Blogg

Nystart


I’m back! Jag har varken trillat av pinn’ eller slutat springa trots min frånvaro härifrån, jag har bara vart less och mentalt trött den senaste veckan. Därmed inte sagt att jag inte skött min träning. Att vara less är ingen ursäkt till att inte träna, det är bara bita ihop, snöra på sig skorna och tugga på trots att skallen inte alltid är med. Jobbet måste göras hur gärna man vill skita i det. Det är skillnaden mellan succe och fiasko. Ingen har sagt att det ska vara roligt att träna. Det är nästan ofrånkomligt att inte bli mentalt trött under resans gång, jag ser det snarare som ett sundhetstecken. Förra veckan lallade jag dock mest på. Det blev två ofrivilliga vilodagar pga ryggen, sen fick det vara nog. Ipren, alvedon och voltaren tog bort den värsta smärtan så pass att jag kunde köra en del mellanmjölk. Distans, distans, distans och distans. Lyckades även skrapa ihop ett långpass och en tempomil i 3.55-fart men annars var det mest lallande. Skönt på ett sätt men när jags summerade förra veckan fick jag ”bara” ihop 103km löpning. För nåt år sen hade jag tyckt att det vart en anständig veckovolym men just nu tycker jag mest att förra veckan var en bortslängd träningsvecka. 

Ända sen jag drog igång den här maraträningen i höstas så har jag vart fruktansvärt målmedveten och fokuserad på det jobb som måste göras, aldrig tidigare har jag lyckats hitta den gnista som jag har just nu. Förra veckan tog litegrann udden av det fokuset men nu känns det som jag är tillbaka på allvar. En lugn vecka var kanske det som behövdes. Januari har inte blivit riktigt så bra som jag tänkte mig men jag kommer ändå få ihop en hyffsad mängd löpta mil så det är kanske inte är nån större fara riktigt än, det är ju fortfarande några veckor kvar att spela på och kontinuitetn har ändå funnits. Men jag behöver mera fart. Helst på asfalt.

Just nu har vi plusgrader och regn kombinerat med en jävla massa snö = ännu sämre förutsättningar för att springa fort ute jämfört med -22 grader och plogade vägar. Tack för att det finns löpband. Jag försöker begränsa mig till att bara använda löpbanden när jag ska springa lite fortare så all distans och uppjogg sker ute hur dåliga förhållanden det än må vara. Dels slipper man tristessen på löpbandet och dessutom skrapar man ihop lite mer mängd. Jag börjar alltid mina fart- eller intervallpass på band med 7-10km jogg ute, så roligt är det inte med löpband så kan jag slippa det så gör jag det gärna, sen hoppar jag in på gymmet och dunkar på bandet. Gör dock inte samma misstag som jag gjorde igår. Hittade inget rent linne så jag tog en sprillans ny inplastad tischa från nåt lopp som jag aldrig använt. Fel nummer ett. Dessutom glömde jag bort att tejpa bröstvårtorna. Fel nummer 2. Igår körde jag 4x15min tröskel och alla som sprungit på ett löpband vet att man svettas nåt kopiöst. Efter första intervallen var tischan genomblöt och lagom till den andra började det skava lite obekvämt. Under den tredje började den vita tischan bli röd och under den avslutande intervallen klev jag ganska tididgt över min mjölksyragräns men det var ändå ingenting jämfört med smärtan från den skavande tischan. Besparar er med en bild för det var ingen vacker syn. Det blev i alla fall ett bra pass och en nystart. Tischan åkte i soptunnan på gymmet.

Mitt största bekymmer just nu är att jag stadigt ökar i vikt för varje vecka. Inte så mycket men det är fortfarande en ganska linjär ökning sen december. Det är obra. Till mitt försvar är det ju semeltider och dessutom har jag hittat en ny favorit i Hellmans majonäs som jag använder som smör på mackorna, men det kanske är hög tid att börja se över kostvanorna. När jag står på startlinjen i Barcelona vill jag känna mig utmärglad och tunn, som om jag vore en hämtad direkt från Gulag och riktigt så känner jag mig inte just nu. Tvärtom. Jag känner mig mera som Edward Blom för tillfället.

Jag har fortfarande ingen riktig plan mer än att det är fart som gäller framöver kombinerat med lite längre långpass och inslag av fartökningar. Fortsätter att freebasa och köra mycket på dagsform. Egentligen gillar jag ju inte intervaller, mest för att jag blir störd av vilan, det känns som om den tar bort lite av fokuset från passet men jag ska i alla fall försöka köra liter mer överfart. Om 6,5 vecka smäller det. Snart börjar nedräkningen…

/Hörs

Dagens låt: förrut när jag var en riktig skivsamlarnörd hade jag ofta lyssningsmarathon. Jag bestämde mig för en artist/grupp och lyssnade igenom hela deras katalog, från början till slut. Det tog ofta en hel helg. Satt gärna med en anteckningsbok, gjorde olika noteringar och smuttade på en 20-årig Macallan. Det är nörderi på hög nivå. Att lyssna på musik på riktigt kräver koncentration dvs man kan inte göra nåt annat samtidigt som att diska, städa, promenera, springa eller köra bil. Då kommer man inte höra allt. Möjligen kan man läsa konvolutet. Till helgen ska jag köra en Rolling Stones mara. Jag är ingen frälst Stones fantast trots att jag genom åren köpt på mig det mesta med dom. Nu ska det säljas så innan jag gör mig av med det ska jag bli frälst och höra saker som jag tidigare missat.


Nr 3 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Vårens bästa löparskor. 23 nya modeller – hitta rätt sko för dig
  • Löpträningen som gav Guld  i skridsko-VM. Möt Nils Van Der Poel
  • Världens bästa träningspass
  • Kriget mot skavsåren – och hur vi kan vinna det
  • Därför skyddar löpning mot depression
  • 3 sätt att bli snabbare
Bli prenumerant
Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Tack Stefan! Ska dra ner på mängden nu i februari och försöka få till minst tre kvalitetspass i veckan istället, men så länge de körs på löpband tycker jag inte att det sliter lika mycket som på asfalt. Igår körde jag tex 20km i 4.00-fart på band och långpass nu idag utan att känna mig sliten. Det är alltid kul att försöka slå andra svenskar utomlands så jag ska göra mitt bästa för att hålla så många som möjligt bakom mig 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Res till Palma med mig!


I mars är det dags för mig att för första gången åka som instruktör på träningsresa. Vi på Women’s health ska ta med oss kalastränare som Tanja Djelevic, Maria Olofsson, Magnus Hagström och vi i redaktionen (Sofie, Jenny, Marie och jag) och åker en vecka till Palma på Mallorca för en träningsvecka som heter duga. Det blir också god mat, slappa dagar på stranden och annat sånt där som man gillar jättemycket.

Så in och boka och åk med mig till Palma! Jag vill verkligen att just du följer med!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Jag är löpare: Anna Kinberg Batra

Jag är löpare: Anna Kinberg Batra


Jag var en pluggis när jag växte upp, har aldrig varit någon sporttjej – även om jag både red, åkte skridskor och simmade. Jag gick med i MUF redan på högstadiet, men det var först i tjugoårsåldern som jag började satsa riktigt seriöst på politiken.

Jag började springa för fem år sedan, har tränat regelbundet sedan jag fick barn. Att jag började träna var mest av praktiska skäl, för att få igång kroppen igen. Jag började med gym, men så tänkte jag att jag skulle börja springa – fast jag egentligen var övertygad om att jag inte kunde.

Men jag tyckte det verkade vara en sådan enkel motionsform; att bara sätta på sig löparskorna och ge sig ut. Det var absolut en jättetröskel i början, men jag är ganska envis. Jag bestämde mig för att ta mig över den.

Småbarnsåren var rätt tuffa, och det var också då jag började få tunga politiska uppdrag. Jag behövde helt enkelt komma i form för att klara av det.

Jag försöker komma ut två gånger i veckan, och hinner jag inte mitt i veckan så får det bli två gånger på helgen i stället. I stort sett har jag två rundor hemma, en som är strax under milen och en som är uppåt tolv kilometer.

Jag tycker om att springa på morgnarna, men det blir mest om jag är ensam hemma eller på resa. Som småbarnsförälder vänjer du dig vid att vakna tidigt.

Jag har alltid löparskorna med mig när jag reser, det är väldigt roligt att upptäcka en ny stad under en joggingtur. För en tid sedan var jag på Sicilien. Jag bodde på ett hotell mitt i staden och tog sikte på vulkanen Etna. Det var mysigt att möta folk som var på väg till sina jobb, eller bara var ute med hunden.

Jag springer mest i ett och samma tempo – huvudsyftet för mig är att få motion och att rensa tankarna. Jag springer ofta till musik på en Spotify-lista. Det ska vara glatt, gärna disco och schlager, det kan absolut vara 80-tal. Nyligen hade jag och en väninna i min ålder en diskussion om musik, där vi var överens om att Alcazar har perfekta låtar för löpning.

Jag har en skogsrunda som jag ofta springer. Den är ganska kuperad, då måste det svänga bra i lurarna för att jag ska orka ta mig uppför den sista, sega uppförsbacken. Det är också en runda som är väldigt bra när jag ska lösa problem, knäckfrågor av olika slag. Jag tror backarna hjälper till där, man får bita ihop och kämpa lite extra.

Jag har sprungit Tjejmilen tre gånger, men bara två gånger i klassen med tidtagning. Nu senast sprang jag på 1.01. Men jag har ingen brådska när jag springer Tjejmilen, det finns så mycket att titta på runtomkring.

Löpningen har fått allt större betydelse för mig. Jag vet inte om den gör mig till en bättre politiker, men förr brukade jag alltid bli sjuk på hösten. Det är mindre av det nu, jag tror löpningen har förbättrat immunförsvaret. Jag sover också bättre, och orkar man mer fysiskt orkar man också mer psykiskt.

Jag trodde ett tag att det bara var elitlöpare som sprang i funktionskläder, men har man prövat en gång så går man inte tillbaka till t-shirts i bomull. Vad gäller löparskorna så är det viktigt att de är bekväma. Och så brukar jag springa i en stor keps som skyddar mot solen och håller ordning på håret. Jag bryr mig inte om folk tittar på mig när jag springer, jag är rätt van att bli igenkänd. När jag springer är det bara jag och musiken. De runt omkring får tycka vad de vill.

Viktigast politiskt just nu? Dels går partiet igenom en förnyelseprocess, vi förlorade ju valet och måste lägga om kursen. Och så lever vi i en orolig och krävande omvärld, samtidigt som det är ett väldigt hätskt klimat i debatten. Det oroar mig lite – vi löser inte flyktingsituationen i Europa eller världsekonomin genom att alla bara skriker åt varandra.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Världscuppremiär


Under helgen som gick var det årets första skidalpina världscuptävling i Font Blanca, Andorra. Jag kom till Chamonix eftersom jag ville utveckla mig och köra mer skidalpinism och tävla i världscupen och EM. Men samtidigt visste jag att det jag gjort innan inte var så mycket att komma med här nere i Alperna och jag var rädd att jag skulle göra bort mig totalt i en världscup. Det har gått bättre och bättre vecka efter vecka och jag har utvecklat både kondition och teknik undan för undan och tränat på väldigt bra under sju veckor. Men sista veckan började kroppen skrika efter att få ta det lite lugnare. Tidigare hade jag inga problem med att ge mig ut två gånger om dagen, men nu började jag bli väldigt osugen på att träna utan ville helst ligga i sängen, läsa och äta choklad. Regn fem dagar i sträck gjorde väl inte skidlusten direkt större och det var till och med så illa att jag en dag tyckte att det var ett bättre alternativ att springa 2 minuters intervaller på ett varv runt en parkeringsplats än att gå upp på berget. Men efter en massage, en vilodag och några lätta träningsdagar i Andorra ville kroppen vara med igen. För första gången på länge kände jag mig riktigt pigg och sugen på att tävla och det är skönt när kroppen reagerar så som jag ville och planerat.

På lördagen var det dags för den individuella banan som ska vara mellan 1200 till 1800 höjdmeter uppför totalt, innehålla byten och vissa branta partier där man måste gå/springa med skidorna på säcken. Originalbanan var väldigt fin och innehöll två toppar, en kamvandring och fina åk, men tyvärr så vaknade vi upp till halv snöstorm vilket gjorde det farligt att köra originalbanan. Nu blev starten uppskjuten ett par timmar och arrangören fick lägga en alternativ fyrvarvsbana istället.

Starten gick och jag var faktiskt med i startrusningen och skaffade mig en bra position (På grund av förseningen blev det en masstart med herrar, damer och juniorer). Jag visste inte riktigt var jag låg eftersom det är svårt att se när det är så många samtidigt, men jag chansade runt 10-15 plats. Jag märkte att jag gick starkt i varje varv i uppförsbacken, men sedan tappade lite vid bytena. Även om jag har blivit snabbare i bytena så tappar jag fortfarande på de rutinerade som har hållit på i många år. Tillslut hamnade jag på 13:e plats i min världscupdebut och när jag kom i mål fick jag veta att Emelie hade vunnit och tagit sin och Sveriges första världscupseger i skidalpinism. En bra svenskdag! 

Nästa dag var det dags för vertikalen som bara går ut på att gå så snabbt uppför som man kan. Ungefär det flåsigaste, mjölksyraframkallande man kan tänka sig. Jag var peppad efter lördagens lopp och tänkte att jag försöker hänga på för att hamna på en topp tio placering. Det gick bra halva loppet och det kändes inspirerande att gå i rygg på flera väldigt duktiga tjejer. Men den satsningen visade sig vara för tuff för mig och sista tio minuterna var inte vackra och kändes som om loppet aldrig skulle ta slut. Jag tappade både tid och placeringar och gick tillslut i mål på 14:e plats, helt slut. Emelie gjorde ytterligare ett suveränt lopp och vann en hård spurtduell om andraplatsen.

Innan säsongen är över vill jag komma på en topp tio placering och nu har jag fått prova på vilket tempo som krävs för att lyckas med det och jag ser fram emot resten av världscuptävlingarna och EM.


Antal kommentarer: 1

Ida Nilsson

Tack Annette!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Två steg framåt, ett steg bakåt


Det tog inte mer än 19 dagar in på det nya året innan jag var tillbaka hos naprapaten. Det är nog nytt pb med råge skulle jag tro. Jag måste vara alla naprapaters dröm och står nog för halva deras omsättning här i stan. Har nästan haft det på känn, nästan så att jag gått och väntat på ett bakslag med tanke på hur bra det gått de senaste månaderna. Murphys lag. Den där jävla Murphy. Det skulle inte förvåna mig om jag föddes på en måndag.

Förra veckan var en riktigt bra träningsvecka, den bästa på länge. Var riktigt taggad att fortsätta den trenden med ännu mer löpning den här veckan, istället blev det ofrivillig löpvila både igår, idag och kanske även imorn. Det känns som om jag har balanserat ett tag nu på gränsen till vad min kropp klarar av men den här gången är det dock inget som kan härledas direkt till löpningen vilket känns skönt. Igår var det ryggen som sa tut. Jag har haft problem med ryggen till och från sen tidigare men ändå lyckats hålla den i schack och kunnat springa på ändå. Då har det berott på svaghet i säte och höft men det första naprapaten sa idag – med glimten i ögat – var att det här är ett tydligt tecken på man blir äldre för varje dag som går. 

Värken kom smygandes igår eftermiddag. I mitt jobb som lärare står jag ofta i konstiga positioner böjd över elevernas bänkar och efter min sista lektion igår så kände jag att allt inte var bra i ryggslutet. Tänkte inte så mycket mer på det, hade bestämt mig lite tidigare för att skippa vilodagen eftersom benen kändes fräscha och var i full färd med att planera vilken typ av pass jag skulle köra, men väl hemma hade smärtan blivit så pass stark att det bara var å kasta in handduken. Tänkte att det släpper nog till imorn. Blev nog inte direkt bättre av att jag låg i soffan med ryggen böjd som en ostbåge hela kvällen. Imorse när jag vaknade tog jag mig bokstavligen inte upp ur sängen. Ryggen gick inte att böja. Fick panik. Vad är det som händer?, tänkte jag. Efter mycket om och men lyckades jag i alla fall få på mig mig byxor och skor, tryckte i mig en halv karta voltaren och ringde naprapaten direkt. 

Fick tid några timmar senare och han konstaterade vridningar i ländryggen, alltså inget samband med säte och höft, men som tur var inget problem med diskarna. Diskbråck hade vart nästan lika illa som löparknä. Förmodligen har jag stått i nån konstig position som gjort att ryggen krampat. Fick uppmaningen att ta det lite lugnt dom kommande dagarna, inga restriktioner med löpförbud utan bara att det är ”sunt förnuft” som gäller. Lugn jogg nu i veckan och en paracetamol & diklofenak kur på det så borde jag kunna träna på som vanligt till helgen, trodde han. Det lät överkomligt. Just nu känns ryggen helt okej faktiskt tack vare alla ipren, voltaren och alvedon som kickat in, skulle nog ha kunnat springa ikväll men är det nåt jag har lärt mig det senaste året så är det att behålla lugnet och inte få panik över ett par dagars missad träning. Två dagar extra löpvila är inget som kommer påverka mitt lopp i Barcelona. Även om det här är ett steg bakåt så tänker jag att de senaste månaderna har vart två steg framåt. Så istället för att springa så får jag tröstäta en semla och blogga om att inte kunna springa. Det är inte det sämsta.

Dessutom är det så att Runacademy ska starta här i Sundsvall till våren vilket känns riktigt kul, äntligen får även vi i Svallet en renodlad löpargrupp, inte en dag för tidigt. Ibland känns det som om alla hålor i Sverige har minst en löpargrupp förutom just Sundsvall men det ska det bli ändring på nu. Jag ska hjälpa till som ledare så alla ni Sundsvallsbor som springer och vill springa med andra trevliga människor, anmäl er så ses vi till våren. Den 16 mars drar vi igång här i stan. Platsen blir vid Sidsjön och tiden onsdagkvällar. Man behöver inte ha sprungit särskilt mycket sen tidigare, alla är välkomna! Tillsammans ska vi visa att även vi Sundsvallsbor har förstått varför det är så galet kul att springa!

 

 

/Hörs!

Dagens låt: Scarlets walk med Tori Amos är ett av de bästa album som gjorts på 00-talet och förtjänar att dammas av oftare. Första gången jag såg den här videon tänkte jag mest ”what the fuck” innan jag förstod dess storhet. Nu tycker jag att den tillhör en av de bästa och mest artistiska videor som gjorts, när man väl förstår vad den försöker säga så vill man bara gråta en skvätt istället, så vackert är det.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

PR och snuva


Ibland går det fort. I fredags, under morgonpasset, briljerade jag och slog till med ett nytt personligt rekord i Turkish getup – 24 kilo på både höger och vänster hand. Det kändes så otroligt lätt! Det hade aldrig hänt om inte mina träningskompisar Zach och Rikard hade stått bredvid mig och först kört på 24 kilo, men plötsligt bytte till 32 kilo! Jag som då körde på 20 kilo kunde inte ta att de skulle köra på TOLV kilo mer än jag. Det var inte ok. Mitt tidigare pers låg på 22 kilo, och jag insåg att jag var tvungen att gå över det för att komma undan med hedern i behåll. Och faktum är att 24 inte kändes så vansinnigt tungt. Jag fick överlycklig gå och ringa i PR-klockan. Klang och jubeltid!

Jag gillar verkligen att persa i just Turkish getup. För mig är det som att testa hur mycket allround-starkare jag har blivit. Den mäter liksom allt, framför allt stabiliseringen i kroppen. Det känns helt enkelt sjukt bra att klara allt tyngre vikter.

Sen blev jag förkyld i helgen och morgonens träning inskränktes till några solhälsningar på hemmaplan för att hålla ryggen på gott humör. Men snuvan verkar ha begränsat sig till snor och inget annat, så förmodligen kan jag vara med på passet i morgon bitti.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*