Blogg

När allt bara är upp och ner


Hand stand push up. Du hör ju själv. Helt-fukkin-omöjligt. Ända sedan jag började träna crossfit 2013 har jag tittat avundsjukt på de som klarat av att göra HSPU (som jag kommer att kalla dem från och med nu) och tänkt att ”Oj så kul det skulle vara att kunna göra det där”.

Så, varför har jag bara inte tränat på det då? Jo, för att jag hatar att göra saker jag inte klarar. Ja, jag är medveten om att jag tränar fel sak om man inte gillar att göra saker man inte redan kan – crossfit har ju en förmåga att slänga saker i ansiktet på en hela tiden som är omöjliga. När det gäller många av övningarna kan man ju klara av dem, men lätt vikt, men en HSPU liksom går eller går inte. Antingen kommer man upp på raka armar igen, eller så gör man det inte. Sånt hatar jag.

Men så plötsligt var jag liksom ensam på en stor yta på gymmet. Ingen såg mig. Ingen skulle peka, hånas och nypas om jag skulle misslyckas. Så jag provade. Jag testade att kippa (alltså hjälpa till med benen) en HSPU för första gången i mitt liv och tror ni inte att det gick vägen. På andra försöket! Lätt var det också! Jag gjorde flera stycken. Så himla kul! Heja mig liksom!

Och i morse var jag ute och sprang i halkan. Jag måste ju lägga grunden för min löpning inför Arena Run på lördag, så det var väl lika bra att börja nu. Allt gick bra tills jag kom utanför dörren och skulle dra på mig ”vantarna” jag hade huggit tag i i träningsskåpet innan jag drog. Det visade sig vara strumpor. Men men, det var mörkt, ingen skulle se att det var strumpor, jag orkade inte gå upp och byta och vem bryr sig. Och själva springandet gick jättebra!

Nr 9 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Håll farten uppe! Träningen som gör dig snabbare
  • Test! 21 nya löparskor
  • Dags för nystart. 2021 – nu kör vi!
  • 20 svar på frågor som du inte ställt
  • Ont i höften? Slipp vanligt höftproblem
  • Lura döden!Därför är löpning en föryngringskur
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Måndag hela veckan


För många år sen, innan jag var löpare på riktigt, kunde jag känna en verklig tillfredsställelse av att springa min vanliga 7km runda. Ni vet, en sån där riktigt adrenalinkick eller runners high som man sällan eller aldrig får nuförtiden. Det var kanske inte riktigt varje gång jag kände det men ofta i alla fall. Det var som att en springtur då per automatik innebar känslor av välbehag och lycka. Idag är det mest nånting som ska avverkas. Jag kommer ihåg att jag nästan alltid kände mig duktig och nöjd men framförallt så upplevde jag de positiva effekterna av att träna så mycket tydligare då. Det i sin tur gjorde mig både lugnare och mer harmonisk. Att springa då var njutning på ett annat sätt jämfört med nu. Nån kemist kan säkert förklara varför – dopamin har jag för mig att ämnet kallas för, hjärnans belöningssystem eller vad det nu är men skitsamma. Min poäng är att jag sällan upplever det nuförtiden. Kanske för att kroppen vant sig vid kontinuerlig löpning och att det krävs betydligt mer än en 7km runda för att nå samma effekt som tidigare. Lite som när man drack ett sexpack folköl förut och blev full på det. Just dom där lyckokänslorna som löpningen innebar, dom kan jag verkligen sakna idag för jag skulle ljuga om jag sa att jag blir lycklig av att springa varje gång numera. Det är snarare mest en inbyggd vana som sitter i ryggmärgen, nånting som ska göras.

Just nu är jag i behov av en vilodag. Verkligen en vilodag på riktigt, att för en kort sekund få släppa alla tankar på löpning, göra nåt annat och inte känna ångest över utebliven träning. Benen skriker, inte av smärta men av trötthet. Skallen likaså, en mental paus är minst lika eftertraktad som den fysiska. Det är lite som att jag befinner mig i ett hamsterhjul. Jag springer och springer men jag kommer ingenstans, det enda som händer är att jag jagar en kick – en känsla – som jag vet inte kommer att komma med resultatet att jag känner ett tvång att springa ännu mera. Jag är en fånge, fångad av min egen vilja att bli bättre och den ständiga jakten på bättre tider. Av årets 43 dagar hittills har jag haft ofrivillig löpvila en dag pga förkylningssymptom och då vilade jag inte ens helt, istället gick jag på gymmet och körde bänkpress och bicepscurl. Jag snittar ungefär en halvmara per dag men inser att jag förr eller senare behöver tid för återhämtning. Förnuftet säger en sak, hjärnan och kroppen nånting annat. Jag vet att jag borde vila på samma sätt som jag vet att jag inte borde äta upp hela chipspåsen på en gång för att jag kommer att känna mig äcklad av det efteråt men ändå så gör jag det.

Måndagar är ”värst” för då börjar allt liksom om. Det är som att trycka på reset, dagboken är helt tom och ”måste” fyllas på med ny träning. Helst ska föregående vecka bräckas eller åtminstone återupprepas och det finns liksom inget slut i sikte. Jag sticker inte under stol med att jag är beroende. Inte heller att jakten på nya PB:n är en stark drivkraft, så stark att jag just nu tycker att det är värt det. Men ändå så kan jag komma på mig själv med att sakna den där känslan av att känna mig levande efter ett löppass. Nu känner jag mest lättnad att jag överlevde mitt intervallpass och att det är över.

Okej, så illa som jag får det att låta är det nog faktiskt inte. På många sätt älskar jag det här, annars skulle jag ju inte göra det. Jag älskar att kunna träna så mycket som jag faktiskt gör och att ha en så pass stark kropp att jag klarar av att springa 16mil/v vecka efter vecka. Jag älskar att kunna springa 35km på söndagen och knappt känna mig berörd av det samtidigt som jag planerar om jag ska springa 4x5km eller 5x2km dagen efter. Det jag däremot saknar är att ha en känsla för hur jag ska balansera träningen på ett sådant sätt som gör att jag inte känner mig slut mentalt. En annan sak som jag älskar är att vara 110% fokuserad och då är gränsen alltid hårfin, det ska vara som att balansera på en knivsudd. Ska det va’ ska det va’. Jag har svårt när folk säger att dom vill ”bli så bra dom kan på 3 pass i veckan” eller ”bli så bra dom kan bli utan att tappa glädjen” osv. I min värld är det lite som att vilja bli världens bästa fotbollsspelare i division 3. Att nå sin fulla potential kommer kräva hårt jobb och en hel del uppoffringar oavsett om man heter Mo Farah eller Kalle Karlsson och siktar på att springa sin första mil. There’s no such thing as a free lunch! Inget fel med det men då kan man heller inte förvänta sig mirakel. Det gör jag å andra sidan. London kommer närmre och närmre och jag har redan börjat visualisera loppet innan jag somnar varje kväll och föreställer mig hur jag korsar mållinjen på 2.47.

Är det värt det? Att sällan känna glädje med löpningen och att ständigt vara sliten? Ja, utan tvekan! Jag skulle inte vilja ha det på nåt annat sätt. Och när belöningen väl kommer (tex i form av ett nytt PB), då är det som att vinna jackpot på Lotto. Men det är min väg, det är så jag funkar. Om jag gör nåt så gör jag det till 110% och jag har full respekt för dom som väljer en annan väg eller klarar av att balansera träningen med livet i övrigt på ett sundare sätt än vad jag gör. I slutänden är vi ändå bara ett gäng talanglösa motionärer dom flesta av oss, som gör det här för nöjes skull, vissa mer besatta än andra. 

Och som om det inte vore nog med den snösmocka vi fick förra veckan då hela Sundsvall kändes som en spökstad pga att allting stod stilla och knappt nån tog sig till jobbet så snöar det för fullt ute igen. Det har säkert kommit ytterligare en decimeter nu i eftermiddag. Jag önskar att jag kunde säga att det var min queu till att ta en vilodag, naturens tecken på att jag faktiskt borde unna mig en vilodag, stanna kvar i soffan och käka en semla istället för att plåga mina stackars lyktstolpar till ben med ännu mer löpning. Men det kommer inte bli några 2.47 i London av att tänka så. Och anledningen till att nån uppfann löpbandet måste ju ha vart väder som detta. Så istället för vila blir det snart 4x5km tröskel. Semla blir det dock både före och efter. Och kvällens pass till ära så blir det Ken Yates i lurarna. Tröskelintervaller kräver hjärta & smärta, inte untz untz.

/Hörs

Antal kommentarer: 7

Eva

Anders,
Det kommer heller inte bli något 2.47 i London om din kropp har gått sönder.
Ta hand om dig själv, fysiskt och mentalt.
Eva


M

Ptja, som tidigare sagt… du veeeet egentligen, men kan inte låta bli att fortsätta lika hårt!
Från en som inte ens kommer att bli världens bästa division fem-spelare: det kan finnas glädje även i mindre doser av träning och prestation, du får programmera om dig efterhand när du uppnått dina mål.
Det jobbigaste med att vara i form och vältränad, är att det är svårt att bli ÄNNU bättre? Lättare att det råkar gå åt andra hållet.
Gör det du blir nöjd med dig själv av, såklart, men fundera på tvång kontra glädje!


Johan Hedlund

Ojojoj vad jag känner igen mig i din beskrivande text. Inte för inte som jag har ”no pain no gain” tatuerat på armen…
Och har man ett tydligt mål, då finns det bara ett läge. 110% som du skrev.
Fast just nu är jag rejält förkyld och det har faktiskt fått mig att koppla ner och ta dagen som den kommer. Jag har inget val.
Men det dröjer nog inte länge förrän jag är på banan igen, och då blir det att börja bocka av pass och kilometrar hehe
Det är trots allt skönt att veta vad jag ska göra dag för dag!


MB

Blir lite nervös av din text. Inte pga den något fanatiska tonen utan för att du kommer sabba loppet genom att äta för lite näring o sedan bonka in i väggen i slutet. Glöm inte få i dig näringen under loppet för guds skull!!!! Känns som din svaga länk. Annars förstår jag dig fullständigt!


Anna

När jag började läsa, tänkte jag att vad 17, tagga ner! Sen förstår jag att du har ett ambitiöst mål, som kräver uppoffringar. Fine! Jag förstår också när jag läste vidare, att du ändå har någon slags glädje i det, även om den tycks svårfångad…
Men jag tror på allvar att du kommer må och ändå även prestera bättre, om du tar den där vilodagen, eller om du väljer att träna på ett sätt som samtidigt ger glädje!

Det sätt du lägger upp det på nu, är inte hållbart varken för kroppen eller knoppen

Ta en vecka där du springer förvisso, men med fokus på att hitta glädjen igen! Det kommer du vinna på!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ny på träning? Ta rygg på oss!

Ny på träning? Ta rygg på oss!


Ja, jag vet att det kan vara svårt och kanske lite läskigt eller rent utav skitläskigt att börja träna. Om du är helt ny på träning kan trösklarna vara både många och höga för att komma igång på riktigt. Jag ska därför göra mitt bästa för att fila ner de där trösklarna, för det är faktiskt så att man skapar många av dem själv. Ta hjälp av de här sju tipsen och få en skönare resa in i ditt nya träningsliv.

  1. Först och främst – du är inte bättre än du är. Det låter kanske jätteelakt, men om du inte accepterar den nivå du är på kommer du aldrig att lyckas. Börja inte på den nivån du skulle vilja vara på eller på den nivå dina kompisar är. Kom ihåg att det:
  • – inte är pinsamt att inte kunna göra en armhävning.
  • – inte är pinsamt att bli andfådd när du går upp för trappan.
  • – inte är pinsamt att inte veta vad redskapen heter.
  • – inte är pinsamt att behöva be om hjälp.
  • – inte är pinsamt att inte ha tränat förut.
  1. Börja mjukt. När du har accepterat vilken nivå du är på måste du också hitta träning som är anpassad för den nivån. Om du är helt ny på allt vad träning heter kan det räcka med att första veckan gå raska promenader, kanske i lite kuperad terräng. Få upp pulsen lite och känn att du rör på dig. Att gå ut för hårt kan vara ditt värsta misstag. Du kommer att få andnöd, tycka att det är fruktansvärt obehagligt och förmodligen få så mycket träningsvärk att du knappt kommer ur sängen.
  2. Fortsätt mjukt. När du har tagit dina första steg, bokstavligen, mot att vara en tränande person, är det dags att trappa upp lite och kanske börja styrketräna lite och pressa pulsen lite mer. Men ta det fortfarande väldigt lugnt. Kanske kan du komplettera dina promenader med några styrkeövningar.
  3. Hitta din passion. Ok, det kan vara för mycket begärt, men om du vill lämna promenadstråket och till exempel börja träna på gym gäller det att du ganska snabbt hittar något du tycker är roligt. Det är inte alls säkert att du går igång på den första träningsformen du testar. Är det inte roligt – byt träningsform innan du slutar träna.
  4. Ha bra skor. Du kan träna i en gammal t-shirt och mjukisbyxor om du vill (du kommer förmodligen ändå att vilja uppdatera träningsgarderoben när du väl är fast för att du inser att det är bekvämare med funktionsmaterial) men skorna. Du måste ha skor som är sköna och anpassade för träning. Det kommer garanterat att göra träningen roligare.
  5. Hitta något som drar. Det är ju lite segt i början på en träningskarriär så det kan underlätta mycket om du hittar något i träningen som verkligen lockar. Det kan vara att du och en kompis tränar tillsammans och sedan går och äter lunch, eller att du hittar en snygging på gymmet som du kan kika på när du tränar. Skitlöjligt, jag vet – men det funkar!
  6. Var stolt! Du har börjat träna! Oavsett på vilken nivå det är eller vilken form du är i när du börjar – du har börjat! Sträck på dig och sug åt dig! Du är bättre än alla andra som fortfarande inte har börjat träna.

 

Här hittar du tre härliga pass att börja med.

Behöver du mer pepp eller har frågor kan du kommentera här efter artikeln eller mejla mig på anna-lena@springtimegroup.se.

 

Lycka till!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Morgonfest!

Morgonfest!


Att grunda med en proteinrik frukost kan hålla dig mätt ända fram till lunch eftersom protein kan sakta ner kroppens utsöndring av ghrelin som triggar hunger, och ger dessutom din kropp chansen att återhämta sig ordentligt efter hårda träningspass. Dessutom har frukostätare lättare att hålla en hälsosam vikt än de som hoppar över första målet. Då menar vi ju riktig proteinrik frukost, inte en kopp kaffe och vitt bröd, som istället kommer att få ditt blodsocker att åka bergochdalbana, göra dig trött och slö och göra dig hungrig snart igen. Men fly inte från kolhydraterna – dem behöver du också på morgonen, men satsa på grövre sådana.

Och en sak till – en rejäl frukost är ju det godaste som finns.

Polentafrulle

Koka polenta som du sedan har i kylen i en limpform. Skär två skivor och stek dem lätt tillsammans med ett par skivor kotlettbacon och servera med ett par av dina favoritägg (pocherade, kokta, stekta). Till detta äter du också 2 dl filmjölk med 1 dl färska bär.

Tofuröra

Häll 1 msk olivolja i en stekpanna och stek 1 ½ dl zucchini och 1 ½ dl svamp i bitar och ½ dl gul lök. Tillsätt 2 dl fast tofy i kuber och fräs tills överflödigt vatten har runnit av. Tillsätt 5 dl löst packad babyspenat och låt den sjunka ner. Toppa med ½ dl riven ost och låt smälta. Servera med en skiva fullkornsbröd och ett glas valfri mjölk. 

Proteinpannkakor

Stek ett par proteinrika pannkakor (till exempel plättar på keso, ägg och lite mjöl eller bananpannkakor på banan och ägg, läs fler recept här). Toppa med 1 dl turkisk yoghurt, ½ dl hackade valnötter och 1 dl bär. Servera gärna med ett par skivor kotlettbacon eller lite kalkon- eller kycklingkorv.

Superbowl

Toppa 2 ½ dl keso med 1 ½ dl granola (utan tillsatt socker), ½ dl mandlar och 2 dl blåbär eller andra bär.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Avsluta på (puls)topp!

Avsluta på (puls)topp!


Brukar du känna dig lite otillfredsställd efter ett rent styrkepass på gymmet? Eller gillar du att köra ren styrka men känner att du också vill ha lite bättre flås? För att få svetten att rinna och pulsen att dra upp i taket behövs inte många minuter, så varför inte lägga in ett mini-pulspass i slutet på dina pass för att verkligen köra slut på dig? Här kommer några förslag, men sedan är det bara att låta fantasin löpa och hitta på egna minipass.

Burpee-utmaning

  • 10 burpees
  • 1 goblet squat (knäböj med vikt framför dig på bröstet)
  • 9 burpees
  • 2 goblet squats
  • 8 burpees
  • 3 goblet squats
  • 7 burpees
  • 4 goblet squats
  • 6 burpees
  • 5 goblet squats
  • 5 burpees
  • 6 goblet squats
  • 4 burpees
  • 7 goblet squats
  • 3 burpees
  • 8 goblet squats
  • 2 burpees
  • 9 goblet squats
  • 1 burpee
  • 10 goblet squat

Det går såklart bra att byta dina goblet squats mot vanliga airsquats utan vikt.

Tabata

Tabataintervaller innebär åtta varv av 20 sekunder maximal ansträngning följt av 10 sekunder total vila. Här kan du själv välja vilken pulshöjande övning som helst, till exempel sprinter på löpband (hoppa upp på kanten på löpbandet under vilan), höga knän, skridskohopp, burpees, upphopp, boxhopp, thrusters… Tänk på att det är maximal ansträngning under de 20 sekunderna. Inget mesande.

Roddintervaller

Ett favoritpass att avsluta med. Här får du både bål och flås i ett. Varva 30 sekunder rodd på roddmaskin med 30 sekunder statisk planka. Kör så många intervaller du känner att du vill och hinner, men 10 intervaller per övning är en bra final.

Kettlebellkombo

Här har du ett antal repetitioner av ett antal övningar som ska göras. Du får byta övning när du vill, men kom ihåg hur många repetitioner du har kvar. Vila så lite som möjligt under passet.

  • 60 kettlebellsvingar
  • 60 utfallssteg med kettlebell i gobletposition
  • 60 upphopp

 

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jag är en del av problemet


Igår la jag upp en bild på ett träningsprogram som har som mål att ge ett mellanrum mellan låren. Jag skrev om hur fruktansvärt det är att, framför allt vi kvinnor, dagligen peppras med budskap som gör att många av oss får kroppsångest, drabbas av självhat och osäkerhet vilket gör att vi strävar efter omöjliga och onödiga kroppsideal.

Gott så – det är ju så jag tycker och det jag står för. Jag stängde datorn med ett självgott leende på läpparna.

Men. Jag fick en kommentar på Instagram av en tjej som öppnade mina ögon. Hon skrev att jag var motsägelsefull och oproffsig som ena dagen spyr galla över vågen av utseendefixering och osunda ideal och andra dagen skriver om rumpor som ser ut som halvtomma Ica-kassar.

Först blev jag sur. Det är väl klart att jag inte syftade på utseendet när jag skrev det, utan på slapphet i meningen funktion. Jag gick tillbaka och läste min rump-inlägg och stelnade till. Jag hade skrivit att man tappar explosivitet och kraft om rumpan är som två halvtomma Ica-kassar. Och att ”jeansen sitter fult”.

Vem är jag att bestämma om jeansen sitter fult på någon annan än möjligen mig själv? Jag insåg att de osunda kroppsidealen och jakten på dem sitter så djupt rotade i mig som har jobbat i 13 år på olika tränings- och hälsotidningar, att inte ens jag som brinner för att alla ska få se ut hur de vill och att man inte ska träna för utseendets skull utan för att må bra, ändå inte kan låta bli att slänga in en sådan mening.

Varför gjorde jag det? Om jag ska vara snäll mot mig själv säger jag att jag såg det som ett skämt, något man bara slänger ur sig utan att tänka mer på det. Men det finns också en mörkare anledning – för att det sitter inpräntat i min hjärna att det säljer.  

Ända sedan jag började jobba på Fitness Magazine 2006 har redaktionen jag jobbat på slitit våra hår varje månad när man ska välja modeller och sätta rubriker på tidningen. En snygg tjej med rutor på magen, putig och snygg rumpa, välsvarvade armar och det där blänket i ögonen. Så skulle hon se ut. Helst blond. För blond säljer mer.

Och sedan rubrikerna då. ”Bränn fett”, ”Putig rumpa”, ”Vältrimmad mage”. I början fick man lite kräks i munnen när man skrev dit det, men även jag färgades av miljön och de rådande idealen och reagerade till slut inte så mycket. Jag visste ju att vi var tvungna att göra så för att sälja. Jag menar, sålde vi inte tidningar skulle jag inte ha något jobb kvar.

”Ja, men det är ju vad folk vill ha.” försvarade jag mig ofta om någon klarsynt människa ifrågasatte våra omslag. Men vem hade bestämt det? Jo, vi. Jag. Vi hade bestämt att det var vad ”alla” ville ha. Jag var, och är tydligen fortfarande, en del av problemet.

Det här skedde inte över en natt, vi kan gå långt tillbaka i tiden och hitta tidningar och tv-program som låtit kvinnor förstå att deras kroppar inte duger som de är. Och innan dess var vi snörda med korsetter och innan dess… Ja, ni fattar. Det här är inte en kultur som vi har skapat sedan 2006. Det säger jag inte för att ta skulden bort från mig själv, men det säger en del om hur svårt det kommer att vara att vända det här – att få ”alla” att vilja ha något annat.

Det finns massor av underbara kvinnor som helt osminkat och härligt delar med sig av sina naturliga och fantastiska kroppar med en minst sagt smittande kroppspositivism. Ja, jag slänger slängkyssar mot dig Sara Dahlström, dig Stina Wollter och alla ni andra som med sylvassa näbbar och klor slåss mot det absurda i vår nutida kroppsbild. Jag älskar dessa Instagramkonton som också översköljs av positiva kommentarer från läsare som tar till sig det de skriver och bilderna de visar upp och gör det till något stärkande. Men det räcker inte. Det här är större än så. För hur sjukt vi än säger att det är så kommer vi att läsa ”Gå ner 4 kilo på två veckor” när midsommar närmar sig och ”Bli av med semesterkilona på rekordtid” i augusti och inte minst ”XXX blev av med sina gravidkilon på tre veckor” oftare än man trodde var möjligt. Och vi kommer att köpa det. Nej, kanske inte just du, men tillräckligt många för att det ska fortsätta. För de som skriver det vet att det säljer.

Vi måste sluta köpa det här. Sluta underblåsa det sjuka. Bara då kan vi få det att vända. Nej, det kommer inte att hända i morgon, för så fort går det inte. Men vi kan börja nu. Idag. Säg upp varenda prenumeration på tidningar som säger att din kropp inte duger. Sluta följa bloggare som ger dig rabatt på att blåsa upp läpparna med Restylane. Sluta läsa artiklar på nätet som ger löften som känns osunda.

Jag ser det som en fortsättning på #metoo. Inte bara andra människor ska hålla sina fingrar borta från min kropp. Media ska också låta min kropp vara i fred. Och jag ska sluta vara en del av problemet.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in