ASICS FrontRunner hade nyligen ett av deras årliga training camps på Mallorca, detta i samband med Palma Marathon. IngMarie Johansson var med på campet och sprang maran som gick i nära 30 graders värme. Här berättar hon om en spännande vecka fylld av träning och gemenskap.
Det var inne i gränden som jag började känna att benen inte var med på uppgiften som de var tränade för….. LÄS VIDARE HÄR IngMaries blogg hos ASICS FrontRunner
I vår stora guide till höstens nya löparskor testade vi 13 heta nyheter. Här är de tre vinnarna som fick våra utmärkelser “bästa uppdatering”, “bästa debut” och “redaktörernas val”.
Text: Christer Wernhult Foto: Luca Mara
För bara något år sedan lanserades nya löparskor ganska strikt bundet till en tydlig vår- respektive höstsäsong. Plus att vinteranpassade modeller presenterades separat i november. På senare tid har många tillverkare valt att i stället sprida ut sina nyheter under årets gång. Det betyder att de successivt förändrar sina sortiment och att det traditionella säsongstänkandet har börjat luckras upp.
På Runner’s World har vi som ambition att hålla dig som läsare så uppdaterad som möjligt genom att regelbundet presentera de mest intressanta skomodellerna i våra skoguider. På så sätt vill vi ge dig en överblick av vad som erbjuds på marknaden och underlätta ett bra skoval anpassat till din träningsbakgrund, dina personliga förutsättningar och preferenser.
Tillverkarna har under några år haft ett tydligt fokus på att uppgradera sina mellansulematerial så att de förutom skyddande stötupptagning och komfort även ger kvickare respons/energiåtervinning. Men nu kan vi i stället se att man satsar på nya sätt att åstadkomma stabilitet. Tillverkarna försöker helt enkelt kombinera stötdämpning och energiåtergivning i mellansulorna med just detta – stabilitet.
Flera av de stora producenterna tonar ned den gängse kategoriindelningen i neutrala och stabila skomodeller. I stället försöker de nu konstruera skor som erbjuder både och. En bakomliggande orsak är säkert tveksamheten till om extra stabila skor verkligen kan förebygga skadeproblem hos löpare med överrörliga fotleder, det vill säga överpronation. (Vilket under många år har varit den utbredda uppfattningen i sportskobranschen.)
Ett flertal biomekanikexperter har på senare tid uttryckt sin skepsis till att hårda kilar och plastbryggor skulle vara den bästa lösningen för att kontrollera fotens rörelse. Som följd kan vi nu se flera exempel på nya tekniska lösningar för att öka skornas stabiliserande egenskaper – utan att de nödvändigtvis måste ha ett hårt material på medialsidan av mellansulan.
Till höstens skoguide, som publicerades i septembernumret av Runner’s World, valde vi ut 13 nya (eller uppdaterade) modeller. De är alla typiska exempel på respektive tillverkares skofilosofi och har samtliga nyligen introducerats på marknaden. Här är de tre som utmärkte sig mest i fältet.
Ghost har efterhand blivit en storsäljare för Brooks, mycket tack vare skons allsidighet och bekväma passform. Den här 12:e upplagan är ett klassiskt exempel på att man inte bör ändra på ett vinnande koncept.
Uppdateringen från föregångaren inskränker sig till en mer följsam utformning av ovandelsmaterialet, ett lätt modifierat sulmönster och en viss viktreduktion (cirka 14 gram i herrstorlek US 9). Hela skon utstrålar komfort med sitt bekvämt stoppade hälparti och en påtagligt mjuk stötdämpning i en tvåkomponenters-mellansula.
En fin detalj är snörningens utformning, där ovalt rundade snören lätt kan justeras genom plastförstärkta snörhål till en perfekt passform över vristen. Ghost 12 ger en skön löpupplevelse – oavsett distans och fart.
Denna helt nya träningsmodell riktar sig i första hand till löpare som tränar i stadsmiljö, där kraven är höga på såväl stötdämpning som god kontakt med underlaget och säkert stöd vid riktningsförändringar.
HD står för high density och betyder att Pulseboost HD ger en något fastare känsla mot underlaget jämfört med exempelvis Ultraboost 19, som introducerades i våras. Just detta lovordades av våra testlöpare, som har lättare Adidas-modeller som Adizero Tempo eller Boston som favoriter för sina tempopass.
Ovandelen är konstruerad med hjälp av en sofistikerad stickteknik med olika täthet och mönster i olika partier. Framfotsstödet är på detta sätt elegant integrerat och eliminerar helt behovet av påsydda förstärkningar. Foten vilar tryggt nedsänkt i en fördjupning i mellansulans övre del och får därmed utmärkt stöd i sidled, vilket förstärks ytterligare av skons breda sulbas.
Yttersulan, som är framtagen i samarbete med däcktillverkaren Continental, har ett lågprofilsmönster som ger säkert grepp på både torra och våta underlag.
Små men långt ifrån betydelselösa justeringar gör andra versionen av Ride med ISO-konstruktion till en ännu mer komfortabel träningssko. Ovandelen har fått ett smidigare meshmaterial, som bättre anpassar sig till fotens form, medan hälkappan är tydligare avrundad och har fått en mer stoppad kant. Yttersulans mönster har också finjusterats för säkrare grepp.
Mellansulan med en kombination av mjukt Powerfoam och spänstigt energiåtergivande Everun finns kvar från föregångaren. Det gör även det stödjande yttre ISO-skiktet i ovandelen i kombination med ett elastiskt sockliknande inre skikt.
Ride ISO i sin andra utgåva är – precis som föregångaren – en allsidig, lätt, komfortabel och väl stötdämpande löpträningsko. Detaljjusteringarna från föregångaren får tummen upp från våra testlöpare.
eller
Bli prenumerant
Arena Run arrangeras för femte året i rad på Friends Arena i Solna, den 24–25 januari 2020. Jubileet firar man med att introducera en helt ny 10-kilometersklass samt en ny stafett.
Den nya stafetten går redan på fredagskvällen den 24 januari. Klockan 18.00 öppnas dörrarna till arenan med årets roligaste – och förmodligen jobbigaste – after work: Arena Run Stafetten. Här får du och dina kompisar eller kollegor möjligheten att springa en stafett på sammanlagt 16 kilometer. Varje lag får bestå av max fyra deltagare, som själva avgör hur distanserna fördelas på lagmedlemmarna.
På lördagen 25 januari är det så dags för det femårsjubilerande Arena Run, som också bjuder på en nyhet: Hållkäften-milen som är Arena Runs nya 10-kilometersklass där deltagarna springer två varv på den 5 kilometer långa hinderbanan. Det innebär inte bara att distansen blir dubbelt så lång, även antalet hinder och trappsteg fördubblas.
Läs mer och anmäl dig här arenarun.se
Den kenyanska superlöparen sprang maratondistansen på 1.59.40 i ett par Nike-skor som inte finns att köpa ännu. Men som tur är ligger ritningarna uppe på det amerikanska patentverkets site. Här är det vi vet.
Nike Vaporfly Next% heter den senaste skon från Nike med inbyggd kolfiberplatta (som du också kunde läsa om i #9-2019 av Runner’s World). Skon är designad för att kunna förbättra löpekonomin med minst fyra procent, vilket den också har visat sig kunna göra i oberoende tester.
Givetvis satt den därför på flera av hararna i det delvis Nike-sponsrade sub 2-rekordförsöket Ineos 1:59 Challenge i Wien den 12 oktober, då Eliud Kipchoge blev första människa att springa 42,2 kilometer under två timmar. Men Kipchoge bar dem inte själv. I stället verkar han ha sprungit i en ny, ännu inte lanserad version av Next%. Och frågan är förstås om de var nyckeln till hans fantastiska sub 2-tid?
Jämför vi bilderna på Kipchoges skor från rekordloppet med det patent som Nike lämnade in 2018, och som siten Believe in the Run först upptäckte, ser konstruktionerna ut att överensstämma. Ritningarna avslöjar en konstruktion med en segmenterad sula, tre plattor (troligtvis i kolfiber) och vad som ser ut att vara upp till fyra vätskefyllda hålrum.
De sistnämnda syns på utsidan av mellansulan – de buktar ut under framfoten på bilderna från Wien. Enligt patentet är de konstruerade av TPU – en termoplastisk polyuretanbaserad elastomer – och innehåller en sorts trådar. När de här hålrummen fylls med vätska till ett tryck mellan 15 och 30 psi, leder trycket till att trådarna spänns och att hålrummet återfår sin form, enligt Nikes patent. Det är däremot oklart om detta syftar till att förbättra dämpningen, stabiliteten, energireturen eller något helt annat.
På @protosofthegram på instagram kan du kolla in skorna
Hålrummen finns på båda sidorna av skorna, och är enligt ritningarna ordnade i ett 2×2-mönster. Men Nike har också öppnat för möjligheten att ersätta hålrummen med block av skummaterial. På bilderna på Kipchoges skor ser vi att bara de två nedre hålrummen är synliga, så skorna kan antingen rymma två hålrum och två skumblock – eller så är de två övre hålrummen dolda under mellansulans material.
Och så var det frågan om kolfiberplattorna. Vi kan förstås inte med säkerhet säga att de är gjorda av kolfiber, men det är högst troligt – och Nike har slängt in inte bara en utan tre stycken i den här hemliga skon. Den undre plattan ligger mellan yttersulan och de två nedre hålrummen med vätska, den mellersta ligger mellan hålrummen och den övre plattan är placerad direkt under foten.
Nike förklarar konstruktionen så här: När skon tar mark fördelar den nedre plattan stötkrafterna över det första lagret med stötdämpning, som alltså består av vätske- eller luftfyllda hålrum. Kraften förs sedan över till den mellersta plattan, som fördelar den vidare över det övre lagret av hålrum/skumblock innan den når den övre plattan.
Designen innehåller alltså två lager som kan komprimeras. Plattornas fördelning av stötkraften minskar risken för ”hot spots”, det vill säga att kraften koncentreras till vissa punkter av foten. Hälpartiet verkar bestå av samma Zoom X-mellansulematerial som sitter i Next%.
Utan någon officiell information från Nike har vi förstås många frågor. På vilket sätt är systemet med hålrum under framfoten bättre än ZoomX? På vilket sätt och hur mycket kan det förbättra löpekonomin? Kommer vi att få se den här skon på fler Nike-löpare inom den närmaste framtiden? Och kommer den att finnas att köpa? Tills vi får svaren på de här frågorna får vi fortsätta att spekulera kring patentritningarna och bilderna på Kipchoges superhemliga skor.
Eliud Kipchoge höll för trycket och skrev löparhistoria när han sprang maraton sträckan under 2 timmar i Ineos 1:59 Challenge. Sluttiden skrevs till fenomenala och otroliga 1:59:40!!
Farthållarna avlöste varandra i den optimerade V-formationen och km avsnitten låg nästan helt jämt på 2:50 min/km.
Sista biten in mot målet kunde fantastiska Eliud defilera och levde upp till sitt motto “No Human Is Limited”.
Även om de ambulerande farthållarna och fartbilen gör att det inte är ett officiellt världsrekord visar Eluid återigen vilken fantastisk löpare han är. Stort grattis, så imponerande!!
Starten och målgången i det historiska loppet kan du kolla in på vår instagramsida: @runnersworldswe
Pressemeddelandet på engelska:
Kenyan legend runs 1:59:40:2 in INEOS 1:59 Challenge. 34-year-old proves No Human is Limited.
Eliud Kipchoge proved No Human Is Limited when he became the first human in history to run a sub-two-hour marathon in the city of Vienna, Austria this morning. Kipchoge ran the 42.195KM distance in a remarkable time of 1:59:40:2.
The 34-year-old Kenyan’s landmark achievement began at 8:15AM CEST on the Reichsbrucke Bridge in Vienna in perfect weather conditions of around 9 degrees celcius and wind speeds between 0.5 – 1.5 m/s.
The circuit featured four [4.4] laps of the Hauptallee, the historic tree-lined avenue in The Prater, picked as the location of the INEOS 1:59 Challenge because of its long, flat straight sections and its protection from the wind.
Vienna came out to witness history being made with thousands of spectators lining the course to support Kipchoge and his team of 41 pacemakers, featuring some of the best middle and long-distance runners on the planet.
Kipchoge ran a consistent pace set by the electric timing car and the pacemakers of 2:50min/KM throughout the race with every single KM split being between 2:48min/KM – 2:52min/KM.
With the noise levels rising, Kipchoge crossed the line in a history-making time of 1:59:40:2 to become the first human to break the two-hour barrier for the marathon.
Kipchoge’s incredible achievement emphatically proved his own mantra that No Human is Limited and places him alongside other sporting greats such as Sir Roger Bannister – who ran the first sub-four minute mile in 1954 – and Usain Bolt who’s 100M world record of 9.58 seconds has stood since 2009.
On becoming the first ever person to run a marathon in under two hours, Eliud Kipchoge said:
“It is a great feeling to make history in sport after Sir Roger Bannister [set the first sub-four-minute mile] in 1954. I am the happiest man in the world to be the first human to run under two hours and I can tell people that no human is limited. I expect more people all over the world to run under two hours after today.
“The pacemakers did a great job, they are among the best runners of all time. I thank them and appreciate them for accepting to do the job.
“I wanted to run under two hours and show human beings can do a good job and lead a good life. It shows the positivity of sport. I want to make the sport an interesting sport whereby all the human beings can run and together we can make this world a beautiful world.”
Sir Jim Ratcliffe, Chairman of INEOS said:
“That was sensational. It is quite difficult to believe it’s actually happened because it happened so quickly. That last kilometre where he actually accelerated and came through on his own was just superhuman. I can’t believe he did it.
“I can’t believe he ran the first half marathon in less than an hour and then he had to do that again.
“Everything had to go right to do this and it’s been immaculately well organised. It was especially brilliant to see the pacemakers because running is normally such a solitary sport and here they were all running for Eliud. They’re the best athletes in the world and so full of enthusiasm, it’s almost like a new sport for them.”
LÖRDAG 12/10 med start klockan 08:15 kan det skrivas löparhistoria om Eliud Kipchoge blir förste man att springa maraton-sträckan under två timmar.
Löpningen sker i den minst sagt , i löparvärlden, omtalade satsningen som kallas Ineos 1:59 Challenge. Det är inget “riktigt” lopp, så något världsrekord kan det inte bli, men en tidsbarriär kan sprängas när Kipchoge springer mot klockan.
Loppet görs på en noga utvald varvbana i Praterparken i Wien, och Kipchoge kommer ha 41 !! stjärnlöpare som som avlöser varandra för att hjälpa Kipchoge hålla den grymma fart som det krävs för att gå under 2 timmar.
I snitt måste han avverka varje kilometer på 2.50 minuter per kilometer, i 4,2 mil. Hararna som drar upp farten har i sin tur en pacingbil till hjälp, som projicerar en lasermarkör på marken framför löparna som de ska försöka hänga med.
Vädret ser ut att bli riktigt bra med nästan ingen vind, runt 8 grader i starten som sedan stiger till runt 12-13 grader mot slutet av det förhoppningsvis under 2 timmarnas löpning!
KOLLA IN SÄNDNINGEN NEDAN:
Photo: Jon Super for The INEOS 1:59 Challenge
Arina Thorén är inte tjejen som ger upp i första taget. Trots långa perioder av smärtande hälsenor kämpar hon målmedvetet på med löpningen. Nyligen stod hennes sikte inställt på ett PB på Köpenhamn halvmaraton.
“Förväntansfull ställde jag mig på startlinjen till Köpenhamn halvmaraton. Jag kände att jag var redo och hade fått träna något sånär smärtfritt den senaste tiden. PB, det borde gå!”
Nu lanserar adidas två nya trådlösa sporthörlurar, framtagna för att tåla tuff träning. Runner’s World har testsprungit med in-earhörluren FWD-01.
De nya sporthörlurarna från adidas är framtagna i samarbete med Zound Industries, och lanseras i två versioner: RPT-01 och FWD-01. RPT-01 är en trådlös on-earhörlur med svettsäker design, tvättbara kuddar och 40 (!) timmars batteritid. FWD-01 är en trådlös in-earhörlur med 16 timmars batteritid. Den är optimerad för träning, inte minst löpning – och vi har snabbtestat den.
Vid en första anblick känns öronsnäckorna på FWD-01 relativt stora, vilket beror på att bland annat batteri och mikrofon är integrerade i dem. I gengäld ger de 16 timmars speltid på en laddning. Storleken påverkade däremot inte känslan i öronen under löpningen. Ett flertal ”öronvingar” följer också med så att man kan anpassa öronsnäckornas passform.
De trådlösa öronsnäckorna är förbundna med ett band, på vilket fjärrkontrollerna sitter. Med en sådan lösning finns alltid en risk att bandet fastnar mot den svettiga huden under löpning. På FWD-01 är bandet textilklätt, vilket gör att man slipper det problemet. På testrundor mellan 7–10 kilometer fungerade den här lösningen mycket bra, men vi har inte testat dem i ännu svettigare miljöer – som på löpband. Knapparna som fjärrstyr funktioner som volym eller telefonsamtal är tydliga och lättmanövrerade, vilket vi gillar.
Lurarna är som sagt ganska kraftiga i konstruktionen – och kanske är det därför man får så mycket ljud för pengarna. I jämförelse med flera andra trådlösa hörlurar avsedda för löpning tyckte flera av testlöparna att det förinställda ljudet på FWD-01 är riktigt bra. Även basresponsen är riktigt tydlig. En bra funktion är att FWD-01 inte skärmar av löparen helt. Den har ett passivt ljudgenomsläpp så att löparen även hör trafik- och omgivningsljud – en viktig säkerhetsfunktion.
En smart funktion är de inbyggda magneterna i öronsnäckorna. Vill du pausa musiken och springa utan hörlurarna i öronen så fäster du helt enkelt ihop öronsnäckorna med magneterna. Sedan kan du bära lurarna runt halsen utan att tappa dem.
Fakta: adidas FWD-01 väger 27 gram och kostar 1 600 kronor.
adidas headphones är dedikerade till att ge atleter på alla nivåer den ultimata ljudupplevelsen, oavsett område. Runners’ Store är mycket glada att kunna erbjuda alla kunder dessa produkter. Läs mer på runnersstore.se eller kom in och testa produkterna i butik.
eller
Bli prenumerant
I 2019 års Berlin Marathon sprang David Nilsson på den snabbaste svenska maratontiden på 29 år. Här berättar David med egna ord om loppet. “Jag flög över till Berlin med ett enda tydligt mål….”
Målet var att inte göra något där borta som skulle kosta mig mer än max fem vilodagar. Då jag precis hade börjat komma igång med bra träning för första gången sedan i våras, efter en sommar kantad av olika bekymmer, var jag nu rädd för att en mara skulle kunna få mig ur balans. Framförallt fysiskt men även mentalt, ifall den skulle kännas alldeles för plågsam och tråkig sista biten. Dagarna före tänkte jag att ett marathon är ingenting en bara springer igenom, i synnerhet inte med hög utgångsfart, och jag velade fram och tillbaka vad som skulle kunna vara ett lagom realistiskt mål med loppet.
Tidigare i veckan hade jag fått information om ett gäng olika farthållare åt eliten, där farter så spridda som från 2:03 till 2:15 skulle finnas, och faktiskt grupper både för sluttider på 2:10 och 2:11. I 2:10-gruppen skulle ett gäng asiater lägga sig i, framförallt koreaner, och i 2:11-gruppen skulle alla de bästa européerna bland annat springa. Fastän jag inte alls kände mig förberedd för en 2:11-tid bestämde jag mig ändå för att testa och gå med så länge som möjligt i den, mycket för att jag aldrig fick en tydlig bild vilka som skulle starta med 2:13- respektive 2:15-hararna.
Absurt nog föll sig inledningen som sådan (kanske lite extra inspirerad av att starta strax bakom Bekele!) att jag gick ut än hårdare och efter första kilometern på 3:05 insåg jag mitt misstag när jag för första gången kollade bak och såg att 2:11-gruppen befann sig en bra bit bakom mig. Jag hade alltså råkat gå ut med 2:10-gruppen istället och nu var goda råd dyra! Skulle jag fortsätta hänga med de här löparna? Nej, om inte loppet var kört redan nu skulle det definitivt vara det om en mil. Skulle jag droppa bak hastigt som i att börja jogga? Nej då skulle jag känna mig alldeles för dum och dessutom förlora onödiga sekunder redan nu.
Som tur är föll det sig så att två av asiaterna också insett sitt höga utgångstempo och började genast backa av farten. Jag la mig i rygg på dessa och en kilometer senare hade gruppen bakom kommit ikapp. Därefter var det väldigt händelselöst under 30 km (halvmaran just på 1:05:30) och var 500:e meter dök en ny projicerad sluttid (oftast mellan 2:11:00 och 2:11:30) upp på bilen som åkte med oss. Det enda som egentligen hände var att vi efter 25 km kom ikapp 2:10-gruppen och att det några kilometer efter det för första gången började bli löpare som droppade bak.
Vår grupp hade med milen kvar halverats och nu återstod bara en handfull löpare som fortfarande hade ordentligt med krafter kvar!
Två av dessa var österrikaren Peter Herzog och amerikanen Matt Llano, som även fortsatte starkt ända in i mål med tider kring 2:11 blankt. Jag lyckades tyvärr inte hänga på dessa utan fick springa sista halvmilen själv, närmsta löpare både framför och bakom var mer än halvminuten bort. Men då jag kände att jag var på väg mot en bra tid, så försökte jag hålla koncentrationen uppe ändå. Eftersom jag alltså inte hade någon annan i själva loppet kvar att fokusera på, så började jag istället tänka på Szalkais, Musses och Ekvalls tider för att behålla rätt fart och rytm. 40 km passerades på 2:04:47, vilket tydde på att jag behövde hålla minst 3:20/km för att ta den sistnämnda.
När jag nästa gång såg en klocka var det på upploppsrakan och den visade 2:11:30. Jag bestämde mig för att spurta så hårt jag bara kunde (nu var det ju för sent att kunna få kramp!) och jag kollade inte upp mot klockan igen förrän jag hade passerat mållinjen och hade den bakom mig. Den var fortfarande på 2:11 och jag förstod att jag hade lyckats komma under 2:12 med marginal. Den slutliga tiden 2:11:50, är jag mycket nöjd med då jag minst sagt inte var särskilt optimistisk kring min träning inför.
Och än viktigare, inte en enda muskelspänning hade gjort sig ordentligt till känna under loppet vilket tydde på att återhämtningen skulle kunna gå bra den närmsta veckan!
FOTO: Carl-Gustaf Nilsson
eller
Bli prenumerant
