Nils Holmqvist, 32, meteorolog och löpare.
Jag har inte sprungit Stockholm Marathon, det ryktet om min löpförmåga är betydligt överdrivet. Däremot spelade jag in en film inför Stockholm Marathon 2018, det skulle ju bli så himla varmt. Vi hade en vinkel på att det kunde vara farligt att springa, en kollega på väderredaktionen förbjöd sin man att starta, hon var orolig för att han skulle dö i hettan.
Jag löptränar regelbundet, men bara i motionssyfte. Det brukar bli sex, sju kilometer varannan dag under vår, sommar och höst. Gränsen går vid plus 5 grader, blir det kallare än så promenerar jag i stället. Jag föredrar sol, men det går också bra med klart till halvklart. Svag till måttlig vind är helt okej, men med friska vindar på 8 sekundmeter börjar det bli jobbigt.
Jag tycker om att slänga en blick upp mot himlen när jag är ute och springer, för att se om det händer något spännande. Dyker det upp ett fint moln brukar jag ta mig tid att stanna och titta.
Jag var en medioker fotbollsspelare som junior. Jag var lagkapten i Anderslöv BOIK:s B-lag, och bänkvärmare i A-laget. Vi spelade i pojk- och juniorallsvenskan. Jag tyckte löpning var roligt redan på den tiden, det berodde nog på att jag var bra på det. Jag var smal och tanig och hade inte så mycket att bära på. Vi brukade köra ”12-minutare” runt fotbollsplanen, det gick ut på att springa så många varv som möjligt på tolv minuter. Där låg jag alltid i täten.
Under gymnasiet gick jag in i en gymperiod, jag blev en riktig gymråtta. Det handlade mycket om att bänkpressa så mycket som möjligt, mitt rekord är 115 kilo. Men det jag är mest stolt över är när jag var ensam på gymmet och bänkade, och inte orkade få upp 100 kilo. Jag fick rulla stången med 100 kilo över magen, det var inte lätt, ska jag säga. Man fick spänna magmusklerna ordentligt.
Jag bor vid Mariatorget i Stockholm, min vanliga löprunda går ner mot Reimersholme och sedan tillbaka över Skinnarsviksberget för att få lite terräng. Som bäst brukar jag ligga i 5-tempo, jag har laddat ner appen Runkeeper för att hålla lite koll.
Vad gäller utrustning tycker jag att det är viktigast med bra löparskor, jag är rädd om fötter och knän. Jag har filmat mitt steg på löpband för att hitta ett par skor som passar.
Jag har sprungit Midnattsloppet, men utan att sikta på någon tid. Då var det fest efteråt med bubbel och annan vätske-ersättning, och det var jättekul men det blev också väldigt sent. Det är kanske inte så klokt att lägga in en fest efteråt, så där mitt i natten.
Ibland springer jag i sällskap med min flickvän Julia, det händer också att vi tränar boxning ihop. Det brukar vara ganska så fridfullt, så länge hon inte träffar mig på näsan.
Mina föräldrar är lärare i matte och fysik, jag har också lätt för de ämnena. Jag fick en naturvetenskaplig uppfostran, och har aldrig trott på Tomten. Mina syskon har doktorerat i olika ämnen, men jag var väl lite mer uppe i det blå, så det blev meteorologi i stället. Men det är mycket matte och fysik där också. Och så har jag skrivit en bok, ”Himlen är vackrast med lagom mycket moln”. Läser du den får du veta nästan allt du behöver veta om väder.
Mitt förhållande till löpträning, och all annan träning för den delen, är principen om träningspallens tre ben: träning, kost och vila. Kapar man ett av benen, så faller hela pallen. Jag tror att jag skrev det på ett prov som jag hade i ämnet idrott i skolan, men jag minns inte riktigt vad jag fick för betyg.
Min största ambition vad gäller löpning just nu är att köpa ett par nya löparskor. Dem ska jag använda så fort det blir vackert väder igen.
