Du springer i alla fall snabbare än en Tyrannosaurus Rex

Foto: Brian Dilg / Pixabay

Hur får man de som inte tränar att börja träna? Det kanske skulle vara enklare att övertyga dem om det gick att mäta nyttan och om nyttan översattes till något alla känner igen, som t ex ålder. De flesta känner till sin ålder, men inte alla känner till sin egentliga ålder. Din egentliga ålder är kopplad till din hälsa. Den är biologisk. Ett sätt att mäta den egentliga åldern är att ta reda på syreupptagningsförmågan.

Syreupptagningsförmåga

Det vanligaste sättet att uppskatta kondition är att mäta en persons maximala syreupptagningsförmåga (VO2max). Tack vare forskare vid Trondheims universitet kan man också på ett mycket enkelt sätt beräkna VO2max och i hur bra fysiskt skick kroppen är i förhållande till sin biologiska ålder.

Forskarna kom fram till en formel för att mäta detta i en stor studie med 4600 personer i åldrarna 20 och 90. Forskarna mätte deras längd, BMI, vilopuls, HDL och totala kolesterolnivå. Varje person fyllde också i ett frågeformulär om sin livsstil. Slutligen sprang personerna tills de inte orkade längre på ett löpband, vilket gav ett mått på VO2max. VO2max är en ganska bra indikator på hur vältränad en person är i förhållande till sin ålder.

Fem frågor ger din egentliga ålder

För att hitta ett enkelt sätt att uppskatta VO2max utan att använda dyrbar laborationsutrustning, körde forskarna igenom alla data för att se vilka mätningar som var mest användbara för att räkna ut VO2max. Lite överraskande fann forskarna att det bara krävdes fem mätningar – midjemått, vilopuls, frekvens och intensitet av motion, ålder samt kön – för att förutsäga en persons VO2max.

Forskarna sammanställde alla data i en tabell som visade önskvärt VO2Max för en frisk person i alla åldrar från 20 till 90. En 90-åring som har en syreupptagningsförmåga som en 40-åring har alltså en ”fitnessålder” på 40. Forskarna utvecklade dessutom en kalkylator där vem som helst kan mata in värden och få en uppskattning av VO2max utan att gå till ett labb.

Det enda du behöver mäta på dig själv är midjemått och vilopuls. Kön, ålder och hur mycket du motionerar borde du ha koll på. Sedan trycker du på beräkna och du får en uppskattad ålder som motsvarar hur vältränad man är.

Fitnesskalkylator

En 40-årig man som tränar måttligt en gång i veckan med ett midjemått på 100 cm och en vilopuls på 72 har en fitnessålder på 57. Det är inte en alltför ovanlig man och kalkylen gör hälsotillståndet tydligt. Kalkylatorn kan därmed vara till hjälp för att förbättra hälsan.

Om du går från soffpotatis till att träna, sänks fitnessåldern medan den kronologiska åldern tickar på. Till skillnad från den kronologiska åldern – som slaviskt följer solsystemets livlösa himlakroppar – kan den biologiska åldern stanna upp och gå tillbaka. Det gäller särskilt oss som är alldeles för gamla i förhållande till vår ålder;)

Här finns kalkylatorn: Fitnesskalkylator

Blev du överraskad av resultatet?

Foto: Unsplash

Löpning aktiverar signalvägar som AMPK, CAMK, NAD+/SIRT1 och p38 som tillsammans gör dig till en bättre löpare. En av de viktigaste signalerna är de fria radikalerna. De sågs tidigare som ett problem. Många åt antioxidanter för att skydda sig mot dem.

Fria radikaler kan skada cellerna, men den senaste tidens forskning visar också att fria radikaler fungerar som en viktig signal. De reglerar immunförsvar, aktiverar gener och sätter igång den cellulära rengöring som kallas autofagi. Fria radikaler påverkar också transkriptionsfaktorn Nrf2 som reglerar hundratals kroppsegna antioxidanter. Studier på möss visar att minskad aktivitet i Nrf2 ökar risken för kroniska sjukdomar.

Löpning aktiverar kroppsegna antioxidanter

När du springer behöver muskelcellerna mycket mer syre för att skapa energi, vilket ger en ökad mängd fria radikaler som i sin tur stimulerar Nrf2. Denna signalväg tros spela en nyckelroll för att förmedla många av de positiva effekterna av konditionsträning. Om du regelbundet springer och stressar cellerna stärker du dina kroppsegna antioxidanter, vilket i sin tur ökar förmågan att motverka skadliga effekter av fria radikaler.

I vanliga fall är Nrf2-aktiviteten låg och kontrollerad, men när du springer släpper cellerna kontrollen så att Nrf2 kan motverka effekterna av stress. Det är en urgammal funktion som går tillbaka till de första livsformerna som kämpade för att överleva hård stress i form av solljus och den nya giftiga gasen syre.

Intressant nog aktiverar även bär och grönsaker Nrf2. Däremot verkar inte tillskott av antioxidanter aktivera cellens försvar. Tvärtom, i en metaanalys av vitamin C och E sågs ingen effekt och till och med ökad risk för sjukdom. Eftersom tillskott av antioxidanter motverkar fria radikaler dämpar de också de signaler från löpning som aktiverar PGC-1a och ger ökad mitokondrievolym, vilket försämrar kroppens försvar och syreupptagningsförmåga.

Blåbär och löpning – en oslagbar kombination

Konditionsträning ger bästa skyddet mot fria radikaler eftersom fria radikaler är en signal till cellen att både öka prestanda och förbättra skyddet mot signalen. Hittills har forskningen inte kunnat visa samma skyddande effekt av styrketräning.

Jag hoppas det blir lika mycket blåbär i sommar som förra året. Vilda bär som själva blivit utsatta för stress i form av torka, solljus och insekter har mer Nrf2-aktiverare än odlade bär. Genom att äta dem aktiverar jag mina egna överlevnadsgener. Eftersom löpning och blåbär aktiverar cellens försvar på olika sätt är blåbär och konditionsträning förmodligen en oslagbar kombination. Det vet alla som åkt Vasaloppet.

Pratar med Petra på maratonpodden

Jag är med i veckans avsnitt (#214) av den populära maratonpodden med Petra Månström. Den kan du lyssna på här. Det var riktigt kul. Jag skrev ett nördigt och kanske lite krångligt blogginlägg också på min egna blogg för att illustrera och utveckla några av de tankegånger som rörde sig i huvudet medan jag pratade.

Foto: John Gibbons / Unsplash 

De flesta svarar att de springer för att nå ett mål, men de som fortsätter i det långa loppet är de som byter perspektiv från målet till vägen. Om du springer för att nå ett mål, som att gå ner fem kilo eller att klara milen på 40 min, är risken stor att du ger upp när målet är uppnått eller när du inser att målet är för svårt eller när andra mål blir viktigare. Om det inte finns ett inre ”varför” som driver dig, är det svårt att fortsätta och bli bättre när saker inte blir som du planerat.

Målet är en plats

För många löpare tar löpningen antingen slut vid målet eller på grund av målet. En skada kanske saboterar träningsplanen och då känns det inte längre meningsfullt eftersom träningsplanen var vägen till målet.

Ett mål är en plats. På väg till platsen passerar du vägskyltar som visar hur långt du har kvar. När du passerar den sista vägskylten har du nått din destination. Den enda skillnaden mot tidigare är att du är på platsen. Det är du som är din gemensamma nämnare. Egentligen har ingenting förändras, för du är samma person.

Du är en resande på vägen

Om du däremot ser löpningen som en väg är det lättare att komma vidare. Vägen fortsätter. Det gör livet också. Livet tar inte slut för att du kommit fram. Det varken börjar eller slutar. Det är bara en massa ögonblick. Du behöver inte värdera stunderna. De är som de är. Det är tankarna om stunderna som kommer och går. Precis som du kan välja de tankar du tycker är värdefulla, kan du välja att göra det du tycker är värdefullt.

Om du ser dig själv köra på en motorväg mot ett avlägset mål, kan en kö på grund av en bilolycka upplevas som ett misslyckande. Det hjälper inte att du tutar på bilarna framför i kön. Du blir stressad, trots att du inte kan påverka situationen. Det går inte att göra framsteg varje dag. Du kan inte köra 300 km varje dag. Ibland uppstår köer. Det är som det är.

Som löpare fokuserar du på träning, inte på nästa tävling. Som skribent fokuserar du på att skriva, inte på att skriva en bok. Du blir lite bättre varje dag, istället för att drömma om mål och glömma att göra det som krävs.

Springa tidigt på morgonen

Du kan öppna dörren, springa ut och skapa en upplevelse. Du kan springa varje dag om du ser till att återhämta dig. Dina fötter möter vår, sommar, höst och vinter. Om du gillar det du gör kommer du att bli bättre för du gör det ofta. Varje gång du springer blir du en bättre löpare. Du kan bara bli bättre genom träning och träningen blir effektivare genom reflektion och återkoppling.

Jag gillar att springa i naturen på morgonen. Det är den bästa starten på dagen. Inte minst nu under våren när fåglarna kvittrar. Idag passerade jag sweet spots som forsande bäckar, berg med utsikt över havet och lövskogar med fågelsång. En annan dag kanske det regnar. Men jag har aldrig ångrat morgonlöpning i naturen.

Bättre ryggrad med löpning

Blir ryggraden bättre eller sämre av löpning? Sedan årtionden tillbaka har svaret varit sämre, men för något år sedan testade forskare vid Deakin University i Australien om det påståendet stämmer. De delade in 79 personer i tre grupper: en grupp som sprang 50 km/v, en grupp som sprang mellan 25-40 km/v och en kontrollgrupp som inte sprang.

Det visade sig att broskskivorna hos löparna var större och innehöll mer vätska än hos de som inte tränade, vilket är två indikationer på bra rygghälsa. De som sprang 50 km per vecka hade till och mer lite bättre ryggar än de som sprang 25 km.

Slutsatsen var att löpning förbättrar ryggraden. Den blir starkare och saftigare. Löpares ländryggar har bättre hydrering och glykosaminoglykaninnehåll, skriver forskarna.

Forskarna lyckades även identifiera den optimala löphastigheten för broskskivor till mellan 6,5 och 9 km/h. Det är ungefär den hastighet som jägare och samlare förflyttar sig på. Det ligger nära mitokondriernas optimala gräns C1max.

Ryggen ska användas

Ryggraden formades i havet för en halv miljard år sedan. Fram till dess klarade sig alla djur utan ryggrad. Idag har en minoritet, ca 10 procent av alla djur, en ryggrad. Fiskarnas ryggrad är en rak axel genom hela kroppen. Hos däggdjuren utvecklades ryggraden till en välvd båge.

För 6-8 miljoner år sedan reste sig ett däggdjur upp på två ben. För att bära upp huvudet och balansera kroppsvikten jämt över höftlederna och benen, knycklades ryggraden till på två ställen: en djup krökning i länden och en krökning bakåt i överkroppen. Den lösningen fungerade bra för jägare och samlare som var aktiva i vardagen. Idag är de flesta människor inte lika aktiva. En del tränar, men däremellan sitter man bekvämt. Det är inte bra för ryggraden.

Läs också: Tre övningar som ger dig en ryggrad för löpning och livet