Tålamod
Ursäkta den långa frånvaron härifrån men efter min förkylning för ett par veckor sen så tappade jag verkligen allt; motivation, form och tålamod. Tre ganska viktiga förutsättningar när man tränar inför en mara. Inte likt mig men så var det. Jag tror det blev fem dagars ofrivillig löpvila allt som allt – fem dagar är ju egentligen ingenting men för mig kändes det som en evighet och när jag väl var på benen igen så kändes det som om jag hade tappat allt. Förmodligen var jag nog inte helt hundra när jag väl drog igång igen för under de första passen så kändes en mil som en oändligt lång sträcka och jag var även tvungen att ta gång pauser för att överhuvudtaget orka med en timmes distans. Panik! Ridå ner. Alla mil under januari och februari kändes plötsligt förgäves, nästan så att jag hamnade i nån existensiell löparkris och började ifrågasätta varför jag sprang överhuvudtaget.
Innan förkylningen rev jag av ett 36km långpass mitt i veckan utan större problem och var tillräckligt fräsch för att köra tröskel dagen efter. Det fanns inte på kartan nu. När jag väl tog mig igenom mitt första långpass så var det med blodsmak i munnen, stumma lår av all mjölksyra och en tacksamhet över att ha överlevt två och en halv timmes plåga. Och självklart så gjorde paniken att jag gick i den klassiska nybörjarfällan att försöka träna ikapp dom missade dagarna. Inom loppet av en vecka sprang jag tre långpass med resultatet att kroppen såklart inte orkade med några fartpass att tala om vilket i sin tur ledde till ännu sämre självförtroende. Att behöva sänka farten eller till och med kasta in handduken under ett planerat tröskelpass tär verkligen på självkänslan.
Nu har jag i alla fall hittat tillbaka någorlunda till den nivå som jag vet att jag kan hålla men jag är fortfarande lite för bekväm av mig har jag upptäckt och saknar den där sista biten av motivation som ju är avgörande för om det ska bli pers eller inte.
Löpning handlar om att ha tålamod, att tänka långsiktigt och systematiskt och ta ett steg i taget, något jag brukar vara jävligt bra på, men just nu känns det ganska hopplöst. Självklart beror det inte enbart på förkylningen och dom missade träningsdagarna, det här är nog nånting som har smugit sig på successivt under hela vintern. Jag har helt enkelt inte samma driv längre tror jag. Jakten på nya personbästan kittlar mig inte lika mycket nu som förr. Det viktigaste just nu är att kunna dricka öl och äta chips och fortfarande se mig själv i spegeln utan att skämmas.
Jag har inte gett upp hoppet helt men med tanke på att det bara är fem veckor kvar till Hamburg så borde jag vara i betydligt bättre form. Vid det här laget så borde jag orka med en halvmara i marafart men det vetifan om jag gör just nu, har inte vågat testa just för att jag är rädd att misslyckas. Men är det nånting jag har lärt mig så är det att det kan vända rätt fort, grunden finns absolut för att göra ett bra lopp. Dessutom börjar våren komma även till oss här i norr och det är såklart en enorm boost, kanske är det det som behövs för att tagga till ordentligt nu dom sista veckorna. Att få känna smaken av asfalt under fötterna, solens strålar som värmer ansiktet, lukten av gräs och ljudet av snö som smälter, det är riktigt jävla najs alltså.
Kanske låter jag alldeles för negativ, det är absolut inte så att jag har slutat springa eller gett upp på förhand. Nästa helg åker jag till Stockholm bara för att få till ett långpass på asfalt. Löpband och metalldubb i all ära, men det går inte att jämföra med the real deal. Ett tag funderade jag på om man skulle springa Premiärmilen som ju går av stapeln samma helg, men nä, just nu är det viktigare att få till ett långpass med fartökningar än att springa en mil med nummerlapp. Planen är att spränga in 4x5km marafart i långpasset och jag har redan börjat gruva mig för det. Men om jag överlever det så vet jag att jag är på rätt väg.
På ett sätt kanske det faktiskt är bra att åka ner till Tyskland utan större förväntningar för kanske kan det ta bort en del av anspänningen. Det normala brukar ju annars vara att jag åker utomlands på våren för att springa med en enda sak i skallen, nämligen att persa. Och då har misslyckandet blivit ännu större när det gått åt helvette. Jag vet inte, kanske är det här bara ett sätt för mig att intala mig själv att det är okej att misslyckas. Hur som helst, jag kommer i alla fall att försöka springa så bra som jag bara kan, sen får vi se om det räcker. Jag har i alla fall inga krav på mig själv den här gången och det känns faktiskt rätt bra.
Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. .