Nya mål

Det känns svårt att försöka sätta ord på alla känslor och intryck som snurrar runt i huvudet just nu efter denna fantastiska helg, vet inte riktigt var jag ska börja. Dalarna levererade. Team Asics levererade. Är fortfarande hög på adrenalin efter att sprungit (läs förflyttat kroppen) de 9 milen mellan Sälen och Mora. Jag är så sjukt nöjd med att ha klarat av detta och ännu stoltare över att ha fixat medaljtiden och förutom finishertröjan även få prestationsmedaljen. Det har vart en krokig resa fram till målgången. När vi fick reda på denna utmaning i vintras sa jag direkt att jag ville springa hela sträckan utan att riktigt förstå innebörden av det. Efter Stockholm Marathon var jag riktigt taggad på att köra riktiga långpass och mycket mängd för att stå väl förberedd på startlinjen. Så blev det inte riktigt. För en månad sen hade jag ställt in mig på att det inte skulle bli nån start pga knät. Därför höll det på att brista när jag kom in på den klassiska målrakan i Mora och förstod att jag skulle ta mig i mål. Alla känslor kom just där och då och jag fick verkligen anstränga mig för att inte börja böla medan jag sprang mot målet.

Den här helgen blev precis så fantastisk som jag hoppats på innan. Det blev inte sämre av högsommarvädret som fick folk att gå man ur huse för att heja på längs banan och på stan. Ett stort tack till Camilla på Asics och Jonas på RW för ett fantastiskt arrangemang för oss i teamet, ni bidrog verkligen till att göra Ultravasan 2015 till ett oförglömligt minne. Allt ifrån att se till att vi hade tillräckligt med godis i minibussen på vår lilla roadtrip till att stiga upp mitt i natten och köra oss till starten. Kärlek till er!

FREDAG – Dagen innan…

Påbörjade min resa mot Dalarna strax efter lunch i fredags. I Gävle blev jag upplockad av dom andra i ett monster till minibuss. Ett par timmar senare var vi äntligen framme i Mora. Vi checkade in på vårt hotell som bara låg ett par hundra meter från målområdet och begav oss sen till nummerlappsutdelningen som också låg i anslutning till målet. Efter att ha fått ut våra lappar och kollat runt lite snabbt i mässtältet satte vi kurs mot Gopshus, ett par mil från Mora alldeles i närheten av kontrollen i Oxberg där vi skulle äta middag. Där stötte vi på Linus Holmsäter, Ida Nilsson och massa andra duktiga löpare. Vi fick en liten rundtur av Linus vars familj drev den lilla gården som var helt fantastisk fin med Vasaloppsåret precis runt hörnet. Åt på tok för mycket och kände direkt att jag skulle komma att få ångra det senare under loppet. Innan det var dags att gå och lägga sig var vi såklart tvugna att spana in den klassiska mållinjen. Tillbska på hotellet packade jag i ordning min dropväska, la fram alla kläder och försökte fixa allt det praktiska inför den stora dagen. Somnade strax efter niotiden och lyckades få till ca4h sömn.

LÖRDAG – Race day

Kl.01.45 ringde väckarklockan. Kändes inte så hemskt som jag hade befarat att gå upp så tidigt. Hade fortfarande inte bestämt mig för utrustning utan packade med allt och tänkte att jag bestämmer på plats. Stapplade ner till matsalen där en stor frukostbuffé stod uppdukad och det kryllade av löpare. Nöjde mig med en kopp kaffe och högg en färdiggjord macka att ha med i bilen. 02.30 lämnade vi Mora och det första som händer är att privatchaufför Jonas håller på att köra över ett gäng överförfriskade ungdomar på väg hem från krogen som uppnebarligen tyckte att vägen tillhörde dem. Skilda världar.

Drygt en timme före start anlände vi till Sälen. Vi satt kvar i bilen en stund, drack kaffe, pratade och jag försökte bestämma hur jag skulle göra med utrustningen. Till slut bestämde jag mig för varken ryggsäck eller vätskebälte. När det var en halvtimme kvar till start var det dags att bege sig. Temperaturen ute var inte mer än 4-5 grader och det kändes snorkallt även med överdragskläder. Började fundera på om man inte skulle springa med jacka och väska ändå. 5min före start ställde vi oss startgruppen och det var en helt magisk stämning, bland det häftigaste jag vart med om i löparsammanhang. Nästan så att det slår starten i New York. Mörkret, dimman, röken, marshallerna och musiken gjorde att man fick gåshud och jag kan tänka mig att komma tillbaka bara för att få uppleva starten igen.

Sälen – Smågan (9,2km)
Den officiella målsättningen var att överleva, ta sig i mål. Den realistiska att göra det på 10h och den inofficiella att fixa medaljtiden. Precis när jag passerade mållinjen bestämde jag mig för att åtminstone ge medaljtiden en chans och ta varje mil på en timme fram tills dess att jag orkade mer.

Första sträckan till Smågan inleddes med en lång och ganska brant uppförsbacke som säkert var ett par km lång. Det kändes rätt så bra eftersom det gjorde att man inte drogs med i nån rusning. När stigningen väl var över väntade en ganska behaglig och lättlöpt del på breda grusvägar till första kontrollen. Frös fruktansvärt om hela kroppen, framförallt händerna var som isbitar.

Smågan – Mångsbodarna (14,3km)
I smågan gav jag mig på på sportdrycken. Det var lite av en chansning eftersom jag inte testat den sen tidigare och vet att min mage normalt inte tål sportdryck, men det kändes inte som nåt alternativ att bara köra på vatten. Efter bara ett par minuter sa magen ifrån och det var bara att springa in i skogen.

Banan ändrade nu karaktär och man kom in i ganska kuperad skog med många knixiga stigar. Det enda jag såg fram till Mångsbodarna var mina egan fötter. Efterhand blev det också långa partier med spänger och pga underlaget var det i princip omöjligt att både springa om eller bli omsprungen. Alla vi löpare utgjorde ett långt lemmeltåg som måste ha sett ganska roligt ut. Här nånstans snubblade jag även till på en gren och föll framåt och slog mig ganska rejält. När jag tog av mig strumporna på hotellet hade jag fullt med grus och sår innanför strumporna och blod som rann men där och då var det bara att resa sig. 

Mångsbodarna – Risberg (10,8km)
I Mångsbodarna kom den första förstärkta kontrollen. Jag hoppade direkt in på en toa eftersom magen fortfarande var paj men fick i mig lite chips och gelehallon innan jag stack vidare. Nu splittrades alla löpare upp och stundtals blev det ganska mycket ensamlöpning på ganska breda grusvägar. Sista biten upp till Risberg var ganska kuperad med några kraftiga stigningar, än så länge sprang jag uppför alla backar men tempot sjönk rejält. Snittfarten lyckades jag hålla som planerat.

Risberg – Evertsberg (12,4km)
Både kroppen och skallen var med bra fortfarande. Hade sett fram emot att komma till Evertsberg eftersom det var halvvägs och dessutom låg alla dropväskor där så man hade möjlighet att byta skor och kläder. Tempot låg kring 5.30 fart vilket blev till 6-fart i snitt med gångpauser vid vätskestationerna. På väg till Evertsberg passerade vid 42,2km markeringen som bestod av en stor Asics portal med massa skyltar som Beyond marathon och We are ultra marathoners. Passerade mitt tidigare längdrekord och var nu ute på okänd mark. Strax före kontrollen började jag känna mig lite trött och det var enda gången som jag kände mig uttråkad så Evertsberg kunde inte ha kommit lägligare.

Evertsberg – Oxberg (15km)
Blev kvar i Evertsberg i mer än 20min. Åt säkert 5 tallrikar med pasta, lika många pannkakor, falukorvsmackor och chips. Passade på att stretcha, skölja av mig med en vattenslang och byta tightsen mot shorts och även trailskorna mot vanliga löparskor. När jag stack iväg hade solen börjat värma ganska bra och nu kom en lång utförslöpa på asfalt och det kändes riktigt lätt efter energikicken från all mat. Tryckte omedvetet på ner till 4.30-fart innan jag kom ikapp en man från Uppsala som vände sig om och började prata med mig vilket fick mig att dra ner på tempot. Vi sprang nästan hela vägen till Oxberg tillsammans och småparatade så sträckan gick ganska lätt att ta sig igenom förutom den sista biten som bestod av rätt många uppförsbackar.

Oxberg – Hökberg (9,2km)
De första 7milen gick över förväntan men nånstans på den här sträckan började kroppen säga ifrån och minnet är något suddigt. Kommer inte ihåg mycket mer än att det var förbannat jobbigt och jag längtade till varje vätskekontroll var 3-5km bara för att få en anledning att stanna till och gå. Vissa partier gick på gräs bakom hus vilket typ är det jobbigaste att springa på. Kontrollen i Hökberg var den sista förstärkta matkontrollen och det var det enda jag såg framför mig. Tempot hade sjunkit något men låg fortfarande bra till.

Hökberg – Eldris (10,2km)
Tryckte i mig ännu mer pasta och pannkakor och efter det har jag inte många minnen heller förutom att det var jobbigt, att underlaget var ännu jobbigare och att jag mest ville gå. Tror att det var härnånstans det helt plötsligt dök upp partier med sand vilket bara kändes konstigt. Kändes som man åkte två steg bakåt för varje steg framåt. Nu var det dock så nära att det liksom aldrig fanns i tanken att ens bryta. Vaderna gjorde ont och låren skrek vid varje nedförsbacke men jag hade aldrig så ont att det inte gick att springa. 

Eldris – Mora (8,9km)
Svepte säkert en liter coca cola och fick en liten kick. Nu var det nära. Började räkna på att jag hade nästan 1h och 20min på mig härifrån för att fixa medaljtiden och tänkte att nu är det väl ändå klart. Men klockan dog strax efter och det här var den absolut jobbigaste biten att springa. En kilometer kändes som en mil. Fick varva gång och löpning om vartannat. Hade ingen aning om hur sakta det gick men började förstå att km tiderna säkert droppat till 8min/km. Med 3km kvar kom man in på ett elljusspår och nu kändes det att målet var nära, man kunde höra speakern i målet långt borta. Blev omsprungen av rätt många utan att kunna svara. När jag passerade skylten 1km kvar och började se centrala Mora fick jag en klump i halsen och blev överväldigad av tanken på att jag skulle klara det. Sista biten in i mål var precis så häftig som jag tänkt mig med de röda staketen och folk som hejjade på, vevade de klassiska tv bilderna från Vasaloppet i huvudet innan jag svängde in på målrakan och såg den klassiska skylten.

Tog ett tag att samla ihop sig, fick min medalj och tröja och stapplade sen vidare mot mattältet. Först nu kände jag hur ont jag hade i låren, hur varmt det faktiskt var och hur lite energi jag hade i kroppen. Ställde mig i matkön och slevade upp en stor tallrik pasta med köttgryta, träffade på Frida som också satt och åt och som kommit in på 7:e plats i 45an trots jättemycket magproblem och frossa och fick också höra att Josefine överraskat och sprungit in på en pallplats. Riktigt coolt. 

Som tur var låg hotellet bara ett par hundra meter bort men det var tillräckligt långt efter att ha sprungit 90km. Stretchade lite så gott det gick, tog en skön dusch, kontrollerade vilka kroppsdelar som var intakta och hann även med en kort tupplur innan vi samlades för gemensam middag. Har nog aldrig ätit så god mat som igår efter loppet, eller druckit så god öl heller för den delen.

Efter middagen gick vi bort till målet för att kolla på prisceremonin för 90km klassen där Jonas Buud fick ta emot folkets jubel. Vi avslutade en perfekt dag med en öl i hotellbaren, sen somnade jag på 2 sekunder och vaknade inte en enda gång under natten av kramp eller smärta som brukar vara det vanliga efter långlopp.

SÖNDAG

Vaknade relativt utvilad imorse men känner ändå att sömnbehovet fortfarande är rätt stort. Men kroppen kändes bra imorse, har lite ont i vaderna och känner nånting diffust runt knät men inte alls dom där huggande knivarna eller nåt som pekar på att nånting är trasigt. Det vore väl rätt konstigt om det inte kändes att man sprungit 9mil igår. Tog faktiskt trapporna ner till frukosten och det brukar vara ett bra tecken.

Som avslutning på denna helg åt vi frukost ihop med vinnaren Jonas Buud med familj och Sophia Sundberg. Det är så sjukt svårt att ta in att man kan springa Ultravasan med en snittfart på 3.49min/km.

Nu har jag testat på Ultra. Det var långt. Riktigt långt, på gränsen till för långt. Vi får se om jag gör det igen. Men Ultravasan kan jag verkligen rekommendera till alla, oavsett om man är ultralöpare eller inte. Har inte stött på nåt bättre eller proffsigare arrangemang, allt från hur smidigt logistiken flöt på till alla fantastiskt trevliga funktionärer längs banan. Och såklart grädden på moset, att få springa den klassiska Vasaloppssträckan. 

Nu tar vi nya tag. Jag ska vila hela denna vecka, men sen tar Team Asics sikte mot den tredje och sista utamningen; Asics Grand 10 i Berlin i mitten av oktober, ett riktigt snabbt 10km lopp. Däremellan blir det ytterligare en Berlinresa för egen del för att springa Berlin Marathon. DN Stockholm halvmarathon är planerat sen länge också och det kan nog bli ytterligare nåt lopp beroende på hur kroppen återhämtar sig.

/Hörs

Nu är det nära. Börjar känna nervositeten komma smygandes. Men det är en annan form av nervositet. Inför en mara är jag alltid nervös inför vetskapen om hur ont sista milen alltid gör. Men nu är jag nervös därför att jag inte vet om jag kommer ta mig i i mål. Kanske ger kroppen upp efter 7mil och bara stänger av. Syntax error. Dessutom blir jag ännu mer nervös med tanke på vädret. Förra helgens värme var visst inte nåt sista dödsryck. Högsommarvärmen verkar vara här för att stanna. Det är dumt att klaga med tanke på den mediokra ”sommar” vi haft i år men det är inte utan att jag svär lite för mig själv. Som om 90km inte är jobbigt nog att springa ändå, nu ska vi tvingas göra det i hetta och ingen vind. Tidigare idag skickade Vasaloppet ut ett mejl och varnade för det varma vädret som kommer inta Dalarna till helgen. Det är ingen munter läsning när man kollar väderrapporterna.

Nu kommer det alltså bli både sol, värme och ytterst lite vind. Kanske den sämsta kombinationen för löpning. Okej, kyla, regn och storm kan vara snäppet sämre men det känns som pest eller kolera.

Hade inte tänkt springa med vätska men inser att det börjar bli läge att tänka om. När temperaturen sticker upp till +30 grader i solen kommer det nog kännas lååångt mellan vätskestationerna på slutet. Bälte eller ryggsäck, nåt av dom får det nog bli.

Annars känns kroppen okej. Är lite stel i ena vaden och ländryggen spökar lite men det är inget som kommer stoppa mig från att stå på startlinjen på lördag morgon. Har fått till bra med sömn också den här veckan och snittat 8h varje dag så förhoppningsvis kommer jag vara någorlunda fräsch när klockan ringer strax före 02.00 natten mot lördag. Tror inte riktigt att jag fattat än att jag ska springa 90km. Det känns fortfarande overkligt och väldigt långt borta.

Nu är det dags att packa det sista. Kommer nog starta med korta tights, t-shirt och trailskor för att halvvägs byta till linne och vanliga skor med lite mer dämpning. Skavsårsplåster, sportslick, vasselin, liniment och kirurgtejp är redan nerpackat. Pappersnädsukar i bakfickan också utifall magen pajjar därute i skogen och man tvingas till ett ofrivilligt stopp. Tånaglarna kommer nog inte gilla att springa sista biten utan sockar.

Återstår att se om det blir nån finishertröja eller inte, den som lever får se. Hur det än går kommer det bli en sjukt rolig helg. Blir det bara hälften så häftigt som fjolåret verkar ha vart när man kollar nedanstående klipp så kommer jag vara mer än nöjd.

Lagom till den här helgen vaknade plötsligt sommaren till liv efter att ha lyst med sin frånvaro. Sista dödsrycket. Det var också den sista helgen att hinna med nån form av vettig träning inför Ultravasan, nästa vecka tänker jag förvisso försöka skramla ihop ytterligare ett gäng mil men skruva ner tempot och försöka se till att benen är så fräscha som möjligt på lördag. Jag hade planerat ett par riktiga mastodont pass både igår och idag men kom helt av mig när solen och värmen gjorde entré. Dricka öl på en uteservering utan att behöva sitta under infravärme lockade lika mycket som att springa. Att kolla in GIF Sundsvall hemma på Norrporten Arena utan att behöva ta på sig dunjacka och underställ som brukar vara normen lockade också. Det fick bli en kompromiss. Försöka njuta av sommarens sista suck och samtidigt försöka göra nåt vettigt av träningen. Tur att man som lärare är van att skjuta från höften och ta det mesta på volley. 

Gårdagens pass blev inte bra nånstans. Vaknade med betongkeps men tvingade mig ändå ut i värmen. Jobbigt var bara förnamnet. I fredagskväll kändes det som en utmärkt idé att börja dricka white russian kl01.30, men tro mig, det är aldrig en bra idé oavsett vad. Men jag ställde i alla fall inte in träningen, det finns inte på kartan. Det blev inte lika långt och hårt som planerat men resonerade att alla pass som genomförs är bra pass. Igår var jag bortbjuden på middag som såklart inkluderade både vin och öl men som tur var kändes kroppen fräsch imorse. Betade av det sista långpasset nu idag. 32km. 4.55-fart. Varmt och skönt och förvånandsvärt lätt känsla. Tuggade på utan att det kändes varken jobbigt eller långtråkigt. Helt plötsligt var jag hemma och 2,5h har aldrig gått så fort som idag. 

Trots att jag inte fick in så många mil som jag hade tänkt från början den här helgen så är jag ändå nöjd med hur träningen har gått de senaste 3 veckorna sen jag kunde köra på för fullt. Försöker påminna mig om att jag för en månad sen inte ens kunde springa 7km. Jag har ändå lyckats få in 4 hyffsade långpass, gnetat på och skramlat ihop rätt många mil och framförallt känt att 3-4mils löpning i lugn fart inte vart särskilt jobbigt nu på slutet. Det som fått stå tillbaka är farten. Häromdagen körde jag 6x10min, milfart var alldeles för jobbigt och efterhand även halvmarafart. Sista intervallen gick i marafart med nöd och näppe. Men man kan inte få allt på 3 veckor.

Nu är jag så redo som jag kan bli för Ultravasan. Jag längtar till nästa helg. Det ska bli fruktansvärt roligt, både att få uppleva Vasaloppet till fots men också att få hänga med teamet en hel helg. Under Stockholm Marathon träffades vi ju bara ett par timmar allt som allt i samband med starten och samlingen dagen efter. Nu kommer vi spendera en massa tid ihop; på väg till Dalarna i en minibuss, på hotellet, under middagar och kanske även i spåret. Kanske kommer vi ha gått varandra på nerverna innan helgen är slut. Det ska i alla fall bli riktigt kul att träffas igen. Om jag sen tar mig i mål och får en finishertröja så är det bara en bonus. Och när ni andra plockar upp mig i Gävle så säger jag redan här och nu: SHOTGUN!!

/Hörs

Dagens låt: det är svårt å tro att det är 45 år sen den här sången skrevs. Det gör lika ont i hjärtat varje gång Clapton sjunger ”If I could choose a place to die it would be in your arms”. Billy ”den femte Beatlen” Preston briljerar på hammondorgel.

Idag började jag jobba efter 8 veckors ledighet. Det var sååå skönt…..att få gå hem på eftermiddagen, slänga sig i soffan och ta en powernap. Hjärnan har gått på högvarv hela dagen och fick nog en chock av att behöva jobba igen. Att man aldrig lär sig, det är samma sak inför varje terminsstart. Nu ikväll anordnades även Drakloppet här i stan, ett traillopp som tidigare ingick i Salomon Trail Tour, antingen 10km eller 21.1km i ganska tuff och kuperad terräng med start mitt i stan. Igår hade jag bestämt mig för att gå ner på torget efter jobbet och efteranmäla mig på plats, en halvmara i terräng kunde ju vara ett ganska bra träningspass inför nästa helg. Springa skulle jag ju ändå göra. Men efter tuppluren var jag inte längre lika sugen. Kände mig inte ens sugen på att springa. Helst av allt ville jag bara somna om och förtränga att jobbet börjat.

Tittade ut genom fönstret. Vädret såg helt perfekt ut för löpning. Tog mig själv i kragen och surfade in på deras hemsida för att kolla när det började och trodde jag läste fel när det stod att efteranmälningsavgiften var 400kr! Gnuggade ögonen lite för att se att jag verkligen läst rätt. Jo, det hade jag. Inte för att jag är snål men 400 balubas är ändå 400 balubas och spontant kändes det alldeles för dyrt för ett lokalt brödrostlopp som går på en bana jag kan springa vilken dag i veckan som helst. Visst, det är kul att det faktiskt ordnas ett lopp här i stan och att det händer nåt, att start och mål är mitt på torget, att man springer förbi nån uteservering och folk som hejar på men det är ju inte DN Stockholm Halvmarathon direkt. Så i protest mot den höga avgiften så sket jag i det. Nu var jag ändå vaken och inställd på att springa så jag snörde på mig skorna och stack ut. 20km progressiv distans. Lugnt i 5-fart till en början för att successivt öka farten ner mot sub4-fart på slutet. 4.30 i snitt.

Hårdheten från i våras börjar komma tillbaka. Har verkligen saknat att kunna sticka ut och riva av 2mil utan nån större ansträngning. 20km distans är och kommer alltid vara favoriten; varken kort eller långt, bara alldeles lagom. Kände mig nöjd med beslutet att inte springa Drakloppet. Det hade förmodligen slitit onödigt mycket. Såg i startlistan att det bara vara ett 20-tal anmälda till halvmaran och jag hade nog inte klarat av att ta det som ett lugnt träningspass med så få anmälda.

Funderade en hel del kring det här med anmälningsavgifter under dagens pass. Kanske är det jag som är snål, men i min värld är 400kr rätt mycket pengar, särskilt för ett lokalt lopp. Visst, Stockholm Halvmarathon och Göteborgsvarvet är ännu dyrare och det går att argumentera för att det är överpriser det också, men det är lite som att jämföra äpplen med päron. De stora loppen är dyra därför att det ingår ett mervärde i form av upplevelsen att få springa med tiotusentals andra människor i en avstängd storstad som normalt sett inte är öppen för löpning på samma sätt och det kan jag tycka gör det befogat att ändå vara lite dyrare. Jag har absolut ingenting emot lokala lopp, tvärtom, blev riktigt glad när jag såg att det ska ordnas ytterligare ett lopp här i stan i höst utöver de vi redan har. Samtidigt vill jag gärna springa de stora loppen just för inramningens skull, jag går igång på mycket folk som skriker och hejar och möjligheten att alltid ha en rygg att gömma sig bakom, och för egen del blir då anmälningsavgifterna till de lokala loppen rätt avgörande, man är ju inte gjord av pengar. 2-300kr känns som en rimlig summa, men när det börjar närma sig 4-500kr så känns det för dyrt helt enkelt, särskilt om de inte ens stänger av trafiken för loppet. 

Ultravasan är rätt dyr, nu har jag förvisso inte betalat en krona i anmälningsavgift, men det är ett lopp jag nog ändå skulle tycka var värt sin avgift. Jag tror att det kommer bli en oförglömlig uppplevelse och när man ser videoklippen från förra årets start ser det helt galet magiskt ut. Den stämningen alltså. Priceless. Och då är det bara suddiga klipp på youtube. Om mindre än två veckor får jag uppleva det. Episkt!

/Hörs

Dagens låt: det här är en underskattad snubbe. Lägg hans namn på minnet. CoachLG: jag hoppas att du såg honom när han var i Ume för nåt år sen, spelade på Scharinska och Burmans.

Har inte haft nån inspiration att blogga alls den här veckan. Inte förrän idag. Kroppen har vart så extremt seg efter förra helgens fjällöpning. I måndags tog jag mig inte upp ur sängen bokstavligen. Kände mig som en 90-årig gubbe redo för hemmet. Hade sån enorm träningsvärk i muskler jag inte visste existerade och dessutom fruktansvärt ont under fötterna pga det steniga underlaget kombinerat med den relativt tunna sulan. Unnade mig en vilodag i alla fall innan jag kastade mig över LGs program. Det är ju inte särskilt mycket tid kvar att spela på så jag ville verkligen få in alla pass den här veckan. Körde igång och betade av pass efter pass men kände att kroppen inte svarade. Fick slita för varje meter. Det kändes jobbigt att ligga och tugga vanlig distans. Farter ska vi inte prata om. Ett av veckans fartpass var 2x7km i 4.00-4.10-fart. Efter första intervallen ville jag kräkas och då är det bara 2 månader sen jag höll den farten i 42,2km. Det kändes som om kroppen strejkade varje gång jag knöt på mig skorna. Inte göra ont eller så men i behov av vila. Så igår tog jag ett moget beslut; att ställa in gårdagens tänkta pass. Det är ju ingen mening att springa när kroppen säger ifrån.

Vaknade med en bra känsla imorse. Kroppen kändes mycket fräschare. Långpass stod på schemat. Minst 3 timmar. Det märks att man vart borta ett tag när man inte tänker på att ta mig sig vätska. Var säkert 20 grader redan när jag stack ut. Öppnade lugnt och försiktigt i 5.20-fart och började tugga på. Efter drygt 2mil var jag tillbaka hemma och passade på att dricka några munnar vatten och letade fram en Snickers som åkte ned i fickan. Benen kändes fräscha så jag ökade farten. Sista milen gick under 5-fart utan att kännas jobbigt. Stängde av klockan precis på 40km med en riktigt bra känsla.

Hela veckan har mållinjen i Mora känts mer och mer avlägsen. Men efter dagens pass är jag övertygad om att jag ska kunna ta mig i mål. Idag sprang jag 4mil i 5-fart utan energi och skulle utan problem ha kunnat fortsätta. Jag kommer inte till start med de bästa förutsättningarna men det är bara gilla läget. Jag har ju ytterligare två veckor på mig att klämma in ytterligare nåt långpass och en hel del mil utöver det. Nästa vecka börjar jag även jobba igen efter 8 veckors ledighet. Det känns lite jobbigt. Eller för jävlig jobbigt rent ut sagt. Men den vanliga ångesten som alltid brukar infinna sig har inte gjort det. Alla tankar på Ultravasan och att hinna komma iform tills dess har tagit upp allt fokus. Kommer nog få en chock på onsdag när semestern är slut på riktigt och verkligheten hunnit ikapp.

Det märks att det är nära när man börjar fundera på klädval, upplägg och andra saker som hör lopp till. Starten 05.00 känns inte så där jätterolig. Dessutom ska vi ju ta oss till Sälen från Mora innan så det kommer inte bli många timmars sömn den natten. Funderar på klädval och skor. Hur gör man med frukost och mat? Det lär nog gå åt en 6-7000 kcal. Kanske dumpa en väska halvägs med ombyte? Springa med vätska? Försöker också föreställa mig hur kroppen kommer kännas efter 6-7 mils löpning. Det är okänd terräng och en ny upplevelse. Oavsett hur det kommer gå så är jag riktigt taggad nu. Livrädd men förväntansfull. Om mindre än två veckor är det dags att skriva ett nytt kapitel och förhoppningsvis kunna titulera sig Ultralöpare efteråt.

/Hörs

Dagens låt: dagens tips är CMT Crossroads, ett tv program där Nashville möter andra genrer. I varje program framför två artister varandras musik tillsammans i nya arrangemang. Genom åren har mängder av storheter vart med; John Mayer & Brad Paisley, John Fogerty & Keith Urban, Lynyrd Skynyrd & Montgomery Gentry, Def Leppard & Taylor Swift, Emmylou Harris & Mumford and Sons mfl. Ett av mina favoritavsnitt är Katy Perry tillsammans med Kacey Musgraves. Lyssna och njut.