Davids fantastiska halvmararekord
David förbättrade sitt personliga rekord med nästan en och en halv minut – och sänkte därmed det svenska rekordet på halvmaraton med 20 sekunder. Davids tid på 1.02.09 räckte till en suverän 5:e plats i oerhört tuff konkurrens. Ageo Half Marathon är troligen det lopp i världen med bäst toppbredd. I 2018 års upplaga gick otroliga 55 löpare under 1.04 och segrartiden – som också är det nya banrekordet – blev 1.01.19. Det var Kenyafödde Vincent Laimoi som vann, som springer för ett japanskt universitetsteam.
Stort grattis till nytt svenskt rekord och ett grymt bra lopp. Hade du på känn att det skulle bli rekord?
– Målet har under lång tid varit att försöka slå rekordet, men dagarna innan loppet trodde jag inte att det skulle gå. Jag kom till Japan på tisdagen, och redan på onsdagen körde jag ett förhållandevis tufft pass. Jag sprang 13 kilometer lugn uppvärmning, följt av bra rörlighetsträning innan jag körde 10 kilometer på 36 minuter. Det kändes riktigt bra, men var kanske lite för tufft egentligen så nära inpå resan.
– På torsdagen hade jag planerat att springa 2 x 5 kilometer i maratonfart som sista fartpass innan loppet. På båda loppen hade jag runt 16 minuter, så det var helt okej men känslan var inte så bra. Ännu sämre var den på fredagens jogg. Då skulle jag bara ut och springa riktigt lugnt och började i 6-minutersfart. Sedan borde farten ha ökat efterhand jag kom igång men jag kom inte under 5-fart och snittet på 37 minuters löpning blev 5.22 per kilometer enligt min träningsklocka.
– Då blev jag lite orolig att onsdagspasset varit för hårt. Men på lördagen och på uppvärmningen var känslan klart bättre. Så det var skönt, men jag kunde inte känna att det skulle bli rekord.
Ageo är ett lopp med grym toppbredd, kan du berätta om loppet och varför du valde att springa just där?
– Ja, jag tror att loppet är på väg att bli det lopp med störst toppbredd om man ser till antalet löpare under tidsgränser som 65 eller 70 minuter. Jag kan tänka mig att jag är den första europeiska elitlöpare som springer loppet, för i grunden är det ett så kallat collegelopp för universitetslöpare. Så det var svårt att få springa loppet, det svenska friidrottsförbundet fick skriva ett brev till det japanska förbundet som i sin tur fick kontakta Internationella friidrottsförbundet. Men till sist kom jag med i loppet, vilket jag är glad för nu.
Trodde du att du skulle komma så högt upp som 5:a i loppet?
– Det var riktigt bra förhållanden. Utifrån det och tidigare resultat i loppet räknade jag med att ungefär tio löpare skulle gå under svenska rekordet. Så även om jag inte kunde utläsa startlistan hade jag rätt bra koll på var jag skulle behöva ligga i loppet för att ha en chans att slå rekordet.
Med så många snabba löpare i fältet, var det stressigt innan start?
– Nej, det var väldigt bra organiserat. Kanske hade de lite dåligt samvete för att de först inte ville släppa in mig i loppet. Så innan loppet blev jag presenterad för flera tävlingsledare, jag fick ett eget rum att byta om i och blev lotsad därifrån direkt till startlinjen. Till och med de andra toppseedade löparna stod bakom mig i början. Den enda som kom in senare var Yuki Kawauchi (den japanske löparen som vann Boston Marathon 2018 och har sprungit de två senaste upplagorna av Stockholm Marathon), som kände igen mig från Stockholm Marathon. När han tog mig i hand innan loppet fick de andra topplöparna än mer respekt för mig. Så det var väldigt speciellt där i starten.
Kan du berätta om loppet från start till mål?
– Vi startade inne på en arena och eftersom passagen ut därifrån var ganska tight så startade jag ganska snabbt och låg trea där. Så första 500 meterna gick snabbt och jag tror första kilometern gick på runt 2.47.
Filmklipp när löparna i det imponerande fältet lämnat arenan med David i täten.
(Flimcredd: Annika Svedenstrand)
Men väl ute från arenan var taktiken att inte vara för ivrig i början utan att ligga med i tätklungan. – Direkt efter den snabba första kilometern stabiliserades farten. Det kändes bra och jag placerade mig i klungan utifrån den taktik jag bestämt mig för innan start. Sedan ökade farten igen mot både 5- och 10-kilometerspasseringen, men även om det gick fort kändes det som jag hade kontroll. Nu i efterhand vet jag att vi passerade 5 kilometer på 14.32 och 10 kilometer på 29.06 – men det visste jag inte då. Jag visste bara att jag låg där jag ville, i tredje ledet i den stora klungan
Visste du inte under loppet att ni passerade så snabbt?
– Nej, det fanns ingen klocka vid varken 5 eller 10 kilometer och jag förstod inte vad de ropade för mellantider. Jag valde att inte springa med egen klocka just för att inte lägga för mycket energi på att springa och kolla på klockan. Men så här i efterhand var det förmodligen bara bra, för mitt personbästa på 10 kilometer är bara några sekunder snabbare än passeringen på 10 kilometer. Hade jag vetat det hade jag nog blivit skraj, och kanske blivit mentalt blockerad.
Hur utvecklade sig loppet efter 10-kilometerspasseringen?
– Vid 10 kilometer var vi nog runt 15 löpare samlade i tätklungan. Där vände man 360 grader runt en hög kon. Strax därefter faller en löpare och jag får göra en häckklippning över honom för att inte dras med. Alla i klungan blev lite skärrade även om det gick bra. Jag kände att jag fick lite syra av den lilla fartförändringen. Några löpare ryckte och gick loss, men efter fallet stabiliserade sig farten igen i den större tätklungan.
Hade du en bra klunga att springa i sedan in mot mål?
– Nej, någon kilometer senare sprack fältet verkligen upp. Då valde jag att försöka ta rygg på den löpare som hade bäst fart. Det började jag ångra sen, för jag hade det riktigt jobbigt där några kilometer av den hårda farten och av motvinden. Jag tänkte att jag hade sabbat loppet genom att inte vara lite kyligare och ligga kvar med de något långsammare löparna i tätklungan.
– Men när jag väl har en rygg att ligga bakom är jag ganska bra på att hänga i, så jag tänkte att om jag bara hängde i till 15 kilometer så skulle jag i alla fall få en bra mellantid och något bra att ta med mig hem. Men vid 15 kilometer såg jag till slut klockan för första gången, och när den visade 43.45 blev jag nästan chockad. Att det hade gått så fort trodde jag inte. Då började jag inse att jag hade stor chans att ta det svenska rekordet om jag fortsatte att hänga i.
Visste du att det var den japanske rekordhållaren på halvmaran, Yuta Shitara, som du hade tagit rygg på?
– Nej, det hade jag inte förstått men jag hörde någon ropa Yuta och började tro att det kanske var han för det var ju bara en till japan framför oss. Det inspirerade ju så klart.
– Men från 15 kilometer tog jag det kilometer för kilometer. Vid 17 kilometer var jag riktigt trött, så då tänkte jag att jag skulle hänga i till 18 kilometer – men det kom aldrig någon skylt vilket förstås var lite knäckande. ”En kilometer kan inte vara så här lång” tänkte jag.
– Men så kom 19-kilometersskylten i stället och det var ju en oerhörd lättnad. Sen fick Yuta vittring på en löpare framför oss, så farten höjdes ytterligare. Efter en viadukt fick jag släppa och då hoppades jag på en ny klocka vid 20-kilometerspasseringen. Tanken var att om jag passerade där på 59.00 skulle jag ha stor chans på rekordet – men självklart var det ingen klocka vid 20 kilometer heller. Strax därefter hörde jag Brett Larner, som var den som hjälpte mig in i loppet, ropa att jag hade chans på 62 minuter. Då förstod jag att jag skulle ta rekordet.
– Sen var det nästan skönt att jag inne på stadion såg att tiden för att gå under 62 minuter hade gått ut. För då kunde jag njuta mer och slapp tokspurta för att ändå kanske missa just den gränsen med någon sekund.
Du hade siktat in dig ganska länge på att satsa mot rekordet, tror du att det hade betydelse för att du verkligen lyckades?
– Ja, det tror jag absolut. Jag har haft loppet i åtanke länge eftersom banan är erkänt snabb och loppet samlar många löpare som springer fort. Under sommaren var jag långt ifrån i form, då kändes det kanske inte som att rekordet var inom räckhåll, men samtidigt jobbade jag på och tänkte ändå att det skulle vara mitt mål.
Vad blir nästa mål?
– Jag stannar i Japan i ytterligare två veckor, och avslutar vistelsen här med ett 10-mileslopp (16,1 kilometer). Det finns inga officiella svenska rekord på den distansen, men det finns ett 25 år gammalt Sverige-bästa som jag siktar in mig på att slå. (Sverige bästa noteringen på 10 miles är på 48:34, vilket gjordes av Valter af Donner i Verona 1993)
Runner’s World tackar för intervjun och önskar David stort lycka till!
