Ny forskning visar att 3-4 ruscher på en minut per dag är kopplat till minskad risk för tidig död. Sätt fart på hjärtat en kort stund på morgonen, lunchen och två gånger på eftermiddagen, så kanske du lever lite längre och friskare.
Studien, som publicerades i Nature Medicine i december, är den första som exakt mäter hälsofördelarna med vad forskare har kallat ”vigorous intermittent lifestyle physical activity” eller VILPA.
Vardagsmotion ett par gånger om dagen är bra för hälsan. Foto Kathy Bugajsky / Pixabay
Vardagsmotion
VILPA är stunder av kraftfull aktivitet i 1-2 minuter som vi gör varje dag, som att springa efter bussen, rusa uppför en trappa eller leka med barn. Det kallas ibland också för vardagsmotion.
Forskarna fann ett samband där fyra VILPA per dag minskade risken att dö med 40 procent, och upp till 49 procents minskning av dödsfall relaterad till hjärt-kärlsjukdom.
Studien visar fördelar med VILPA som liknar de man sett vid högintensiv intervallträning (HIIT). Det handlar om att öka intensiteten i de dagliga aktiviteterna, ju fler desto bättre.
”A few very short bouts totalling three to four minutes a day could go a long way, and there are many daily activities that can be tweaked to raise your heart rate for a minute or so.”, säger studiens huvudförfattare, professor Emmanuel Stamatakis.
Fördel med VILPA
En stor fördel jämfört med HIIT är att det inte kräver någon tid eller förberedelser. Det är gratis och okomplicerat. Det är bara att göra det du brukar göra, men lite mer intensivt och kanske lite oftare.
Ju mer desto bättre. De som utförde elva VILPA per dag hade en 65-procentig minskning av risken för kardiovaskulär död och 49-procentig minskning av cancerrelaterad dödsrisk, jämfört med de som inte gjorde någonting i VILPA-väg.
När jag är på torpet kör jag säkert 5-6 VILPA i timmen. Hemma blir det kanske 10-20 per dag.
Kommer du upp i fyra vardagliga aktiviteter på en dag? Vilken är roligast?
Du kanske tycker att du saknar tid att springa, men löpning ger dig tid. En studie från 2017 visade att du minskar risken att dö i förtid med 40 procent om du springer två timmar i veckan. Det betyder att varje löpartimme förlänger livet med sju timmar.
Med tanke på det borde fler springa. Det finns dock två stora problem med löpning: att börja och skador.
Startproblem
Det svåra är att starta nu istället för att planera för att börja sedan.
De första veckorna gör du därför det absolut enklaste du kan göra för att du ska känna att du är på rätt väg. Det är bara två saker att tänka på:
1. Välj en utmaning som är så enkel att du inte kan misslyckas och genomför den.
2. Upprepa punkt 1.
Efter några månader kan du utmana dig en gång i veckan. Du kan lägga in 5-6 korta fartökningar i ett pass eller springa intervaller.
Efter några månader kan du utmana dig en gång i veckan. Foto: Mabel Amber / Pixabay
Problem med skador
Skador beror ofta på långvarig, monoton belastning utan återhämtning. Som nybörjare har du ingen erfarenhet. Precis när du ska komma igång med löpträningen, är risken därför som störst att du skadar dig.
Nybörjare bör börja med promenader. När du går bygger du gradvis upp styrkan i skelett och muskler, vilket minskar riskerna för skador.
Det viktiga är att du skruvar upp andelen löpning gradvis och att du springer lugnt. Om du inte orkar prata springer du för fort. Sakta i så fall ner eller gå.
För både nya och erfarna löpare är det viktigt med återhämtning. Jäkta inte. Det är bättre att springa en gång för lite än en gång för mycket. Livet är kort, men du hinner springa ganska långt på den där tiden som är livet.
Smärta är en naturlig del av livet – och för löpare en naturlig del av löpningen. Ibland är smärta en tydlig signal om att du ska stanna, men oftast är smärtan mer diffus. Du springer och känner smärta i foten. Det är inte så illa, så du fortsätter springa. Nästa dag känner du samma smärta. Nu känns det lite värre, men ändå ganska ok. Du bestämmer dig för att fortsätta springa. Efter en vilodag ger du dig ut igen och nu gör det riktigt ont, så du bestämmer dig för att ta några extra vilodagar.
Smärtan kommer och går. Är du skadad eller inte? Kruxet är att smärta inte är samma sak som skada. Smärta är en komplicerad process.
Smärta är en komplex process
Smärtexperten Lorimer Moseley berättade vid ett tillfälle om hur han var ute och gick i skogen och kände något som rispade huden på benet. Han hoppade till, sedan fortsatte han att gå. Att gå i skogen och få en rispa är något en hjärna förväntar sig. Kort efter det svimmande han. Det visade sig att han blivit biten av en giftorm. Ett halvår senare gick han återigen i skogen och fick även den här gången en liten rispa, men den här gången från en vass gren. Nu reagerade han genom att hoppa omkring och skrika i flera minuter. Han upplevde sig vara i livsfara. Det var hjärnans gissning. Hjärnan jämförde inte smärtan i sig, utan gjorde den troligaste tolkningen av det som hänt baserat på den tidigare erfarenheten.
I en studie vid Karolinska Institutet utfördes omfattande tester på 80 patienter med patellofemoralt smärtsyndrom (PFPS), en vanlig löparskada. Av dessa hade 29 helt friska knän och ytterligare 29 hade inga mätbara skador.
Smärta är hjärnans åsikt om din hälsa
Det finns alltså smärta oberoende av skada. Den nya kunskapen ledde till att International Association for the Study of Pain år 2020 reviderade definitionen på smärta till: ”An unpleasant sensory and emotional experience associated with, or resembling that associated with, actual or potential tissue damage”.
Smärta kommer inte utifrån. Hjärnan är inte en passiv mottagare av signaler från kroppen. Det är snarare så att smärta är hjärnans åsikt om ditt hälsotillstånd. Hjärnan gissar. Det du upplever är hjärnans prognos.
Hjärnan gör prognoser
Hjärnan utvärderar alla inkommande signaler. När en signal från kroppen når hjärnan, måste hjärnan först och främst svara på hur farligt det är och vad det betyder. Den använder all tillgänglig information - liknande erfarenheter, kulturella och sociala influenser, kunskap, andra signaler etc – för att komma fram till ett svar i form av en prognos.
Om du gjort dig illa skickar hjärnan ut en prognos: du upplever smärta. Syftet är att öka chansen att överleva. Men samma känsla kan uppstå vid andra tillfällen, till exempel när en skada är helt läkt men du fortfarande är rädd för att använda den drabbade delen av kroppen.
Så vad betyder det för dig som löpare? Ibland är det enkelt. Du ramlar och krossar knäskålen. Det är en skada. Men oftast är det mer komplext.
Ibland gör det ont
Själv har jag varit skadefri hela mitt löparliv. Jag tror att jag är bra på att tolka smärta. Jag överansträngde mig dock på mitt första ultralopp. Tävlingar är en stor risk för det är nästan meningen att du ska gå över gränsen. Det gick fort över, men samma smärta kom tillbaka och spökade/varnade mig under de följande ultraloppen. Det fanns ingen skadad vävnad, men min hjärna kopplade ihop mitt beteende med skada och jag kände smärta.
Swiss Alpine 2012 gjorde ont.
Under ultralopp och långa trailpass gör det ont i olika kroppsdelar. Smärtan vandrar runt, den kommer och går. Någon timme efter målgång är den borta, som om det onda sköljdes bort med duschvattnet.
När jag slutar springa slutar också kroppen att signalera till hjärnan. Hjärnan fokuserar på annat som den tror hotar min överlevnad. Ta det lugnt lilla hjärna, vill jag säga. Men hjärnor är dåliga på att ta det lugnt. De är igång dygnet runt.
Ultralopp, det måste ju finnas kopplingar mellan trötthet och smärta också, liksom hjärnan som förstärker det som annars kanske inte skulle varit någon ”riktig varning”?
Ja trötthet kan tolkas som smärta och förstärka smärta. Både trötthet och smärta är risker som hjärnan måste tolka och göra en prognos av. Prognosen är det vi upplever.
Olof
I perioder när jag tränar mycket har jag nästan alltid ont någonstans när jag vaknar på morgonen (inte bara träningsvärk då alltså, utan smärta som vid en skada). Men efter en stund på fötter lindras det och oftast försvinner det helt efter ett tag. Nästa morgon har jag ont igen, men då någon helt annanstans. Förut blev jag alltid så orolig av detta, ”vad händer nu? kommer jag att kunna träna idag?”. Men jag har vant mig vid det här nu och tar det ganska lugnt, så länge jag inte har ont på samma ställe en längre tid.
Det sägs att vi är födda till löpare. För oss som springer är det ganska självklart, men för de som inte springer låter det märkligt. Människan är formbar. Vi kan lära oss nästan vad som helst, och vissa färdigheter – som löpning – har vi särskilt goda förutsättningar för.
Foto: Manfred Antranias Zimmer / pixabay
För några år sedan kom en studie som presenterades som Born to Run på Natures förstasida. I denna studie lade forskarna Lieberman och Bramble fram en rad indicier på att människan är född löpare. Denna forskning populariserades sedan i boken Born to Run av Christopher McDougall.
Men egentligen föds vi inte som löpare. Människobarn springer inte direkt efter födelsen som antiloper. Nyfödda människor är bland det mest hjälplösa som finns. För människor tar det flera år att lära sig springa. Först måste människan lära sig att krypa och gå. När människan till slut lärt sig använda kroppen som en helhet med förståndet, är människan effektivare löpare än andra däggdjur. Hur kommer det sig?
Jägare
Vår närmsta släkting schimpansen är inte särskilt uthållig. En schimpans rusar enkelt ifrån en människa på 100 meter, men de kan inte springa en kilometer i ett sträck. De svettas dåligt och blir snabbt överhettade. Medan människan har flera växlar mellan gång och löpning, har schimpansen bara två: gå på knogarna eller full gas. Deras huvuden studsar runt för det finns inga nackligament som håller skallen på plats.
Enligt Lieberman och Brambles hypotes skilde sig våra förfäder från andra rovdjur genom en ovanlig jaktteknik. I stället för att smyga fram som kattdjur och sedan rusa efter bytet, förföljde förmänniskorna troligtvis sina byten tills bytet kollapsade av utmattning. Under årmiljonerna utvecklade människan allt längre ben, större rumpa (som motvikt), svettkörtlar och stabila nackligament.
Jag är löpare
Människan är inte född löpare, utan snarare född att lära sig bli löpare. Människan har en lång barndom och kan lära sig det mesta och löpning har alltid varit en av de viktigaste färdigheterna.
Idag behöver vi inte springa för att överleva, men jag springer ändå. När jag springer i naturen känner jag att min kropp är gjord för det här. Jag svettas. Min kropp studsar mot marken. Armar och ben rör sig i takt som om jag fortfarande var ett fyrbent djur. Fötterna landar under mig. Blicken är stabil. Jag tittar mot horisonten. Jag är gjord för det här.
Dela artikeln:
Antal kommentarer: 2
Natalija Didic
Hej, intressant läsning i vanlig ordning. Jag undrar om det finns förskning ang. löpning varje dag, runstreak. Vad säger den?
Jag vore mycket tacksam om du kan svara.
Hej, jag har inte sett någon forskning på det men jag gissar att runstreak är hälsosamt så länge man inte springer trots skada och sjukdom eller har symtom på överträning eller känner att det är ett tvång. Jag springer inte varje dag men jag rör mig mycket varje dag. Det kanske kallas movestreak:)
Det finns flera fördelar med fysisk aktivitet. Det är bra för hälsan. Det förlänger livet, inte minst det friska livet. Du får inte bara bättre kondition, du skyddar och stärker hjärnan och dessutom håller du kroppens celler i form.
Foto: Jenny Hill/Unsplash
Men trots alla kända fördelar med träning tenderar människor att träna mindre med åren.
Det finns många orsaker till att man väljer soffan med stigande ålder, men en ganska okänd orsak är att äldre kroppar producerar mindre kväveoxid.
Kväveoxid
Kväveoxid är en gasformig signalmolekyl som är involverad i en rad fysiologiska processer i kroppen. Kväveoxid får den glatta muskulaturen i blodkärlen att slappna av, vilket förbättrar blodflödet, ökar syretillförseln och sänker blodtrycket. Kväveoxid spelar också en viktig roll för mitokondrierna som förser dina muskler med energi.
Det bästa sättet att öka mängden kväveoxid är fysisk träning. En studie visade att stillasittande personer som genomförde ett träningsprogram med 45 minuter långa, raska promenader 5 till 6 gånger i veckan i tre månader, förbättrade kärlens förmåga att utvidga sig (vasodilatation), förmodligen pga ökad produktion av kväveoxid.
För drygt 20 år sedan upptäckte professor Jon Lundberg att kväveoxid bildas i bihålorna strax bakom näsan. Eftersom kväveoxid vidgar blodkärlen, utformade Jon Lundberg och hans forskargrupp en serie experiment för att se om kväveoxiden kan ta sig ner i lungorna och därigenom påverka blodflödet och syresättningen.
Det visade sig att näsandning ökade mängden kväveoxid från näsgångarna ner till lungorna och därmed förbättras blodets syresättning. Forskargruppen kunde också visa att kväveoxid hjälper till att lyfta syret högre upp i lungorna och därmed motverka gravitationen.
När du nynnar ökar produktionen av kväveoxid med upp till 15 gånger.
Så här gör jag
Jag äter mycket grönsaker och är därför i princip alltid nitratladdad. När jag tävlar brukar jag dessutom ladda med en halvliter rödbetsjuiceper dag. När jag springer lugna pass andas jag med näsan. Det är en träningssak. När jag springer fort andas jag även med munnen. Jag tror alla djur andas med näsan (om katten eller kon andas med munnen är den förmodligen sjuk). Om jag känner mig upprymd efteråt kanske jag dessutom nynnar på en låt.
Förutom att näsandning ökar mängden kväveoxid så värms luften upp effektivt. Näsandning skyddar också mot partiklar och mikrober. Munnen är för att äta, näsan för att andas. Det går att andas med munnen, men knappast att äta med näsan. Det gör inte ens elefanter.
Kanske det. Det är nog bra sova med munnen stängd. Är munnen öppen blir man nog ganska torr i strupen. Om den glider upp kanske tejp funkar och man kanske lär sig hålla käften till slut och kan slänga tejpen. Ifall det känns trångt i näsan kan man knipa åt näsan (och kanske nynna) så vidgas näsgångarna efter en stund. Kanske det finns någon studie om snarkning men det är inget jag hört ngt om 🙂
T
Intressant!
Kan det vara därför människor nynnar/hummar/talar i tungomål vid meditation, religion, sång osv. Man har helt enkelt förstått att man mår bra av det!
Gunnar Durén
Fascinerande insikter. Alltid glädjande när det ”lönar sig” att vara en naturlig varelse.
Mona
Intressant att det gör skillnad att nynna. Jag har hållit på med yoga och mantrasång. Det är ju lite som att nynna. Kanske är kväve-effekten del i att det känns bra att sjunga/tona mantran. Vad tror du?
Som läsare av Runners World gissar jag att du vill bli en bättre löpare. Men vad betyder det? Är löpning samma sak som syreupptagningsförmåga?
Nej, löpning är inte samma sak som syreupptagning. Syreupptagning är en viktig parameter. Som löpare är du en funktion av flera parametrar. Om du fokuserar för mycket på en parameter, kanske du missar de andra.
Energikällor
En sådan parameter är energitillgång. Muskler behöver energi för att fungera och den viktigaste energikällan är fett. Evolutionen har satsat på fett som energikälla, för fett består av kolatomer som kan lagras och packas effektivt. Kolhydrater har fler syreatomer per kolatom, vilket gör att de tar mer plats.
För att förbättra fettförbränningen krävs många, långa, långsamma löpningar utan alltför mycket kolhydrater. När det finns kolhydrater tycks nämligen musklerna ta dem i första hand.
Kolhydrater förbättrar din prestationsförmåga. Du springer snabbare om du är laddad med kolhydrater. Det krävs alltså avvägning och reflektion. Alla fungerar lite olika. Du kanske ska springa på fett under lugna och långa pass och spara kolhydraterna till hårda pass och tävling.
Intensitet
En annan parameter är intensitet. Studier visar att nya löpare snabbt blir bättre genom att köra intervaller. Långa intervaller på 4×4 minuter eller 4×8 minuter tycks särskilt effektiva för att öka uthålligheten. Åtta veckor med tre intervallträningar i veckan ökar syreupptagningen dubbelt så mycket som lika stor mängd träning med måttlig intensitet.
Fokusera på vägen. Låt dina inre drivkrafter styra. Ta kontrollen. Det finns många sätt att utmana sig på. Foto: Fabio Comparelli / Unsplash
Att enbart fokusera på intensitet tycks dock leda in i en återvändsgränd. Dels tappar dina mitokondrier (cellens kraftverk) i effektivitet, dels krävs stark motivation att köra intensivt vecka ut och vecka in. I början blir du snabbt bättre. Du är motiverad och din hjärna badar i dopamin. Du kan knappt vänta till nästa, hårda pass. Sedan planar tiderna ut. Dopaminet sinar. Motivationen sjunker. Eller du kanske tränar ännu hårdare för att förbättra dina tider, vilket ökar risken för överträning.
Polarisera träningen
För vältränade löpare verkar det därför vara bäst att kombinera det hårda och det lugna och polarisera träningen. Flera studier visar nämligen att polarisering av träning till 80 – 20, det vill säga runt 80 procent lugn träning och 20 procent hård träning, är det bästa sättet att bli en bättre löpare.
Istället för att ensidigt fokusera på en parameter eller ett mål tror jag att du ska fokusera på vad det är du vill med din träning. Vill du bli en bättre löpare? Då bör du utmana dig själv och vara noga med återhämtningen så att du orkar fortsätta på den vägen.
Vägen gör dig till en bättre löpare
Fokusera på vägen. Låt dina inre drivkrafter styra. Ta kontrollen. Det finns många sätt att utmana sig på. Du kan köra långa intervaller, norska intervaller, backintervaller eller fartlek. Testa dina gränser ibland. Kör ett långpass i bra fart. Men ta det lugnt för det mesta och reflektera över varför du gör som du gör och om det finns andra sätt att göra det på.
Antal kommentarer: 1
M
Intressant! Tack för att du fortsätter dela med dig!