Det känns svårt att försöka sätta ord på alla känslor och intryck som snurrar runt i huvudet just nu efter denna fantastiska helg, vet inte riktigt var jag ska börja. Dalarna levererade. Team Asics levererade. Är fortfarande hög på adrenalin efter att sprungit (läs förflyttat kroppen) de 9 milen mellan Sälen och Mora. Jag är så sjukt nöjd med att ha klarat av detta och ännu stoltare över att ha fixat medaljtiden och förutom finishertröjan även få prestationsmedaljen. Det har vart en krokig resa fram till målgången. När vi fick reda på denna utmaning i vintras sa jag direkt att jag ville springa hela sträckan utan att riktigt förstå innebörden av det. Efter Stockholm Marathon var jag riktigt taggad på att köra riktiga långpass och mycket mängd för att stå väl förberedd på startlinjen. Så blev det inte riktigt. För en månad sen hade jag ställt in mig på att det inte skulle bli nån start pga knät. Därför höll det på att brista när jag kom in på den klassiska målrakan i Mora och förstod att jag skulle ta mig i mål. Alla känslor kom just där och då och jag fick verkligen anstränga mig för att inte börja böla medan jag sprang mot målet.
Den här helgen blev precis så fantastisk som jag hoppats på innan. Det blev inte sämre av högsommarvädret som fick folk att gå man ur huse för att heja på längs banan och på stan. Ett stort tack till Camilla på Asics och Jonas på RW för ett fantastiskt arrangemang för oss i teamet, ni bidrog verkligen till att göra Ultravasan 2015 till ett oförglömligt minne. Allt ifrån att se till att vi hade tillräckligt med godis i minibussen på vår lilla roadtrip till att stiga upp mitt i natten och köra oss till starten. Kärlek till er!
FREDAG – Dagen innan…
Påbörjade min resa mot Dalarna strax efter lunch i fredags. I Gävle blev jag upplockad av dom andra i ett monster till minibuss. Ett par timmar senare var vi äntligen framme i Mora. Vi checkade in på vårt hotell som bara låg ett par hundra meter från målområdet och begav oss sen till nummerlappsutdelningen som också låg i anslutning till målet. Efter att ha fått ut våra lappar och kollat runt lite snabbt i mässtältet satte vi kurs mot Gopshus, ett par mil från Mora alldeles i närheten av kontrollen i Oxberg där vi skulle äta middag. Där stötte vi på Linus Holmsäter, Ida Nilsson och massa andra duktiga löpare. Vi fick en liten rundtur av Linus vars familj drev den lilla gården som var helt fantastisk fin med Vasaloppsåret precis runt hörnet. Åt på tok för mycket och kände direkt att jag skulle komma att få ångra det senare under loppet. Innan det var dags att gå och lägga sig var vi såklart tvugna att spana in den klassiska mållinjen. Tillbska på hotellet packade jag i ordning min dropväska, la fram alla kläder och försökte fixa allt det praktiska inför den stora dagen. Somnade strax efter niotiden och lyckades få till ca4h sömn.
LÖRDAG – Race day
Kl.01.45 ringde väckarklockan. Kändes inte så hemskt som jag hade befarat att gå upp så tidigt. Hade fortfarande inte bestämt mig för utrustning utan packade med allt och tänkte att jag bestämmer på plats. Stapplade ner till matsalen där en stor frukostbuffé stod uppdukad och det kryllade av löpare. Nöjde mig med en kopp kaffe och högg en färdiggjord macka att ha med i bilen. 02.30 lämnade vi Mora och det första som händer är att privatchaufför Jonas håller på att köra över ett gäng överförfriskade ungdomar på väg hem från krogen som uppnebarligen tyckte att vägen tillhörde dem. Skilda världar.
Drygt en timme före start anlände vi till Sälen. Vi satt kvar i bilen en stund, drack kaffe, pratade och jag försökte bestämma hur jag skulle göra med utrustningen. Till slut bestämde jag mig för varken ryggsäck eller vätskebälte. När det var en halvtimme kvar till start var det dags att bege sig. Temperaturen ute var inte mer än 4-5 grader och det kändes snorkallt även med överdragskläder. Började fundera på om man inte skulle springa med jacka och väska ändå. 5min före start ställde vi oss startgruppen och det var en helt magisk stämning, bland det häftigaste jag vart med om i löparsammanhang. Nästan så att det slår starten i New York. Mörkret, dimman, röken, marshallerna och musiken gjorde att man fick gåshud och jag kan tänka mig att komma tillbaka bara för att få uppleva starten igen.
Sälen – Smågan (9,2km)
Den officiella målsättningen var att överleva, ta sig i mål. Den realistiska att göra det på 10h och den inofficiella att fixa medaljtiden. Precis när jag passerade mållinjen bestämde jag mig för att åtminstone ge medaljtiden en chans och ta varje mil på en timme fram tills dess att jag orkade mer.
Första sträckan till Smågan inleddes med en lång och ganska brant uppförsbacke som säkert var ett par km lång. Det kändes rätt så bra eftersom det gjorde att man inte drogs med i nån rusning. När stigningen väl var över väntade en ganska behaglig och lättlöpt del på breda grusvägar till första kontrollen. Frös fruktansvärt om hela kroppen, framförallt händerna var som isbitar.
Smågan – Mångsbodarna (14,3km)
I smågan gav jag mig på på sportdrycken. Det var lite av en chansning eftersom jag inte testat den sen tidigare och vet att min mage normalt inte tål sportdryck, men det kändes inte som nåt alternativ att bara köra på vatten. Efter bara ett par minuter sa magen ifrån och det var bara att springa in i skogen.
Banan ändrade nu karaktär och man kom in i ganska kuperad skog med många knixiga stigar. Det enda jag såg fram till Mångsbodarna var mina egan fötter. Efterhand blev det också långa partier med spänger och pga underlaget var det i princip omöjligt att både springa om eller bli omsprungen. Alla vi löpare utgjorde ett långt lemmeltåg som måste ha sett ganska roligt ut. Här nånstans snubblade jag även till på en gren och föll framåt och slog mig ganska rejält. När jag tog av mig strumporna på hotellet hade jag fullt med grus och sår innanför strumporna och blod som rann men där och då var det bara att resa sig.
Mångsbodarna – Risberg (10,8km)
I Mångsbodarna kom den första förstärkta kontrollen. Jag hoppade direkt in på en toa eftersom magen fortfarande var paj men fick i mig lite chips och gelehallon innan jag stack vidare. Nu splittrades alla löpare upp och stundtals blev det ganska mycket ensamlöpning på ganska breda grusvägar. Sista biten upp till Risberg var ganska kuperad med några kraftiga stigningar, än så länge sprang jag uppför alla backar men tempot sjönk rejält. Snittfarten lyckades jag hålla som planerat.
Risberg – Evertsberg (12,4km)
Både kroppen och skallen var med bra fortfarande. Hade sett fram emot att komma till Evertsberg eftersom det var halvvägs och dessutom låg alla dropväskor där så man hade möjlighet att byta skor och kläder. Tempot låg kring 5.30 fart vilket blev till 6-fart i snitt med gångpauser vid vätskestationerna. På väg till Evertsberg passerade vid 42,2km markeringen som bestod av en stor Asics portal med massa skyltar som Beyond marathon och We are ultra marathoners. Passerade mitt tidigare längdrekord och var nu ute på okänd mark. Strax före kontrollen började jag känna mig lite trött och det var enda gången som jag kände mig uttråkad så Evertsberg kunde inte ha kommit lägligare.
Evertsberg – Oxberg (15km)
Blev kvar i Evertsberg i mer än 20min. Åt säkert 5 tallrikar med pasta, lika många pannkakor, falukorvsmackor och chips. Passade på att stretcha, skölja av mig med en vattenslang och byta tightsen mot shorts och även trailskorna mot vanliga löparskor. När jag stack iväg hade solen börjat värma ganska bra och nu kom en lång utförslöpa på asfalt och det kändes riktigt lätt efter energikicken från all mat. Tryckte omedvetet på ner till 4.30-fart innan jag kom ikapp en man från Uppsala som vände sig om och började prata med mig vilket fick mig att dra ner på tempot. Vi sprang nästan hela vägen till Oxberg tillsammans och småparatade så sträckan gick ganska lätt att ta sig igenom förutom den sista biten som bestod av rätt många uppförsbackar.
Oxberg – Hökberg (9,2km)
De första 7milen gick över förväntan men nånstans på den här sträckan började kroppen säga ifrån och minnet är något suddigt. Kommer inte ihåg mycket mer än att det var förbannat jobbigt och jag längtade till varje vätskekontroll var 3-5km bara för att få en anledning att stanna till och gå. Vissa partier gick på gräs bakom hus vilket typ är det jobbigaste att springa på. Kontrollen i Hökberg var den sista förstärkta matkontrollen och det var det enda jag såg framför mig. Tempot hade sjunkit något men låg fortfarande bra till.
Hökberg – Eldris (10,2km)
Tryckte i mig ännu mer pasta och pannkakor och efter det har jag inte många minnen heller förutom att det var jobbigt, att underlaget var ännu jobbigare och att jag mest ville gå. Tror att det var härnånstans det helt plötsligt dök upp partier med sand vilket bara kändes konstigt. Kändes som man åkte två steg bakåt för varje steg framåt. Nu var det dock så nära att det liksom aldrig fanns i tanken att ens bryta. Vaderna gjorde ont och låren skrek vid varje nedförsbacke men jag hade aldrig så ont att det inte gick att springa.
Eldris – Mora (8,9km)
Svepte säkert en liter coca cola och fick en liten kick. Nu var det nära. Började räkna på att jag hade nästan 1h och 20min på mig härifrån för att fixa medaljtiden och tänkte att nu är det väl ändå klart. Men klockan dog strax efter och det här var den absolut jobbigaste biten att springa. En kilometer kändes som en mil. Fick varva gång och löpning om vartannat. Hade ingen aning om hur sakta det gick men började förstå att km tiderna säkert droppat till 8min/km. Med 3km kvar kom man in på ett elljusspår och nu kändes det att målet var nära, man kunde höra speakern i målet långt borta. Blev omsprungen av rätt många utan att kunna svara. När jag passerade skylten 1km kvar och började se centrala Mora fick jag en klump i halsen och blev överväldigad av tanken på att jag skulle klara det. Sista biten in i mål var precis så häftig som jag tänkt mig med de röda staketen och folk som hejjade på, vevade de klassiska tv bilderna från Vasaloppet i huvudet innan jag svängde in på målrakan och såg den klassiska skylten.
Tog ett tag att samla ihop sig, fick min medalj och tröja och stapplade sen vidare mot mattältet. Först nu kände jag hur ont jag hade i låren, hur varmt det faktiskt var och hur lite energi jag hade i kroppen. Ställde mig i matkön och slevade upp en stor tallrik pasta med köttgryta, träffade på Frida som också satt och åt och som kommit in på 7:e plats i 45an trots jättemycket magproblem och frossa och fick också höra att Josefine överraskat och sprungit in på en pallplats. Riktigt coolt.
Som tur var låg hotellet bara ett par hundra meter bort men det var tillräckligt långt efter att ha sprungit 90km. Stretchade lite så gott det gick, tog en skön dusch, kontrollerade vilka kroppsdelar som var intakta och hann även med en kort tupplur innan vi samlades för gemensam middag. Har nog aldrig ätit så god mat som igår efter loppet, eller druckit så god öl heller för den delen.
Efter middagen gick vi bort till målet för att kolla på prisceremonin för 90km klassen där Jonas Buud fick ta emot folkets jubel. Vi avslutade en perfekt dag med en öl i hotellbaren, sen somnade jag på 2 sekunder och vaknade inte en enda gång under natten av kramp eller smärta som brukar vara det vanliga efter långlopp.
SÖNDAG
Vaknade relativt utvilad imorse men känner ändå att sömnbehovet fortfarande är rätt stort. Men kroppen kändes bra imorse, har lite ont i vaderna och känner nånting diffust runt knät men inte alls dom där huggande knivarna eller nåt som pekar på att nånting är trasigt. Det vore väl rätt konstigt om det inte kändes att man sprungit 9mil igår. Tog faktiskt trapporna ner till frukosten och det brukar vara ett bra tecken.
Som avslutning på denna helg åt vi frukost ihop med vinnaren Jonas Buud med familj och Sophia Sundberg. Det är så sjukt svårt att ta in att man kan springa Ultravasan med en snittfart på 3.49min/km.
Nu har jag testat på Ultra. Det var långt. Riktigt långt, på gränsen till för långt. Vi får se om jag gör det igen. Men Ultravasan kan jag verkligen rekommendera till alla, oavsett om man är ultralöpare eller inte. Har inte stött på nåt bättre eller proffsigare arrangemang, allt från hur smidigt logistiken flöt på till alla fantastiskt trevliga funktionärer längs banan. Och såklart grädden på moset, att få springa den klassiska Vasaloppssträckan.
Nu tar vi nya tag. Jag ska vila hela denna vecka, men sen tar Team Asics sikte mot den tredje och sista utamningen; Asics Grand 10 i Berlin i mitten av oktober, ett riktigt snabbt 10km lopp. Däremellan blir det ytterligare en Berlinresa för egen del för att springa Berlin Marathon. DN Stockholm halvmarathon är planerat sen länge också och det kan nog bli ytterligare nåt lopp beroende på hur kroppen återhämtar sig.
/Hörs
