Blog

Vi träffar succéförfattaren Anders Hansen och pratar om framgången, hans egen löpning och huruvida vi bör ta med oss telefonen när vi springer. Och hur bra mår vi egentligen av alla ”perfekta” löparbilder i Instaflödet?

 Anders Hansen har brett ut sig med dator, böcker och kaffe, här på det anspråkslösa kaféet.

 – Jag gillar det här stället, jag sitter ofta här och läser och skriver, säger han.

Ja, här på fiket på Kungliga Biblioteket i Stockholm har han skrivit stora delar av sina böcker, inte minst storsäljaren Hjärnstark. Den gavs ut 2016 och är en av Sveriges mest sålda populärvetenskapliga böcker, med närmare 400 000 sålda exemplar och säljs därtill i 13 andra länder. 

Boken har blivit omtalad, inte minst i löparkretsar där den har blivit nästintill en bibel för många löpare. Förmodligen för att den på ett begripligt sätt bekräftar att det vi sysslar med är rätt: löpning är som medicin för våra hjärnor. I boken förklarar Anders pedagogiskt varifrån vi kommer, från savannen, och att våra kroppar och hjärnor än i dag är anpassade för ett jägar- och samlarliv. Och det stillasittande, urbana liv som de flesta av oss numera lever har satt sina spår. 

Anders fyller i dag stora föreläsningssalar och han har fått prestigefyllda priser, bland annat 2018 års Mensapris. Han figurerar dessutom flitigt som expert i olika teveprogram och han var gäst på Skavlan för någon månad sedan i samband med att hans nya bok Skärmhjärnan släpptes.

Anders har ett brinnande intresse för vetenskap och viljan att lära sig nya saker var markant redan under uppväxtåren i Täby utanför Stockholm.  

– Jag har alltid tyckt att det mesta är roligt och jag gillade allt från matte och fysik till historia och svenska. 

Efter gymnasiet började Anders på Handelshögskolan i Stockholm men kände ganska snart att banking, som majoriteten kursare då var fokuserade på, inte var hans grej, eftersom det var ”för själlöst”. Så efter en tid började Anders parallellt att studera på läkarlinjen. För att kunna finansiera sina studier satte han igång att skriva börsspalter med bioteknik-inriktning i Dagens Industri. 

– Det var en helt galen tid, jag pluggade och jobbade sammanlagt 100 timmar i veckan. Men det var BARA drivet av passion, bedyrar Anders.

Från början lutade det åt att han skulle bli hjärtläkare. Men så insåg han att han var mest fascinerad av hjärnan.

 Intervaller är hemskt! Men jag vet att det är bra, jag har ju läst studierna … Det är så effektivt för konditionen. Och efteråt så mår jag så vansinnigt bra. Det är grymt när man är stressad.

– Hjärnan är så komplex. Den är så mycket mer än en kroppsdel, vilket också ger en filosofisk dimension, det existentiella, allt vävs samman, och jag har aldrig ångrat att jag till slut valde att bli psykiatriker.

Det här är lite typiskt Anders Hansen, att inte nöja sig med det endimensionella. Ekonomi, medicin, journalistik i Dagens Industri. Men så småningom även i medicinska tidskrifter som British Medical Journal och Läkartidningen, där han parallellt med jobbet som psykiatriker skrev om medicinsk forskning. Sammanlagt –2 000 sådana artiklar har det blivit. Inför dessa plöjde han studier, däribland studier där man såg kopplingen mellan motion och fysiskt och psykiskt välmående. 

– Jag upptäckte att det fanns hur mycket som helst forskat på det här området de senaste decennierna, men det hade inte uppmärksammats ordentligt av medier. Framför mig låg studier som visade sambandet glasklart: Du lever längre, förblir friskare och mentalt piggare om du tränar regelbundet, men i media rapporterades mest om viktfördelarna med träning. 

Anders talade med Carl-Johan Sundberg, professor i arbetsfysiologi, som Anders hade haft som lärare på läkarlinjen. Tillsammans funderade de, varför inte skriva en populärvetenskaplig bok om det här? 

– Det skrevs ju om så mycket annat, som olika dieter utan några vidare vetenskapliga belägg, men fysisk aktivitet fanns det ju massvis med evidens för. Det här var så jäkla spännande, vi kände instinktivt att folk måste får reda på det här, säger Anders. 

Och varför, kan man då fråga sig, pratades det knappt om detta, när studie efter studie pekade på samma sak: Konditionsträning är en av de mest kraftfulla medicinerna för din kropp och hjärna. 

– Läkemedelsbolagen skulle ju inte ha någon nytta av att lyfta det här, tvärtom skulle det inte gynna deras försäljning av olika preparat, säger Anders.

Inte heller fanns det någon livsmedelsindustri med kraftfull marknadsföringsapparat bakom som skulle tjäna på en sådan här bok, till skillnad mot när man skriver om till exempel tarmfloror, glykemiskt index eller lågkolhydratskost. 

Men när Anders och Carl-Johan sedan kontaktade Bonnier Fakta, var förläggaren snabb att nappa på idén. Och ett år senare, 2014, gavs Hälsa på recept ut, i vilken de går igenom den samlade forskningen om vad konditionsträning gör för våra kroppar och hjärnor.

Det visade sig snart att fascinationen för träningens positiva verkan på psyket var extra stor bland läsarna. Att löpning i 45 minuter, tre gånger i veckan med 70 procent av maxpuls enligt studier är lika bra som antidepressiv medicin vid lindrig till måttlig depression. Och att intresset för löpningens effekt på det psykiska måendet är stort, kan vi på Runner’s World intyga. Många är det artiklar vi har gjort med Anders sedan Hälsa på recept-släppet, och artiklar som ”Spring dig lycklig” och ”Spring bort stressen” har delats flitigt i våra sociala kanaler. Likaså har många läsare hört av sig och vittnat om hur de har sprungit av sig depressioner. Folk känner igen sig, säger de, att löpningen gör dem harmoniska och trollar bort oro och ångest. 

Det fanns alltså utrymme för att skriva en egen bok om just träning och hjärnhälsa. Och 2016 kom Hjärnstark, signerad Anders Hansen allena. 

Här på fiket i KB verkar omgivningen vara van vid att se Anders, alla är uppe i sitt med sina datorer. Men när jag har intervjuat honom tidigare har det hänt att folk har kommit fram och tackat honom för boken.

– Det är flera om dagen som stoppar mig på stan och säger hur mycket Hjärnstark har betytt för dem, det är fantastiskt att den har kunnat göra så stor skillnad. 

Hur tränar då Anders själv? Den som följer honom på Instagram kan se att han gärna åker skidor i Alperna på vintern och återvänder dit på sommaren och cyklar mountainbike och att han ofta syns powerwalka till utsikt över Godahoppsudden i Sydafrika.

– Det är jättebra sätt att umgås med vänner på, man hinner prata samtidigt som man får röra på sig. Jag spelar fotboll och tennis med kompisar också. 

Anders tränar även på gym tre gånger i veckan. Då blir det pulsbaserad styrketräning, det vill säga han kör alla styrkemoment i ett svep utan att pausa. Då går pulsen upp rejält. 

Och så löpningen, den utövar han också, om än lite mer motvilligt …

– Jag springer, absolut, men inte för att det är roligt, utan mer för att jag vet att det är bra för mig. Jag kan ge mig ut och springa sju kilometer, men brukar då lyssna på en ljudbok för att göra det hela lite lättare. Jag springer intervaller också, oftast på löpband. Antingen springer jag så långt jag kan på 5 minuter. Eller så springer jag 30 sekunder det snabbaste jag kan och vilar 2 minuter. Det är hemskt! Men jag vet att det är bra, jag har ju läst studierna … Det är så effektivt för konditionen. Och efteråt så mår jag så vansinnigt bra. Det är grymt när man är stressad och vill känna sig lugnare.

Inte för att Anders brukar vara så väldigt stressad, tillstår han, även om han har haft sådana perioder i livet. Som för några år sedan, när hans pappa blev svårt sjuk och gick bort. Det var en tung tid för honom, hans mamma och hans lillebror. Mitt i allt det där hade han ett ovanligt högt tryck på jobbet som läkare men även som skribent för olika vetenskapliga tidskrifter. 

– Vi har alltid varit tajta i min familj, men när pappa dog blev jag, min bror och mamma ännu närmare och jag och min bror är liksom hela tiden oroliga över att något ska hända mamma också, det är en ständig stress för oss. Här är träningen verkligen en hjälp, den gör det lättare att hantera detta.

Genomgående i Anders böcker,  poängterar han människans ursprung; vi är egentligen fortfarande kvar mentalt på savannen. Från den utgångspunkten skrev han också Skärmhjärnan. Den kom ut nu i våras och skulle kunna ses som förlängning av Hjärnstark. När Hjärnstark slutar med att summera vad stillasittandet gör med våra hjärnor, tar Skärmhjärnan en närmare titt på hur själva skärmarna som vi sitter med påverkar hjärnorna. Första uppslaget i Skärmhjärnan är skrivet i pedagogisk Hans Rosling-anda, och utgörs av inga ord utan 10 000 punkter. En punkt för varje generation människor som har levt på jordklotet. Endast de 500 senaste har människan varit bofast och bara de tre senaste har människan använt mobiltelefoner och datorer. 

– Bara en generation har upplevt smarta telefoner och sociala medier. När man ser det så här är det inte svårt att förstå varför framstående forskare frågar sig om digitaliseringen är det största experimentet i mänsklighetens historia. Vi har ingen aning om vad vi utsätter våra barn och oss själva för.

När Anders skrev Hjärnstark fanns det mängder av studier, gjorda under lång tid, att luta sig på. Men det här området med skärmar, det är så väldigt nytt, så frågan är hur mycket man kan säga att de skadar oss?

– Det går inte att säga bestämt. Men att de påverkar koncentrationen och sömnen, ökar ångest- och stressnivåerna och gör oss mindre sociala, det har man sett i åtskilliga studier, säger han.

Det talas om att ungdomar mår allt sämre psykiskt. Men Anders säger att man inte vet om de mår sämre, eller om det är så att stigmatiseringen har minskat. 

– Men man vet att ungdomar rör sig 25 till 30 procent mindre sedan millennieskiftet, förmodligen som följd av den ökade teknikanvändningen. Personligen är jag övertygad om att 4–5 timmars skärmtid om dagen, vilket är snittet bland unga i Sverige i dag, gör oss ledsna. Vi behöver vår motion, vår sömn och våra riktiga sociala kontakter. Det får man inte när man sitter dygnet runt med en skärm. 

Det skapas osäkerhet när man ser allas ‘fantastiska’ prestationer i sina sociala medieflöden. Om han sprang så bra, då måste jag bräcka honom.

Jag sneglar på min telefon som ligger på bordet framför oss. Anders telefon lyser med sin frånvaro. När jag ringde honom innan vi skulle ses för att dubbelkolla platsen, så möttes jag bara av ett mobilsvar. Lite förläget lägger jag ner min telefon i väskan.

– Min telefon ligger inlåst i ett skåp där borta, säger han och pekar mot ett rum bakom honom. 

–  Studier visar att om barn har sina telefoner utanför klassrummet kommer de att prestera bättre. Så när jag jobbar försöker jag ha telefonen i ett annat rum.

Anders säger att han har försökt att ändra sina mobilvanor. Han kollar av telefonen någon gång i timmen, men inte hela tiden, det gör honom splittrad. 

– Jag har också slutat att ha den i sovrummet när jag sover. Man har sett i studier att telefonen stör sömnen om du har den i sovrummet även om den är i flygplansläge – blotta vetskapen om att den finns i rummet skapar någon slags underliggande stress. Jag använder en vanlig väckarklocka nu. 

Hur är det då på gymmet, och i löpspåret, får telefonen följa med då? 

– Nej, aldrig på gymmet för då är det för frestande att kolla på den. Jag har den ibland i löpspåret för att höra på musik eller ljudböcker.

Många RW-läsare säger att om de har glömt sin telefon, med löparapparna i, eller sin löparklocka, då är det ingen idé att springa. Hos de som tänker så här står ju prestationen i centrum, att ständigt vilja mäta tid, distans och puls. Snarare än att fullt ut njuta av stunden och uppskatta miljön de springer i. 

Vissa går så långt som att säga att vår ursprungliga drivkraft till att springa många gånger har ersatts av tekniska hjälpmedel, som på konstlad väg får oss att vilja springa. Vad tänker du om det?

– Det är svårt att generalisera. A och o är att vi är byggda för rörelse och man får hitta sin personliga motivation till det. Om man motiveras av att tävla och att använda pulsklockor så ska man såklart göra det. Men för de flesta handlar fysisk aktivitet om att gå i trappor och att promenera i stället för att ta bussen, att hitta sätt att bygga in det naturligt i sin livsstil

Samtidigt ska vi inte glömma, att det har vuxit fram en parallell trend till tidtagning och prestation: upplevelselöpning, som till exempel traillöpning, där det  för många handlar om att vara här och nu och upptäcka och utforska vackra och spännande miljöer. 

– Ja, vi är ju inte konstruerade för digitaliseringen och det är inte konstigt att det till slut blir en motreaktion. Titta bara på alla tatueringar som folk gör, när hela världen är i förändring vill man rista in något som består. Detsamma gäller ju klimataktivismen som pågår nu, hur fantastiska Greta Thunberg får gehör världen över, det är en reaktion på ett hot som står framför oss, säger Anders.

Men på samma gång är det slående hur många löpare – även bland traillöpare som säger sig springa för upplevelsen och att ”bara få vara i det fria” – lägger upp bilder på sig själva på sociala medier. Kanske när de dricker vatten ur en fjällsjö, eller när de står med en medalj runt halsen efter ett gatulopp. Många lägger också ut skärmdumpar av dagens löprunda eller vilken tid de fick just i dag. 

Och här skymtar en annan baksida av digitaliseringen. Det är inte bara det att vi distraheras när vi ständigt kollar av de sociala flödena, eller att vi sover sämre eller att vi blir allt ensammare. Det skapar också osäkerhet att se allas ”fantastiska” prestationer i sina flöden, menar Anders. Hinner hon springa SÅ ofta, hur dålig är då inte jag? Om han sprang så bra på maran, då måste jag bräcka honom. Om hon fick så många likes på bilden när hon står på den där fjälltoppen, då är jag värdelös. Det gäller att vara stark för att inte dras med i prestationshetsen.

– Hur vi mår är nära kopplat till hur vi uppfattar att vi står i den sociala hierarkin. När sociala medier bombarderar oss med en illusion om andras perfekta liv sänder det signalen till oss att ”du befinner dig på botten” av hierarkin. Då riskerar vi att må dåligt.

Sociala medier är bara en fasad, menar Anders, med bilder på när man vinner eller stoltserar över en bra tid eller då man ser snygg och lycklig ut. Men allt det andra då – livets baksidor – detta behåller man för sig själv. Som när man var tvungen att bryta maratonloppet för att man väggade eller fick löparmage. Eller när man tvingades växla mellan löpning och gång under hela löppasset för att konditionen inte var vad den borde. Eller när löparlinnet spände över magen.

– Det är enormt påfrestande att ständigt vara på jakt efter likes och att hela tiden ha en bild av sig själv att vara längst ner i hierarkin. Man får signalen om att vara sämst och självbilden blir därefter. Och de som är högt upp i hierarkin och har många likes, de är oroliga för att inte kunna upprätthålla den här bilden.

Så vad ska vi då göra? Ska vi lämna mobilerna hemma under löprundan och sluta ta selfies i löparspåret? Sluta skryta om våra tider på sociala medier och låta endast familj och vänner ta del av prisskåpet? 

– Vi kan inte backa tekniken, men vi måste lära oss att använda den smartare. Det handlar om att börja analysera vårt beteende och få en ökad medvetenhet om vad den moderna tekniken gör med våra hjärnor.Vi behöver lära oss själva och våra barn att göra aktiva val; vi behöver begränsa vår skärmtid, säger Anders.

Vad innebär det då konkret? Jo, att vi behöver föregå med gott exempel och släppa telefonen ibland, våga låta den ligga hemma på köksbordet medan du och sonen eller dottern tar en löprunda och umgås tillsammans IRL. Heja på dem ni springer förbi. Läsa fysiska böcker då och då istället för på läsplattan, eller papperstidningar som den du nu håller i din hand. 

Själv längtar Anders efter fler fysiska möten med patienter. I dagsläget arbetar han halvtid som psykiatriker och skriver böcker och föreläser resten av tiden. Han skulle kunna leva gott på att ge en föreläsning i veckan. Men det vill han inte.

– Nej, det skulle inte vara roligt, jag skulle tröttna på det. Och nu ska jag inte skriva några fler böcker på ett långt tag! Nej jag tycker om att ha patientkontakt och vill fokusera på att jobba heltid med patienter, jag längtar efter det.