oberörd ut som när han trösklar på tisdagarna. Inget temperament, ingen orytmisk löpning. Bara framåt.
In på upploppet var han nere på femteplats. Nico Young och Grant Fischer, killarna som “skulle” vinna, var förbi. Sverige började tänka på Gärderud, östtyskar och hinder. Kanske kan någon trilla för det här kan inte sluta lika lyckligt. Andreas Almgren kan ju inte spurta hem det här.
Men, Andreas Almgren vet hur man kommer tillbaka. Young och Fischer stektes på upploppet och försvann i en mjölksyrad anonymitet. Barega försökte men fick ingen effekt – men Almgren stod pall.
Finalen var som en repris av hans karriär. Framme i tät, borta i periferin men när allt stod och vägde som mest, när hans eftermäle skulle avgöras – då kom han tillbaka.
Jimmy Gressier var först, Kejelcha tvåa men när Almgren korsade mållinjen som trea hade han gjort något annat än dem. Han hade skrivit om sin historia, lyckats lära sig att spurta och nått den stratosfär vi trodde var för långt bort. I Sverige tar vi inte medalj på 10 000 meter. Så sa i alla fall historien fram till i dag.
Det bästa har inte hänt ännu
Under det senaste deceniet har vi hoppats på den här killen. Hans talang har funnits, psyket också men oflytet har legat som en våt filt över honom. Båtbensfrakturer, fjärdeplatser och dåliga menisklar har varit hans följeslagare. Nu är det glömt.
Vi kommer inte längre tänka på Andreas Almgren som killen som alltid var skadad. Inte heller som grabben som alltid var fyra. Nu är han VM-medaljören Andreas Almgren.
Ett brons som torkar bort tusentals tårar och får oss att hoppas på framtiden. Om några dagar är det dags för 5 000 meter, om några år är det dags för OS. Innan dess ska det njutas och efter det ska det tänkas. För det bästa har kanske inte hänt än?
I ett av VM-historiens långsammaste 10 000-meterslopp spurtade Andreas Almgren hem ett brons. Tiden blev strax under 29 minuter, bara några tiondelar från silver och guld.
Det gick långsamt i killarnas 10 000 meter. Samtliga löpare var kvar i fältet när halva distansen var gjord och inte många hade släppt när 7 000 meter var passerat.
Då gick Almgren upp i tät, svensken höjde farten men inte så många ville ge sig ändå. I stället var det en klunga av löpare som gav sig ut på det sista varvet med Almgren på en av toppositionerna.
Runt honom fanns de amerikanska favoriterna Grant Fischer och Nico Young men på upploppet fick de ge sig. Almgren kämpade sig kvar och tillsammans med Yomif Kejelcha och Jimmy Gressier drog han ifrån de övriga.
Gressier kom starkt på slutet och tog guldet före Kejelcha och Almgren. Tiden för svensken blev 28.56, en sekund bakom guld- och silvermedaljörerna.
Pihlström till semi
Dagen har annars bjudit på ett svensk avancemang till semifinal. Samuel Pihlström tog sig vidare på 1 500 meter, vilket inte Jakob Ingebrigtsen, världsettan Azedinne Habz eller världstvåan Phanuel Kipkosegi Koech gjorde.
Semifinalen går imorgon 14.30 svensk tid.
Johnson femma genom tiderna
I den danska huvudstaden har det varit halvmaraton. Där sprang Carolina Johnsson in på 1.10.32, en tid som gör att hon går upp som femma genom alla tider i Sverige. Tidigare i år har hon tagit medalj på SM och vunnit Stockholm halvmaraton, nu kom hennes fullträff.
Sebastian Saw vann herrklassen på 58.05. Damklassen tog Margaret Kipkemboi hem på 65.11.
Alla resultat från Köpenhamn halvmaraton hittar ni här.
Vi träffar löparen Frej ”Kutar” Ersa Engberg inför årets Lidingölopp. Här delar han med sig av sina bästa tips om träning, favoritskorna från Saucony och sin energistrategi och taktik i de tuffa backarna. Med andra ord – det som krävs när Frej kutar TCS Lidingöloppet.
[ANNONS FRÅN SAUCONY] Vi möter löparen Frej ”Kutar” Ersa Engberg vid klassiska Karins Backe ute på Lidingöloppets bana. Frej har på kort tid gått från en lovande karriär som elitfotbollsspelare till att etablera sig i den svenska löparvärlden – han debuterade bland annat på maratondistansen för drygt två år sedan med tiden 2.43.
Men de allra flesta kanske känner till honom som @frejkutarpå Instagram där han inspirerar andra löpare med en blandning av träningstips och humor. Däremot har det inte alltid varit självklart för honom att dela med sig av träning och privatliv.
– Nej, egentligen inte. Instagramkontot var mest för vänner, familj och släkt så att de kunde följa min satsning. Men ganska snabbt märkte jag att fler uppskattade mina tankar kring träning. När jag började blanda in lite humor flög det ännu mer. Folk hörde av sig och sa att de inspirerades av att jag tar träningen på största allvar men ändå har kul på vägen. Jag tror många uppskattar just den mixen, säger Frej Ersa Engberg.
Det började med fotboll
Men det hela började med fotbollen. Frej kom upp som junior i Djurgården och fick ett lärlingskontrakt med A-laget. Sedan skrev han på ett modifierat A-lagskontrakt.
– Men jag fick aldrig spela någon match i allsvenskan. Då gick jag på lån till Sirius. Där lirade det väl inte jättebra med tränarna och hela miljön, så då stack jag till USA.
Där pluggade Frej på college i tre år på stipendium, först ett halvår i North Carolina på UNC.
– Sedan flyttade jag till New York och gjorde en transfer. Först UNC Chapel Hill, och sedan Long Island University i Brooklyn. Efter tre år i USA ville jag fortfarande inte riktigt ge upp drömmen om att bli proffs. När jag kom hem spelade jag några år i division 1 och superettan – bland annat i Assyriska, Gefle IF och Vasalund.
Vid 26 års ålder bestämde han sig för att lägga skorna på hyllan.
– Sedan gjorde jag ingenting egentligen under ett år – och efter det började jag med löpning. Det var för två år sedan, 2023.
En smakstart
Att det blev just löpning var ingen slump – Frej hade förstått att han hade fallenhet för det redan som fotbollsspelare.
– Min styrka på planen var att jag kunde springa mycket. Så någonstans visste jag att jag var hygglig. Men det började faktiskt med en vadslagning med några kompisar. Jag tänkte att en sub 3-mara inte kunde vara så svårt. Dessutom hade min pappa sprungit på 3.05, så då ville jag slå både hans tid och komma under tre timmar.
Att anta utmaningen gjorde han alltså av fåfänga – men det blev också ett sätt att komma igång med träningen igen efter att inte ha gjort någonting under ett år.
– Jag har alltid gillat att träna och är väldigt tävlingsinriktad, så det kändes som ett roligt mål. Men egentligen hade jag inga planer på att fortsätta efter det.
Man kan säga att han fick lite av en smakstart på sin nya karriär som löpare – han sprang 2023 års Stockholm Marathon på 2.43.
– Själva träningsresan fram till Stockholm Marathon och loppet i sig gav rejält med mersmak. Redan där under våren började jag inse att det här var något jag inte skulle släppa efter en mara.
Frej kände att det fanns fler lopp att sikta mot – fröet var sått. Redan i november samma år sprang han på 2.30 i Vintermarathon i Bålsta där han blev tvåa.
Googlade på sub 3-program
Att springa på så snabba tider som nybörjare är förstås få förunnat. Att Frej lyckades med det berodde dels på att han följde ett träningsprogram, dels på att han hade en gedigen träningsbakgrund.
– I början googlade jag faktiskt ”maratonprogram sub 3 timmar”. Jag följde ett av programmen ganska strikt men la till mer distans för jag tyckte jag kunde fylla på lite extra. Så jag var ganska snabbt uppe på tio mil i veckan.
Att Frej inte skadade sig när han ökade så snabbt i träningsvolym tackar han fotbollsträningen för.
– Jag har ju spelat fotboll hela livet så någon muskulär styrka måste jag ha byggt upp. Det gjorde att jag kunde ligga på den här träningsvolymen utan skador första året – jag klarade mig galant.
Har inte tränat löpskolning
Frej tar också sin träning på stort allvar – och har ett tydligt mål med den.
– Sedan maran i Bålsta 2023 har målet varit att springa under 2.20 på maran. Då trodde jag att det skulle gå lättare än vad det visat sig vara. Nu har jag förstått att jag måste bli snabbare på kortare distanser också.
Frej och hans coach Victor Smångs har därför lagt in fler fartpass i planeringen. Han tävlar också på kortare sträckor.
– Ja, men det kändes lite obekvämt i början. Jag tror jag måste ner mot 31 minuter på milen för att kunna göra en realistisk attack mot 2.20 på maraton. Men jag är lite av en dieselmotor, så jag kan kanske klara det även utan samma gap som snabbare löpare behöver.
Han får ofta frågan om han har tränat mycket löpteknik – Frej har nämligen ett löpsteg som ser lätt och energiskt ut.
– Jag blir smickrad varje gång jag får den frågan, men det har jag faktiskt inte. Jag tror det är en kombination av fotbollens krav på effektivitet och lite genetik. Båda mina föräldrar har idrottat mycket. Men någon löpskolning har jag aldrig gjort.
FREJS FAVORITPASS
”Ett pass som jag verkligen uppskattade inför mitt halvmarapers nyligen var 15 kilometer i alternerande fart. Upplägget var 2 kilometer i maratonfart följt av 1 kilometer i milfart. Det upprepade jag fem gånger – totalt blev det alltså 15 kilometer. Det är ett riktigt roligt och givande pass. Jag körde det ute – det gör jag nästan alltid. Det är bara på vintern när det är riktigt slaskigt som jag kan välja löpband. Annars föredrar jag utomhuslöpning för att behålla specificiteten – och för att det är roligare. Ett annat favoritpass är progressiva långpass. Jag startar runt 4.30 min/km och ökar successivt farten. Passet kan bli upp mot tre mil där de sista kilometrarna går i marafart. Inte snabbare än så – men det bygger väldigt bra.”
FREJS FAVORITSKOR
”Inför Lidingöloppet står det mellan två modeller: Saucony Endorphin Speed 5 ”Nordic” och Saucony Endorphin Pro 4. Är det blött i spåren blir det Speed 5, eftersom den har en grövre sula och en mer flexibel nylonplatta. Är det torrt och fint väljer jag Pro 4, för det är en snabbare sko och jag vill springa snabbt. En renodlad trailsko plockar jag bara fram om det blir extremt blött. Lidingöloppet är ju terräng, men underlaget är inte så pass tekniskt att det krävs en trailmodell vid normala förhållanden.”
”Saucony har även gjort en specialdesignad Lidingöloppssko, Endorphin Speed 5 Nordic, med ett riktigt snyggt kamouflagemönster. Den är både snabb, har bra stötdämpning och är bekväm – en väldigt bra löparsko helt enkelt.”
HUR FREJ KUTAR LIDINGÖLOPPET
”Lidingöloppet innehåller betydligt fler backar än jag är van vid. Min plan är att ta kortare steg och öka stegfrekvensen i uppförsbackarna – nästan som att jag trippar upp. Utför gäller det att släppa på och låta benen rulla. Jag minns när jag sprang för två år sedan – då gick jag till och med i Abborrbacken. Man ska inte vara rädd för att gå om det behövs. Det kostar inte så mycket tid, och man kan trycka på igen när man kommer upp. Mentalt försöker jag att ta hjälp av publiken. Att heja på dem längs banan och få ett leende tillbaka ger mycket energi. Jag gillar att spexa lite – det ger mig kraft när det blir tufft. Och så kan man se fram emot extra stöd i Karins backe med två kilometer kvar. Där kommer min samarbetspartner Saucony att ha sin egen Energy Zone – det blir ett bra lyft på slutet på tremilsloppet!”
FREJS ENERGIPLAN UNDER LIDINGÖLOPPET
”På 30 kilometer spelar energin en avgörande roll. Själv ligger jag runt 100 gram kolhydrater i timmen, men det är inget jag rekommenderar för alla. För de flesta är 50–60 gram per timme en bra nivå. Det går att få i sig en del energi via sportdryck vid vätskestationerna, men för att säkra behovet rekommenderar jag att man tar med några gels. Viktigt att testa dem på träning först bara så att magen klarar det.”
FAKTA: Frej ”Kutar” Ersa Engberg Ålder: 30 år Klubb: Spårvägen (sedan 2025) Skor: Ambassadör och löpare för Saucony Yrke: Jobbar i familjeföretaget som säljer tyska kök på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Mamma är chef, pappa involverad i ekonomin, lillasyster är kollega och lillebror pluggar för att på sikt komma med i företaget. Personbästan: 10 km väg: 31:58 (2025) Halvmaraton: 1:09:15 (2025) Maraton: 2:27:00 (2025) Instagram:@frejkutar
Kom ihåg den här tiden, när vi inte visste hur vi skulle minnas Andreas Almgren. Var han den ständigt skadade? Den snubblande nära? Eller bäst genom tiderna? Ikväll kan vi alla vara överens. Ikväll går Andreas Almgren sin första rond mot historien om sig själv.
Det var som att han damp ner när vi mest behövde det. Abeba Aregawi- drömmen hade börjat spricka, publiken orkade inte och alla andra länder hade sprungit ifrån oss. Svensk friidrott verkade ha rivit ut sig. Då kom han fram.
När Andreas Almgren tog sitt JVM- brons för ett drygt decennium sedan tände han gnistan för den gyllene löaprgenerationen vi ser just nu. Han flög så nära det där svenska 800- rekordet att vi började tro på annat än möjlksyraväggar, diskningar och fiaskon.
Men samtidigt som vi började tro startade Almgren en lindans med helvetet. Skadorna fick honom att studsa mellan löparbanan och operationsbritsen. Fram och tillbaka i något år tills dess att han inte längre studsade. Almgren försvann, andra tog över och epitet “supertalangen som försvann” verkade bli hans historia.
Då startade Rocky- filmen. Uträknad lyckades han resa sig på nio. Kom tillbaka till en ny, högre och bättre topp. Slutet gott, allting gott, eller? Problemet var bara att han tog med sig oturen från helvetet.
Därför står vi här, elva år efter genombrottet, och vet fortfarande inte hur vi ska minnas honom. På tävlingarna har han slagit europarekord, nuddat vid himlen och satt Stockholms stadion i extas. På mästerskap har han fortsatt varit skadad, blivit fyra eller missat final med tusendelar.
“Historien tenderar att upprepa sig”
Varje gång han studsat ned har han svarat med att höja insatsen. Andreas Almgren kommer inte bara tillbaka, han kommer tillbaka starkare, det vet vi.
När han för ett år sedan kastade in handduken inför OS borde vi kanske därför ha anat vad som skulle ske. Klart att grabben skulle sätta europarekord efter det.
Efter förra årets retur till helvetet är Almgren på en nivå där vi inte bara drömmer om en medalj, vi hoppas och kanske till och med tror på det. Kan det till och med bli guld? Kanske inte troligt men inte omöjligt. Statistiskt sett borde hans otur vara ersatt nu. En inte allt för stark stolpe in och han står högst upp på pallen.
Mycket har dock hänt sedan denna stockholmare sprang in i offentligheten. De största utmanarna kommer numera från USA och heter Grant Fischer och Nico Young. Fischer är två år yngre än Almgren. Springer smart, kan spurta och har en frisyr som påminner om en ingenjörsstudent från KTH eller Chalmers.
Young ser inte bara ut som en universitetsstudent, han är det. 23-åringen kan likt Fischer, det där med att avsluta starkt.
Etiopien har fyra löpare som alla sprungit snabbare än vår 30- åring från Sollentuna. Salemon Barega, Berihu Aregawi, Yomif Kejelcha och så världsettan Biniam Mehary. Men är det två saker historien lärt oss är det att den tenderar att upprepa sig och att etiopiska löpare inte kan samarbeta. Att alla fyra sprungit under 26.50 är bra men det borde inte ge Almgren allt för stora mardrömmar. Han är bevisligen bättre än vad han var för ett år sedan och med sin ingenjörsexamenborde han kunna kalkylera fram en ekvation som knäcker i alla fall tre av fyra.
Kenya kommer också med tre starka namn som alla sprungit bra men av någon anledning är jag inte särskilt rädd för dem.
Min största rädsla hade kunnat vara en spurt, men jag känner mig trygg i att den är långt borta. Jag tror inte Almgren låter en medalj hänga löst så länge. Istället tror jag han sätter upp farten med 3 kilometer kvar.
Hur ska vi minnas honom?
Problemet med Andreas Almgren har aldrig varit att han försvunnit eller sprungit dåligt. Han har egentligen inte gjort ett dåligt lopp sedan tiden innan pandemin och varje gång han försvunnit vet vi att han kommer tillbaka.
Problemet med honom är att han inte fått till det när det gällt som mest. Du kan leva på de resultat du gör på tävlingarna men mästerskapen är vad som gör dig odödlig.
Skillnaden mot tidigare år är dock att han kommer in med en uppladdning som snuddat vid perfektion. För oss dödliga, som står utifrån och tittar, har allt (utom en krampkänning) gått enligt plan. Under hela året verkar han ha skruvat upp sin kroppstemperatur och mer eller mindre levt i fukt och 30 grader. Allt för att vara så förberedd som möjligt när det väl gäller. Det var poesi att höra honom säga att han var på exakt den plats han ville vara efter DL- finalen i Zürich.
Det finns ett kalkylark på Andreas Almgrens dator. Där finns en plan med den 14:e september som sista dag. Samma dag som han missade OS skrev han in det. I eftermiddag kommer 30 utvalda män att rada upp sig på den röda tartanbanan i Tokyo. Kanske har ingen löpare i ett blågult linne varit bättre än vad Andreas Almgren är, ändå vet vi inte exakt hur vi ska definiera honom. Några minuter innan klockan tre svensk tid får vi ett första svar på det. Jag hoppas och tror att odödligheten väntar.
Äntligen dags för världsmästerskap. RW:s Olof Silvander har gjort en stor genomgång av löpningens grenar under friidrotts-VM i Tokyo den 13–21 september.
I RW:s guide till friidrotts-VM i Tokyo får du allt du behöver veta om de största löparstjärnorna på distanserna från 800 meter till maraton, alla svenska utmanare – och förstås de svenska sändningstiderna på SVT och SVT Play för löpgrenarna.
800 meter, damer: Ska brittiskan Hunter-Bell slå till?
Det har gått snart fem år sedan Georgia Hunter-Bell, Storbritannien, kom tillbaka till löpningen. Efter att skador förstört hennes motivation började hon springa igen under pandemin och förra året tog hon sina första internationella medaljer. Det var brons på OS och silver på EM, fast då på 1 500 meter. Den här säsongen har hon tagit steg även på 800 meter och har för första gången gått under 1.57.
Världsettan på distansen kommer från Etiopien och heter Tsige Duguma. Förra året knep hon ett silver i Paris och ett guld på inomhus-VM.
Den regerande världsmästaren Marry Moraa från Kenya ska inte heller räknas bort. Hon har en vass spurt men blev nersprungen av Hunter-Bell när de möttes på Diamond League i Stockholm.
Brittiska Keely Hodgkinson har heller inte gett upp en VM-start än. Hon har gått skadad en längre tid och fick bland annat ställa in Bauhaus-galan. Hon ”harade” däremot på Faith Kipyegons mile-lopp Breaking4 i Paris så hon bör inte vara allt för långt ifrån tävlingsformen.
Tyngre går det för amerikanskan Atting Mu som knappt gått att känna igen sedan hennes fall i de amerikanska mästerskapen förra året. Hon tog OS-guldet i Tokyo och VM-guldet i Eugene men har i år knappt varit under 2 minuter. På de amerikanska uttagningarna försvann hon redan i försöken. Vann gjorde i stället den dubbla collegemästarinnan Roisin Willis.
Kanske är Andreas Kramer den mest rutinerade i hela den svenska VM-truppen? För tio år sedan gjorde Andreas Kramer sitt första mästerskap och sedan dess har han knappt missat ett enda. När det kommer till VM har han däremot aldrig tagit sig till final. Närmast var han för åtta år sedan i London då han blev tolva.
Kramer är en stabil 800-meterslöpare som legat runt 1.43–1.44 i år. Precis som tidigare år är det jämnt på 800 meter och kan Kramer bara ta sig till final är det mycket som är möjligt. Men då krävs det nog att han har kapacitet att springa under 1.43 för att han ska kunna ta sig vidare från en semifinal.
Efter förra årets rekordartade utveckling på distansen har tiderna planat ut något, även om de fortfarande är bättre än på länge. Bäst är Emmanuel Wanyonyi, från Kenya, som är ensam under 1.42. Han tog en imponerande seger i Monacos Diamond League där han slog sina huvudkonkurrenter. Addera att han är regerande olympisk mästare och du förstår att han måste bära favoritskapet.
Bakom honom är det desto jämnare mellan framför allt fyra löpare. Josh Hoey från USA tog VM-guldet i vintras. Han har på två år gått från att vara en 1.47–1.48-löpare till att springa på 1.42. Han misslyckades däremot på det amerikanska mästerskapet och blev bara fyra, vilket betyder att han inte får resa till Tokyo.
I stället var det den gamle världsmästaren från 2019, Donovan Brazier, som vann. Brazier verkar ha vaknat till liv igen efter att inte ha tävlat sedan 2022. Nu gjorde han 1.42,19 i finalen och går in som en medaljkandidat i världsmästerskapet. Bakom honom blev blott 16 år gamla Cooper Lutkenhaus tvåa på det nya U18-världsrekordet 1.42,27. Han blir ett spännande namn att följa. Den tredje platsen i de amerikanska uttagningarna kneps av Bryce Hoppel som vann VM-guld inomhus 2024.
Algeriern Djamel Sedjati slog igenom stort förra året och tog OS-brons på distansen. Förra året misstänktes han för dopning och det gjordes en razzia mot hans boende i OS-byn. Han är dock inte dömd.
Marco Arop från Kanada är den regerande världsmästaren på 800 meter och var tvåa på OS i Paris. Arop har ett personbästa så bra som 1.41,20.
Så bra har inte britten Max Burgin sprungit men han har tagit stora kliv i sin utveckling i år. Han saknar internationella medaljer men kanske kan det komma i år. Burgin var i OS-final förra året och har sprungit på fina 1.42,36. Australiensaren Peter Bol är en annan löpare som man kan ha ögonen på.
Kenyanskan Faith Kipyegon har dominerat på distansen de senaste åren och faktum är att hon sedan 2016 endast förlorat en enda final. I Eugene, USA, tidigare i år slog hon ytterligare ett världsrekord när hon sprang in på 3.48,68. Att 31-åringen är storfavorit inför 1 500 metersloppet är ingen överdrift.
Men när Faith Kipyegon springer så bra är det lätt att glömma vilka prestationer de bakom henne har gjort. När Kipyegon satte världsrekordet på Hayward Field blev etiopiskan Diribe Welteji tvåa på 3.51,44 – den åttonde bästa tiden någonsin. Weltej har precis fyllt 23 år och har ett silver att försvara från VM i Budapest.
Sexa på listan över de snabbaste kvinnorna genom tiderna är australiensiskan Jessica Hull. Hon har inte varit nere på riktigt så snabba tider än i år, men har gjort fina 3.52. Förra året knep hon silvret i OS-finalen bakom Kipyegon.
Vi får inte heller glömma Welteijs landsmaninna Gudaf Tsegay, som knep guldet på inomhus-VM. Georgia Hunter-Bell får även här räknas som brittiskornas hopp. Hon har framför allt imponerat på 800 meter men Hunter-Bell har gjort bra tider även på 1 500 meter.
Från USA kommer Niki Hiltz och Sinclair Johnsson till Tokyo. Kanske kan etiopiskan Birke Haylom eller irländskan Sarah Healy också överraska.
Vera Sjöberg har imponerat i år – och nu ska hon springa 1 500 meter på VM.
För svensk del kan det här bli en rolig gren. Vera Sjöberg, Wilma Nielsen och Mia Barnett ska alla springa världsmästerskapet. Det är framför allt Sjöberg som imponerat under året med ett silver på 5 000 meter i de amerikanska collegemästerskapens NCAA-final. Hon tog sedan SM-gulden på både 1 500 meter – där hon solosprang på 4.05 – och på 5 000 meter.
Yolanda Ngarambe är med på rankningen men ersätts av Mia Barnett. Wilma Nielsen har kommit igång bra efter en vår med skador. Nielsen som ju faktiskt tog hem NCAA-mästerskapet på en engelsk mil i vintras. Med 4.02,05 är hon trea genom tiderna i Sverige.
Förra året var det denna distans som var den mest uppskrivna inför OS då duellen mellan Jakob Ingebrigtsen och Josh Kerr nådde klimax. I år har ”skitsnacket” mellan dem uteblivit och grenen känns mer öppen. Jakob har gått skadad och inte sprungit. Josh Kerr har tävlat på Grand Slam Track och blandat och givit under säsongen. Han promenerade visserligen hem det brittiska mästerskapet på 5 000 meter men blev ”bara” tvåa i Londons Diamond League på 3.29.
Han som vann på sträckan under OS i Paris, Cole Hocker, har visserligen sprungit bra på de längre sträckorna men inte fått till det på 1 500 meter i år. Hocker lyckades spurta hem den tredje och sista platsen på de amerikanska uttagningarna där både Yared Nguse och Hobbs Kessler försvann. Nguse och Kessler var trea och fyra i OS-finalen förra året och i vintras satte Nguse världsrekord på en engelsk mil. Nu blir deras frånvaro ett bevis på hur tuffa de amerikanska uttagningarna kan vara.
I de andras frånvaro har fransmannen Azdinne Habz tagit sig in som sexa genom tiderna. Kenyanen Phanuel Kipkosgei Koech har sprungit på 3.27 och George Mills har blivit snabbaste britt.
Nederländerna har också börjat ta för sig. Stefan Nillessen har visat att hans plats i OS-finalen i fjol inte var någon slump och den unge Niels Laros har börjat veva i gång igen efter sin skada. Laros tider hittills ger visserligen ingen skrämselhicka, men nederländaren har visat på en mognad i sitt sätt att genomföra loppen taktiskt. På lag-EM visade han bland annat prov på hur man spurtar hem ett 5 000-meterslopp på smartaste sätt. Laros kan alltså bli farlig i en final.
För svensk del kommer Samuel ”Pilen” Pihlström till start. Han har legat stabilt på tider runt 3.30–3.31 och är en av löparna som kan hugga om en finalplats. I rätt typ av lopp kan det gå. Och då kan vi kanske få se den första svensken att springa under 3.30 på köpet.
3 000 meter hinder, damer: Många är bättre än på länge
3 000 meter hinder, damer Måndag 15/9: 02.15, försök Onsdag 17/9: 14.57, final
Burundiskan Winfred Yavi är både regerande världs- och olympiamästare. I år har hon dessutom snuddat vid världsrekordet och kommer springa in på Tokyos banor som favorit till guldet.
Tvåa på världsårsbästalistan är just nu kenyanskan Faith Cherotich. Även om det var länge sedan så många sprang under nio minuter under ett och samma år är Cherotich och Yavi de enda som varit under 8.50 i år. Den 21 år gamla Cherotich knep bronset på OS förra året och har i år gått upp som fyra genom alla tider på distansen. De två gånger som Yavi fått stryk i år är det Cherotich som slagit henne.
Ugandiskan Peruth Chemutai kommer också vilja blanda sig in i toppstriden. Hon tog silver förra året och är tre sekunder bakom Cherotich på världsårsbästalistan. Glöm inte heller bort kenyanskan Doris Lemngole, kazakiskan Norah Jeruto och etiopiskan Sembo Almayew.
3 000 meter hinder, herrar: El Bakkali – VM:s största favorit?
3 000 meter hinder, herrar Lördag 13/9: 11.05, försök Måndag 15/9: 14.55, final
Marockanen Souffiane El Bakkali har inte förlorat en internationell final på 3 000 meter hinder på sex år. Även om hans bästa tid ”bara” kvalar in på nionde plats i världen genom tiderna har han visat sig vara i det närmaste oslagbar i duellspelet. Under 2020-talet har han endast fått stryk på 3 000 meter hinder tre gånger. En av dessa var tidigare i år, på Diamond League i Xiamen då Samuel Firewu vann. Etiopiern, som är 21 år, saknar mästerskapsmedaljer men har en OS-final på CV:t.
Världsrekordhållaren och de senaste årens utmanare till El Bakkali, etiopiern Lamecha Girma, har sedan sitt dramatiska fall i OS-finalen i fjol tävlat sparsamt och har ännu inte visat på någon storform. Tidsmässigt kommer i stället El Bakkalis stora hot från Tyskland. Fredrik Rupperth har i år gått från 8.15 till 8.01 och är med det tvåa i världen. På meritlistan har han som bäst en fjärdeplats på EM.
Vi får heller inte glömma bort japanen Ryuji Miura som var nära att slå El Bakkali i Monacos Diamond League. Kenyanerna Edmund Serem och Simon Kiprop Koech kommer också att bli farliga. Missar Kenya medalj i denna gren finns det risk att landssorg utlyses. Ingen nation är så stolt över sina hinderlöpare som de är.
En liten varningsflagga hissas också för nyzeeländaren Geordie Beamish. Han har en av de vassaste avslutningarna i startfältet. Är han med när klockan ringer för sista varvet kan det bli en rolig kväll för ”kiwin”.
För svensk del har hinderlöpningen de senaste åren varit en trevlig historia. Emil Blomberg, Vidar Johansson, Simon Sundström och den senaste året även Leo Magnusson har skämt bort oss. I år har killarna, efter en lite trög start på säsongen, börjat komma igång. Johansson, Sundström och Magnusson sprang alla in under 8.18 vid tävlingarna i Belgien tidigare i år.
För att mästerskapet ska bli riktigt kul lär det dock krävas att killarna har kapacitet att springa ner mot 8.13, något som Leo Magnusson gjorde förra året. Simon Sundström kommer däremot inte att springa VM.
En distans som tidsmässigt tagit stora kliv de senaste åren är damernas 5 000 meter. Sju av de tio snabbaste tiderna någonsin har kommit under 2020-talet. Bäst av alla är kenyanskan Beatrice Chebet som på Diamond League i Eugene i år blev första kvinna att gå under 14 minuter när hon sprang in på 13.58,06.
Bakom henne finns landsmaninnan och regerande världsmästaren Faith Kipyegon. En gång i tiden var hon världsrekordhållare på sträckan men nu hittas hon först som fyra genom tiderna.
Världstvåa i år är Agnes Jebet Ngetish. Kenyanskan har snuddat vid 14.00-gränsen men saknar än så länge en VM-medalj på bana.
Etiopien kommer också med ett starkt lag där Gudaf Tsegay, 28, får ses som den bästa. Hon tog guldet på distansen 2022 och vann i vintras VM-guld på 1 500 meter. Precis som Kipyegon har hon haft världsrekordet på sträckan. Hennes landsmaninna, Freweyni Hailu, hade en fin inomhussäsong med VM-guld på 3 000 meter och lär bli farlig. Detsamma gäller för 18-åriga Birke Haylom, även hon från Etiopien.
Italienskan Nadia Battocletti kan också blanda sig in i toppstriden. Den regerande Europamästaren tog förra året ett silver på OS, fast då på den dubbla distansen.
I och med att Jakob Ingebrigtsen gått skadad har den här distansen öppnat upp sig något. Norrmannen har inte förlorat ett mästerskapslopp på sträckan under de tre senaste åren, men med skadan i bagaget är formen mera oklar.
Det här öppnar upp för bland annat Europarekordhållaren på distansen, Andreas Almgren, som kommer att göra två starter på VM. Den första, 10 000 meter, går söndag 14 september och får ses som den stora chansen till medalj. Men faktum är att han har god chans till en topplacering även på 5 000 meter.
Tidsmässigt kommer Almgren absolut att gå in som en kandidat till medaljerna och guldet. Man måste däremot komma ihåg att han kommer att ha ett 10 000-meterslopp i benen när det är dags för start. Det har också visat sig att Andreas Almgren inte riktigt har den där fartväxlingen som kan behövas i ett mästerskapslopp. Men han är trots allt en världslöpare – gör han ett klokt lopp är det fullt rimligt att drömma om två medaljer.
Favoritskapet får däremot ändå delas mellan amerikanen Grant Fischer och Jakob Ingebrigtsen. Fischer satte under vintern världsrekord på sträckan inomhus och är just nu världsetta. Glöm inte heller bort Fischers landsman Nico Young som tog en imponerande seger i Oslos Diamond League tidigare i år.
En varningsflagga måste också höjas för den tredje amerikanen, Cole Hocker. Han har börjat veva i gång säsongen och vann de amerikanska uttagningarna på distansen. Hocker sitter dessutom på en av världens bästa avslutningar.
Etiopierna kommer också med ett starkt lag med Hagos Gebrhiwet, Yomif Kejelecha och Biniam Mehary. Sist men inte minst är britten George Mills en löpare att hålla ögonen på.
10 000 meter, damer: Blir det här VM:s jämnaste lopp?
10 000 meter, damer Lördag 13/9: 14.30, final
Än har ingen av topplöparna gått under 30 minuter i år, i stället ligger topp tolv samlade inom 14 sekunder. Bäst är kenyanskan Janeth Chepngetich som vann de knallhårda kenyanska uttagningarna på 30.27. Tvåa är Agnes Jebet Ngetich och trea Beatrice Chebet som även de gjorde 30.27 i samma lopp.
Chebet vann OS-guld på 5 000 och 10 000 meter i fjol – och satte dessutom världsrekord på den senare distansen. På Eugenes Diamond League blev hon första kvinna att gå under 29 minuter förra året.
Etiopiskorna Yenawa Nbret och Chaltu Dida har även de gjort tider runt 30.30 i år. Samma sak gäller för australiensiskan Rose Davies och amerikanskan Elise Cranny. I rätt typ av lopp kan också norskan Karoline Bjerkeli Grövdal blanda sig in i leken. Grövdal var länge en prenumerant på EM-gulden i terräng men saknar än så länge en VM-medalj.
Kommer italienskan Nadia Battocletti till start blir även hon att räkna med. Förra året tog 25-åringen OS-silvret bakom Chebet.
10 000 meter, herrar: Almgrens stora chans
10 000 meter, herrar Söndag 14/9: 14.30, final
För ett år sedan, när Andreas Almgren tvingades ställa in OS, skapade han ett Excelark. I det skrev han in den 14:e september, dagen då 10 000 meter går av stapeln på VM. Nu är dagen snart här och chansen att få upprättelse närmar sig.
Almgren har bara kört ett 10 000-meterslopp sedan EM-finalen 2024. SM-guldet i början på augusti sa inte så mycket om hans form – där sprang han mest igenom de 25 varven under en hård träningsperiod. Men Almgren går faktiskt in i mästerskapet som en medalj- och guldkandidat. Han är ju ändå Europarekordhållare på både 5 000 meter och 10 kilometer landsväg. Om han skött uppladdningen och om han gör ett taktiskt bra lopp kan det här komma att bli en mycket rolig svensk kväll – kanske till och med en historisk sådan.
Om vi måste peka ut något orosmoln får det bli den bristande rutinen. Han har faktiskt bara sprungit tre 10 000-meterslopp på bana – och bara ett av dessa har varit på ett mästerskap. Han kommer också möta ett tufft motstånd. Bland annat i form av amerikanen Grant Fischer som har vassa avslutningar. Även etiopierna Salemon Barega, Berihu Aregawi och Biniam Mehary kommer att bli svåra nötter att knäcka.
På förra årets OS sattes det fart från start och segertiden skrevs till 26.43 när ugandiern Joshua Cheptegei korsade mållinjen. Det var den snabbaste tiden på 10 000 meter i den olympiska historien. Det kanske låter konstigt, men en hög fart skulle antagligen gynna Almgren. Svensken har visat sig vara vassare i lopp där det går fort från start än lopp där allt avgörs i spurten.
Det går hur som helst inte att komma ifrån att det här är den mest spännande distansen ur svensk löparsynvinkel. Kanske kan Andreas Almgren knipa en historisk VM-medalj?
Maraton, damer: Ny etiopisk seger?
Maraton, damer Söndag 14/9: 01.00, final
I Budapest-VM 2023 var det etiopiskan Amane Beriso Shankule som tog hem segern. Precis som då kommer värmen att vara en avgörande faktor under maratonloppet i Tokyo. Den som klarar värmen bra kommer att ha en stor fördel gentemot de övriga löparna.
På damsidan har maratonvärlden blivit drabbad av en stor negativ händelse. Världsrekordhållaren Ruth Chepngetich, som blev första kvinna att springa under 2.10, åkte under sommaren fast för dopning. Men det är inte säkert att hon hade sprungit VM – maratondistansen brukar sakna flera av de bästa.
Kanske kommer etiopiskan Tigit Assefa till start. Gör hon det får hon räknas som favorit. Speciellt eftersom nederländskan Sifan Hassan missar hela mästerskapet.
Maraton, herrar: Kan Suldan skrälla?
Maraton, herrar Måndag 15/9: 01.00, final
Ebba Tulu Chala, Samuel Tsegay och Suldan Hassan har alla tre kvalat in och är uttagna till mästerskapets maratonlopp. Bäst rankad inför mästerskapet är den svenska rekordhållaren Suldan Hassan med sina 2.05.57.
Faktum är att det är jämnt på världsrankningen just nu, och eftersom flera av de bästa maratonlöparna väljer bort VM för andra lopp kan det här bli en rolig dag för svensken. Hassan har just nu inte mer än en minut upp till 15:e plats på världsrankningen.
I Budapest-VM 2023 vann Victor Kiplangat från Uganda på 2.08.53. Om man inte räknar med VM i Eugene 2022, som Tamirat Tola, Etiopien, vann på mästerskapsrekordet 2.05.36, är det tider mellan 2.08 och 2.12 som krävts för guld. Kommer Tamirat Tola till start blir han förstås farlig för de övriga. Den regerande olympiske mästaren har ett personligt rekord på 2.03.39.
