Blog

Enligt ny forskning verkar det som om löpning ökar mängden oxytocin i hjärnan. Kan oxytocin förklara varför löpning känns som en förälskelse? 

Vi är många som springer flera gånger per vecka, trots att det är jobbigt. Varför? Hundägare går ju ut i regnet på grund av hund, men varför springer du när det regnar? 

En typisk regnig dag suckar jag och muttrar över vädret. Det tar emot. Bara tanken på att springa gör att jag fryser. Jag vill inte springa, men jag knyter ändå på mig löparskorna och springer. Jag har inget annat bättre för mig. 

Benen väger hundratals kilo. Styck. Huvudet är böjt. Jag klunkar syre med tunga andetag. För att motivera mig själv tänker jag att jag bara ska springa en halvtimme. Men när det gått en halvtimme vill jag springa mer … och mer. Det är där och då magin uppstår. Jag har besegrat kylan och tyngdlagen. Andningen är lätt. Syret rusar ner i lungorna av sig själv. Kroppen varm. Blicken framåtriktad. Jag studsar fram på tyngdlösa ben. 

Efter löpningen mår jag mycket bättre än innan löpningen. Det är nästan som om jag är kär – och ja, det är jag ju. Jag är lite småkär i löpningen. Det sägs att en del blir förälskade efter första löpsteget, men för de allra flesta – och för mig – växer kärleken fram stegvis. Efter ett lopp, eller något ovanligt ansträngande pass som man klarat av, förstår man att man gjort uppoffringen av kärlek. Efter det fanns det bara en av oss och det var vi. Löpningen och jag. 

Är svaret … oxytocin?

Enligt ny forskning verkar det som om löpning ökar mängden oxytocin i hjärnan. Oxytocin, som också kallas för ”kärlekshormonet”, är känt för sin roll i flera viktiga fysiologiska och beteendemässiga processer – som parbildning, moderskap och stresshantering. Kan oxytocin förklara varför du springer i regn? 

Forskarna har sedan tidigare kopplat en rad hormoner, som endorfiner, endocannabinoider, dopamin och serotonin, till positiva upplevelser i samband med löpning. Nu läggs oxytocin till denna lista. Dessa hormoner är ingredienser i en kemisk soppa som evolutionen kokat ihop under årmiljoner. Endorfiner och oxytocin skapas när vi springer för att öka våra chanser att överleva. 

I en ny studie testade forskare två delar av denna hypotes. Först ville de se om träning ökar oxytocinnivåerna i hjärnan och om detta i så fall har antidepressiva effekter. 

Forskarna lät en grupp möss träna i åtta veckor, medan en annan grupp möss – som inte tränade – fungerade som kontrollgrupp. Före och efter träningsperioden genomfördes tester som bedömde socialt beteende och depressionsliknande symtom. Mössen som tränat visade sig både vara mer sällskapliga och hade också färre depressiva symtom jämfört med kollegorna som inte tränade. 

Att springa är ett bra sammanhang

Träningen ökade nivåerna av oxytocin. Men var mössen glada och sällskapliga på grund av oxytocinet, eller fanns det andra orsaker bakom beteendeförändringarna? För att ta reda på det fick mössen ett ämne som blockerar effekterna av oxytocin i hjärnan – vilket också visade sig eliminera de sociala och antidepressiva fördelarna med träningen. Det stärker hypotesen att ett träningsinducerat oxytocinpåslag gör möss glada och sällskapliga. 

Det krävs dock fler studier. För det första är möss inte människor, och för det andra produceras oxytocin inte bara i hjärnan. För det tredje är social sammanhållning och vänskap inte enbart av godo. En grupp som bildar oxytocin tillsammans kan stöta bort andra. Grupptillhörighet är bra ibland och dåligt ibland. Allt beror på sammanhanget. 

Men att springa är oftast ett bra sammanhang. Och att springa tillsammans är bra för sammanhållningen. Det kanske började på savannen eller ännu tidigare. En grupp jägare sprang efter ett byte. De producerade oxytocin medan de sprang och skaffade mat. De trivdes och ville göra det igen 

Om skribenten
Johan Renström, Härnösand, är löparnörd men också en kunskaps- och vetenskapsnörd som har studerat allt från vetenskapsteori till fysiologi och neurovetenskap. Under vinjetten Hjärnfysikern skriver Johan om vetenskap och hälsa i allmänhet och om löpning i synnerhet. 
Läs Johans blogg här: runnersworld.se/blogs/hjarnfysik 

Born to run-hypotesen handlar om att den moderna människan utvecklats på den afrikanska savannen – genom att utnyttja en ledig nisch i naturen som dagaktiv uthållighetslöpare.

För 40 år sedan lanserade David Carrier en hypotes: den moderna människan utvecklades på den afrikanska savannen genom att utnyttja en ledig nisch i naturen som dagaktiv uthållighetslöpare. Daniel Lieberman och Dennis Bramble stärkte denna hypotes 20 år senare, när de publicerade sin gedigna studie i Nature. Den kom att kallas Born to run-hypotesen. Fem år senare skrev Christopher McDougall boken Born to run som dramatiserade och populariserade de vetenskapliga upptäckterna – och lockade många nya löpare.

Bevisen för denna hypotes är många. Några av de viktigaste är att vi har uthålliga, långsamma muskelfibrer, att vi kan kyla av vår pälsfria kropp genom att svettas och att vi kan andas flexibelt. Vi kan också hålla huvudet stilla och blicken fokuserad när vi springer efter byten i timmar på den heta savannen.

En rad anatomiska och fysiologiska förändringar de senaste två miljoner åren – som välvda fotvalv, en kraftig gluteus maximus och långa ben – tyder även på att våra kroppar har formats av evolutionen för att vara bra på att just springa långt.

Born to run-hypotesen har ett starkt stöd i dag, men sedan den publicerades har kritiker fokuserat på två svaga punkter. Den ena handlar om varför det finns så få historiska källor när det gäller uthållighetslöpning – förutom på några platser i Afrika och Nordamerika saknas sådana berättelser. Den andra invändningen är fysiologisk. Varför springa och slösa kalorier när det är effektivare att gå?

Ny studie bekräftar hypotesen

I en ny studie, som publicerats i Nature Human Behaviour, bemöter Eugène Morin från Trent University och Bruce Winterhalder från UC Davis dessa invändningar. De går igenom en stor mängd etnografiska data som visar att uthållighetsjakt faktiskt var ett världsomspännande fenomen. De hittade nästan 400 etnografiska källor som beskriver uthållighetsjakt, från 1500-talet till 1900-talet på 292 olika platser som täcker alla bebodda kontinenter i en rad olika miljöer och samhällen. 

”Förr i tiden brukade vi jaga med båge och spjut”, berättar en Gwich’in-äldste i nordvästra Nordamerika i källa 39 från 1850-talet. ”Våra unga män var starka på den tiden. Vi jagade älgen genom att trötta ut honom, och vi kunde springa på snöskor hela dagen, som vargar. Nu har våra unga män blivit lata och svaga. De föredrar att jaga älgen på hösten, då han är lätt att döda. De åker på sina hundspann och är rädda för att springa hela dagen.”

Morin och Winterhalder beräknar också det antal kalorier per timme som jakt via gång respektive löpning ger och kostar. Det visade sig att ju snabbare man rör sig, desto större blir kalorivinsten. Tidsbesparingen uppväger den extra energikostnaden för löpningen. Det är mer effektivt att springa även om du måste springa dubbelt så lång sträcka som en gående jägare. 

Så blir du en uthållig löpare

Som ny löpare bör du börja med att gå promenader och gradvis öka tempot på delar av sträckan. När du går fortare än 7 km/h känns det – såvida du inte ägnar dig åt gångsport – mer naturligt att springa delar av din promenad. Det inte bara känns bra, det är även det mest energieffektiva sättet att ta sig fram på två ben. Cellens kraftverk mitokondrierna jobbar effektivt i läge C1max. 

Efter ett tag kan du springa långsamt med korta avbrott för promenader och kanske avsluta med några korta rusher. Och just det är kanske vårt inbyggda tempo – att växla mellan att gå och springa och sedan avsluta jakten med några korta spurter. Som belöning får du njuta av en ”runners high” innan du går hem.

Visst är du långsam jämfört med andra djur. Men du är uthållig – om du tränar upp din uthållighet. Vill du dessutom kunna springa ikapp en hjort måste du också träna upp din kunskap om naturen, hjortar och hur man spårar ett byte. 

Källa: Morin, E., Winterhalder, B.: Ethnography and ethnohistory support the efficiency of hunting through endurance running in humans. Nature Human Behavior (2024).